109. Eva Brylla: Andersson, Pettersson, Lundström och... Beachman

Till sommarens fröjder hör att jag läser en sommarkurs, Ortnamn och personnamn på distans vid Uppsala universitet. Det är en diger litteraturlista, dock många korta artiklar, och så några böcker, som jag har tänkt läsa hela, fast det bara ingår delar i kurskraven. Så är det med den här.

Eva Brylla hade en lång karriär som namnforskare, knuten till Uppsala universitet och det som då hette Språk- och folkminnesinstitutet. Hon är väl skickad att skriva om den här bokens ämne, efternamnens framväxt i Sverige, Norden, Tyskland och England, med betoning på Sverige. Hon skriver också väl - man kan med goda skäl kalla detta för bästa sortens populärvetenskap, där vetenskapen har samma plats som det populära. Boken kom 2009 och det har sedan dess kommit en ny namnlag, så den är något överspelad i ett par avsnitt, men som helhet är den läsvärd fortfarande. Till ämnet hör ju en viss benägenhet till anekdoter, som här hålls precis lagom många och långa.

108. Mikael Strömberg: Själskifte

Den här novellen är försedd med en ramberättelse, som jag inte helt inser värdet av. Huvudpersonen hittar en tom bil där en mobiltelefon ligger på laddning, och i den finns en nedskriven berättelse om ett övernaturligt händelseförlopp med försvunna barn och ett ödehus. Den berättelsen har sina poänger och hade försvarat sin existens på egen hand. Inramningen känns däremot närmast överflödig.

107. Mikael Strömberg: Sorgegast

Man måste inte ta sig till någon särskilt mystisk plats för att uppleva kusligheter; ibland finns det skrämmande alldeles inpå en i vardagen. Så är det med den här novellen, där berättaren och hans bror Johan får rå sig ganska mycket själva när föräldrarna arbetar. De hör då ljud från grannlägenheten, trots att familjen som bodde där har flyttat ut. Det tar tid innan förutsättningarna är på plats, och jag tycker faktiskt inte att det blir så hemskt ens på slutet, vilket är synd.

106. Mikael Strömberg: Stoftland

Det har kommit fler noveller av Mikael Strömberg sedan jag lyssnade senast. Han är kvar i skräckgenren, och i den subgenre som handlar om unga människor som åker ut till något mystiskt ställe och inte har med sig det de borde. Här hamnar fyra stycken på en ö, Griftö, som verkar vara fiktiv av mina sökningar att döma. Helt säkert fiktivt är det övernaturliga som händer där, en följd av öns förflutna som avrättningsplats. Det är i sin genre och subgenre inte alls oävet, om man gillar det som smyger sig på.

105. Harold R Foster: Prinsen från Thule

Förutom när jag hängde på månadens tema i april, som var just serier, har jag inte läst mycket sådant i år. Och något större projekt i genren har jag inte haft sedan jag gick i mål med Asterix i oktober förra året. Nu får vi se vad det blir av det här, men det finns i alla fall fyrtio album att läsa för den som vill.

Prins Valiant, alltså. Han är inte minst känd för sin frisyr, som han delar med Uma Thurman i Pulp Fiction, för att bara nämna någon:

Men han var först, både för att serien utspelar sig på 400-talet (med viss tänjning) och för att den kom 1937. I den här utgåvan har man samlat 46 helsidor, och eftersom det ursprungligen publicerades en i veckan är det ett knappt års produktion som ryms i varje del. De fyrtio delarna omfattar det som Hal Foster själv producerade, innan han lämnade över serien.

Serien har rykte om sig att vara en av de bästa som har gjorts, och det har jag lite svårt att se av det jag har läst hittills. Men den sticker onekligen ut genom sin på flera sätt monumentala framtoning. Formen, en sida i veckan i tidens dagstidningar i stort format, gör att det går att experimentera med enorma miljöbilder över halva sidan ibland:

Den löpande intrigen ansluter sig till såpoperans berättande, där ingenting någonsin riktigt tar slut, utan det finns alltid en tråd hängande i luften för att man ska vilja fortsätta. Här löses det med en minimal resumé överst på varje sida, men jag undrar om den är tillräcklig för att dra in en ny läsare. Men allra först händer det här:

Valiant är alltså son till "kungen av Thule", som hamnar i England - Norfolks marskland, om jag förstår det rätt. Det är en del som ska etableras i början, inte minst Valiants karaktär av hjälte. Han verkar ibland ensam ansvarig för hela folkets väl och ve:

och dödar träskmonster och annat som hade han aldrig gjort annat.

