59. Per Anders Fogelström: Avlägset mål

Sist i Novellix' kvartett Svenska klassiker III - i alla fall i den ordning jag nu råkade läsa dem - kom den här novellen om två systrar av Per Anders Fogelström. Jag förknippar honom med romaner som utspelar sig i Stockholm, men den här fjortonsidiga historien verkar höra hemma i ett bergigt utland. Där växer i alla fall cedrar. Titeln kan man tolka både konkret och symboliskt, både inom och utom novellens tidsram. Jag undrar om inte det här skulle kunna bli en svensklärarfavorit att använda i analysuppgifter.

För novellutmaningen passar den in på nummer 32, "en novell som utspelar sig någonstans högt upp", nämligen på en vandring i bergen.

252. Drama på Ekudden

"Liten detektivroman" säger undertiteln - som faktiskt står under titeln på titelbladet, till skillnad från på omslaget - om den här knappt hundrasidiga boken, och det är väl inte alldeles felaktigt, även om den till omfånget får sägas vara en kortroman. Den riktige detektiven, landsfogden som löser gåtan, kommer tillstädes först i sista kapitlet. Dessförinnan är det landsfiskalen i det namnlösa samhället som sköter utredningen med bristande framgång, tidvis ofrivilligt assisterad av den allvetande berättaren och någon av de misstänkta.

Bakom den allvetande berättaren finns sex kända författare som har skrivit varsitt kapitel, och bara det är ju en anledning att vilja läsa, tycker jag. Alla de sex är kanske inte ihågkomna idag, och alla är verkligen inte ihågkomna som deckarförfattare; det var egentligen bara H.-K. Rönblom som var verksam som sådan. Ursprungligen publicerades den här stafettdeckaren som julföljetong i Svenska Dagbladet 1956, och kompletterades med en tävling, där läsarna skulle gissa vem som hade skrivit vilket kapitel. Det var kanske lättare då, om den bildade läsekretsen kunde förutsättas ha läst annat av åtminstone några av de medverkande författarna. Själv är jag nöjd med att ha lyckats identifiera vilket kapitel som skrivits av Rönblom, som jag nu har läst allt skönlitterärt av (om det nu inte finns mer av den här obskyra sorten, där han har medverkat). De övriga gick det sämre med, även Fogelström, som jag ändå har läst något av. (Den här återutgivningen i bokform är från 1985 i regi av tidskriften Jury, salig i åminnelse.)

Själva historien hör kanske inte till de bästa i den svenska deckarhistorien, men den är inte sämre än mycket annat från tiden. Det utspelar sig på ett ålderdomshem - eller vad termen nu var för den sortens inrättning 1956 - och det är en av de boende som hittas död. Det är ingen tvekan om att han har blivit mördad, även om någon har gjort sitt bästa för att få det att se ut som självmord. Praktiskt nog är det, som så ofta i genren, ett antal närvarande som kan antas ha haft motiv att döda honom, och ingen utomstående som har kunnat komma in och göra det. Om man inser vikten av en ledtråd i första kapitlet bör det inte vara alltför svårt att gissa vem som är mördaren, men jag får skamset erkänna att jag inte var i närheten av att identifiera den tråden som leddito.

154. Per Anders Fogelström: Barn av sin stad

För snart ett år sedan läste jag Mina drömmars stad, första delen i den här serien om fem böcker. Mycket av det jag då tyckte gäller också den här boken. Det är gränslöst eländigt, men säkert realistiskt. Det är överlastat med miljöbeskrivningar, men säkert realistiskt. Det är också relativt händelsefattigt, men säkert realistiskt.

Storheten i den här serien går mig förbi, tvingas jag konstatera. Om det inte vore så elakt skulle jag säga att en författare som mest vill visa upp att han vet hur spårvagnsnätet såg ut ett visst år kanske hellre ska skriva en historik över Stockholms spårvägsnät än en romanserie om påhittade människor. Och om det ändå bara gällde spårvägsnätet - det är samma sak med byggnader, gator, krogar, industrier, den stora utställningen 1897 och je ne sais quoi.

Bland de påhittade människorna är det nog meningen att vi ska känna med Emelie, äldsta dotter i familjen som bildades i förra boken. För min smak är hon för endimensionellt självuppoffrande, men det är kanske svårt att bli annat som storasyster i en familj där föräldrarna dör. Intressantare är hennes bror August, som adopterats in i en välbärgad familj och får allt svårare att leva upp till förväntningarna i de båda miljöer han tillhör. Så småningom blir också yngste brodern Olof spännande, när han gör allvar av sina konstnärsdrömmar, bosätter sig i en ateljé och blir god vän med Arthur Högstedt. I den relationen blir det för första gången för mig en antydan till roande lek med fiktiva och verkliga personer, det som annars en roman av den här sorten kunde innehålla mycket av.

Med denna del har eposet nått sekelskiftet 1900. I allra sista boken finns en översikt över vilka kapitel som utspelar sig när. Den tycker jag hade fyllt sin funktion i varje bok. Där finns också en översikt över de familjer det handlar mest om, och där kan man bland annat förbereda sig på vem som kommer att dö. Det kanske jag inte hade behövt veta, men jag tittade ju själv där.

123. Per Anders Fogelström: Mina drömmars stad

Nu är jag ute i ovanligt god tid inför att Kulturkollo startar höstens bokcirkelomgång. På måndag börjar diskussionerna, så jag får väl se om jag kommer ihåg något då.

Det här är en av mina mest minnesvärda läsupplevelser från ungdomen. Och det ska inte missförstås som beröm. Det är en av de böcker jag har läst som har väckt mest negativa känslor hos mig, och de har stannat kvar under de nästan trettio år som har gått. Vi läste den i nionde klass, och jag minns fortfarande en del som jag skrev i den uppsats vi skulle skriva efteråt. Mitt nuvarande, äldre jag ser mer tolerant på detta, men jag kan fortfarande förstå vad det var som gjorde mig negativ, och jag tycker fortfarande att det är ett underligt val för en grupp femton- och sextonåringar.

Det är två saker som jag reagerar emot. Först gäller det att allting är så bottenlöst eländigt. Det är säkert helt verklighetstroget, men det blir inte riktigt bra som skönlitteratur om huvudpersonerna inte på något sätt har möjlighet att påverka sin egen tillvaro till det bättre. Det andra gäller den dokumentära stilen, som jag minns att jag var synnerligen negativ till då, men har något mer fördrag med idag. Det är ändå lite för segt ibland med långa skildringar av vilka hus som kantar en viss gata ett visst år eller en påpassligt inplacerad verklig händelse. Det är ingen tvekan om att författaren har gjort sin hemläxa, men han är också förtvivlat angelägen om att visa det.

Nu är mitt mål ändå att läsa alla fem delarna för att ha gjort det. Det är inte plågsamt, som jag var rädd att det skulle vara, men jag förstår inte heller att det kan vara någons absoluta favoritbok som läses om gång på gång.