113. Agatha Christie: Death on the Nile

En av Agatha Christies mest kända pusseldeckare, som jag har valt som ämne för mitt paper på kursen, närmare bestämt att jämföra hur boken och filmen lurar läsaren och tittaren på olika sätt. Lite synd är det att det amerikanska förlaget har sparat in på skissen över hytterna, men då är det tur att man också har en svensk översättning:

   

Jag har läst boken förr och sett filmen några gånger, så jag kom ihåg hur det mesta hängde ihop. Det fungerar bra att läsa den ändå och är nästan lika fascinerande att se hur oerhört väl komponerad historien är, och det är minsann inte bara ett mord och en mördare som ska komponeras (kan man säga utan att säga för mycket). Det är förstås alldeles orealistiskt, men på något sätt fungerar Christie nästan bäst när hon tillåter sig att använda genrens alla klichéer. Inte en detalj är oförklarad, och som Poirot säger "det var omöjligt, men ändå var det sant".

112. Olov Svedelid och Paul Haglind: En människa försvinner

Olov Svedelid har, utgår jag från, utfört den så kallade lejonparten av författarskapet, dels eftersom han var författare och Paul Haglind var polis, dels eftersom Haglind genomgående omnämns i tredje person. Temat är alltså polisens arbetssätt när en person har försvunnit vad som brukar kallas spårlöst, men här handlar det mer om hur de spår som faktiskt finns följs upp. Ibland hittar man personen levande, ibland död, någon gång inte alls. Tyvärr är stilen lite veckotidningsaktig, och enligt källor på nätet (ja, Flashback, för att säga som det är) skrev Svedelid också i Hemmets Journal på samma tema. Det var också diskussionstrådar där på temat försvunna människor som fick mig att beställa fram boken från UB:s magasin. Skicket tyder på att den ändå har varit framme några gånger tidigare.

111. Ulla Trenter och Inger Jalakas: Lustmord

Den här boken består av fem noveller om olika svenska fiktiva detektiver, lätt maskerade som
- Henry Fröberg och Vilgot Johanson (och en Gustaf Hammelsson i en annan roll än hemlig agent)
- Peter Bläck
- Knut Velander
- Åke Sommar
och
- en vad jag kan se just här förnamnslös polis vid namn Poppel, men man kan kanske tänka sig att han heter Ronald eller Erland.

Fröberg och Johanson går på krogen och dricker fina viner. Bläck är ensam, förkyld och melankolisk. Velander har astma och en krånglande Renault. Sommar är en klädsnobb med stort kvinnointresse. Poppel råkar i slagsmål och hamnar så småningom i en säng på Malmö allmänna sjukhus (som får tre sängar i hans interna betygssystem). En rolig detalj är att de alla har åldrats korrekt i förhållande till när de (eller deras förebilder) först dök upp i bokform. Fröberg har nyss fyllt 80, och Bläck ska snart gå i pension.

Jag har inte läst alla originalen, men de tre jag känner till tycker jag är parodierade på ett träffsäkert sätt. Speciellt Bläck och Velander med sina återkommande hälsoproblem och inre monologer om samhällets tillstånd är väldigt roliga. Novellerna hålls samman av två röda trådar, varav en är det hotell som syns på omslaget och förekommer i så stor utsträckning att jag undrar om det har sponsrat boken. Den andra röda tråden är en intrig som handlar om Öresundsbrons invigning, som när boken kom ut låg i en nära framtid. Det här är inte på minsta sätt stor litteratur, men fyller absolut sin funktion som lättläst underhållning för stunden.

110. Årets rysare 15

Den här årgången innehåller bland annat något så paradoxalt som en klaustrofobisk novell som utspelar sig utomhus. Det handlar om en alpinist som tillsammans med två andra är i färd med att erövra en topp och under färdens gång inser att båda de andra var för sig vill ha med honom i en komplott för att en tredje ska "förolyckas" och bestigningen ska lyckas. Här finns också en kusin till den fasansfulle snömannen, bosatt på en hed i England, en spindelfobiker och en mordhotad älskare som får den mordhotande äkta mannen att fundera på vad det egentligen är för kött i den korv han äter.