Som synes berättar den här serien utan pratbubblor, och närmar sig ibland en bilderbok. Kanske är det därför det kan bli aningen deklamatoriskt ibland:

 
inte bara i replikerna utan också i den berättande texten. Och när han inte deklamerar/deklarerar är han handlingskraftig:

Det kan någon gång bli närmast parodiskt:

men man kan inte ta ifrån den här serien att den inte liknar någon annan.

104. Jimmy Vulovic: Klasskamrater

Titeln på den här novellen är inte så entydig som man först kan tro, för förutom att det handlar om Ayla som ska träffa ett par gamla skolkamrater finns det också ett tydligt klassperspektiv i historien. Den är så som bra noveller ofta är, ett kort utsnitt ur tillvaron men ändå beskrivande en stor del av ett liv genom återblickar. Den som vill läsa eller lyssna kan göra det på författarens hemsida, och den kvarten tycker jag att alla kan ta sig.

103. Anna Jansson: Rop ur mörkret

Någon gång ibland kommer det en kortroman i följetongsformat om Anna Janssons återkommande detektiv, Maria Wern vid polisen i Visby. Hon figurerar annars också i vanliga romaner som kommer i form av vanliga böcker, men dem har jag faktiskt inte kommit mig för att läsa ännu. Och eftersom även den sviten byggs på årligen känns den alltmer oöverstiglig att börja på.

Den här gången handlar det i stort sett inte alls om Maria Werns privatliv, och det gör inte mig något. I stället är det en klassisk damsel in distress som har huvudrollen. Hon heter Emma och har återkommit till Gotland efter några år på fastlandet, och anledningen till det är att hennes tvillingsyster Camilla är försvunnen. Systern har varit borta i ett helt år, och det är väl ingen som tror att hon fortfarande är i livet, men när man inte har hittat henne är det förstås svårt för polisen att bedriva en mordutredning fullt ut. Emma har dessutom fått jobb i hemtjänsten på samma ställe som Camilla tjänstgjorde, och flyttar in i systerns torp. Det är kanske inte så förvånande att det börjar hända mystiska saker där.

Av oklar anledning har polisen mitt i semestertid - på Gotland! - fått tid att damma av det gamla fallet, och Emma ligger inte heller på latsidan när det gäller sådant som annars borde göras av myndigheter. Hon är inte någon huvudperson som man odelat sympatiserar med när hon går runt och lägger sig i, och hon verkar ha förvånansvärt mycket tid att dricka kaffe hemma hos folk när hon har till ärende att lägga om bensår eller dela ut mediciner. Stundom blir det också aningen beskäftigt när författaren vill visa upp sin research om hur det går till i vården. Men som anspråkslös avkoppling är det här ändå helt passabelt.

102. Matthew Costello och Neil Richards: Danger in the Air

Det här att föra in verkliga personer i fiktiva skildringar kan bli både bra och dåligt. Här är det Amelia Earhart. den amerikanska flygpionjären, som gästar Mydworth Manor i England, och det blir otaliga tillfällen att nämna autentiska - tror jag - flygplansmodeller. Sir Harry Mortimer får också tillfälle att återuppliva sina gamla flygartalanger från första världskriget, det som fortfarande bara heter "the war".

Det är inte tillräckligt mycket intrig i den här historien för att den ska bli bra, men researchen om aviatrisen är gedigen såvitt jag kan förstå. Och de äter sandwiches mer eller mindre hela tiden, serverade av en hord tjänstefolk, som Harrys faster Lavinia har hyrt in för denna helg, för det är status att få ha en flyguppvisning på ägorna. Hur ekonomin går ihop förstår jag inte.

101. Ulrika Knutson: Kvinnor på gränsen till genombrott

Bokcirkeln har nytt tema, nämligen "hundra, jubileum etc" - eftersom detta är vår hundrade bok sedan vi började verksamheten. Tanken med just denna är att den handlar om Fogelstadgruppen (som jag gärna hade haft ett foge-s i, men så ska det tydligen inte vara), som grundades 1921, samma år som kvinnor fick rösta i riksdagsval för första gången, och det är ju därmed ett hundraårsjubileum. Boken är däremot från 2004.

Jag var inte så välbekant med gruppen och vad de egentligen gjorde, men det blir man här. Fem kvinnor räknas dit, och de grundade Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad, som i tre decennier hade både sommarkurser och längre utbildningar för att höja bildnings- och utbildningsnivån bland kvinnor av alla samhällsklasser, så att de kunde ta vara på sina rättigheter. Namnkunnigast bland de fem är numera Elin Wägner, men de framstår alla som intressanta personligheter, och inte alltid helt kompatibla. De gav också ut en tidskrift, förutom att flera av dem hade en yrkesverksamhet vid sidan av det här projektet, som vad jag förstår bara sysselsatte rektorn Honorine Hermelin och Fogelstads ägare Elisabeth Tamm på heltid, och den senare drev också Fogelstad som lantbruk.

