Dostojevskij har aldrig hört till mina favoriter i den ryska litteraturen, men läser man ryska på universitetet kommer man inte undan honom. Hans stora romaner Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamazov har jag faktiskt inte läst, för de stod inte på listan det året jag läste rysk litteraturhistoria. (För att läraren skulle få omväxling byttes vissa verk ut årligen, och det året var det Onda andar, också känd som Demonerna, som var obligatorisk.) Den här novellen kände jag inte ens till, pinsamt nog. Den är en uppvisning i nihilism; huvudpersonen planerar med viss entusiasm sitt självmord under lång tid. Så tungt som det skulle kunna ha blivit blir det inte, men heller inte särdeles lättsamt.
Hej! Jag klickade mig hit, efter en sökning på google, i jakt på bokens vikt (orelevant). Efter att ha läst din kommentar, kände jag mig bara manad att skriva en kommentar, ifall någon i framtiden besöker din sida i jakt på en recension. Detta är en av de bästa böckerna jag har läst, alla kategorier, i synnerhet med hänsyn till hur mycket teori som fångas på så få sidor. Respektfullt vill jag ge min åsikt, att jag snarare tror, att du inte förstått vidden, innebörden, av det Fjodor häri försökte förmedla.
SvaraRaderaBästa hälsningar,
Amin
Tack för dina synpunkter, det är mycket möjligt att jag inte har nått fram till vad författaren ville ha sagt, och att det är hos mig bristen finns. Jag får se om den blir aktuell för omläsning någon gång och om jag då uppfattar den annorlunda - sådant händer ju.
Radera