Med denna del tycker jag att serien får ny fart; det är mindre upprepningar och högre tempo än i de två senaste böckerna. Agaton Sax talar mindre brosniska än tidigare, men desto mer intrasslingssnack, en sorts hemligt språk som bara går ut på att orden i en mening sätts i en annan ordning. Han kallas från Byköping till England (så långt känner vi förstås igen oss) eftersom det pågår en stor internationell poliskongress och Scotland Yard ska visa upp sitt stora hemliga brottslingsregister:
(De här namnen och bilderna minns jag väldigt väl från förra gången jag läste Agaton Sax, tidigt 80-tal. Sidorna kan ha varit med i fler böcker än den här. Några av skurkarna medverkar i kommande delar, tror jag.)
Brottslingsregistret har blivit stulet och "Brittiska regeringen är hemskt arg", som överdetektivinspektör Lispington telegraferar till Agaton Sax. Kongressen ger material till några skämt som i alla fall jag nu i vuxen ålder tycker är ganska roliga. Första dagen har de bestämt att "i fortsättningen använda samma pappersstorlek för efterlysningar. I alla länder." För att fördriva kongressdeltagarnas tid innan ligan åker fast och registret finns att visa upp föreslår Agaton Sax Lispington: "Bjud dem på middagar! Håll tal till dem! Tillsätt kommittéer!"
Det gamla pipskägget är Brosniens polisminister, som kidnappas av skurkarna. Så småningom dyker det upp ett gammalt pipskägg till, så det finns Det äkta gamla pipskägget och Det falska gamla pipskägget att hålla reda på för både läsaren, Agaton Sax, Lispington och skurkarna.
Upplösningen äger rum på fullriggaren Esmeralda i Engelska kanalen, vilket ger författaren tillfälle att använda och överanvända sjötermer (och låta middagshungriga skurkar vänta på att pålsteken ska bli klar).
Faster Tilda medverkar denna gång bara genom talröret från bostaden till redaktionen hemma i Byköping.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar