148. Sofia Jannok: Guohp’áhkku

Ganska långt in i den här novellen är det mest miljö och påfallande lite handling. Det ägnas mycket tid och omsorg åt att placera in oss i ett samiskt sammanhang med renskötsel och fjällnatur. När det börjar hända saker är jag oförberedd på att historien kunde ta den vändningen, men då är det faktiskt riktigt bra. Det kan vara övernaturligt, eller också inte, men en av övernaturlighetens egenskaper kan ju vara att den finns på gränsen till vår vanliga värld och att den kan vara svår att placera entydigt. Det slutliga intrycket är ändå att det här är - eller snarare blev - en fin lyssningsupplevelse.

147. Ia Genberg: Jane

Nu är det novellsäsong igen hos Radioföljetongen, även om jag hamnade lite efter i starten. Det verkar som om novellerna ligger ute för lyssning i ett helt år, så det gör inte så mycket, och den här är inte ens anknuten till nuvarande årstid. Snarare är den mycket somrig, eftersom den handlar om en sommar som för huvudpersonens del infaller under den del av livet när somrarna var oändligt långa. Det finns en särskild anledning till det också, eftersom hennes mamma just har dött. Jane i titeln är däremot varken flickan/berättaren eller mamman, utan en apa, tillhörig en god vän till familjen, eller möjligen bara till mamman. Mest är det annars en historia som leker med fiktionen och dess olika nivåer, och vad som är sant i den fiktiva berättelse vi lyssnar på. Det blir kanske i för hög grad ett experiment med det och för lite av en historia som man engagerar sig på riktigt.

146. A.E.W. Mason: The Affair at the Semiramis Hotel

Någonstans mellan (lång)novell och (kort)roman får man placera den här historien, som tar två timmar att lyssna på i den här versionen. Möjligen är författaren mest ihågkommen idag för att han skapade gestalten kommissarie Hanaud [an'o:], som i sin tur var en viktig inspirationskälla för Agatha Christie när hon skapade Hercule Poirot. De har inte så mycket gemensamt fysiskt, för Hanaud beskrivs som stor och ful, men de har samma farbroderliga sätt och psykologiska arbetssätt. Det sätter dem i kontrast till Sherlock Holmes och hans fotspår och cigarrettaska.

Intrigen här är en mycket tidstypisk kriminalhistoria från före första världskriget, när mord inte var nödvändigt för att skapa en detektivberättelse. Här förekommer visserligen ett mystiskt dödsfall, men det är ett värdefullt pärlhalsband som står i centrum för skurkarnas och Hanauds intressen, liksom Hanauds vän mr Ricardo. Han är något i stil med Holmes' doktor Watson och Poirots kapten Hastings, men han är inte berättare eller huvudperson på det sättet, snarare en något enfaldig kollega som Hanaud kan berätta saker för, så även vi läsare får del av dem. Det går inte att komma ifrån omdömet att det här är ett verk som inte har åldrats väl, eller kanske rentav har det åldrats för mycket.

Nu är det för tillfället slut på den här novellerna från British Library Classics, så det kommer att bli annat här ett tag.

145. Anthony Wynne: Footsteps

Här möter den engelska herrgårdsdeckaren det karga skotska landskapet. Det är Wynnes återkommande detektiv doktor Hailey som är bjuden till någon sorts jakt och hamnar i något som först verkar vara en spökhistoria. Som vetenskapsman vill han förstås inte tro på sådant, och han är så trovärdig att man som läsare också förutsätter en naturlig förklaring. Sedan visar den sig vara förhållandevis långsökt, om än inte beroende av övernaturligheter. Jag tror den här novellen hade gjort sig bättre för läsning i pappersform, där man lättare kan bläddra tillbaka och ta del av de tekniska detaljer som lösningen beror på.

144. Baronessan Orczy: The Edinburgh Mystery

Jämfört med senast vi träffade baronessan och hon berättade om The Old Man in the Corner tycker jag den här historien är bättre. Det är, om man skalar bort ramberättelsen där han sitter och relaterar skeendet, en rättegångshistoria, där utgången borde vara given, men visar sig inte vara det. I genren kan det ju bero antingen på att det är någon annan som har gjort det eller på att det inte går att bevisa att den åtalade har gjort det, men här lyckas författaren faktiskt hitta en tredje möjlighet. Jag tror dessutom att det, ovanligt nog, är en rättegångsskildring som gör sig bäst i just den formen och inte hade varit alls lika lyckad om bara brottet och det som hände däromkring hade bildat ramen.

