134. Helena Marchmont: A Taste of Murder

Årets sista läsning innebar lyssning av den här tredje delen om Alfie McAlister som har ärvt sin moster Augustas stuga i Bunburry i Cotswolds i västra England. Som vanligt är det någon som dör under mystiska omständigheter - det börjar bli som i Midsomer, om inte värre, eftersom det här är koncentrerat till en och samma by. Den här gången är det en storbonde och köttproducent som blir ihjältrampad av en av sina egna kor, eventuellt relaterat till att han struntar i ekologisk produktion och gör sig av med besvärlig personal. Den ganska tunna historien lämnar utrymme för att ge ytterligare bakgrund om Alfie, inte minst om hur det gick för hans fästmö Vivian som vi har förstått är död, men inte riktigt hur och varför. Det går inte att komma ifrån att det blir lite baktungt, och inte särskilt relaterat till Bunburry. Men det är onekligen mysdeckare i sin mysigaste form, och ibland är det precis vad man behöver.

Årets sista läsning innebär också den traditionella kvantitativa sammanfattningen, som i år inte är någon munter läsning. 2022 har inte varit ett bra läsår (och inte ett bra lyssningsår heller). Jag avstår från att utveckla vad det kan bero på, och hoppas att 2023 ska bli bättre. 

	Böcker	Serier	Lyssnat*	Singelnoveller**	Summa
2013	127			1	128
2014	126				126
2015	122			5	127
2016	124	8		2	134
2017	120	40	23	103	286
2018	61	55	77	128	321
2019	102	40	54	174	370
2020	76	40	39	80	235
2021	71	18	41	112	242
2022	51	6	27	50	134

* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på
** både lästa och lyssnade

133. Karolina Ramqvist: Sillmjölken

Det är inte så gott om julnoveller i medierna i år som för några år sedan, är mitt intryck. Den här handlar om en ung kvinna som för första gången lagar egen julmat, efter att fram till nu ha firat med släkt och familj på olika sätt så att det har funnits mängder med mat i alla fall. Nu har hon lagt in sill och står och får ordning på tre sorters kål, men det blir inte riktigt bra ändå. Hur får ni själva läsa här. Mat är onekligen ett effektivt inslag i litteraturen för att förmedla gemenskap - eller brist därpå.

132. Malin Persson Giolito: En julberättelse

Årets julnovell i P1 anspelar på Flickan med svavelstickorna, och den är ju verkligen ingen feel good-historia. Det är därmed inte heller denna novell, även om den kanske är något mindre tragisk. Men eftersom den utspelar sig i nutid finns det mycket annat än fattigdom och ihjälfrusna småflickor som kan förmedla utsatthet och utanförskap. Jag hade nog önskat mig något lite gladare, faktiskt.

131. Eva Bexell: Flickan i gullregnsträdet

Eva Bexell är mest känd för Prostens barnbarn och dess uppföljare. Den här har sina beröringspunkter med de böckerna - jag hittade fram till den genom att undersöka om Margaretha Krook hade läst in något mer än böckerna om morfar prosten. Det här var det enda jag hittade hos min ljudbokstjänst, men hon var ju flitig ändå utan att sitta i studion.*

Även den här historien utspelar sig i Borgholm på Öland, och dessutom i en prästfamilj. Men det är en generation tidigare, för det framgår att kungen - som kommer till Solliden - är Gustaf V. Huvudperson är Hedvig, sex år, som är dotter till prästen. Hennes föräldrar spelar en ganska undanskymd roll, utan det är snarare hennes eget nätverk av vuxna som figurerar. Hon är nämligen den där sortens barn som går runt och gör sig bekant med även vuxna som hennes föräldrar inte nödvändigtvis känner så väl. Förutom att det är på förrförre kungens tid märks det att tiden har gått på så sätt att man knappast skulle släppa ut en sexåring på egen hand på det sättet idag. Så småningom åker hon rentav tåg själv, även om det verkar vara en ganska kort bit.

Den humor som jag annars har förknippat med Eva Bexells böcker är inte så framträdande här, inte heller de formuleringar som snarare vänder sig till vuxna lyssnare eller (hög)läsare. Här är det barnets perspektiv som är konsekvent genomfört, och det är i och för sig väl hanterat. Men det blir aningen begränsande, och jag kan förstå att det inte kom fler böcker just om Hedvig.

* Det har förresten nyss kommit ett avsnitt i P1:s serie Kulturlivet - där en kulturellt verksam person berättar om någon annan kulturellt verksam som har inspirerat - om Margaretha Krook, utvald som huvudperson av Pia Johansson. Rekommenderas.

