175. Carl Ahlstrand: Maten i vårt språk

Det här är inte en bok gjord för sträckläsning, men intressant och läsvärd ändå. Undertiteln säger vad det handlar om - mat och dryck i ordspråk och talesätt, men också i alldeles vanligt språkbruk, ibland i form av metaforer. Ramarna är vida, men det gör att mycket kommer med. Dispositionen är tematisk, så det finns kapitel om kött, fisk, frukt och mycket annat. Vad jag kan bedöma är det kompetent och välskrivet, om än lite för ofta konstaterande att det inte går att hitta ursprung eller ålder för ett visst uttryck.

Det är dags att summera årets läsning, vilket som vanligt görs genom en tabell där tidigare års läsning finns med som jämförelse.

	Böcker	Serier	Lyssnat*	Singelnoveller**	Summa
2013	127			1	128
2014	126				126
2015	122			5	127
2016	124	8		2	134
2017	120	40	23	103	286
2018	61	55	77	128	321
2019	102	40	54	174	370
2020	76	40	39	80	235
2021	71	18	41	112	242
2022	51	6	27	50	134
2023	43	16	27	89	175

* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på
** både lästa och lyssnade

Det går inte att komma ifrån att 2023 inte har varit ett särskilt bra läsår - antalet lästa böcker är lägre än någon gång under den tid bloggen har funnits. Delvis beror det på att jag har läst annat, varav en hel del har varit sådant som inte ger avtryck här, nämligen kurslitteratur i form av vetenskapliga artiklar och kapitel i böcker. Därmed går jag också in i 2024 med ett rekordstort antal halvlästa böcker som jag hoppas få tillfälle att avsluta.

174. David Foenkinos: Mysteriet Henri Pick

Det här var senaste bokcirkelboken, men jag kunde inte vara med när den diskuterades. Då blir det tyvärr ofta så att boken blir liggande halvläst, men för att i någon mån rensa den högen inför årsskiftet tog jag nu tag i andra halvan.

Det är inte alldeles lätt att beskriva vad boken handlar om, eftersom den innehåller flera lager och ganska många personer. Det skulle kunna betyda att den vore svårläst, men så är det inte alls. Lättast är kanske att säga att den handlar om ett småstadsbibliotek i Bretagne, som av olika anledningar har en avdelning för refuserade manuskript. Där hittar man ett manuskript som ska vara skrivet av en nu avliden pizzabagare, som vad man vet aldrig skrev något annat, men det här är så bra att det ges ut av ett stort renommerat förlag i Paris. Därifrån löper det på med intrigtrådar om pizzabagaren och hans liv och familj, om förlaget och om biblioteket. Det är inte omöjligt att följa med, men det hade nog varit lättare om jag inte hade haft en ganska lång paus från boken någonstans i mitten.

Jag hade inte hittat fram till den här romanen på egen hand, och det är förstås en av fördelarna med att vara med i en bokcirkel. Återigen kan man också konstatera att det är trevligt att bredda läsningen utanför det svenska och anglosaxiska.

173. Ingvild H. Rishøi: Historien om Fru Berg

Ingvild H. Rishøi har närmast samfällt hyllats för både den här novellsamlingen och tidigare. Möjligen möter jag den här vid fel tidpunkt, för jag minns den föregående som bra, medan den här av någon anledning inte når fram till mig på samma sätt. Det kan bero på det distanserade berättarsättet, där en del karaktärer får förbli namnlösa, och där perspektivet ofta är det allvetande som bara registrerar vad personerna säger och gör, inte vad de tänker och känner. Men här förekommer också noveller med förstapersonsperspektiv, som inte heller gör att man kommer närmare. Som alltid är det svårt att sammanfatta novellsamlingar, men det handlar ofta om barn - direkt eller indirekt - och de har det ofta svårt i tillvaron. Det blir aldrig outhärdligt, men det är heller inte ofta som man möter en harmonisk familjelycka. Kanske ska jag helt enkelt konstatera att detta inte är min tekopp.

