Norske prinsessmaken Ari Behn skrev denna novellsamling redan innan han och Märtha Louise blev ett par och var såvitt jag förstår därför känd som sig själv i Norge. Boken består av 15 noveller, och att de är korta förstår man när man ser att sista numrerade sidan har nummer 114. Sedan ska man veta att första textsidan är sidan 9 och att var och en av novellerna föregås av en titelsida (med blank baksida) och att varje novell börjar två tredjedelar ner på sidan. Det innebär sammanlagt att det är ungefär 55 sidor text att ta sig igenom.
Det gör förstås att ingen av novellerna är mer än ett kort nedslag i någons liv, ibland en vardaglig händelse, ibland ett kort samtal. Några stycken tycker jag är ganska bra, men ganska många är mest konstiga. Författaren verkar ha en förkärlek för surrealistiska samtal, som känns som om replikerna är hopklippta i fel ordning eller att en av personerna hör mycket dåligt.
Så här tycker däremot DN:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar