72. Suzanne Collins: Mockingjay

Förra delen av den här trilogin tyckte jag ju var lite sämre än den första. Nu när det blir revolt (efter en i min smak alldeles för lång startsträcka) blir jag ännu mindre intresserad. Den här sortens litteratur ska ju inte dömas ut för att den inte är realistisk, men den måste ändå fungera internt. Det lyckas den inte med i mina ögon. Jag har svårt att få ihop en dokusåpa (om än allvarligare än vanligt) och ett inbördeskrig.

Nu är jag i alla fall igenom serien, men jag undrar vad det är som gör att jag ofta inte gillar uppburna bokserier; det här är ju inte första gången. Och vad är det med dystopier som gör att folk alltid ska bo i underjorden; det här är ju inte första gången.

71. Anders de la Motte: Slutet på sommaren

Att läsa följetong är ju något annat än att läsa bok, tycker jag, som helst läser i min egen takt. Nu körde Sydsvenskan Anders de la Mottes ännu inte utkomna Slutet på sommaren i 27 avsnitt under juli månad:

och det var något i beskrivningen och inledningen som drog in mig. Sedan har det rullat på, och enda nackdelen är att det är lite omständligt att bläddra tillbaka om man vill kolla något, särskilt när man som jag inte läser papperstidningen utan via bibliotekets tjänst Library Press Display (som jag kan rekommendera). Kanske hade jag velat läsa lite fortare ibland, men det är ju ett gott betyg åt själva boken.

Före den här bloggens tillkomst läste vi i bokcirkeln Anders de la Mottes debutbok [geim] som jag inte blev så oerhört förtjust i. Den här är bättre, även om den kanske inte är så oerhört originell i upplägget med att det är något oförklarligt i nutid och något ouppklarat i dåtid som hänger ihop på något sätt som vi från början inte känner till. Det dåtida är ett försvunnet barn, femårige Billy, och det nutida är hans syster, som i en sorgterapigrupp träffar på en ung man som vet alldeles för mycket om Billy för att det ska kännas riktigt bekvämt. Allra bäst tycker jag om skildringen av den lilla skånska orten där Billy försvann och hans pappa och bror bor kvar, men som hans syster har lämnat och mycket ogärna reser tillbaka till. Det är vindkraftverk och pizzeria och äldreboende som kryper på en utan att man märker det. Utan att vara spektakulärt var det helt OK som förströelseläsning på sommaren, tyckte jag.

70. Hallgrímur Helgason: 101 Reykjavik

Sällan har jag läst en så ojämn bok. Stundtals är den enastående rolig och träffsäker, men ibland är den bara tröttsam. Det ska nog vara lite provokativt, men det kan det inte vara på var femte sida, då slutar det vara intressant.

Det handlar om Hlynur Björn, 30+, som bor hemma hos mamma, sover till fram på eftermiddagen, lever mest på alkohol och har sex som främsta intresse (även om han inte får tillfälle till det så ofta som han vill ge sken av). Det livet går förstås inte att leva hur länge som helst. Det framgår inte hur det har kunnat pågå så länge som det faktiskt har gjort, men nu händer det lite saker som gör att han måste konfrontera åtminstone vissa delar av det.

Det ska tydligen finnas en film också, som det vore intressant att se. De kan knappast visa allt som förekommer i boken, vare sig i verkligheten eller i huvudpersonens ingående beskrivna sexfantasier, för då skulle det inte bli en film som kunde visas på vanliga biografer och tv-kanaler, tror jag. Väldigt mycket bygger på de mer eller mindre rusiga resonemang som Hlynur Björn för med sig själv och andra, och det kan bli svårt att återskapa på film. Men det är i alla fall en prestation att ha lyckats översätta det (det är John Swedenmark som har gjort det).

69. Suzanne Collins: Catching Fire

För tre år sedan läste jag den första delen i den här trilogin, men sedan kom jag av någon anledning inte vidare. Det är ändå en prestation att jag lyckats hålla mig i stort sett spoilerfri vad gäller denna och den sista delen, så mycket som det har skrivits om både böcker och filmer.

