63. Tord Hubert: Ett mord på vägen

Det här omslaget kan inte ha tillkommit på långt avstånd från 1970. (Man undrar hur 2016 års omslag kommer att stå sig 2062.) Det är den tydligen mycket flitige Rolf Lagersson (här stavad med -ss- men tydligen oftast med -s-) som ligger bakom. Jag tror jag kommer att få anledning att återkomma till honom.

Innehållet är en ganska tidstypisk deckare, här och var lite för influerad av Trenter för att jag ska vara riktigt nöjd. Huvudperson är journalisten Anders Brun, som inte är i den undersökande delen av branschen, utan skriver för den fiktiva "Veckan Runt". Just nu håller han på med en artikelserie där han varje vecka följer en kändis (förra veckan finansministern), och via en schlagersångerska kommer han i kontakt med en överklassfamilj, och hittar ganska fort också ett lik. Han varierar sin utredning mellan att få plötsliga infall och att bara råka snubbla över något han inte letade efter (och inte alltid heller förstår vikten av). Lite för ofta har han också en bekant som finns på ett praktiskt ställe och kan hjälpa till med en upplysning eller någon annan tjänst. Om det hade gjorts med lite humor hade det varit bättre; nu tycker jag inte att det känns trovärdigt, ens inom genrens snäva ramar. Att den fick Expressens Sherlock har jag lite svårt att förstå.

Det märks att det har gått ett tag sedan boken kom, inte bara på grund av det ymniga rökandet överallt, utan också på att damerna kan ha leopardpäls och att dollarn står i fem kronor. Upplösningen ("en ytterst överraskande lösning", säger baksidan) äger rum i Beirut av alla ställen, men det var ett annat Beirut då, förstår man. Libanon går nämligen under namnet "Orientens Schweiz". Nu är det ju närmast vardagsmat, men när boken var ny måste det ha varit oerhört exotiskt med libanesisk mat:

Han slog ut med handen över bordet som var översållat med rätter i lysande färger: smaragdgrönt, gult och lackrött och i de milda umbra och guldockra. "Meze, kallas det", sa han. "Ett arabiskt smörgåsbord." Han räckte mig ett fat med en vackert gul smet som såg ut som senap. "Det här är Hommos. Passerade ärtor med sesamolja och citron. Utsökt."

och på nästa sida

"Se här! Pröva lite Tabboulleh. Persilja, tomater, krossat vete, mynta och lök."

Det var innan det fanns falafel i varje gathörn och hummus var ett tillbehör bland andra.

62. Bo Balderson: Mord, herr talman!

Någon gång har den här Balderson-deckaren haft ett omslag, med till visshet gränsande sannolikhet med en illustration av Bo Berling, som det brukades. En tidigare ägare har gjort sig av med omslaget; kanske tyckte hen att en mörkblå pärm med guldtryck var lite tjusig.

Det är den femte delen i serien, och för den som troget köpte dem en efter en när de kom ut är förstås igenkänningen (minst) halva nöjet. Här finns det ohämmade (men när det gäller, skarpsinniga) statsrådet, hans hypokondriske (men när det gäller, handlingskraftige) svåger adjunkt Persson, statsrådets sexton barn (som medverkar mindre än vanligt, men desto mer nyttigt när de väl får chansen), några politisk-satiriska episoder samt en mordgåta. Vad gäller den sistnämnda kom jag ihåg en central detalj mycket väl sedan förra gången jag läste boken och kunde därför identifiera mördaren redan tidigt. Det var ändå värt nöjet att läsa och se hur skickligt Balderson viftar med den avgörande ledtråden - bland övriga trådar, förstås. Jag tror dessutom att det är en tråd som Agatha Christie har använt minst en gång, så kanske blir det semesterläsning av henne inom kort.