Dispositionen är sådan att kapitlen i tur och ordning koncentrerar sig på en kvinna i taget. Förutom de fem är det också några helt vanliga kursdeltagare, varav Ulrika Knutson faktiskt har hunnit träffa ett par stycken och intervjua. Det känns som en välgärning att ha gjort det i tid, för idag lär det vara svårt att hitta någon. Sedan handlar det också om en del kvinnor som var kända för annat, men som hade anledning att gästa Fogelstad som föreläsare eller vänner till någon eller några i gruppen, till exempel Moa Martinson och Alexandra Kollontaj. Av de namnen får man intrycket att verksamheten lutade vänsterut, men det är verkligen inte hela sanningen. Om något var den från början liberal, men inte partibunden.

Det här gör att kvinnorna återkommer i varandras kapitel och glider ut och in i framställningen som omväxlande huvud- och bipersoner, och det ställer lite krav på läsaren. Det är inte heller en bok där författaren är osynlig, konstaterade vi - snarare dyker hon upp och samtalar med både oss och dem hon skriver om. Framställningen är också ganska citattung, och det hade vi blandade uppfattningar om. Själv är jag benägen att tycka att hon har skrivit lite för lite själv och drunknat i saker hon vill visa för oss, medan andra i cirkeln inte var lika kritiska. Men det är kanske svårt att undvika det när det finns tidskrifter, protokoll och brev, brev, brev mellan dessa skrivande personer, som dessutom i flera fall verkar ha sparat allt och sett till att det arkiveras ordentligt.

Det finns mycket annat att fästa sig vid, inte minst att de fem tillsammans är en intressant blandning av modernt och omodernt, ibland nästan paradoxalt. Deras syn på utbildning berör frågor som fortfarande är aktuella - eller kanske på nytt, eftersom det har funnits tider när friskolor och alternativ pedagogik inte har varit så i ropet. Och Elisabeth Tamms syn på jordbruk hade idag varit ekologisk och fått alla tänkbara märkningar, medan den då var omodern eftersom hon inte ville använda konstgödsel. Är man tillräckligt långt efter sin tid kan man för eftervärlden framstå som före sin tid.

Slutligen kan jag inte låta bli att tala om att Amelie Posses gods i Tjeckoslovakien heter Líčkov, med just dessa diakritiska tecken. Svenskar brukar tycka att å, ä och ö ska se ut så, så då kan vi försöka få rätt när det gäller andra språk.

100. Lotte Dalgaard: Mardrömmen i Mariestad – Historien om Helena Anderssons försvinnande

Om man inte orkar ta sig an en tråd på Flashback som i skrivande stund innehåller 36 916 inlägg kan man lyssna på - eller läsa - den här skildringen av fallet med Helena Andersson, som försvann i Mariestad en sommarnatt 1992. Det har varit ett av de där fallen som har återkommit i medierna med ojämna mellanrum, ibland för att det faktiskt har hänt något i utredningen, ibland för att Leif GW Persson har sett sig föranlåten att uttala sig, ibland bara för att det har gått ett jämnt antal år sedan det hände.

Boken är översatt från danska, och bakgrunden till det är att författaren var journalistpraktikant 1992 och skickades till Mariestad för att skriva om fallet. Främsta anledningen till det i sin tur var att en dansk man var misstänkt för att vara inblandad i försvinnandet. Översättningen är tyvärr inte alldeles lyckad. Dels förklaras en del som kanske måste förklaras för danskar men inte för svenska läsare (att Vänern är Sveriges största sjö understryks minst två gånger), dels har översättaren inte riktigt förstått att "køre" inte alltid betyder "köra" utan också kan betyda "åka" (vilket ju har viss betydelse när det handlar om förflyttningar den aktuella kvällen och natten), dels är det rätt stor förvirring vad gäller rättsliga termer ("vittnesförklaring" verkar motsvara det jag hade kallat vittnesmål, men det är bara ett av många exempel).

Innehållet bjuder nog inte de redan pålästa på så mycket nytt, men för oss som inte har följt allting sedan det hände duger det som sammanfattning. Men boken lider också av att i original ha varit uppdelad i tre avsnitt, och att vissa fakta återkommer mer än en gång som en rekapitulation, som jag klarar mig utan när jag hörde det för tio minuter sedan. Det står ändå klart att det är en del i utredningen som inte stämmer, och att allt som alla har uppgett inte kan vara sant samtidigt. Hur det gick till och vad som hände kommer man inte så mycket närmare, och det kanske inte är att vänta sig så här långt efteråt. Men Flashbackdetektiverna tragglar på, så bortglömt är det här fallet inte.