143. John Ferguson: The White Line

En atlantångare är på sätt och vis ett slutet rum, så miljön lämpar sig väl för ett kriminaldrama med ett begränsat antal misstänkta. Sedan är det förstås inte så att alla ombord är potentiella diamanthalsbandstjuvar, utan som vanligt har författaren gjort ett urval av lämplig storlek. Scotland Yard-mannen Francis McNab som löser mysteriet har det inte alltför besvärligt - det är egentligen något ganska tydligt som pekar på gärningsmannen, åtminstone för den som vet allt som McNab vet.

142. Donald Stuart: The Christmas Card Crime

Författaren till den här novellen hette egentligen Gerald Verner och skrev under ett antal olika pseudonymer. Den här verkar höra till hans mest använda.

Det här är den sortens kriminalhistoria som är effektivt berättad och där allting fyller en funktion, men som kanske i efterhand inte framstår som oerhört originell. Många av elementen som ingår har man sett eller läst förr i olika slags fiktion, men i händerna på en kompetent författare kan det bli bra ändå. Ett litet sällskap är på väg med tåg till julfirande på landet, men så fastnar de i snön och måste tillsammans med ett antal andra passagerare övernatta på ett litet värdshus. Där händer det mystiska saker, inklusive ett mord, men praktiskt nog finns det både en Scotland Yard-man och en amatördetektiv närvarande. Om man kan acceptera de konstruerade premisserna är det absolut en hörvärd historia.

141. P.M. Hubbard: The Running of the Deer

Den här novellen är strängt taget mer jakthistoria än deckare, och slutet begriper jag inte alls. Kanske beror det på att jag är obekant med detaljerna i den skotska hjortjakten, som det handlar om, men jag tror faktiskt att det är något annat jag missar. Så blir det ibland när man lyssnar och inte orkar spola tillbaka, eftersom resten av novellen på sin höjd var godtagbar.

140. Fabien Nury och Pierre Alary: Silas Corey. Zarkoffs testamente, del 2 av 2

I den här andra delen får äventyret sin upplösning, och man får också en liten antydan om vad som kan hända sedan. Eftersom vi befinner oss strax efter första världskrigets slut, delvis i Tyskland, kan ni ju tänka er.

De här albumen är fartfyllt tecknade och intrigen är egentligen också spännande. Ändå är det något som gör att de inte fångar mig riktigt, kanske för att det är så tydligt att det ska vara fängslande, och att manusförfattare och tecknare vet så väl vilka knappar de ska trycka på. I den meningen blir det snarare förutsägbart.

139. Fabien Nury och Pierre Alary: Silas Corey. Zarkoffs testamente, del 1 av 2

Det här är ännu ett av de här serieäventyren som är uppdelade i två volymer, och som alltså inte får sin avslutning inom dessa prämar. Det handlar om Silas Corey som väl får beskrivas som privatdetektiv. Hans uppdrag den här gången är att leta reda på arvingen till den stormrika madame Zarkoff, nog så angeläget eftersom hon ligger på dödsbädden. Hans jakt för honom till München alldeles efter första världskrigets slut, och det är verkligen en resa och ett mål som är präglat av tidens oreda och oroligheter.

Översättaren Marika Yamoun är däremot, kan man konstatera, Malmöbaserad:

138. Brandon Fleming: The Wrong Make-Up

The Detection Club, där storheter som Chesterton, Christie, Sayers med flera var medlemmar, tog kriminalgenrens standard på stort allvar. Man följde - åtminstone i teorin - "Knox's Ten Commandments", utarbetade av Ronald Knox, som vi träffade i den här bloggen så sent som i onsdags. Där ingår i fjärde budet att "No hitherto undiscovered poisons may be used [...]". Jag är inte säker på att Brandon Fleming skulle anses uppfylla det vid en granskning av den här novellen.

Det utspelar sig på teatern, och det är en av dess stjärnskådespelare som hittas död i sin loge när han inte gör entré i tredje akten som han ska. Det är en hel del som förefaller underligt, inte bara att han är död på ett sätt som föranleder att polisen tillkallas. Jag tror inte ens att allt förklaras på slutet, och det är svårt att se varför just den här historien har dammats av.

