18. Lydia Sandgren: Samlade verk

En högst ovetenskaplig utvärdering tyder på att mitt läsande på senare år inte har inkluderat så många böcker av rejält omfång. Utan att analysera vad det kan bero på har jag bestämt mig för att 2021 försöka läsa åtminstone en bok i månaden på över 500 sidor, vad man skulle kunna kalla "månadens tegelsten". Det betyder inte att det blir Dostojevskij varje månad. Däremot kan det betyda att antalet lästa böcker minskar.

Den här, en av 2020 års mer uppmärksammade debuter faller alldeles avgjort in i den här kategorin; sista sidan är nummer 690. Här är inte platsen, bestämmer jag, att fördjupa den diskussion som dök upp efter ett tag, när boken fått översvallande recensioner av många, och någon annan kände ett behov av att säga "så enastående var den väl inte ändå". Augustpris har den i alla fall fått, och som debut är den knappast typisk, rentav remarkabel.

Det är inte alla böcker på nära 700 sidor som motiverar sitt omfång, men den här gör faktiskt det. Det är en historia som kräver sitt utrymme, när den börjar i slutet av sjuttiotalet och skildrar mer eller mindre hela tiden fram till tiotalet. På sätt och vis handlar den bara om tre personer - mer om dem strax - men det skildras på ett sådant sätt att deras vänner, familjer, arbetskamrater och en del andra också tittar in i historien då och då, vissa bara vid något enstaka tillfälle, andra flera gånger, ibland med långa mellanrum. Så fungerar det ju också i livet på riktigt.

Det handlar alltså om en trio, även om det tar ett tag innan det blir så. Martin och Gustav träffas när de går på gymnasiet, och dem får man följa ända fram till medelåldern, via studentliv och Parisresa och någon form av karriär. Under studenttiden träffar Martin Cecilia, som han gifter sig och får två barn med. Han startar ett bokförlag med en kompanjon, och hon doktorerar i idéhistoria, medan Gustav blir en av sin generations främsta konstnärer, med Cecilia som ett av sina främsta motiv. Mitt i en alldeles normal tillvaro försvinner så Cecilia från man och barn, och den gåtan är det som driver hela berättelsen, för alla de andra har förstås sina skäl att vilja veta vad som har hänt.

På ett inte alldeles lätthanterligt sätt flyter berättelsen fram och tillbaka mellan då och nu, där "då" dessutom inte rör sig framåt mot "nu" på ett linjärt sätt. Den som vill klippa sönder den här intrigen och klistra ihop den i kronologisk ordning har tidsfördriv nog, och jag tror att författaren har fått ta sin tid för att göra det omvända arbetet.

Med de yrkesidentiteter som de tre huvudpersonerna så småningom får är det inte så konstigt att det mest rör sig i kulturella kretsar. Miljöerna är universitetsbibliotek, bokmässa, gallerier med mera dylikt, när det inte reses omkring på kontinenten. När man beskriver den tillvaron i fiktion kan man ju kosta på sig att lösa de ekonomiska teknikaliteterna på ett praktiskt sätt genom rika släktingar eller oväntade vändningar. I verkligheten tror jag att det ymniga uteätandet (och -drickandet) hade behövt inskränkas.

Men med det här sagt är det en bok av den sorten som man är glad att den är lång, för då varar den länge. Någon gång tror jag att det smyger sig in en anakronism, som att det inte fanns tjugor på tidigt åttiotal, men annars ger det mig ett intryck av god research. Det verkar också som om författaren har haft roligt med att skriva. Det har väl de flesta författare, får man hoppas, men det är ovanligt att det märks så här:

Disken hade ockuperat hela vasken, större delen av köksbänken och dessutom upprättat en enklav på matbordet.

Nu kan man kanske inte räkna med att det kommer en bok av det här omfånget från Lydia Sandgren varje år, men det skulle förvåna mig om hon inte skriver mer.