172. Katrin Bacher och Tyto Alba: Tant Wussi. En berättelse om en familj och två krig

De två krig som nämns i undertiteln till den här serieromanen är spanska inbördeskriget och andra världskriget. Tant Wussi är berättarens farmors syster, som tillbringade denna tid dels på Mallorca, dels i Tyskland. Till Mallorca hade familjen flyttat på trettiotalet för en trevligare tillvaro med tanke på att mamman - berättarens farmors mor - var judinna, om än konverterad till katolicismen när hon gifte sig. När det inte är lugn och ro där heller tvingas man dela på familjen, så att några bor kvar och några flyttar tillbaka till Tyskland för studier eller arbete, och snart är det förstås omöjligt att ta sig därifrån. Som många andra släktberättelser från samma tid är den här både intressant och berörande, även om kriget och förintelsen inte kommer så tätt inpå som i en del andra sammanhang. Kanske beror det på berättarsättet, där tant Wussi även i den här fiktionen berättar för någon som sedan berättar för oss, så att vi får några lager mellan oss och hemskheterna.

171. Lina Wolff: Råttan

Lina Wolff har julnovellat tidigare i både Sydsvenskan (2016) och Sveriges Radio (2020), men i år är det i Svenska Dagbladet. Det här handlar om ljudkänslig kvinna som bjuder in till julfirande i sin lägenhet, som råkar ligga rakt under en annan lägenhet där det bor en barnfamilj, som inte är tyst jämt, för att ta till en underdrift. Råttan som dyker upp är en välkommen avledning, men fyller också en annan funktion, som inte ska avslöjas här. Av de fyra julnovellerna jag har tagit del av i år är den här avgjort mest i min smak.

170. Vigdis Hjorth: Julafton

DN:s julnovell i år handlar om ett julfirande hos en mor, som tar emot sina vuxna barn och deras familjer. Förutsättningen är att hon ska hålla sig nykter, vilket man förstår inte alltid har varit fallet tidigare. Eftersom det är hon som är berättaren i novellen får man ett intressant, om än lite obekvämt perspektiv på det problemet, men något vidare julmys blir det förstås inte.

169. Lena Andersson: Ester Nilssons jul

Ester Nilsson från Lena Anderssons romaner Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar är huvudperson i den här julnovellen som Sydsvenskan bjuder på idag. Om man som jag inte har läst romanerna utan bara tagit del av den diskussion som har förts om dem blir den här novellen inte så angelägen, även om den är välskriven. Ester själv är i stort sett frånvarande, för det handlar mest om en vänkrets som ses och äter upp julresterna på "andra dag jul" (=annandagen?). Hon brukar vara med men uteblir i år, och därför kan vännerna passa på att prata om henne. Det är ett rätt intressant grepp, som gör berättelsen till något helt annat än om man hade fått följa med henne själv hela tiden.

168. John Ajvide Lindqvist: Deras stora dag

Årets julnovell i Sveriges Radio står John Ajvide Lindqvist för, och då kanske man tänker sig att det ska bli skräck. Det rör sig eventuellt åt det övernaturliga hållet, men han visar snarare att han också är en väldigt skicklig skildrare av vardagen för vanliga människor. Det är förstås bland annat det som gör hans skräckromaner så bra.

Nu hoppas jag att den aviserade nedläggningen av Radioföljetongen inte innebär att traditionen med julnoveller också ska gå i graven.

167. Daniel Jacobsson: Alla ska dö. Namninsamlingen

Det kan bli hur som helst när skräck och övernaturlighet flyttar in i den moderna vardagen, men här tycker jag det fungerar oväntat bra. Det handlar om en man i obestämbar medelålder som kommer i besittning av en anteckningsbok med inskrivna namn, och resten säger kanske titel och undertitel. Det är faktiskt ganska spännande, och i varje fall påminner det inte om mycket annat jag har läst.