137. Baronessan Orczy: The Affair at the Novelty Theatre

I deckarens barndom var det vanligt inte bara att den hade formen av novell, utan också att den handlade om olika former av brott, inte bara mord, som senare har blivit mer eller mindre standard. Den här historien från förra 00-talet handlar om en stöld av ett pärlhalsband från en teaterloge, nog så allvarligt med tanke på dess värde om 10 000 pund ("och det var mycket pengar på den tiden"), men ingen behöver sätta livet till. Om det nu beror på brottet eller något annat, men jag tycker inte riktigt att den här intrigen lyfter. Eventuellt kan det bero på att den återberättas i något förnumstig form av baronessans återkommande problemlösare "The Old Man in the Corner", alltid namnlös, men också alltid försedd med information om hur det egentligen gick till. Det är som om Sherlock Holmes möter Wodehouses mr Mulliner.

136. Anthony Wynne: The Dancing Girl

Dansflickan - dansösen, den dansande flickan - i titeln är någon sorts professionell värdinna på någon sorts klubb. Det undandrar sig min bedömning om hon faktiskt bara dansar eller om hon också utför andra tjänster, och om det senare skulle vara fallet, om det i så fall var uppenbart för läsekretsen när novellen trycktes första gången 1926. Nåväl, hon har en anknytning till en lord med lantgods, där andra halvan av novellen utspelar sig, så man känner igen sig i miljön. Problemlösare är en doktor Hailey, som Wynne återanvände i olika sammanhang, men han är mer Sherlocks Holmes än Hercule Poirot såtillvida att han inte meddelar läsarna vad han har kommit fram till, utan bara kastar sig iväg i en biljakt på slutet.

135. Barry Perowne: The Blind Spot

Den här novellen har ett annorlunda grepp om det kända fenomenet "det slutna rummet". Den handlar nämligen om en pjäsförfattare som enligt egen utsago har kommit på ett sätt att konstruera en sådan gåta. Problemet är bara att han drabbas av minnesförlust efter en hjärnskakning (och den föregående barrundan spelar kanske också viss roll), men han tror sig ha berättat om det för en tillfällig bekant. Om han bara kan få tag i bekanten kan det kanske ordna sig. Sedan är inte andra halvan av novellen riktigt så bra som upplägget lovar, för spänningen är underligt disponerad. Men idén är onekligen intressant.

134. Roy Vickers: The Lady Who Laughed

Det här handlar om en före detta konstnär, numera skådespelare, som spelar clown. Det gör han inte på cirkus utan i olika pjäser på teaterscenen, och så håller han också föredrag om clownens historia och annat liknande. Det är under ett sådant som hans fru, desslikes assistent, försvinner. Hur det har gått till får man reda på efter träget polisarbete, men om jag inte helt missar något är motivet oförklarat. Den här novellen var mer underlig än spännande, är min spontana bedömning.

133. Ianthe Jerrold: Off the Tiles

Utredningen av dödsfallet i den här novellen, där en dam ramlar ner från taket när hon ska ta sig mellan två fönsterkupor - det verkar inte anses så äventyrligt som det låter - är nog förhållandevis realistisk. Polisen skickar ut en kompetent patrull, inte någon superkraft av typen överdetektivkommissarie, och det kommer verkligen ingen Sherlock Holmes eller Hercule Poirot. Sedan frågar polisen ut de andra som bor i huset, fastnar för något som inte verkar stämma, borrar och gräver mer i det, och så visar det sig ligga något bakom misstankarna att det inte stod rätt till. Men det är ändå en bra historia, inte minst på grund av de två äldre damer som munhuggs större delen av tiden.

132. Ronald Knox: The Motive

Ronald Knox skrev i den klassiska pusseldeckarskolan, och den här novellen är verkligen en uppvisning av hur den var när den var som bäst. Det är en till synes osammanhängande historia om en man som blir misstänkt för mordförsök, frias och sedan misstänks för mord på en person som verkar ha försvunnit spårlöst från "det slutna rummet", en av tidens troper i kriminalgenren. I den här versionen är det slutna rummet en natttågskupé mellan London och Skottland, och tågdeckare är ju för många av oss något alldeles extra, oavsett om man gillar Mordet på Orientexpressen eller inte. När sedan advokaten som berättar historien avslöjar hur det hängde ihop är det fullkomligt logiskt. Motivet är kanske inte den huvudsak som titeln får en att tro, men även det är en förutsättning för att det ska ha gått till som det gjorde.