På Baldersons tid var det helt rimligt att förlägga mord och utredningar till fiktiva platser, inte som nu att varje småstad med självaktning ska ha sin egen deckarförfattare. Det har varit statsrådets sommarö Lindö i Roslagen, Ädelsta på lagom avstånd från Harpsund, statsrådets villa i Spånga (som inte är fiktivt, men villan och gatan den ligger på) samt Lindö igen. Den här gången är det ett halvlantligt samhälle utanför Mellanstad, som verkar ligga i Mälardalen och ha en domkyrka, industri och länsstyrelse. Vi i tvåpersonscirkeln kom fram till att det skulle kunna vara Västerås, men egentligen får man reda på för lite om staden för att veta om det stämmer.

En annan sak jag kom ihåg var adjunkt Perssons förtjusning över att få fördjupa sig i "Bidrag till kännedomen om striderna mellan konung Sigismund och hertig Karl 1598-1599" (även om han ofta blir avbruten). Själv har han skrivit sin kandidatuppsats om "Slitningar inom Karl XI:s förmyndarregering". Han är alltså rätt person att uppskatta att

Notapparaten hade infriat alla förväntningar. Den krälade som en orm därnere på sidorna och ettertänderna högg efter föregångare och forskarkolleger på ett elakt och stimulerande vis.

Även i övrigt är formuleringsglädjen påfallande. Om jag kunde skriva så skulle jag minsann inte vilja vara anonym.

61. Iselin C. Hermann: Prioritaire

Veckans nya författare är danska, och det här är hennes debutroman. Det är en brevroman, en intressant genre, tycker jag. Här är det en dansk kvinna som börjar skriva till en fransk konstnär, vars verk hon beundrar. Ibland är det faktiskt lite stalker-varning på henne, men han är inte ointresserad av uppmärksamheten, även om det mest är hon som vill att de ska träffas. Boken ska inte förstöras med att slutet avslöjas, men det innehåller en twist som åtminstone jag inte såg komma förrän den var där. Jag tyckte det här var trevligare läsning än jag hade gissat att jag skulle tycka om en dansk erotisk brevroman. Och jag vet att jag har sagt det förr, men formatet på lite under 200 sidor borde fler författare försöka hålla sig till.

60. Gunnar Ericsson: Synden i Svitjod

Den här serien har hunnit till 1962-63, eller 962-63, som den vikingaklädda svenska offentligheten placeras i. Omsättningen på politiker var inte så hög på den tiden, så man känner igen de flesta. Det är däremot första gången som De Förenade Landens Högste Verkställande Hövding är med. Han hette egentligen U Thant, men har här döpts om till O Faster (konstigt att man avhöll sig från att stava det O Fasther):

Annars är det mest svensk inrikespolitik och lite allmän kultur, bland annat Ria Vinkhand (TV-personligheten Ria Wägner). Jag vill gärna att det ska vara lite roligare än det är, men får återigen erkänna att tiden har gått hårt åt den här sortens humor.

59. Ingrid Hedström: Flickorna i Villette

Det är två år sedan jag läste Ingrid Hedströms första deckare, som jag, vad jag minns och kan läsa mig till i bloggposten, uppskattade. Jag vet inte riktigt varför jag inte har kommit vidare i serien, men jag ska nog försöka göra det framöver med lite kortare mellanrum. Det är nämligen den sortens böcker där huvudpersonerna har ett annat liv än bara att lösa mordgåtor, och för att hänga med i de avsnitten ska man nog ha tidigare delar lite mer aktuella. Men det går utmärkt att ta sig igenom i alla fall, och undersökningsdomaren Martine Poirot är fortfarande en trevlig bekantskap. Hennes man Thomas, en halvsvensk historieprofessor, får här den lite större roll som jag efterlyste, och det tycker jag både han och boken vinner på.