166. Bengt Pohjanen: Den magiska julen i Kassa

På ungefär tre kvart ryms det tre korta och en kortkort historia, alla med julanknytning. Av de tre är det två som utspelar sig i Tornedalen, medan den tredje beskriver en julnatt på Bodens fästning. För oss som ser Karl Bertil Jonsson på julafton är det förstås en extra julkrydda. Alla tre har stark vinter- och julkänsla, för det är ju en miljö där man kan räkna med rejält med snö till jul.

165. Tobias Myrbakk: En sång från havet

En lärdom man drar av så många skräcknoveller, även denna, är att man ska hålla sig undan från diverse väsen och varelser. Det går inte bra om man plockar med dem hem och låter dem bo i badkaret, som Göran i den här historien får för sig att göra. Inte nog med att det blir besvärligt att leva utan tillgång till badrummet, väsen och varelser tenderar också att ha sina egna behov och böjelser. Det här är inte alls sämre än mycket annat i genren, men om jag hade sett att det skulle vara skräck hade jag nog ändå hoppat över den.

164. Jonas Fagerström: Skenet bedrar

Relationer mellan grannar är egentligen ett tacksamt tema, för man väljer ju inte själv vem som ska bo på andra sidan häcken, samtidigt som man måste samexistera på ett rimligt sätt. Den här novellen handlar om just sådant, men är lite för spretig med växlande perspektiv för att det ska bli riktigt bra på det korta utrymmet.

163. Jussi Adler-Olsen: Springan

Ett äldre par hittas med avskurna halsar, utkastade genom ett fönster i den tyska småstaden Lünen. Alla spår tyder på att de blivit mördade i sin lägenhet, och det finns också fingeravtryck som visar att någon annan har befunnit sig där. Att få tag i vederbörande visar sig däremot närmast omöjligt. Sedan skiftar handlingen tid till andra världskriget - som så ofta när det handlar om Tyskland, frestas man tilllägga - och att det ska hänga ihop med dubbelmordet kan man ju gissa, även om det tar ett tag innan det står klart hur. Upplösningen är inte den här novellens starkaste del, tyvärr, men delar av handlingen fram till dess har verkligen något extra.

162. Catherine Anyango Grünewald: Mörkrets hjärta

Joseph Conrads roman som ligger till grund för den här seriebearbetningen har jag faktiskt inte läst. Det framgår ändå både i för- och efterord samt på många andra ställen att den är en klassiker, både till form och innehåll. Formen, där den huvudsakliga intrigen återberättas av Charlie Marlow i England senare, låter sig inte hur lätt som helst överföras till seriemediet, men kanske är det en svårighet som också originalet har. Vilket år som helst ska jag ta itu med det.

Innehållet, en skildring av den dåvarande belgiske kungen Leopold II:s privata koloni Kongofristaten och hur befolkningen där behandlades, är däremot lika möjlig att återge i bild som text. I efterordet framgår att ambitionen har varit att också skildra miljön mer än vad som görs i boken, och det syns i de helsidesbilder som är vanligare här än vad de brukar vara i serieromaner:

Texten är ofta mycket kort:

liksom replikerna:

Här och var är det också traditionellt utformade seriesidor med rutor:

och replikväxling:

Bilderna är onekligen mycket långt från Tintin i Kongo eller andra liknande serier, men man längtar inte efter det eller något annat.

161. Håkan Mattsson: Älvringen

En ganska stor del av den här novellen känns som om den snarare handlar om trädgårdsskötsel, när berättaren försöker få bukt med en älvring eller häxring, det vill säga en ring av svampar i gräsmattan, som verkar störa grannarna orimligt mycket. Så småningom blir det fullmåne och möjlighet att bekämpa den med de medel som krävs, och då blir det lite övernaturligt, trots allt, men aldrig riktigt skräckinjagande. Kanske skulle man hellre lyssna på kvällspromenad i mörker än som jag nu gjorde, på eftermiddagspromenad i dagsljus (så ljust det nu blir i december).