131. Edgar Wallace: The Chopham Affair

Edgar Wallace var enormt produktiv under sin tid som kriminalförfattare, så till den grad att många tvivlade på att han skrev alla sina böcker själv. Vad som verkar dokumenterat är att han arbetade med diktafon och hade sekreterare som skrev ut hans inlästa/intalade manus, och att det gjorde att han kunde hålla så hög produktionstakt.

Det här är en novell som är rappt berättad, men kanske hade vunnit på en redigering och ett övervägande av hur troligt det är att berättelsen skulle kunna dokumenteras så som sker i fiktionen. Huvudintrigen är annars helt kompetent och tänkbar med genrens förutsättningar.

130. Ingvar Carlsson: I sällskap med döden

Ingvar Carlsson har skrivit flera memoarböcker tidigare. Den här är minst till formatet, men frågan är om den inte är viktigast - och bäst. Den bygger sin tillkomst på situationen under pandemin, när väl Ingvar Carlsson inte var ensam om att börja tänka på döden, och gör nedslag under mer eller mindre hela hans liv utifrån detta tema. Det innebär förstås att mordet på Olof Palme berörs, mer personligt än i tidigare böcker, men också ett tillfälle 1992 när han kallas hem från ett möte i Berlin för överläggningar med den borgerliga regeringen om ett krispaket. En kurdisk delegation som han skulle ha ätit middag med blir nedskjuten på restaurangen medan han är i Stockholm och förhandlar. Ett inledande kapitel handlar om en drunkningsolycka långt innan han själv föddes, vilken ledde till att hans morfar gifte om sig och att hans mor föddes - och i förlängningen han själv. Det här är intressant och välberättat hela vägen, inte minst hans slutkapitel om att försvara demokratin, som känns ännu viktigare idag än när boken kom ut i maj i år.

129. Ernest Dudley: The Case of the Ventriloquist’s Doll

Huvudpersonen i den här novellen, doktor Morelle, blev mest bekant i en radioserie på BBC, vars manus också skrevs av Ernest Dudley. Han är en odräglig typ, som får Hercule Poirot att verka blygsam, men det går inte att komma ifrån att hans rön vad gäller brottslingars psyke leder honom på rätt spår. Buktalaren som har blivit bestulen på sin docka är minst lika självgod, men med mindre anledning. Det är lite för få medverkande för att det ska bli någon riktig spänning vad gäller vem som är skyldig, men på vägen fram till avslöjandet är dialogen bitvis riktigt rolig.

128. Margery Allingham: The Man with the Sack

Margery Allingham nämns ofta bland deckardrottningarna i skiktet närmast under Agatha Christie och Dorothy L. Sayers, men jag har faktiskt aldrig läst något av henne tidigare. Hennes mest återkommande problemlösare är Albert Campion, och det är också han som är huvudperson i den här julnovellen.

Campion bjuds in för att fira jul hos goda vänner - eller vad man ska beskriva dem som. Han är först inte särskilt benägen att tacka ja, men så får han också brev från dottern i familjen som ber honom komma, eftersom övriga gäster är så förskräckliga. Det får man ge henne rätt i, när man träffar dem. Framför allt gäller det ett nyrikt par med vidhängande son, som tänks vara ett lämpligt parti för dottern, som dock har bjudit en egen ung man som gäst. Scenen när det grälas om vem av dem som ska få äran att vara jultomte vid den årliga bjudningen för godsets arrendatorer (och deras barn) är stor komik, och även i övrigt är humor ett av Allinghams mest framträdande grepp. Jag tycker att hon lyckas hålla den på en lagom nivå utan att handlingen blir farsartad, och utan att det brott som inträffar kommer i skymundan. Snarare är det mycket framträdande eftersom det handlar om den gästande nyrika damens diamanthalsband, som alla talar om och understryker hur värdefullt det är. Sedan är det ändå något av en överraskning vad som händer med det och hur det klaras upp. Extra plus delas också ut för den fina julstämningen.