109. John Grisham: Utpressningen

Thrillergenren är kanske inte det jag tycker bäst om inom kriminallitteraturen, men en kurs i ämnet kan ju inte utelämna den. John Grisham är enligt bakre fliken "the master of the legal thriller", så urvalet är ändå gjort med viss omsorg.

Den enligt genrens konventioner svårt prövade huvudpersonen, Kyle, är när vi träffar honom sistaårsstudent (detta översättningssvenska ord) på Yale. Han ska bli jurist och tänker sig några inledande år som idealistisk advokat för behövande, fattiga, utsatta eller liknande. Men så konfronteras han på ett obehagligt sätt med sitt förflutna genom en video som visar honom själv och ett par av hans vänner från college i hans dåvarande lägenhet i en situation som kan tolkas som våldtäkt. För att undvika att detta kommer ut och förstör hans liv tvingas han av en kontaktperson med något oklar roll att börja arbeta på en enorm advokatfirma på Wall Street och läcka information därifrån. Den stora behållningen för mig är den cyniska beskrivningen av firmans arbetssätt, hur allting ska "faktureras", hur de unga juristerna arbetar 100 timmar i veckan och hur Kyle mitt i detta försöker hålla sig själv någorlunda lugn mellan kraven på läckt information och rädslan för att hans förflutna ska komma ut.

För den som uppskattar genren blir det nog inte bättre än så här, för det är spännande och lättläst i stort sett hela tiden. Jag tycker att det känns lite för artificiellt och avlägset från vad jag kan relatera till - konstigt nog, eftersom engelska gods och svenska 50-talssmåstäder (som är det jag tycker bäst om i deckargenren) inte heller ingår i det liv jag lever.

108. Denise Mina: Död i Garnethill

Denise Mina hade jag inte läst något av tidigare, men den här, hennes debutbok, är en fullt godtagbar thriller i genren Tartan Noir - skotsk kriminalroman. Här och var märks det att boken kom 1998, för alla har inte mobiltelefoner och det rings från telefonkiosker på ett sätt som nog blev omodernt ganska kort därefter.

Maureen, en biokassörska med hög alkoholkonsumtion och sexuella övergrepp i bagaget, hittar en morgon sin älskare i vardagsrummet med halsen avskuren. Förutom att det under alla omständigheter måste vara omvälvande kompliceras läget också av att älskaren var terapeut på den klinik där Maureen var patient, att han var gift och att han var son till en EU-parlamentariker. Maureen blir förstås föremål för polisens intresse, inte minst eftersom det kan visas att älskaren dog redan kvällen innan och att Maureen alltså haft goda chanser att döda honom. Hon börjar själv undersöka hur det har gått till att han hamnade där och upptäcker förstås att det finns mer dolt bakom dödsfallet än bara att han var hennes älskare.

Det är spännande nästan hela tiden, och man får en stark känsla för hur hemskt det måste kännas för Maureen att hamna i en sådan situation. Samtidigt kan man som läsare inte vara alldeles säker på att det inte är hon som har gjort det utan att minnas, eftersom hon visar sig vara ganska instabil. Jag kan nog tänka mig att läsa mer av Denise Mina; det ska finnas två böcker till om Maureen och ytterligare ett antal andra.

107. Kader Abdolah: Dagbok i kilskrift

Här ser man hur bibliotekets skyltning kan få en att läsa något som man inte hade tänkt sig. Titeln fick mig att låna den här boken samtidigt som jag var där i ett helt annat ärende, och det visade sig vara ganska lyckat.

Det handlar dels om den persiske dövstumme (ja, det kallas så här) mattrestauratören Agha Akbar, som av en inskription i en grotta lär sig kilskrift och använder den för att skriva en dagbok, dels om hans son Ismaiel som senare sitter i Nederländerna och försöker dechiffrera den. Eftersom Ismaiel är verksam i motståndsrörelsen mot både shahen och Khomeini innan han tvingas i exil handlar boken också ganska mycket om Irans moderna historia.