Den belgiska, men fiktiva, småstaden Villette drabbas den här gången av ett trippelmord på tonårsflickor, som förstås visar sig ha förgreningar utöver det vanliga sexuella motivet. Med tanke på att det alltså finns tre döda (plus ett bonuslik i Bryssel) redan efter sådär 40 sidor är det förvånansvärt stillsamt berättat. Och det är ingen långdragen utredning; flickorna dör en fredagskväll och redan på onsdagen är det färdigt. Madame Poirot får kompetent hjälp inte bara av maken utan också av andra anställda på justitiepalatset, och utredningen är ett lagarbete på det sättet som jag föreställer mig att mordutredningar i verkligheten är. På slutet är det kanske lite för spännande för att bli riktigt realistiskt, men att bara åka och hämta mördaren på jobbet eller hemma blir ju inte riktigt deckarmässigt. Som sagt, jag går nog vidare med tredje delen när andan faller på. Där ska det tydligen förekomma något som är den egentliga orsaken till att jag började läsa Hedström överhuvudtaget. Mer om det då.

58. Édouard Louis: Göra sig kvitt Eddy Bellegueule

Månadens cirkelbok, den sista på temat "Europa (runt)", var en i varje fall i hemlandet ganska uppmärksammad debut, som nu har kommit på svenska. Den är också ett exempel på den här nya(?) genren autofiktion, där en huvudperson är som författaren, men boken ändå är en roman (förmodligen en helt amatörmässig beskrivning).

Eddy berättar om sina tonår i en nordfransk by, där de flesta har det ganska eländigt. Männen är fast i fabriksjobb som gör dem utslitna i medelåldern, kvinnorna är fast i olyckliga äktenskap och hushållsarbete. Vädret är fuktigt och husen förfallna. Själv är Eddy mobbad och utstött på grund av sin sexuella läggning, men hittar en fristad i skolteatern, som dock inte får så stort utrymme i boken. Vi tyckte nog att det var lite för eländigt för att vara riktigt bra, och var eniga om att längden (170 sidor) är precis vad man orkar.

57. Anders Jonason: Mord med mera

Anders Jonason hörde till de mindre kända deckarförfattare som var verksamma parallellt med "de fyra stora" författarna Stieg Trenter, Maria Lang, H.-K. Rönblom och Vic Suneson på 50- och 60-talen (Lang fortsatte ju betydligt längre). Han var inte heller lika produktiv, och det är väl därför som han är ännu mer bortglömd än till och med Vic Suneson.

Detta är hans debut, och det är svårt att låta bli att vara elak på 60 års avstånd. Jag skulle vilja kalla detta "poor man's Trenter". Han vill så gärna vara lika elegant och välformulerad och tjusig, men det fungerar inte riktigt, faktiskt nästan inte alls. Ambitionen gör att det blir mycket bilfärder genom Stockholm, men mest som transportsträckor, aldrig de tempohöjare som de kunde vara hos Trenter. Det äts en del, men rysk kaviar och renstek lyser med sin frånvaro: "Jag gick ut i köket och plockade fram litet bacon som fanns kvar i kylskåpet. Smör, bröd och mjölk, en bit ost och två tomater. Potatisen var kokt dagen före." Hos Trenter hade osten varit västerbotten eller annan namngiven sort, och allting hade doftat och glänst. Och när Harry Friberg hade ny bil i nästan varje bok har huvudpersonen här en skraltig Chevrolet av förkrigsmodell.

Huvudpersonen-detektiven är redaktör Dick Mattsson, verksam i Kvällsbladet, som verkar leva sin fiktiva tillvaro parallellt med Aftonbladet och Expressen, eftersom han vid ett tillfälle köper alla tre kvällstidningarna, inklusive sin egen. Han får nys om en mystisk historia genom en gammal vän (som hos Trenter - igen) och börjar nysta i den på ett ganska enerverande sätt, tycker jag. Någon gång blir han faktiskt utkastad, och någon gång får han på käften, men inte så ofta som jag tror att det hade hänt i verkligheten för någon som bar sig åt som han. Så småningom är alla misstänkta samlade och lösningen presenteras, men redan innan dess är sammanträffandena för många för att jag ska tro på dem.

Bland adresserna som avverkas finns Norr Mälarstrand 52 A, där A-et verkar fiktivt, men huset i övrigt autentiskt. (2010 såldes en av Sveriges dyraste lägenheter där.) Sedan är det Bastugatan 10 B, där B-et är fiktivt, och några andra adresser, bland annat Hedingatan 15 på Gärdet, där Mattsson själv bor. Så småningom får han ärende till Paris; han flyger med "nattparisaren" till Le Bourget, vilket inte är det enda som visar att tiden har gått:

Man undrar vilken klass man måste resa för att få den komforten idag.