160. Håkan Mattsson: Flickan på vinden

Den här novellen tar tid på sig att komma fram till det skräckinslag som förväntas, och eftersom den är bara en kvart lång är det inte plats för mycket sådant när det väl blir av. Jag hade nog väntat mig att det här skulle vara rysligare än det visade sig vara.

159. The Dream of Óengus. Aislinge Óenguso

Det är blandat utbud i den här bloggen, det tror jag ingen kan invända mot. Här är det en fornirisk saga om den halv- eller helmytologiske Óengus som drömmer om en fager jungfru, söker henne över hela Irland för att slutligen finna henne i skepnad av en svan. Just här är texten utgiven i normaliserad fornirisk form och försedd med både en inledning och en gloslista, vilket för min del har varit en förutsättning för att kunna ta mig igenom den, trots god hjälp av att jag har läst den i ett kurssammanhang med möjlighet att ställa frågor om dunkla passusar. Nu ska man bara klara tentan också.

158. Sandra Pandevski och Malin Clausson: Hilton för hemlösa

Här får man följa med till tre härbärgen för hemlösa, i Göteborg, Malmö respektive Helsingborg, och få några levnadsöden, som visar att det kan gå fort att hamna där, även om man har en ordnad tillvaro. Det ligger i sakens natur att det här inte blir en traditionell novell med början och slut på en intrig, men det är välformulerat och tankeväckande.

157. Åsa Asptjärn: Enkel styckning av småvilt

Åsa Asptjärn är jag mest bekant med från radiosatirserien Utkantssverige, som vikarierar i Godmorgon världen när ordinarie satirgruppen Public service har sommar- eller jullov. Jag tycker ofta att vikarien är roligare, inte minst för sin välfångade P1-känsla.

Den här novellen har något liknande, en blick för vad som rör sig i tiden, och en förmåga att omsätta det i humor med lätt skruvade karaktärer, samtidigt som det under humorn finns ett tydligt allvar. Det handlar om ett äkta par i åldersgruppen yngre äldre som spontant bjuder hem sina före detta grannar, otaktiskt nog helgen före pension, när det är relativt tomt på kontot. Och grannarna kan inte bjudas på den halva falukorv som finns i frysen, det förstår man. Det är inte många ord som ägnas karaktärsbeskrivning, men de är så väl avvägda att man ser de båda paren framför sig, och att man sympatiserar med värdfolket är närmast självklart. Frågan är om inte detta var toppnumret i den här omgången radionoveller.

156. Johan Espersson: Kultur i Halland

Ibland gillar man en novell utan att beskrivningen av den sticker ut det minsta. Det här är på ett plan en historia om några unga vuxna från norra Halland som flyttar till Stockholm, ägnar sig åt kulturutövande och kommer hem på sommaren för att sommarjobba (och ägna sig åt kulturutövande). På ett annat plan är det en mycket större berättelse, fast den bara tar drygt tjugo minuter att lyssna på. Det tycker jag att alla ska göra, särskilt som novellerna ligger ute i ett helt år.

Det är inte så ofta jag fastnar för musiken i anslutning till radionoveller eller -följetong, men den som spelades här hade något särskilt. Den heter Kraterland av Christian Gabel, och finns att höra i sin helhet här. 

155. Magnus Västerbro: Flykten

Magnus Västerbro är väl fortfarande mest känd för sina historiska fackböcker, även om han debuterade skönlitterärt 2022. Den här novellen lutar sig ganska starkt mot det historiska, för den utspelar sig i någon inte helt bestämd dåtid, medan pesten härjar i Stockholm. Huvudpersonerna, en man och en kvinna, flyr med båt mot Bergslagen. Det är en fullt godkänd novell, men jag måste ändå gnälla på den ovanligt tråkiga titeln, som skulle kunna sättas över hur många noveller och romaner som helst.