På ett ovanligt sätt är det lättläst utan att vara lättviktigt, och det är inte en nedslående eländesskildring även om det tidvis handlar om tunga ämnen. Och så är det intressant med något som inte utspelar sig i Sverige, England eller USA, som så mycket annat av det jag läser. Större geografisk spridning kanske jag skulle försöka ha som målsättning för 2014.

106. Hans Lindblad: Kärlek, tbc och liberalism. En biografi om Sven Wedén

För några veckor sedan läste jag Ola Ullstens nyutkomna memoarer, och som av en händelse kom nu också en biografi över en tidigare Folkpartiledare, Sven Wedén. Han skulle ha fyllt 100 i somras och var partiledare bara ett par år i slutet av 60-talet, så det är kanske inte så konstigt att han inte spelar någon större roll i dagens politiska debatt. Men han visade sig vara mer intressant än jag visste. Jag fick reda på biografins tillkomst genom en artikel av Per T Ohlsson i Sydsvenskan, men boken handlar om mycket mer än det han skriver om, som gått till eftervärlden som Wedénaffären i valrörelsen 1968. Liksom Ullstenboken fick jag denna som recensionsexemplar från Ekerlids Förlag.

Det här är en mer personlig biografi än vad som är vanligt när det gäller politiker. Hans Lindblad har haft tillgång till 800 brev som Sven Wedén och hans fru skrev till varandra under de långa perioder han vistades på sanatorium för den tbc han ådragit sig i tonåren. De blir en viktig källa till vad han läser, vilka människor han träffar och hur han blir liberal (en kort tid var han medlem i dåvarande Högerpartiets ungdomsförbund, som det i efterhand verkar mest för att hans familjebakgrund gjorde det till det naturliga valet). Wedéns verksamhet som politiker finns förstås belagd i tidningsmaterial, riksdagshandlingar och partiarkiv, men författaren har också intervjuat de som finns kvar i livet som hade kontakt med honom. Hans Lindblad var också själv riksdagsman för Folkpartiet samtidigt som Wedén i några år.

Framställningen är intressant, engagerad och personlig. Ska man säga något negativt är det kanske att det ibland blir lite för engagerat och personligt. Tonen när regeringen och statsministern kommer på tal är ofta lite för polemisk för att det 50-60 år senare ska kännas riktigt motiverat, och citerandet ur privata brev gör förstås att man ibland som läsare känner sig som om man tjuvläser över axeln på någon. Det förtar inte intrycket att det ligger ett stort arbete bakom boken (som eventuellt har gått lite fort på slutet med tanke på ett antal korrekturfel) och att Sven Wedén förtjänar att framhållas. Hans viktigaste insatser verkar ha varit under de nästan 20 år han var riksdagsman innan han blev partiledare.

Som partiledare blev han alltså - av hälsoskäl - kortvarig. I dag hade det varit omöjligt att utse någon med den sjukdomsbakgrund han hade till en sådan post. Synd, på sätt och vis, för olika erfarenheter förtjänar att tas tillvara. Det var Wedéns egen bakgrund med ovana läkare som skulle tappa vätska ur hans lungsäck som låg bakom Folkpartiets idé om husläkare.

105. Muriel Barbery: Smaken

Månadens bokcirkelbok (bibliotekslånad) på temat mat kan man sannerligen inte klaga på vad gäller uppfyllandet av temat. Den handlar om en döende gastronomikritiker som tänker tillbaka på sitt liv, som verkar ha bestått nästan bara av måltider. I alla fall är det vad han minns. Vartannat kapitel berättas av någon familjemedlem eller liknande, och även i de delarna spelar maten en stor roll. Det händer inte så mycket avgörande i själva berättelsen, men man får efter hand reda på en del som har gjort honom till den person han blev och varför vissa familjemedlemmar berättar det de gör. Den stora behållningen är hur mat, smaker och måltider beskrivs så att man sitter och blir vrålhungrig.

Gruppen var lite delad vad gäller åsikterna den här gången. Jag och någon till tyckte den var rätt bra, andra var mindre entusiastiska. Vi var ändå ganska eniga om att formatet, knappt 150 sidor, gör att upplägget utan en riktig handling fungerar.