I Paris flängs det runt, till ett namnlöst hotell på 41 Rue des Ecoles, där det faktiskt verkar ligga ett hotell fortfarande, och vidare till 21 Rue des Gravilliers, som jag inte tycker är "ett femvåningshus med många krusiduller och små arkitektoniska finesser i fasaden". Däremot kan jag hålla med om att "[g]atan var smal". På kvällen samma dag går planet tillbaka, men tiden utnyttjas väl, tycker jag. Bland annat försöker redaktör Mattsson muta en portier med "två nya tusenfrancssedlar", vilket verkar obegripligt om man inte vet att francen devalverades några år efteråt.

Bäst med boken är nästan utsidan, ett pappband som ska imitera ett halvfranskt (eller noga räknat ett skinnryggsband), utkommet i serien Wahlströms månadsdeckare, som samma år innehöll bland annat en Lang, en Suneson samt Loulou Forsells Döden går på Operan. Inte minst seriens logotyp tycker jag är rolig, även om det är falsk marknadsföring att man blir så vettskrämd:

56. Gunnar Ericsson: I gamla Svitjod åter

Efter lite paus sedan sist återupptar jag härmed serien om Svitjod, där Astrid Lindgrens bror Gunnar Ericsson har klätt svensk politik i vikingadräkt (inklusive de behornade hjälmar som vikningarna väl aldrig hade, om jag har förstått faktoiderna rätt). Nu handlar det om 1961 och 1962 (det vill säga 961 och 962), när Högerpartiet bytte partiledare, något så ovanligt att det fick en helsida:

Den avgående Jarl Hjalmarson, här känd som Jarl Väderskutt, avtackas vederbörligen av från vänster tecknaren EWK och författaren. Annars verkar det ha varit ett mellanår i politiken, när statsministern (Tage Slingerskank) med hustru Aina badade i Röda havet:

55. Pär Moberg: Provet i Philipopolis

Fantasy är inte den genre jag har läst och uppskattat mest i livet hittills, men jag har i alla fall lärt mig att det finns olika sorter, som kanske inte måste dras över en kam. Dessutom finns det väl både bra och mindre bra fantasy, som i de flesta genrer. Nu var det ganska givet att jag ändå ville läsa den här alldeles nya, första delen i en planerad serie böcker, eftersom författaren och jag är goda vänner sedan ett par decennier. Det gör förstås att mitt utgångsläge är ganska välvilligt.

Det som är speciellt med den värld som skildras här är att där finns människor med en viss magisk förmåga, den så kallade Gnistan, och som med hjälp av den kan utöva magi med musikens hjälp. Det är ett ganska intressant drag, som sätter musiken i centrum för berättandet på ett sätt som jag aldrig tror att jag har varit med om tidigare. Det finns också noter och sångtexter i boken, och musiken kommer att finnas tillgänglig att lyssna på. Jag som eventuellt är lite mindre musikintresserad än genomsnittet tycker ändå att det är fängslande på samma sätt som man kan bli fängslad av det mesta som berättas av någon som kan berätta och som själv är intresserad.

Det här är ganska mycket en första bok i en serie, tycker jag mig märka. Det är en del personer som ska etableras och en del bakgrund som ska klarläggas. I genren ingår ju också att vi läsare måste informeras om den värld det utspelar sig i och hur den skiljer sig från vår. Det är förstås också en del som inte förklaras, som jag utgår från att vi ska få reda på i senare delar. Då gissar jag också att det kommer att utspela sig på närmare håll än Bulgarien, där (nästan) hela den här första delen äger rum.

