38. The Floating Admiral

Det här är mer en kuriositet än en riktigt bra deckare, trots de medverkande tunga namnen. De som är mest ihågkomna idag finns återgivna på "omslaget" ovan, men det är hela fjorton författare, alla på sin tid stora namn i pusseldeckargenren. Här har de skrivit varsitt kapitel utifrån förutsättningen att var och en måste fortsätta där stafettpinnen lämnas över, med de ledtrådar och andra förutsättningar som finns. Den som lämnar över måste också ha en föreställning om hur det hänger ihop och ska sluta, och det finns därför också föreslagna lösningar eller slut från alla författarna utom de två första. Det är alltså inte tillåtet att föra in mystiska främlingar eller okända fotspår bara för att göra det svårare för den som skriver ett senare kapitel. Det är en rolig idé, men jag tror att författarna har haft det roligast, för det blir ganska rörigt efter hand, och ett par kapitel ägnas mer åt genomgång av spaningsläget än åt intrigens avancemang. Riktigt rörigt blir det när de olika sluten redovisas, för de bygger inte på de förutsättningar som har förts in av författarna till senare kapitel, utan man får i tanken backa till hur det var när just den författarens kapitel utspelade sig. Det är nog dessutom extra svårt när det är en ljudbok, där man inte lika lätt kan bläddra tillbaka och kontrollera en formulering.

Själva historien är en klassisk pusseldeckarintrig, och den klassiska kartskissen har jag lyckats leta upp på nätet:



Överst syns en flodkrök, och det är där det börjar med att en gammal sjöman, Neddy Ware (som uttalas så likt "where" och "wear" att jag har stora problem med det också i de första kapitlen), hittar en båt med ett lik i. Liket är alltså amiralen i titeln, och han har sedan någon månad hyrt Rundel Croft på ena sidan floden Whyn. På Rundel Croft finns också - innan hon försvinner - hans systerdotter och lite tjänstefolk. Mitt emot, på andra sidan floden, ligger prästgården, där amiralen och systerdottern har varit på middag kvällen innan. Förutom kyrkoherden bor där två pigga tonårssöner som gärna gör sig nyttiga i utredningen, men jag tycker att de tas till vara dåligt av vissa kapitelförfattare.

Sedan är det fokus på de yttre förutsättningarna för det som har hänt. Floden är en tidvattenflod, tror jag det ska heta på svenska, det vill säga en flod där strömriktningen ändras vid högvatten, då vattnet trycks in från havet. Det är lögn att försöka följa med när polisen med hjälp av lokalbefolkningen ska beräkna var båten kan ha släppts för att driva, när förutsättningarna är både båtens läge, strömmens riktning och strömmens kraft beroende på tidpunkt i tidvattenscykeln. Ovanpå det är det knutar på rep, avskurna rep, tappade hattar och näsdukar, förklädnader, mystiska bilar, testamenten, misstänkta med förflutet utomlands och jag vet icke allt. Det är för mycket, helt enkelt.

Men efter denna kritik ska också sägas att det ofta är roligt. En hel del av birollerna är underhållande, och författarna driver också godmodigt med både genren och den engelska småstad och landsbygd där det utspelar sig. Gillar man engelska pusseldeckare från tiden ska man inte missa den här, men man ska veta förutsättningarna och inse att det inte kan bli genrens toppnummer.

252. Drama på Ekudden

"Liten detektivroman" säger undertiteln - som faktiskt står under titeln på titelbladet, till skillnad från på omslaget - om den här knappt hundrasidiga boken, och det är väl inte alldeles felaktigt, även om den till omfånget får sägas vara en kortroman. Den riktige detektiven, landsfogden som löser gåtan, kommer tillstädes först i sista kapitlet. Dessförinnan är det landsfiskalen i det namnlösa samhället som sköter utredningen med bristande framgång, tidvis ofrivilligt assisterad av den allvetande berättaren och någon av de misstänkta.

Bakom den allvetande berättaren finns sex kända författare som har skrivit varsitt kapitel, och bara det är ju en anledning att vilja läsa, tycker jag. Alla de sex är kanske inte ihågkomna idag, och alla är verkligen inte ihågkomna som deckarförfattare; det var egentligen bara H.-K. Rönblom som var verksam som sådan. Ursprungligen publicerades den här stafettdeckaren som julföljetong i Svenska Dagbladet 1956, och kompletterades med en tävling, där läsarna skulle gissa vem som hade skrivit vilket kapitel. Det var kanske lättare då, om den bildade läsekretsen kunde förutsättas ha läst annat av åtminstone några av de medverkande författarna. Själv är jag nöjd med att ha lyckats identifiera vilket kapitel som skrivits av Rönblom, som jag nu har läst allt skönlitterärt av (om det nu inte finns mer av den här obskyra sorten, där han har medverkat). De övriga gick det sämre med, även Fogelström, som jag ändå har läst något av. (Den här återutgivningen i bokform är från 1985 i regi av tidskriften Jury, salig i åminnelse.)

Själva historien hör kanske inte till de bästa i den svenska deckarhistorien, men den är inte sämre än mycket annat från tiden. Det utspelar sig på ett ålderdomshem - eller vad termen nu var för den sortens inrättning 1956 - och det är en av de boende som hittas död. Det är ingen tvekan om att han har blivit mördad, även om någon har gjort sitt bästa för att få det att se ut som självmord. Praktiskt nog är det, som så ofta i genren, ett antal närvarande som kan antas ha haft motiv att döda honom, och ingen utomstående som har kunnat komma in och göra det. Om man inser vikten av en ledtråd i första kapitlet bör det inte vara alltför svårt att gissa vem som är mördaren, men jag får skamset erkänna att jag inte var i närheten av att identifiera den tråden som leddito.