156. Malte Persson: Undergången

Den här diktsamlingen är charmerande otidsenlig till formen, där det finns avsnitt med sonetter och terziner på ett sätt som inte är så vanligt idag. Sonetterna handlar mest om gudar, grekiska, romerska, nordiska och andra, och ämnen som evigheten. Terzinerna är ibland mer dagsaktuella; en handlar om trettioårsdagen av Berlinmurens fall. Och så slängs det in några villanellor här och var.

Rimmad vers kan bli förutsägbar, när man sitter och väntar på det givna rimordet, men så blir det nästan aldrig här. Malte Persson rimmar flöde på ljöde, backanter på pantertanter samt Zeus och Hera på straighta eller queera. Form och innehåll kontrasterar alltså på ett sätt som ofta blir roligt, när evigheten möter det dagsaktuella.

Sedan blir det drygt sextio sidor blankvers om världshistorien, som författaren låter utspela sig baklänges. Fast vi vet hur det går är det ett snilledrag som gör att det kan beskrivas så här:

Den europeiska gemenskapen

förlorar sina sista medlemsstater.

I Algeriet tynar frihetskriget.

Koreas vapenstillestånd tar slut.

Man får hela tiden tänka på att det som börjar är sådant som vi är vana vid tar slut och tvärtom. En enda gång kommer jag på författaren med att ha missat:

Tamboras utbrott rövar bort en sommar.

Det är faktiskt så att sommaren som försvinner är året efter utbrottet.

Ett kärt återseende fick man här:

I havet simmar Stellers sjöko onämnd.

och det här är ju ett givet sätt att beskriva den homeriska frågan:

Homeros, om han fanns, finns inte mer.

Ett annat kärt återseende är Doggerland:

Man fiskar med harpun och samlar ostron

på Doggerland som stigit upp ur havet [...]

Ytterst sällan, om ens någonsin, kan man komma på Malte Persson med någon metrisk tveksamhet. Till det kommer att innehållet är tänkvärt. Man kan få komplex för mindre.

155. Washington Irving: The Legend of Sleepy Hollow

Det märks att den här novellen har 201 år på nacken, för den är faktiskt inte särskilt läskig. Möjligen var det annorlunda när den var ny. Det tar tid innan den huvudlöse ryttaren dyker upp, och fram till dess är det bakgrund och mer bakgrund på ett sätt som ingen hade kommit undan med idag. Om något har novellen sin fördel i att vara ett tidsdokument från staten New York när det fortfarande var ganska lantligt där.

154. Mattias Boström och Sofia Rutbäck Eriksson: Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken

Man får inte vara för kinkig med realismen när det handlar om en privatsnokande revisor i Luleå, vars främsta inspirationskälla är deckare (och ostbågar), och hon försöker reda ut dels vart grannens permobil har tagit vägen, dels om de nyinflyttade på andra sidan har tagit livet av de trevliga Hermanssons som bodde där innan. Men accepterar man genrens förutsättningar är Katarina Zapp en trevlig bekantskap med vissa mänskliga fel och brister, men också många fördelar, inte minst en önskan om att allt ska gå rätt till. Det är det som har gjort att hon har blivit revisor, och något paradoxalt är det också det som gör att det inte går så bra för henne i den rollen. Permobilen och de skumma grannarna är inte det enda som kräver utredning, nämligen.

Omkring henne finns alltså Greta, grannen med permobilen, och dessutom diverse bekantskaper i stadsdelen Malmudden, såvitt jag förstår autentisk men något omstuvad för att passa ändamålet. Gissningsvis kommer frisören, kaféinnehavaren och ICA-handlaren att återkomma i vidare äventyr. Det vore inte heller mysdeckare om det inte döke upp en sammetsögd taxichaufför, som inte verkar vare sig ointresserad eller ointressant. Själv har jag mycket liten erfarenhet av Luleå, bara ett enda besök för ett par decennier sedan, men desto roligare är det att jag då träffade det kommunalråd, som här gör en cameo som sig själv.

Om man får önska något är det att den som läser in den här sortens böcker kan lära sig att det inte heter dektektiv.

153. Gabriel García Márquez: Hundra år av ensamhet

Den som vill ha en bok som uppfyller de möjligen klyschiga karaktärsdragen "mustig skröna" och "myllrande persongalleri" kan nog inte hitta något bättre. Musten övergår stundom i bristande hygien och myllret förstärks av att man får följa samma familj med ett stereotypt namngivningsmönster genom så många generationer att det faktiskt blir mer än hundra år. Materialet hade räckt till en trilogi, för det är en framställning som ilar vidare från den ena episoden till den andra utan att egentligen dröja vid något, och det är påfallande lite dialog. Det här gör sammantaget att man ibland kan bli lite tveksam om var, eller snarare när, man befinner sig, eftersom man dessutom ständigt har en Aureliano eller José Arcadio aktuell. På ytan handlar det alltså om familjen Buendía, men det handlar också om Sydamerikas historia, som på olika sätt når den lilla byn, som omärkligt utvecklar sig till en större by och kanske en liten stad. Familjen utmärker sig inte minst genom att många av medlemmarna är ovanligt långlivade, men kanske ska en del av det skrivas på kontot för magisk realism. Jag är nöjd med att ha bockat av en nobelpristagare, och mer nöjd med att ha läst boken än jag var under tiden jag läste den.