130. AC Collin: A som i Agnes

En nattöppen bokhandel, det är vi nog många som kan hålla med huvudpersonens mamma om att det är något underligt. Så blir det i alla fall, så Agnes får jobba natt och försöka hålla ställningarna, för en och annan kund kommer det faktiskt, trots allt. Egentligen vill hon åka till Norge och jobba för bättre lön, men hon är aningen oföretagsam, tycker jag. Det här är den där sortens novell som inte riktigt slutar med någon upplösning, eller som man kan säga slutar med att något annat börjar. Det går visst an att lyssna på, men det lämnar inte heller något bestående intryck.

129. Mikael Yvesand: Oris

Först handlar det här om en vanlig tunnelbaneresa, sedan blir det något helt annat, åtminstone vad gäller  miljön. Förändringen kommer omärkligt, men kanske är det en bieffekt av att lyssna och inte läsa på papper. Jag hänger inte riktigt med, men är inte säker på att det är meningen.

128. Ivar Ahlstedt: 12½-klubben klarar fallet

Det här blev sista boken om Sigge Flod, för samma år som den kom ut, 1967, avled författaren Ivar Ahlstedt. De senare böckerna i serien skiljer sig ganska mycket från de första, inte minst sedan 12½-klubben introducerades för ett par böcker sedan. Det är en förhållandevis välorganiserad sammanslutning med möten, protokoll och klubblokal med telefon. Hur medlemmarna har möjlighet att lägga så mycket tid på verksamheten är oklart - någon gång borde de också vara i skolan, tycker jag. (Men det här utspelar sig på den tid när inte alla tonåringar gick i skolan. Åtminstone någon av de äldre har ett jobb, men även där ställs vissa krav på närvaro, föreställer jag mig.)

Till det jag uppskattar mycket i de senare böckerna är de kartor som hjälper läsaren att orientera sig. Här förekommer återigen sjön Ören - även om den är namnlös på kartan och har bytt form sedan sist - och ön Munken. Intresset den här gången är dock berget Bullingen, där det bland annat sätts upp en skidlift.



Det är en ovanligt spretig historia, som bara nödtorftigt knyts ihop på slutet. Ett antal till synes fristående mysterier inleder. Det handlar om en schackturnering, där den helt autentiske stormästaren Botvinnik gästar Eriksvik och möter en anonym motståndare, som kallar sig Smyslov, men försvinner under turneringens gång. Det handlar också om en matematikskrivning, där Sigge själv får tillbaka en rättad skrivning med fler lösta uppgifter än han minns att han gjorde. Och så är det ett antal brott runtom i staden, ofta bagatellartade, snarast tillkomna för att gäcka polisen och andra.

Stormarknaden ESMO har redan tvingats stänga, trots att det här utspelar sig i början av året efter att den öppnade. Sigge själv har hunnit bli nästan fjorton och hunden Knatten är enligt uppgift tjugo månader gammal. Jag har inte gjort något riktigt försök att få ihop kronologin i hela serien, men jag misstänker att den inte fungerar till alla delar.

När det hettar till mot slutet är Sigge på egen hand utan sin klubb, och jag tycker han gör sig bäst så. Det är lite svettigare än den här bilden från titelbladet ger anledning att anta:

men slutar inte med något riktigt avslöjande, snarare en tidstypisk upplösning där det är omgivningens fel att någon har hamnat på avvägar.

127. Katarina Kieri: Under himlavalvet

När jag lyssnar får jag inte intrycket att det här är skönlitteratur, men jag kan förstås inte svära på att allt är sant. Det är i alla fall en berättare i samma ålder som författaren, som också har sitt ursprung i Tornedalen. Särskilt handlar det om hennes mormor, som var finskspråkig och som berättaren därför inte hade någon möjlighet att samtala med. Själv fick hon nämligen inte lära sig finska hemma, trots att stora delar av släkten hade det som sitt umgängesspråk. Mormodern kom från den finska sidan av gränsälven, född redan på den tiden Finland hörde till Ryssland, och man kan bara hålla med om att det hade varit intressant att få höra hennes minnen.

126. Mikael Strömberg: Sinneväsen

Noveller av Mikael Strömberg har jag lyssnat på tidigare, och ett par av hans kännetecken finns med även i den här. Han rör sig i gränslandet mellan verklighet och övernaturlighet, där det senare kommer smygande efter hand, och först mot slutet tar över. Länge undrar jag om det inte ska bli mer än en ganska vanlig historia om en familj som ska ta hand om ett hem efter avlidna släktingar, men det blir det till sist.

(Och så verkar han ha en faiblesse för originella sammansatta ord på S.)