54. Mårten Sandén: Arvtagaren

Mårten Sandéns serie om tvillingarna Petrini i Lund är vad jag förstår moderna klassiker i genren ungdomsdeckare. Nu bor jag inte längre i Lunds tätort utan på annat håll i kommunen, men det kändes som om det vore roligt att ha läst i alla fall någon av dem. Den här hittade jag dessutom med dedikation (ett "God Jul", så jag gissar att det har varit signering i någon bokhandel) på secondhand.

Det här är del två (av hittills sexton), men man blir ändå ordentligt introducerad till tvillingarna och deras familj. Jag tror inte det finns något konkret som syftar på deras första fall, så man behöver inte känna sig utanför - ett känt grepp i genren, som vissa vuxenförfattare skulle behöva ta till sig. Det finns gott om lokalfärg i form av namn på gator och byggnader, men det märks också att tiden har gått sedan 2000 när den kom (och 1998, när den av allt att döma utspelar sig, eftersom det ska vara ett karnevalsår). Bland det jag fastnar för är att stadsbibliotekets kafé ligger på andra våningen och ett avsnitt när "bussen svängde norrut mot Helsingborg och färjan över till kontinenten" (bortsett från att man hamnar på Själland och inte på kontinenten). Idag tror jag också att de hade haft egna mobiltelefoner och inte behövt låna ihop när de ska ut på uppdrag.

I sin genre tycker jag att det är riktigt bra, även om man som vuxen läsare förstås ser igenom ett och annat som nog hade varit överraskningar om man vore mer jämnårig med detektiverna. Det är gott om spår och villospår, så ganska många trådar måste knytas ihop, och jag tror faktiskt att alla också blir det. Jag kommer nog inte att läsa hela serien, men kan absolut förstå att den har blivit framgångsrik. Stadsbiblioteket med filialer har sammanlagt 24 exemplar av bara den här delen, så det är tydligtvis något som målgruppen fortfarande uppskattar.

53. Joyce Porter: Scotland Yards plågoris

Den flottige och mjällige intendent Dover har inte blivit renare eller trevligare sedan första och andra boken. Den här heter i original It's Murder with Dover och är den sjunde, men den tredje som översatts. (Sedan finns det tydligen en till, av outgrundliga skäl på förlaget Harlekin.) Jag hade kanske gärna sett en bättre översättning av titeln, varför inte "Dover är rena döden", något som säkert hans överkonstapel MacGregor skulle skriva under på.

Den här gången kommer de till en lord på dekis. Han har det rentav så svårt att få ihop debet och kredit att han måste ha slottet öppet för allmänheten. Han har bara råd med en tjänare, en så kallad hovmästare, men rätt beteckning vore nog snarare vaktmästare eller alltiallo. Dessutom har han sin virrhöna till syster som oavlönad hushållerska. Värdigheten håller han däremot hårt på, men han inser också att ett lik på ägorna kan ge publicitet. Problemet är väl bara att det med Dover inblandad inte blir rätt sorts publicitet.

Dover är fullt kapabel att dra slutsatser och peka ut en mördare när det behövs. Han är däremot också oerhört fördomsfull och skrämmer gärna alla han talar med genom att fråga "Var befann ni er vid tiden för mordet?" Är de inte skyldiga så lyckas han ändå få ur dem något användbart, resonerar han. Själva gåtan och dess lösning är helt godtagbar med genrens inbyggda förutsättningar.

Det komiska den här gången är ofta centrerat till Dovers kroppsfunktioner (inte en spolningskedja går säker) och bordsskick, och även om det görs med viss finess blir det lite tröttsamt efter ett tag:

Dovers matsmältning var faktiskt så ansträngd att han tvangs att ge sitt värdfolk den högsta tänkbara hedersbevisningen att knäppa upp översta byxknappen innan han gav sig i kast med den sliskigt söta konserverade pudding som lady Priscilla för hans räkning hade tillhandlat sig med två pence rabatt.

En klick pudding föll sakta från en av Dovers hakor och försvann spårlöst i resten av avfall på hans väst.

Dover försökte utan större framgång bärga en klick löskokt ägg från duntäcket.  

Konceptet håller kanske inte i all evighet, men nu blir det alltså paus från Dover för min del.