17. Amelia B. Edwards: Was It an Illusion

Engelska landsbygden verkar ha ett oändligt antal hörn som ligger långt från all ära och redlighet, men ändå har ett trevligt gods att gästa. Den som gästar i den här novellen är en kringresande skolinspektör, som råkar ha varit studentkamrat med godsherren. För ovanlighetens skull är det inte på godset som det spökar, utan ute i markerna. Om det nu är gengångare som inspektören ser, men något underligt är det i alla fall, inser både han och läsaren på ett tidigt stadium. De delarna är inte så skrämmande, utan det kommer mer när man får reda på vad som ligger bakom. Så kan man också berätta en spökhistoria.

16. Erik Lindman Mata: Pur

En målsättning för mitt läsande under 2021 är att läsa en diktsamling i månaden. Nu är det här strängt taget inte en diktsamling i betydelsen "samling av (kortare) dikter", men den får passera ändå.

Det är alltså  en enda sammanhängande text, men samtidigt som den är sammanhängande är den också högst fragmentarisk. Det speglar berättarens upplevelse av en omvälvande händelse, att hans flickvän hittas död i sin lägenhet i Wien. Det framgår inte från början vad som har hänt, och poesi har av någon anledning sällan baksidestext som hjälper till, men så småningom bildar fragmenten ett sammanhang som är just så smärtsamt som det måste ha varit att uppleva det. (Det har framgått i intervjuer att det här är författarens bearbetning av en verklig händelse.)

Möjligen var det här lite för mycket feel-bad-litteratur för mig just nu. Men det är starkt och välformulerat, om än något krävande, på samma sätt som ett icke-föreställande konstverk kan vara det.

15. Zofia Nałkowska: Vid järnvägsspåret

Svenska Dagbladet ägnade idag ett uppslag åt den här novellen, som verkligen är mycket berörande och skickligt komponerad. Det är förstås med valet av tid, miljö och personer inte att vänta sig något upplyftande, men mitt i obehaget finns det små antydningar till medkänsla från oväntade håll. De är inte huvudsaken, och de är lätta att missa, men jag tror inte de är där av en slump. För mig fungerar de i alla fall så att jag står ut med att läsa något som annars hade kunnat vara outhärdligt.

14. Florence Marryat: The Ghost of Charlotte Cray

För en gångs skull har vi här en viktoriansk skräcknovell som inte utspelar sig på ett engelskt lantgods bland folk som inte behöver arbeta, utan i stadsmiljö och i en ung familj med en yrkesarbetande make. Det spelar viss roll, eftersom han i sitt arbete har kommit i kontakt med en kvinna - titelns miss Cray - som gjort sig vissa förhoppningar om att få gifta sig med honom. Nu blir det inte så, men hon är inte den som ger upp. Det här är inte det starkaste kortet bland de här novellerna som jag har hamnat i på sistone, men den är en trevlig omväxling vad gäller miljön.

"Omslagsbilden" - eller vad den ska kallas när man lånar den från Storytel - antyder att den här novellen ska vara skriven av H G Wells, men så är det inte, enligt alla källor jag har konsulterat.

13. Edith Wharton: Afterward

Edith Wharton är inte bara kuslig, och ställvis inte ens mest det, utan faktiskt riktigt rolig. Den här novellen påminner om Spöket på Canterville i sin lätta, distanserade ton. På samma sätt som den handlar det här också om amerikaner som kommer till England och vill ha ett stort hus på landet, inklusive spöke. Problemet med Lyng, herrgården som paret Boyne hittar i Dorset, är att det inte har något fastboende spöke. När det spökar där är det besökande gastar, och man förstår inte förrän långt efteråt att det inte var en levande besökare.

Med denna förutsättning etablerad är det inte svårt att gissa att den mystiske besökare som kommer dit inte längre hör till de levandes krets, även om Mary Boyne inte inser det. Inte heller hur det hänger ihop är något mysterium, men berättelsen lever mycket på miljö och stämning, och inte minst den humor som författaren lägger över lönntrappor och idegranshäckar.

12. Gertrude Atherton: The Striding Place

Det här verkar vara en av de där gamla novellerna som nu mest läses som skoluppgifter, om man ska döma av dess synlighet på nätet. Den är ändå ganska kuslig i sin skildring av en drunkning - eller vad det nu är som händer. Miljön är det engelska lantgodset med jaktutflykt, som man har mött så ofta att det känns som om man själv har varit där.