104. Jasper Fforde: Var är Jane Eyre?

En av mina bokcirkelkolleger hade läst denna för ett tag sedan, och eftersom jag tyckte den lät bra lånade jag hem en ganska välläst biblioteksbok. Tyvärr tyckte jag inte att det var lika bra som det lät.

Boken utspelar sig 1985 i en värld där Krimkriget fortfarande pågår (mellan England och Tsarryssland), man klonar dronter för att ha som sällskapsdjur, Storbritannien finns inte utan England har ständiga gränsskärmytslingar med Folkrepubliken Wales etc. Den viktigaste skillnaden för den här historien är att den litterära världen existerar parallellt med vår, och personer därifrån (till exempel Jane Eyre) kan dyka upp utanför sin bok. Huvudpersonen, den litterära kriminalpolisen Torsdag Nesta, kan också gå in i en bok (till exempel Jane Eyre) för att ställa saker till rätta när Jane blir kidnappad.

Det var det där sista som jag tyckte lät så roligt, men som det tyvärr är för lite av (och det som finns kommer för sent). När det väl blir av bygger det nog dessutom på att man kan Jane Eyre lite bättre än jag.

103. Per Olaisen: Tankar om kriminallitteratur

Per Olaisen har här skrivit 29 korta kapitel med titlar från A till Ö som ger olika infallsvinklar på ämnet kriminallitteratur. Baksidestexten kallar det för "en personlig bok", och det är det - en hel del tyckande, men nästan alltid sympatiskt uttryckt. Liksom med en novellsamling går det inte att läsa en bok av det här slaget i ett sträck, utan den har fått ligga ett par veckor på nattduksbordet och varvas med annat.

En del kapitel handlar om enskilda författare, som Olaisen vill lyfta fram, till exempel [John Dickson] Carr, [Edgar Allan] Poe och [Stieg] Trenter. Bäst i den genren tycker jag är [Carl Jonas Love] Almqvist, som kanske inte brukar räknas till deckarförfattarna. Men Olaisen framhåller att Drottningens juvelsmycke kan läsas som en politisk thriller (jag har inte läst den alls, men blir lite sugen nu), och novellen "Skällnora kvarn" ska tydligen vara ett mycket tidigt exempel på detektivberättelse.

Andra kapitel handlar om någon intressant aspekt på detta med kriminallitteratur, till exempel "Mordmetoder" eller "Omöjligheter". Man får hela tiden gott om lästips, både i texten och i en omfattande litteraturlista. Det är en konst att skriva i den här genren så det inte blir en berättelse om författaren egen oerhörda beläsenhet utan på rätt sätt uppmuntrar läsaren att läsa vidare. Jag tycker det lyckas nästan överallt.

102. Årets rysare 14

I den här årgången finns bland andra Ruth Rendell och Robert Bloch (som skrev boken som blev förlaga till filmen Psycho) representerade. I Blochs smygande obehagliga novell "Avskedsfesten" finns samlingens bästa formulering: "Bakgrundssorlet som Natalie hade lagt märke till i telefon utgjorde nu ett formidabelt förgrundsstoj." Natalie har kommit från Australien till England för att bo hos sin morbror, som är läkare och ska vara hennes förmyndare. Hon är lite äldre än Mary i Burnetts Den hemliga trädgården, men man får lite samma känsla, eftersom hennes föräldrar har dött och hon aldrig har träffat sin morbror förr. Hon blir hämtad vid stationen och förs in på en pågående fest i det stora hus där hennes morbror bor. Hon känner på sig att det är något som är fel, men förstår inte vad. Hennes morbror sägs vara ute på sjukbesök, men skulle han inte vara psykiater? På de allra sista raderna visar det sig att han ligger mördad och att huset i själva verket är ett sinnessjukhus (och festdeltagarna alltså patienter, men den slutsatsen får man dra själv).

Liksom tidigare finns här någon science fiction-berättelse, däremot den här gången ingen som utspelar sig i Sydamerika.

