39. Marie Hermanson: Himmelsdalen

Daniel och Max är enäggstvillingar. De har vuxit upp med varsin förälder och blivit ganska olika, även om de fysiskt är identiska. Boken börjar med att Daniel får brev från Max, som han inte haft mycket kontakt med de senaste åren. Max skriver från Himmelsdalen, eller Himmelstal, i Schweiz, eller Helvetia, som det står på frimärket. Max beskriver den som ett slags vilohem för rika och vill att Daniel ska komma och hälsa på, och Daniel är glad att få resan betald. Sedan visar det sig att Max vill att Daniel ska stanna där som Max ett tag, medan Max reser därifrån för att ordna pengar så han kan betala räkningen. Daniel går inte uttryckligen med på det, men sträcker sig så långt som att raka av sig skägget för att bli mer lik sin bror, och eftersom Max är försvunnen när han vaknar är det inte mycket annat att göra för honom än att stanna. Sedan är frågan om det är himlen eller helvetet han har kommit till.

Marie Hermanson berättar på ett bedrägligt svalt, distanserat sätt som får en att ta det onaturliga fullkomligt naturligt. En läkare kan till exempel säga: "Vi har ett stort mansöverskott i dalen och en attraktiv kvinna med nymfomanisk läggning löser ett praktiskt problem." Det går inte att återberätta historien utan att förstöra den, men jag tappar räkningen på antalet twistar. Man tror hela tiden att man har förstått hur det hänger ihop, men så visar det sig att det finns något mer bakom det som verkade betydelselöst när det passerade för 50 sidor sedan. Jag tycker det här var väldigt bra, en bok där man inte märker vilket hantverk som ligger bakom varenda detalj, men det är verkligen inget slarv någonstans.

Ett plus för det snygga omslaget, som är en "1930-talsplansch av E. Paul" och det anknytande typsnittet. Ett minus däremot för den fula blaffan i hörnet, som Bonniers har börjat på sina pocketar de senaste ett eller två åren.