11. F. G. Loring: The Tomb of Sarah

Den här novellen är i sin helhet, förutom en mycket kort inledning, en dagbok förd av någon sorts kyrkorestaurator, och jag tror faktiskt att den illusionen för en gångs skull fungerar. Han får ta på sitt ansvar att flytta en grav, och inte vilken som helst. Det är den ondsinta grevinnan Sarah, mördad redan på 1600-talet, men möjligen inte riktigt död än. Det hela är kanske inte så originellt med dagens ögon, men det är snarare lite kusligare än det brukar vara att återbesöka drygt sekelgammal skräck.

10. F. Marion Crawford: The Doll's Ghost

Författarens initial F står för Francis. Marion Crawford utan F var guvernant åt drottning Elizabeth och hennes syster Margaret, och ska alltså inte förväxlas med denne amerikanske författare. Det mest kusliga i den här novellen tycker jag inte är den spöklika dockan, utan den dockdoktor som får hand om dockan när den har förolyckats. Men jag ska också säga att jag inte är riktigt säker på att jag förstår allting.

9. Thomas Street Millington: No Living Voice

På ett för genren vanligt sätt berättas en spökhistoria genom att en ramberättelse handlar om ett antal människor vid en brasa, där en berättar en spökhistoria. Den i sin tur utspelar sig i Italien och visar sig ha en förklaring, som inom genrens ramar måste anses vara ovanligt naturlig. Men det är faktiskt inte det spökliga som engagerar mest här, utan kringverket runt den i Italien strandsatte mr Browne.

8. Carsten Jensen: Sidste rejse

Bokcirkeln fortsätter på temat "De sju haven", den här gången närmast Norra ishavet. Huvudpersonen, konstnären Carl Rasmussen, reser nämligen till Grönland. Han var en högst verklig person under 1800-talets andra hälft i Danmark, och reste verkligen dit, två gånger till och med. Det som beskrivs här är - som titeln antyder - andra gången, men genom återblickar skildras också den första ett par decennier tidigare. Man får också möta honom under hans utbildning till konstnär i Köpenhamn och när han verkar som sådan, bosatt på Ærø.

Jag har lite svårt att bli riktigt engagerad av den här historien, utan att kunna sätta fingret på vad det är som brister. Det är inget som är riktigt dåligt, men möjligen är huvudpersonen för undflyende för att man ska bry sig om honom på allvar. Det kan vara högst medvetet av författaren att skildra honom så - jag tror faktiskt det - men det gör att man riskerar att bli mer intresserad av hans fru eller vissa grönländare som han träffar.

7. Perceval Landon: Thurnley Abbey

Thurnley Abbey är Perceval Landons mest kända verk; han verkar i övrigt vara ihågkommen mest som vän till Kipling. Den här novellen har rykte om sig att vara en av de mest skrämmande skräcknovellerna från den viktorianska eran, men jag vet inte om jag håller med. Det är i stort sett gamla ingredienser i receptet - ett engelskt lantgods där det sägs spöka, en natt som som genomlids där under hemska kval etc. Det är inte dåligt alls, men det är heller inte något som idag framstår som särdeles originellt.

6. David Sundin: Ljudboken som inte ville ta slut

Det verkar gå bra för David Sundin; han syns och hörs i de flesta medier, tycker jag. Det här är på något sätt en uppföljare eller kanske pendang till hans Boken som inte ville bli läst, som jag inte har läst - lydig som jag är. Men den fungerar på egen hand.

Om man väntar sig en traditionell intrig blir man besviken. På sitt sätt är det en berättelse om en ljudbok, som också figurerar i ljudboken, och så långt är det en ljudversion av historier som fungerar som ryska dockor, där något döljer sig i något annat. Men den är också självkommenterande och närmast absurdistisk på ett sätt som jag har svårt för, men som jag tror kan landa väl hos andra. Slut tar den också på sätt och vis, men inte helt traditionellt.

5. Martin Olczak och Anna Sandler: Vålnader på Vasaskeppet

Det finns numera sexton böcker om Jack, och så länge håller jag nog inte ut. Men det är påfallande hur varje bok slutar så att man genast vill börja på nästa. Efter föregående del får nu Jack anledning att göra ett nattligt besök på Vasamuseet i jakten på sådant som kan hjälpa honom att hitta sina föräldrar. Det myllrar på ganska bra med dvärgar, en vätte, varulvar och så vålnaderna på fartyget.