101. Edgar Allan Poe: Sällsamma berättelser

Den här boken borde förstås ha haft ett skyddsomslag, men det verkar som om jag var ung och dum och av någon anledning kastade det när boken var nyköpt. Vill minnas att den är från en bokrea, kanske 1984 eller däromkring. (Intressanta etikettsmässiga vinklar på frågan om skyddsomslag kan man få här. Inte minst i kommentarerna grasserar uppfattningar som jag knappt trodde fanns, till exempel att man tar av omslaget och låter det stå i hyllan medan man läser boken.) Nu har jag i alla fall sett samma bok på biblioteket och vet att omslaget har den här bilden, som också finns med inne i boken som illustration till novellen "Huset Ushers undergång":

Det är Arthur Rackham som har illustrerat och han har oerhört väl fångat de två genomgående teman, död och galenskap, som de här berättelserna på olika sätt handlar om. Här är till exempel en mördare som får besök av polisen och försöker uppträda naturligt medan offret ligger gömt under golvet:



Samlingen innehåller 25 berättelser, som inbördes är ganska olika. Några är bland de allra tidigaste detektivberättelserna, till exempel "Morden vid Rue Morgue". En del andra är mer skräckhistorier på några återkommande teman som att bli levande begravd eller att någon mycket vacker kvinna förtvinar i en oförklarlig sjukdom. En del tycker jag nog har åldrats för mycket för att vara riktigt njutbart nu, sådär 170 år efter att det skrevs, men en del känns förvånansvärt modernt.

Jag tror inte jag har läst hela boken rakt igenom någon gång tidigare. Nu blev det av eftersom "Morden vid Rue Morgue" var en av de texter som ingick på litteraturlistan på min kurs, och sedan har jag betat av en eller två då och då under ett par månader. Det är nog inte en bok som gör sig för sträckläsning - som många novellsamlingar, tycker jag. Man orkar inte ladda om var tjugonde sida för något alldeles nytt.

100. H.-K. Rönblom: Höstvind och djupa vatten

Efter ett lite längre uppehåll än planerat fortsätter jag med H.-K. Rönbloms andra bok om läroverksadjunkten Paul Kennet. Efter sina stadshistoriska studier är han nu tillbaka i skolan och tjänstgör som adjunkt i Sundhamn, som vad jag förstår ska föreställa Sundsvall:

Längst nere låg den stadsdel som var uppförd av sten och lämpad att visas för bättre besökande. Nu låg den där, rutig och gedigen, med rådhus och posthus, banker och hotell, och en kung stod staty i en plantering och var mycket omtyckt av fåglarna.

Mordet är utfört redan innan boken börjar, och vi får stifta bekantskap med det genom några tidningsnotiser. Det är en elavläsare, Gerhard Bäck, som dör när han på sin moped kör in i en ståltråd som någon spänt upp över en gränd på hans hemväg från möte i nykterhetslogen Höstvind (varav ena delen av titeln alltså kommer). Inom några dagar spänns det upp andra ståltrådar, dock utan att någon dör. Polisen har inga spår, och staden är mer eller mindre beredd att lägga fallet till handlingarna som ett pojkstreck som fått en olycklig utgång.

Paul börjar forska i fallet på samma envetna men stillsamma sätt som förra gången och upptäcker snart att Bäck var den ende överlevande efter en bussolycka under andra världskriget (tolv år tidigare, vilket tillsammans med en citerad minnesskylt, uppgiften att det är valår och en kontroll av veckodagar ger vid handen att boken utspelar sig hösten 1954). Till sin hjälp, eller i alla fall för att samtala med, har Paul den här gången sin syster Susanne, som sköter hans hushåll (det kan ju inte en läroverksadjunkt själv!) eftersom hon behöver sysselsättas efter en uppslagen förlovning. Hon är en frisk fläkt, inte minst eftersom hon återkommande anknyter händelserna till Agatha Christie-deckare, till exempel ABC-morden, som på sitt sätt blir aktuell här.

Bussolyckan bestod i att en transport med värnpliktiga körde av vägen och hamnade i vattnet, så alla utom Bäck drunknade (och därifrån kommer alltså andra delen av titeln). Utöver detta verkar ingenting intressant ha hänt i hans liv, men eftersom olyckan på olika sätt blivit aktuell vid tiden för mordet utgår Paul från att den spelar någon roll för det som nu har hänt.