152. Matthew Costello och Neil Richards: The Wrong Man

För första gången har det blivit vinter i en av de här kortromanerna från det fiktiva Mydworth. Det spelar inte så stor roll, men det skapar en del stämning, och så är det Valentinbal. Själva intrigen handlar om ett redan uppklarat mord, en uppgörelse på fyllan, vad det verkar, när en överförfriskad ung man tar livet av en annan på hemväg från krogen. Eftersom det här är England på tjugotalet betyder det att han ska hängas, hans hustru bli änka och hans dotter faderlös. Hustrun tror förstås inte att han är skyldig, och får med sir Harry Mortimer och hans lady - amerikanskan Kat - på att försöka ta reda på vad som verkligen har hänt. Det blir korta återseenden med ett par personer som har medverkat tidigare, och så får deras hushållerska Maggie tillfälle att visa andra talanger än matlagning, vilket hon gör med stor förtjusning. Det skulle förvåna mig om hon inte får återkomma som hjälpreda även i utredningarna när det passar. Men den här serien får man precis vad man förväntar sig, och ibland det är också vad man önskar sig. Överraskningen ligger möjligen i hur det hela hänger ihop, även om gåtan den här gången inte var av det svåraste slaget.

151. Peter James: Wish You Were Dead

Peter James har skrivit sjutton böcker om polisen Roy Grace, om jag räknar rätt, och det har också blivit en TV-serie. Han avancerar i graderna efter hand och är här Detective Superintendent. Jag har inte läst eller sett något av det tidigare, men det gick bra att hoppa in i den här kortromanen/långnovellen ändå.

Grace är på semester i Frankrike med hustru, barn och barnflicka, och de är inbokade på ett slott, som verkligen inte är ett hotell, utan ett vanligt hem som tar emot betalande gäster. Det gör att familjen inte riktigt reagerar på det underliga mottagandet - dels är det ju Frankrike med dess eventuella aversion mot britter, dels är det grevinnan själv, som ju kan förväntas vara lite excentrisk. Sedan motsvarar den andra och tredje tredjedelen inte fullt ut den första lovande delen, även om helheten inte alls är onjutbar. Riktigt sugen på att ta mig an Grace i längre format blir jag ändå inte.

150. Pelle Forshed: Under tiden

Omslaget antyder en ödslig stämning, och det präglar också berättandet i den här serieromanen:



Det utspelar sig i ett villaområde, som kan ligga var som helst, för det påminner om de flesta andra. Det unika är att det i just detta område försvinner en familjefar, alldeles nyinflyttad dessutom. Det ger förstås upphov till sämsta sortens spekulationer, om han har tröttnat på sin fru och sin tillvaro i allmänhet, om hanlever eller har blivit mördad av någon, varför inte grannpojken som har formalin till sin fjärilssamling. På ett ganska obehagligt sätt beskrivs hur ett sammanhang kan gå över styr när något ovanligt händer.

Tidigare har jag läst en serienovellsamling av Pelle Forshed, och man känner igen både bildspråk och det dröjande berättandet med personer som går runt och säger och gör saker utan större avsikter. Det är bättre än det låter när jag beskriver det.

149. Bengt Pamp: Ortnamn i Skåne

Det här är mer en uppslagsbok än något som gör sig för sträckläsning, som jag nu har ägnat mig åt. Men man får det mesta man kan tänka sig inom ämnet, inklusive små kartor som prickar ut ortnamnen på -rum eller -tofta. Och så kan man gå tillbaka till det man behöver någon annan gång.

148. Bengt Pamp: Ortnamnen i Sverige

Den här läroboken är faktaspäckad intill trängsel, och därmed kanske allra bäst som uppslagsbok att gå tillbaka till och läsa några sidor i då och då. Men däri ligger att den är gedigen och innehållsrik, vilket förstås är bra. Ungefär halva boken är en bibliografi, som jag inte vet hur stor nytta jag kommer att ha av, men även den kan man förstås gå tillbaka till vid behov.

147. Annika Widholm: Underströmmar

Det här visade sig vara en liten obehaglig historia, men på ett annat sätt än man först tror. Huvudpersonen presenteras som en utsjasad småbarnsmamma, vars barn inte finns på dagis när hon ska hämta dem, och det är ju obehagligt i sig. Men sedan blir det bara värre, mitt i en vardag med nykaklat badrum och urladdade mobiler. I sitt lilla format på knappt två timmar var den en positiv överraskning.

146. Sölve Dahlgren: Familjen Juvelerkvist - en julsaga

December är en bra månad att låta den här historien utspela sig. Familjen Juvelerkvist är i kulturbranschen genom att driva bokhandel, skriva böcker - såväl seriösa som kommersiella - och se till att de kommer ut. Då kan man få in både nobelfesten, Svenska Akademiens årshögtid och julhandeln, förutom några familjetillställningar.

Något om hur flippad den här kortromanen är förstår man av den inledande scenen, bestående i att familjens hundraåriga matriark har blivit krossad under en flygel i samband med flytten till ett äldreboende. Sedan fortsätter det i samma stil med en bokhandel som drivs enligt samma principer som när den startade, ett manus som inte har minsta chans att bli utgivet och en morfar som helst av allt vill få någon av de lediga stolarna i Akademien. Till de mest kapabla i familjen hör den yngsta generationen av de fyra(!) som förekommer. De är pigga och kavata när de försöker göra något vettigt av sin praktik på ett förlag eller sitt extraarbete i familjeföretaget.

Det här är förstås inte något som kommer att gå till historien som ett storverk - om inte annat är det lite för tidsbundet för det. Men det är underhållande och väl värt några timmars lyssning om man har minsta intresse för kultursfären.