154. Sandra Beijer: Smal

På något plan förstår jag att kroppsuppfattning och ätstörningar kan vara ett viktigt ämne även för skönlitteratur. Men det är inte mitt favoritämne, och ärendet ställer sig här i vägen för det skönlitterära, när huvudpersonen räknar kalorier och tränar maniskt, annat att förtiga.

153. Tina Harnesk: Maskrosresor

 Att beskriva en novell som "mustig skröna" är något av en klyscha, och kanske är den här historien inte så mustig som skrönor ibland kan vara. Ramberättelsen här handlar om en flicka som växer upp med en frånvarande pappa, men ibland får besök av farbror Gideon som berättar om honom, och där är det ibland småmustigt. Det är absolut hörvärt, och jag tror att radionovell är helt rätt form för det här innehållet. En roman hade blivit påfrestande, och det är också något med ämnet som gör det extra lämpligt för lyssning.

152. Zhiwar Rashid: Och kulorna ska jag ta hand om tills vi ses igen

Huvudpersonen i den här novellen återbesöker sitt gamla hemland, som han flydde från för tjugofem år sedan, och träffar en gammal barndomsvän. Det är en historia som pendlar mellan dåtid och nutid, vilket kan vara en utmaning att följa med i när man lyssnar. Här fungerar det alldeles utmärkt. Någon gång skulle det vara intressant att undersöka hur författare gör för att det ska bli bra, för det är verkligen inte alla som lyckas. Vilket land det handlar om tror jag inte sägs uttryckligen, men författaren är från Kurdistan.

151. Max Lundgren och Reijo Stävenborg: Åshöjdens BK. Everton nästa

Extramaterialet i den här tredje volymen med serien om Åshöjdens BK koncentrerar sig på TV-serien från åttiotalet. Där finns till exempel en intervju med Johan Hedenberg som spelade Edward, samt en parodi från Svenska MAD, under titeln Åtlöjdens Bonnklubb.

Själva serierna handlar om hur klubben går upp i division 2 - på den tiden det var näst högsta divisionen. Där går det ganska bra med tanke på att de är nykomlingar, men tränaren Bagarn känner av åren och gör sin sista match, den hundrade för Åshöjden.

Under vintern är laget på träningsläger i Tunisien, och sedan får Edward ett anbud från Everton om att spela några månader där. Han tackar ja på villkor att Jorma (hans halv- eller foster- eller styvbror - det är mer än lovligt rörigt) också får följa med. Riktigt varför begriper jag inte, för de har inte mycket gemensamt. Edward tillbringar för mycket tid på barer och med diverse kvinnor, Jorma läser, tar körkort och skriver brev hem.

Hemma handlar det förutom om fotbollen om den fritidsby som Edward håller på att bygga upp, och där Jorma också börjar arbeta som någon sorts reklamansvarig. Det går bra, tycks det, men ekonomin är tydligen inte som den ska. Jag undrar om inte Edward är den sorten som aldrig har behövt ta ekonomiskt ansvar, för det framgår att han bara behöver gå till Blåbärskungen (sin far-, eller fosterfar - rörigt, som sagt) och be om mer pengar.

Nu är det en del kvar att ta sig igenom, lite tunnare än den här. Men när det är gedigna volymer på bortåt femhundra sidor är det inte att tänka på att läsa vid läggdags.

150. Sabinha Lagoun: Minnenas torn

Allt passar inte alla - till exempel passar inte den här novellen mig alls. Jag tror den kan beskrivas som surrealistisk (men några gatunamn tyder på att den utspelar sig i Malmö), och det är inte min bästa gren. Men det fina är att det kommer något nytt nästa dag.