Förutom att adjunkt Kennet inte själv sköter hushållet och att det är normalt att köra moped utan hjälm finns det gott om detaljer som måste ha varit vardag när boken skrevs 1955, men som nu är mer eller mindre exotiska. (Mer på det temat här och här.) Det är förstås vänstertrafik (så man får tänka noga när olycksplatsen och händelseförloppet beskrivs). Det är skolgång på lördagar. Det är långt kvar till kommunaliseringen av skolan: "En adjunkt med kunglig fullmakt är inte flyttbar som annat lösöre." Radion sänder "ett föredrag om våra torvmossars djurvärld".

Gerhard Bäck var tydligen inte i sådan samhällsställning att han hade någon som skötte hans hushåll men "[h]ans lägenhet hölls i brukbart skick av en människa som gick till och från", vilket betydde att hon kom och bäddade när han inte var hemma. Damer är klädda i "syrenfärgad mellanklänning" (varom mera nedan) eller "hemmaklänning i ett Viola Gråsten-tyg". Ska man ringa till Stockholm får man beställa samtalet (och finna sig i att telefonisten avbryter med "Tre perioder, tiden är strax slut").

Upplösningen är ingenting annat än lysande. Allt man behövde veta för att dra samma slutsatser som Paul fanns där (och har man glömt så gnuggar Rönblom in det genom att ange sidorna i en fotnot!), men av någon anledning gör man inte den - i efterhand oerhört enkla - koppling som behövs för att allt ska falla på plats.

Om behållningen med den förra boken var mer formen än innehållet, så tycker jag att det nu är både och. De rönblomska formuleringarna finns där:

Hemmet var lika välvårdat som fru Andersson själv. Prydnadsföremålen på divansbordet var ordnade med matematisk precision. En bladväxt i en porslinskruka blänkte som om den nyss stigit upp ur badet. Inte ett dammkorn fanns att se. Ur en förgylld ram på väggen skelade en färglagd förstoring ned på Paul. Han antog att det var avlidne Andersson och tog plats i korselden från dennes blickar. En rund och hård kudde bakom hans rygg bidrog att erinra honom om att livet inte är till för njutningar.

och

Herrn och frun var hemma och smälte söndagsmiddagen. Fru Johansson, bred och tung var icke olik en boaorm med en get innanför västen. Herr Johansson liknade snarare en nära anhörig till geten.

Men tidvis är det också innehållsligt väldigt roligt på ett mot småstadsmiljön inte alldeles snällt sätt. Rektorn vid läroverket bjuder in Paul och Susanne till en tillställning med orden "[...] I övermorgon har min hustru och jag en soaré med underhållning i rektorsgården där vi hoppas få se dig tillsammans med din syster. Där får du tillfälle att sammanträffa med en del av det kulturellt ledande skiktet i staden. Alltså klockan åtta. Kavaj." När Paul berättar för Susanne senare lägger han till "Biologilektorn påstod att en ämneslärarinna skulle läsa högt, men det kan ha varit överdrift." (Det visar sig inte vara det.) Susanne är närmast förtjust: "'Då', sade Susanne, 'får jag användning för min syrenfärgade mellanklänning. Den ser hemskt kulturell ut och har lång ärm.'" På soarén lyckas hon chockera en kristendomsadjunkt med att säga: "Jag blandar alltid ihop Schmalkaldiska artiklarna och Magdeburgska halvkloten."

Personer i Sundhamn beskrivs i vändningar som "[...] den kvinnliga lektorn i franska [...] hade namn om sig i lärda kretsar som specialist på syntaxen i Boccaccios 'Il Decamerone' och ägde ett starkt utvecklat sinne för det passande" och "drätselkamrern, en gammal bitvarg som spelade cello i musiksällskapet och påstods ha läst en bok av James Joyce". En av logemedlemmarna hälsar Paul:

[...] 'Parolas esperanto?'
'Nej', sade Paul med fasthet.
I likhet med de flesta akademiker ansåg Paul antalet naturvuxna språk vara tillräckligt stort, varför ytterligare konstgjorda språk tycktes honom vara överflödiga.

Det tycker jag av helt privata skäl var extra roligt.