4. Martin Olczak och Anna Sandler: Trolldom i Gamla Stan

Viss nyfikenhet fick mig att plocka på mig den här inledande delen i serien om Jack, som är tio år och efter att ha bott på ett otäckt barnhem kommer till Stockholm. Där träffar han sin moster Betty som hjälper honom att reda ut hans förflutna, som inte är olikt Harry Potters, utom att vi inte vet om hans föräldrar möjligen är i livet någonstans. Jack själv upptäcker av en slump sina övernaturliga krafter, och så blir det lite jagande fram och tillbaka i ett autentiskt Stockholm, inte minst på Gröna Lund. För målgruppen tror jag det här är riktigt spännande.

3. Ari Folman och David Polonsky: Anne Franks dagbok

Det är onekligen en utmaning att göra serieroman av en bok som den här, där det mesta innehållet är huvudpersonens egna tankar. Familjens tillvaro, där de har gått under jorden och på två år inte lämnar de rum de har flyttat in i bakom fadern Ottos firma, gör att det inte händer särskilt mycket. Rättare sagt händer det en hel del, men småsaker, som under en normal tillvaro inte hade varit värda en dagboksnotering. Det är väl också bekant för de flesta att Anne mot slutet av de två åren bli kär i sonen i den andra familj som också bor där. Det har förstås sin plats i den här skildringen.

Jag är - med all respekt för originalet och huvudpersonen - tveksam till om det här innehållet blir riktigt lyckat i serieform. Det finns sådant som gör sig bra, till exempel att beskriva deras omgivning:

men huvudinnehållet är som sagt svårfångat i bild. Det märks också på att det förekommer ett antal hela textsidor med utdrag ur dagboken, förutom att det på de vanliga sidorna är ovanligt texttungt.

2. Isabella von Hofsten: Emil som kommunalråd & andra noveller

Sex noveller hinns det med på en dryg halvtimme i den här samlingen. Det är en blandning som jag inte blir klok på vad gäller helheten, men var och en är de inte alls dåliga. Titelnovellen handlar om Emil i Lönneberga och hur hans personlighet kommer till viss rätt i ett förtroendeuppdrag. Men det finns också sådant som en historia om författarens egen farfar - åtminstone skenbart inte skönlitterär - och en del annat, som är spritt i tid och rum.

1. Immi Lundin: Läsecirkelns lilla hjälpreda

Bokcirkeln jag är med i går nu in på tolfte(!) året, men när jag hittade den här på biblioteket av en slump tyckte jag att det kunde vara intressant att se om vi har något att lära. Det har vi förstås, för en av de bärande idéerna här är, sympatiskt nog, att man alltid har något att lära.

Det är till en början rätt handfasta råd om hur man strukturerar sin läsecirkel, som är den term författaren har valt. Det gäller sådant som hur ofta man ska ses, hur man ska välja bok och annat som krävs för att det ska bli någon cirkel alls. Men råden är alltså handfasta utan att vara tvärsäkra, och vår modell att ses en gång i månaden och att var och en väljer bok varsin gång är helt inom ramarna. Sedan handlar det om hur man får till bra diskussioner och vad de tillför läsandet, och jag kan bara hålla med om att det nästan alltid är intressant att diskutera boken med andra som också har läst. En anonym cirkeldeltagare som citeras har sagt: "Jag tycker fortfarande inte om den, men jag ogillar den på ett mycket intressantare sätt nu när vi har pratat om den." Själv har jag inte kommit på att uttrycka det så, men instämmer.

Så får man förslag på vidare läsning, inte böcker att diskutera i cirkeln, utan vad som kallas sekundärlitteratur, om läsning och böcker. Och så är det en liten avdelning recept och en ganska stor avdelning med sidor att fylla i för cirkeln, men där har vi ett dokument i en Facebook-grupp som vi uppdaterar efter hand.

Trivsamt och inspirerande tyckte jag detta var. Kanske 2021 innebär att vår cirkel också kan träffas fysiskt igen; vi har setts via Zoom på grund av p-nd-m-n.