149. Olle Lönnaeus: Rått-Kuno

Från den ena änden av landet till den andra kastas man när det är novellsäsong hos Radioföljetongen. Den här historien handlar om hur en man i medelåldern oväntat får syn på en gammal barndomsvän på TV - precis före På spåret, förresten, så det var ju perfekt att höra den en fredag. Sedan är det mest återblick på deras gemensamma tid som skolkamrater i Tomelilla på Österlen under några år. Här är inte miljön huvudsaken, men den tecknas på några sekunder så att man ser den framför sig i all sin sjaskighet. Intrigen är inte sämre den, och slutet ska upplevas, inte återberättas här.

148. Sofia Jannok: Guohp’áhkku

Ganska långt in i den här novellen är det mest miljö och påfallande lite handling. Det ägnas mycket tid och omsorg åt att placera in oss i ett samiskt sammanhang med renskötsel och fjällnatur. När det börjar hända saker är jag oförberedd på att historien kunde ta den vändningen, men då är det faktiskt riktigt bra. Det kan vara övernaturligt, eller också inte, men en av övernaturlighetens egenskaper kan ju vara att den finns på gränsen till vår vanliga värld och att den kan vara svår att placera entydigt. Det slutliga intrycket är ändå att det här är - eller snarare blev - en fin lyssningsupplevelse.

147. Ia Genberg: Jane

Nu är det novellsäsong igen hos Radioföljetongen, även om jag hamnade lite efter i starten. Det verkar som om novellerna ligger ute för lyssning i ett helt år, så det gör inte så mycket, och den här är inte ens anknuten till nuvarande årstid. Snarare är den mycket somrig, eftersom den handlar om en sommar som för huvudpersonens del infaller under den del av livet när somrarna var oändligt långa. Det finns en särskild anledning till det också, eftersom hennes mamma just har dött. Jane i titeln är däremot varken flickan/berättaren eller mamman, utan en apa, tillhörig en god vän till familjen, eller möjligen bara till mamman. Mest är det annars en historia som leker med fiktionen och dess olika nivåer, och vad som är sant i den fiktiva berättelse vi lyssnar på. Det blir kanske i för hög grad ett experiment med det och för lite av en historia som man engagerar sig på riktigt.

146. A.E.W. Mason: The Affair at the Semiramis Hotel

Någonstans mellan (lång)novell och (kort)roman får man placera den här historien, som tar två timmar att lyssna på i den här versionen. Möjligen är författaren mest ihågkommen idag för att han skapade gestalten kommissarie Hanaud [an'o:], som i sin tur var en viktig inspirationskälla för Agatha Christie när hon skapade Hercule Poirot. De har inte så mycket gemensamt fysiskt, för Hanaud beskrivs som stor och ful, men de har samma farbroderliga sätt och psykologiska arbetssätt. Det sätter dem i kontrast till Sherlock Holmes och hans fotspår och cigarrettaska.

Intrigen här är en mycket tidstypisk kriminalhistoria från före första världskriget, när mord inte var nödvändigt för att skapa en detektivberättelse. Här förekommer visserligen ett mystiskt dödsfall, men det är ett värdefullt pärlhalsband som står i centrum för skurkarnas och Hanauds intressen, liksom Hanauds vän mr Ricardo. Han är något i stil med Holmes' doktor Watson och Poirots kapten Hastings, men han är inte berättare eller huvudperson på det sättet, snarare en något enfaldig kollega som Hanaud kan berätta saker för, så även vi läsare får del av dem. Det går inte att komma ifrån omdömet att det här är ett verk som inte har åldrats väl, eller kanske rentav har det åldrats för mycket.

Nu är det för tillfället slut på den här novellerna från British Library Classics, så det kommer att bli annat här ett tag.