125. Suad Ali: Plåsterströssel

Den här radionovellen, där berättaren förlorar en vän som avlider i cancer (ingen spoiler, det berättas mycket tidigt), var inte det jag var sugen på idag. Den kan nog vara bra för någon annan, kanske till och med för mig någon annan dag. Nu överskuggade det tunga temat eventuella andra kvaliteter.

124. Quynh Tran: Inga sånger

Hur det går med det som den här novellen handlar om, det får man själv försöka fundera ut, för den slutar öppet - lite för öppet för min smak, faktiskt. Det utspelar sig i Malmö, där en huvudpersons hustru går ut för att köpa frukostbröd utan att komma tillbaka, och utan att gå att få tag i när huvudpersonen börjar bli orolig. Och så är det av någon anledning trafikstockning på Nobelvägen.

123. Jesper Larsson: Ang. ärende 6.14

Privatperson som skriver till myndighet, det kan i skönlitteraturen ofta bli mer eller mindre komik. Här är det mycket lite sådant, eftersom bakgrunden - löst skisserad - är så tragisk. Av någon anledning sitter Rune Lindgrens dotter i rullstol, och han har byggt en ramp och en brygga för att hon ska kunna komma ner till havet. Det har han gjort utan nödvändiga tillstånd och även i en liten kommun där alla känner alla går det förstås inte för sig.

122. Lars Landgren: Inägojord

Perspektivet i den här novellen är otvetydigt barnets - en pojke som tillsammans med sin bror får höra och se saker som han inte fullt ut förstår. Vi vuxna lyssnare har möjligen lite större förförståelse av vad samfällt ägande av inägojord kan betyda, men hela bilden får vi förstås inte genom den valda berättarrösten. Det är nog det som lyfter den här historien, där annars miljön är det fina.

121. Anna-Karin Palm: Agnes & Betty

Anna-Karin Palm låter den här novellen utspela sig i en odefinierad lantlig omgivning, som emellertid helt tydligt ligger någonstans i norra Sverige. Det framgår av ordval, om inte annat. De två systrarna som det handlar om är olika på många sätt, men står varandra nära ändå. En stannar kvar, medan en flyttar till Stockholm, men inte heller det försvagar deras relation. På bara en knapp halvtimme får man två hela livsöden (och nästan ett till, som inte ska spoilras här). Den här var bäst hittills av årets radionoveller.

120. Donia Saleh: Råtthonorna

Efter att ha lyssnat på den här novellen är jag inte säker på att jag har förstått den, för den kombinerar vardagliga inslag med absurditeter på ett underligt sätt. Det handlar om någon som är verksam på en redaktion av något slag, och som köper råttor i en zoobutik, inte för att själv ha dem som sällskapsdjur utan av något arbetsrelaterat skäl. Kanske har jag lyssnat dåligt, kanske är det medvetet oklart.

119. Mats Kolmisoppi: En Norgehistoria

Eventuellt missar jag något i den här uppläsningen, men jag förstår inte anledningen till att berättelsen är placerad i Norge. Det handlar om en grupp kvinnor som odlar diverse konspirationsteorier, som man möjligen har stött på tidigare, men kanske inte så koncentrerade till ett och samma sällskap. Berättaren är son till en av kvinnorna och får tillfälle att höra mer än han borde. Förutom det här med lokaliseringen är det okomplicerad och trevlig lyssning.

118. Karin Erlandsson: Lådan

Radioföljetongen har haft paus och släppt fram en omgång radionoveller igen. Karin Erlandsson var hittills okänd för mig, men är finlandssvensk, liksom inläsaren. Det utspelar sig också i Finland, även om jag tror att intrigen hade kunnat fungera även i Sverige. I titelns låda ligger en anteckningsbok, där man förväntas skriva upp sig när man har promenerat en motionsslinga. Men så försvinner den, och samtidigt försvinner mamman till en av berättarens kompisar. Det smyger sig på långsamt, men det är så småningom en spännande historia.

Bonus är det finlandssvenska ordet skumvin.

117. Helena Marchmont: A Murderous Ride

Inte bara en stuga, utan också en Jaguar visar det sig att Alfie McAlister har fått ärva efter sin moster Augusta. Den får en central roll i den här andra kortromanen, där Alfie råkar ut för det som så många huvudpersoner i kriminalgenren har råkat ut för före honom, nämligen att bli misstänkt för något han inte har gjort. Bunburry har faktiskt, trots sin ringa storlek, två poliser stationerade där, en som är systerdotterdotter (eller möjligen brorsdotterdotter) till en av de äldre damer som tagit sig an Alfie, och så hennes chef, som av alla tänkbara namn heter Harold Wilson. Han är verkligen ingen man önskar träffa på, fördomsfull och maktfullkomlig som han är.