Det är svårt att säga något som inte redan är sagt; i samband med den första delen tyckte jag alltså att själva konceptet med en tv-sänd tävling där alla utom en dör har något alldeles speciellt. Men i den här delen blir det mer av den revolt mot regimen, som jag gissar ska kulminera i den sista boken, och där tappar man mig. Jag tycker helt enkelt inte att det är riktigt trovärdigt att en mångårig diktatur är så hotad av en tonårsflicka som inte följer (hunger)spelreglerna. Och om det vore så farligt, då har en sådan regim helt andra medel att ta till än vad de visar här. Kanske man ska vara mer jämnårig med huvudpersonerna för att ta till sig konceptet fullt ut, men böckerna har ju ändå tilltalat även vuxna. Nu ska jag ändå försöka komma igenom den tredje också, för det är ju på ett plan lättläst och välskrivet, och därmed inte svårt att ta sig igenom.

68. Einar Már Guðmundsson: Riddarna av runda trappan

Ett inlägg hos en bloggkollega och bokcirkelkompis fick mig att titta lite närmare på vad jag har av isländsk litteratur. Inte så mycket, men tillräckligt för att kunna göra ett litet semestertema av det, och det behöver inte bli bara Arnaldur Indriðason utan en och annan hittills oläst också.

Den här barndomsskildringen blev Einar Már Guðmundssons genombrott som författare redan 1982. Han berättar om en sexårig pojke i Reykjavík i början av 1960-talet (det märks om inte annat på de ofta omnämnda nylonskjortorna och terylenebyxorna). Det handlar om sådant som att det värsta som kan hända är att man inte blir bjuden på ett kalas, och andra episoder som fyller någon vecka. Det händer på en gång ganska mycket, eftersom småsaker på barns vis förstoras upp, och ganska lite, eftersom det är ett rätt vanligt vardagsliv för huvudpersonen och hans familj. Så småningom händer det något värre än en utebliven kalasinbjudan, men då är boken nästan slut.

Det är inte så mycket mer än namnen som signalerar Island här; någon gång förstår man att man befinner sig nära polcirkeln med tanke på dagens (och nattens) längd. Annars skulle det kunna vara i någon liknande förort i Sverige eller annat västeuropeiskt land. Det är förstås intressant på sitt eget sätt, att så väl lyckas fånga det universella i att vara sex år.

67. Václav Erben: Eftermiddag med ensam flicka

Det är två år sedan så när som på tre dagar som jag läste den första deckaren av Václav Erben, och det här är den sista av de sex som översatts till svenska. Som vanligt är det poliskapten Michal Exner som utreder på sitt personliga sätt, där det den här gången påfallande ofta ingår att han dyker upp hos ett vittne eller en misstänkt och börjar ställa frågor utan att presentera sig. När vittnet eller den misstänkte ifrågasätter det - med viss rätt, tycker jag nog - tar Exner fram tjänstelegitimationen (och så ska motparten känna sig lite illa till mods över att inte ha förstått att en så elegant herre kan vara polis). Det blir lite manér över det efter ett tag, och då dröjer det ändå till en tredjedel in i boken innan Exner dyker upp. Han befinner sig då för övrigt på den i föregående bok avbrutna semestern, som alltså blir avbruten igen.

Min främsta invändning är som flera gånger tidigare att historien är så överbefolkad av personer som man måste hålla reda på. Att de sedan heter Vlastimil och Svatopluk gör det ju inte lättare. Men bortsett från det är det ganska trivsam läsning om en arkeologisk utgrävning där fyndet, en kruka med denarer från 900-talet, försvinner och den skolflicka som satts att vakta det hittas mördad. Stället där detta händer heter Libín, men bör motsvara verklighetens Libice, där det finns lämplig historia, en järnväg som dånar natten igenom och en biflod som rinner ut i Elbe. Där ligger också mycket riktigt en restaurang, i verkligheten till och med två, en heter "Flodmynningen" precis som i boken, och den andra heter "Vid färjan". (Färjan finns i boken, men verkar saknas åtminstone numera.)

Sammanfattningsvis, nu vid slutet av det här projektet, tycker jag att Erben har varit en intressant bekantskap. Inte minst är det roligt att läsa något från en annan miljö än den vanliga, även om det sällan märks att den tjeckoslovakiska polisen arbetar i den kommunistiska regimens tjänst. Att det är 70- och 80-tal bakom järnridån märks mest i detaljerna, som att någon har en Trabant eller att en rörfirma har över ett års väntetid för ett installationsarbete.