145. Anthony Wynne: Footsteps

Här möter den engelska herrgårdsdeckaren det karga skotska landskapet. Det är Wynnes återkommande detektiv doktor Hailey som är bjuden till någon sorts jakt och hamnar i något som först verkar vara en spökhistoria. Som vetenskapsman vill han förstås inte tro på sådant, och han är så trovärdig att man som läsare också förutsätter en naturlig förklaring. Sedan visar den sig vara förhållandevis långsökt, om än inte beroende av övernaturligheter. Jag tror den här novellen hade gjort sig bättre för läsning i pappersform, där man lättare kan bläddra tillbaka och ta del av de tekniska detaljer som lösningen beror på.

144. Baronessan Orczy: The Edinburgh Mystery

Jämfört med senast vi träffade baronessan och hon berättade om The Old Man in the Corner tycker jag den här historien är bättre. Det är, om man skalar bort ramberättelsen där han sitter och relaterar skeendet, en rättegångshistoria, där utgången borde vara given, men visar sig inte vara det. I genren kan det ju bero antingen på att det är någon annan som har gjort det eller på att det inte går att bevisa att den åtalade har gjort det, men här lyckas författaren faktiskt hitta en tredje möjlighet. Jag tror dessutom att det, ovanligt nog, är en rättegångsskildring som gör sig bäst i just den formen och inte hade varit alls lika lyckad om bara brottet och det som hände däromkring hade bildat ramen.

143. John Ferguson: The White Line

En atlantångare är på sätt och vis ett slutet rum, så miljön lämpar sig väl för ett kriminaldrama med ett begränsat antal misstänkta. Sedan är det förstås inte så att alla ombord är potentiella diamanthalsbandstjuvar, utan som vanligt har författaren gjort ett urval av lämplig storlek. Scotland Yard-mannen Francis McNab som löser mysteriet har det inte alltför besvärligt - det är egentligen något ganska tydligt som pekar på gärningsmannen, åtminstone för den som vet allt som McNab vet.

142. Donald Stuart: The Christmas Card Crime

Författaren till den här novellen hette egentligen Gerald Verner och skrev under ett antal olika pseudonymer. Den här verkar höra till hans mest använda.

Det här är den sortens kriminalhistoria som är effektivt berättad och där allting fyller en funktion, men som kanske i efterhand inte framstår som oerhört originell. Många av elementen som ingår har man sett eller läst förr i olika slags fiktion, men i händerna på en kompetent författare kan det bli bra ändå. Ett litet sällskap är på väg med tåg till julfirande på landet, men så fastnar de i snön och måste tillsammans med ett antal andra passagerare övernatta på ett litet värdshus. Där händer det mystiska saker, inklusive ett mord, men praktiskt nog finns det både en Scotland Yard-man och en amatördetektiv närvarande. Om man kan acceptera de konstruerade premisserna är det absolut en hörvärd historia.

141. P.M. Hubbard: The Running of the Deer

Den här novellen är strängt taget mer jakthistoria än deckare, och slutet begriper jag inte alls. Kanske beror det på att jag är obekant med detaljerna i den skotska hjortjakten, som det handlar om, men jag tror faktiskt att det är något annat jag missar. Så blir det ibland när man lyssnar och inte orkar spola tillbaka, eftersom resten av novellen på sin höjd var godtagbar.

140. Fabien Nury och Pierre Alary: Silas Corey. Zarkoffs testamente, del 2 av 2

I den här andra delen får äventyret sin upplösning, och man får också en liten antydan om vad som kan hända sedan. Eftersom vi befinner oss strax efter första världskrigets slut, delvis i Tyskland, kan ni ju tänka er.

De här albumen är fartfyllt tecknade och intrigen är egentligen också spännande. Ändå är det något som gör att de inte fångar mig riktigt, kanske för att det är så tydligt att det ska vara fängslande, och att manusförfattare och tecknare vet så väl vilka knappar de ska trycka på. I den meningen blir det snarare förutsägbart.