Den här "svåra tvåan" är tyvärr betydligt svagare än den charmiga ettan, både vad gäller intrig och persongalleri. Motortemat passar inte riktigt ihop med den lantliga omgivningen, även om det naturligtvis sedan länge har funnits bilar även i Bunburry. Man får lite ytterligare back story om Alfie, någorlunda relevant, men nu tycker jag det är dags för hans vän Oscar att komma dit från London och sprida sina Wilde-citat mer än bara per telefon.

116. Ingela Ferm och Marianne Frid Ferm: Hurvamorden

Kanske är tiden mogen för den här boken nu med sjuttio års avstånd till händelserna. För mig som har släktanknytning till Mellanskåne har Hurvamorden varit känt material åtminstone sedan 1986, när Ernst-Hugo Järegård spelade mördaren Tore Hedin i ett avsnitt av serien Skånska mord. Det här är inte en dramatisering av den sorten, men riktigt vad det är för slags bok är inte helt enkelt att beskriva.

Utgångspunkten för dess tillkomst är hur som helst att de båda författarna är döttrar till Gunnar Johansson Ferm, som var nybliven polis i Hurva 1952. Hans berättelse ramar in boken, men den innehåller långt mer än så. Det har också intervjuats en del andra bybor, även om många förstås inte längre är i livet, och det har också bedrivits arkivstudier för att beskriva händelseförloppet. Allt detta var verkligen inte bekant för mig tidigare.

Tore Hedins liv, hans föräldrars liv, vardagen i Hurva, Hedins fästmö Ulla Östbergs liv - allt detta är möjligen inte lika centralt för förståelsen av vad som hände. Samtidigt bildar det en helhet som är svår att dra något från utan att den blir skev. Om det är något som verkligen framstår som värdefullt är det beskrivningen av polisarbetet strax före morden. Hedin hade hotat och misshandlat sin fästmö flera gånger, den sista så allvarligt att hon inte kunde klara sig utan att bli läkarundersökt. Därigenom blev Hedin polisanmäld och tagen ur tjänst. Däremot blev han inte frihetsberövad, och ingen bevakning sattes in på ålderdomshemmet i Hurva, där fästmön bodde och arbetade. Det framstår idag som helt obegripligt, även om liknande händelser har inträffat även närmare nutid. Det är också frapperande hur polisens arbete bestod i telefonsamtal mellan fjärdingsmän som ofta kontaktades i bostaden, där de ibland var anträffbara, ibland inte.

Lovord ska också utdelas för att inläsningen är på skånska, närmare bestämt av Kajsa Ernst.

115. Helena Marchmont: Murder at the Mousetrap

Den här serien av kortromaner presenteras som "Miss Marple meets Oscar Wilde", så "what's not to like"? Mellan dessa båda motpoler finns en huvudperson, Alfie McAlister, som har fått ärva en stuga i en liten by i Cotswolds i västra England efter en moster som han inte hade haft kontakt med på många år. Däremot får man så småningom en back story som förklarar att han har tillbringat många barndomssomrar där, i byn Bunburry. Det är inte den enda Oscar Wilde-referensen; han har också en vän i London som han ringer och pratar med och som är benägen att citera Wilde lite för ofta. Miss Marple kommer i dubbel upplaga i form av två ogifta damer, väninnor till hans moster Augusta, och mycket intresserade av sin omgivning, inklusive att ta hand om Alfie.

Det här låter som om det kunde utspela sig när som helst de senaste nittio åren, men det är omisskännligt nära nutid, för det finns mobiltelefoner och andra moderniteter. Bunburry har till och med en indisk restaurang, och det är nog en okänd företeelse för miss Marple i original. Själva intrigen innehåller förstås ett mord eller åtminstone ett misstänkt dödsfall. De misstänkta är alla medlemmar i en amatörteatergrupp som spelar Agatha Christies Råttfällan, och det är alltså motivet till titeln. Man måste inte kunna pjäsen särskilt bra för att hänga med, tror jag, men kanske är det en fördel att ha sett eller läst den om man inte vill bli spoilrad.

Om man ska bedöma detta efter vad det utger sig för att vara, lättsam lyssning som introducerar en till en miljö och några huvudpersoner som kommer att återkomma i ett antal liknande (förutsätter jag) historier, är det utmärkt tidsfördriv. Jag lovar inte att hålla ut hela vägen - det finns just nu tretton stycken - men ett tag till åtminstone.