66. Gunnar Ericsson: Svitjod Svitjod fosterland

Den här delen av krönikesviten om Svitjod har hunnit till slutet av 1963 och det mesta av 1964, men författaren (och illustratören EWK) låter det som vanligt utspela sig tusen år tidigare på vikingatiden. På omslaget är det Nikita Chrusjtjov (= Rusjof den Yvige av Gårdarike) som besöker Sverige (= Svitjod). En åtminstone i efterhand viktig milstolpe här är att Olof Palme (= Olof Ettersöt) blir statsråd, här avbildad tillsammans med statsminister Tage Erlander (= Tage Slingerskank), bilden dock beskuren:

Utanför politiken var en bemärkt aktör den så kallade zigenarpredikanten Målle Lindberg (= Målle Hoppare):

Det är ont om populärkultur, men det gick inte att förbigå denna engelska popgrupp, här känd under namnet Svabbarna:

Och så var det två prinsessor som gifte sig, från vänster Désirée och Margaretha:

Av de entusiastiska recensionerna av tidigare års krönikor på baksidan förstår man att det här var uppskattad humor som av allt att döma också sålde bra. Jag har ju tidigare tyckt att det inte riktigt har hållit för tidens tand; om det är något som har gjort det är det snarast illustrationerna. Men jag kan tänka mig att det här var en utmärkt julklapp till en farbror i släkten som redan hade allt han behövde. Det känns inte som en lika självklar julklapp till en faster, av någon anledning, men varför får jag nog återkomma till.

65. David Forrest: Och till min brorson Albert lämnar jag den ö jag vann av Fatty Hagan på poker

Om en titel är tillräckligt lång fungerar den som en sammanfattning av bokens handling. Det handlar alltså om Albert som får ärva en ö - tyvärr inte den blomstrande idyll han väntat sig utan en kobbe utan växtlighet och bebodd endast av några skarvar. Men när han kommer dit ligger där en Victoria [sic] och solar, och tycke uppstår. Sedan utvecklar det sig till en skröna, egentligen med ganska svart humor, lite i samma anda som filmen Dr Strangelove. I dimman går nämligen ett sovjetiskt spionfartyg, maskerat till fiskebåt, på grund på ön, och Victorias far, en ginmarinerad advokat på dekis, gör sig nyttig genom att hyra ut halva ön till Sovjetunionen. Den andra halvan besätts raskt av USA, som inte vill ha en sovjetisk flottbas strax utanför Cornwall.

Det som i övrigt driver handlingen framåt är Alberts försök att få ligga med Victoria (hon är inte ovillig men det är ju så svårt att hitta något privat ställe på ön) och Victorias fars intresse av alkohol och pengar, gärna i större mängder. Jag tror kanske att det här skulle göra sig bättre som film (eller TV-serie) än som bok, för det blir lite tröttsamt när dessa teman återkommer med mindre variationer. Enligt baksidestexten på den här pocketen från 1990 skulle det bli en film, men jag kan inte hitta några spår av den. En gissning är ändå att det var de planerna som fick boken översatt ett par decennier efter att den kom ut i original.

64. Erlend Loe: Doppler

Den minnesgode läsaren torde erinra sig att jag har läst Erlend Loe förr. Det här är en av hans tidigare böcker, men upplägget är ungefär detsamma. En sammanfattning skulle kunna vara att berättaren, en man i yngre medelåldern, genomgår någon form av livskris och under berättelsens gång visar sig vara skvatt galen (förstår läsaren, men inte han själv). Det är ändå ganska roligt ibland, och mycket lättläst.

Den här gången är det alltså Doppler (ingen relation till Doppler med effekten, såvitt jag förstår) som överger sin familj och flyttar ut i skogen och blir sambo med en älgkalv. Vi får följa honom en vinter med vedermödor, inklusive självpåtagna uppdrag som att göra en totempåle. Helst vill han vara ensam (förutom älgkalven då), men det får han inte riktigt njuta av.

Av en händelse fick jag idag av en kollega reda på att Loes senaste bok från förra året, Slutet på världen som vi känner den, som snart kommer på svenska, är en fortsättning på den här. Det kan bli så att jag återkommer till den relativt snart.