139. Fabien Nury och Pierre Alary: Silas Corey. Zarkoffs testamente, del 1 av 2

Det här är ännu ett av de här serieäventyren som är uppdelade i två volymer, och som alltså inte får sin avslutning inom dessa prämar. Det handlar om Silas Corey som väl får beskrivas som privatdetektiv. Hans uppdrag den här gången är att leta reda på arvingen till den stormrika madame Zarkoff, nog så angeläget eftersom hon ligger på dödsbädden. Hans jakt för honom till München alldeles efter första världskrigets slut, och det är verkligen en resa och ett mål som är präglat av tidens oreda och oroligheter.

Översättaren Marika Yamoun är däremot, kan man konstatera, Malmöbaserad:

138. Brandon Fleming: The Wrong Make-Up

The Detection Club, där storheter som Chesterton, Christie, Sayers med flera var medlemmar, tog kriminalgenrens standard på stort allvar. Man följde - åtminstone i teorin - "Knox's Ten Commandments", utarbetade av Ronald Knox, som vi träffade i den här bloggen så sent som i onsdags. Där ingår i fjärde budet att "No hitherto undiscovered poisons may be used [...]". Jag är inte säker på att Brandon Fleming skulle anses uppfylla det vid en granskning av den här novellen.

Det utspelar sig på teatern, och det är en av dess stjärnskådespelare som hittas död i sin loge när han inte gör entré i tredje akten som han ska. Det är en hel del som förefaller underligt, inte bara att han är död på ett sätt som föranleder att polisen tillkallas. Jag tror inte ens att allt förklaras på slutet, och det är svårt att se varför just den här historien har dammats av.

137. Baronessan Orczy: The Affair at the Novelty Theatre

I deckarens barndom var det vanligt inte bara att den hade formen av novell, utan också att den handlade om olika former av brott, inte bara mord, som senare har blivit mer eller mindre standard. Den här historien från förra 00-talet handlar om en stöld av ett pärlhalsband från en teaterloge, nog så allvarligt med tanke på dess värde om 10 000 pund ("och det var mycket pengar på den tiden"), men ingen behöver sätta livet till. Om det nu beror på brottet eller något annat, men jag tycker inte riktigt att den här intrigen lyfter. Eventuellt kan det bero på att den återberättas i något förnumstig form av baronessans återkommande problemlösare "The Old Man in the Corner", alltid namnlös, men också alltid försedd med information om hur det egentligen gick till. Det är som om Sherlock Holmes möter Wodehouses mr Mulliner.

136. Anthony Wynne: The Dancing Girl

Dansflickan - dansösen, den dansande flickan - i titeln är någon sorts professionell värdinna på någon sorts klubb. Det undandrar sig min bedömning om hon faktiskt bara dansar eller om hon också utför andra tjänster, och om det senare skulle vara fallet, om det i så fall var uppenbart för läsekretsen när novellen trycktes första gången 1926. Nåväl, hon har en anknytning till en lord med lantgods, där andra halvan av novellen utspelar sig, så man känner igen sig i miljön. Problemlösare är en doktor Hailey, som Wynne återanvände i olika sammanhang, men han är mer Sherlocks Holmes än Hercule Poirot såtillvida att han inte meddelar läsarna vad han har kommit fram till, utan bara kastar sig iväg i en biljakt på slutet.

135. Barry Perowne: The Blind Spot

Den här novellen har ett annorlunda grepp om det kända fenomenet "det slutna rummet". Den handlar nämligen om en pjäsförfattare som enligt egen utsago har kommit på ett sätt att konstruera en sådan gåta. Problemet är bara att han drabbas av minnesförlust efter en hjärnskakning (och den föregående barrundan spelar kanske också viss roll), men han tror sig ha berättat om det för en tillfällig bekant. Om han bara kan få tag i bekanten kan det kanske ordna sig. Sedan är inte andra halvan av novellen riktigt så bra som upplägget lovar, för spänningen är underligt disponerad. Men idén är onekligen intressant.