127. John Bingham: Crime at Lark Cottage

Det gäller att hålla ordning på vilken John Bingham det är som har skrivit detta. Det är han som är sjunde baron Clanmorris, och inte den man får flest Google-träffar på, nämligen sjunde earlen av Lucan, som i en icke oäven konkurrens ändå verkar ha ett mer spännande öde genom att ha försvunnit som misstänkt för mord och dödförklarats decennier senare. Den här aktuelle Bingham, baronen alltså, är förutom för sitt författarskap känd för att han arbetade vid MI5 tillsammans med John le Carré (eller David Cornwell, som han hette när han inte skrev), och det lär vara Bingham som stod modell för spionen George Smiley.

Novellen då? Jo, den är riktigt bra, och den innehåller en vändning på slutet som jag tror överraskar de allra flesta. Den är dessutom helt inom ramen för fair play, vilket inte alla sådana överraskningsslut är. Det handlar om en man som kommer till en ensligt belägen stuga - Lark Cottage i titeln - och eftersom han har problem med bilen ber han att få låna telefonen. I stugan finns en kvinna och hennes dotter, och det är alldeles uppenbart något som är fel. Vad man tror att det är hinner för min del ändras flera gånger under den halvtimme lyssningen varar, och ändå är jag alltså inte på rätt spår. Det är skickligt.

126. Marguerite Steen: In View of the Audience

Det här är ett utmärkt exempel på hur en historia kan bli spännande, trots att det under en stor del av handlingen knappast händer något. Ändå är det alldeles klart för läsaren/lyssnaren att det kommer att hända något, om man bara väntar. Det går knappast att förklara hur författaren har gjort utan att också berätta hela historien, men en antydan kan vara:

George Brewster lyckas i sista minuten komma med ett tåg och hamnar mittemot en herre i en annars tom kupé. Det visar sig i deras samtal dels att tåget inte går den väg Brewster hade tänkt sig, dels att hans ressällskap har köpt en gammal teater i en stad som de kommer att stanna i relativt snart. Där skulle Brewster kunna hoppa av, följa med och titta på teatern och sedan ta ett annat tåg tillbaka och komma rätt. I de båda herrarnas samtal, först på tåget och sedan på teatern - med dess atmosfär av övergivenhet - blir det tydligt att det finns något i det förflutna som den nyblivne teaterägaren inte helt har släppt taget om. Det som skapar spänning är inte minst den smygande insikten om att han inte är alldeles normal, möjligen spritt galen.

Det här är alltså ingen deckarnovell i den meningen att det förekommer någon utredning av ett brott. Snarare är det den sortens historia som Roald Dahl hade kunnat skriva eller Alfred Hitchcock kunna göra film av.

125. Stig Dagerman: Tysk höst

För några veckor sedan var föremålet för Klassikern i P1 denna bok från 1947. Den innehåller elva artiklar som under vintern och våren 1946-47 varit publicerade i Expressen, samt ett par ytterligare texter som skrevs för bokversionen. (I den här nyutgåvan finns också ett förord av Elfriede Jelinek och en fyllig kommentardel av Hans Sandberg.)

Hösten som skildras är alltså 1946, och det Dagerman beskriver är ett antal tyska städer i "Väst-Tyskland", som det då hette, före bildandet av förbundsrepubliken och delandet av Tyskland i två stater. Han reser i de brittiska och amerikanska ockupationszonerna (inklusive Berlin) och det är förstås en ögonblicksbild av ett land som genomgått svåra prövningar. Han har framför allt blick för detaljer och enskilda människor, men kanske ligger det i sakens natur att det är sådana avsnitt som överlever bäst. När han skriver om de större samhällsfrågorna känns det mer daterat, men där har vi ju också facit på ett annat sätt.

124. Nils-Åke Hasselmark: Fåradingar

Jag gör ett nytt försök att läsa lyrik - samt begripa mig på det. Det går sådär, men möjligen väljer jag fel. Den här författaren debuterade redan 1957 och det här är hans senaste samling, från 2022. Titeln säger åtminstone något om den yttre formen; det är dikter på mellan tre och kanske som mest åtta rader. Den koncentrerade formen gör att man behöver läsa långsamt, och kanske är det där jag inte lyckas.

(Det är också omöjligt att fotografera den mörkblåa inplastade boken på ett vettigt sätt. Mina ursäkter till alla inblandade.)

123. Christianna Brand: After the Event

Den här novellen är läsvärd (i den här versionen alltså hörvärd) inte minst på grund av att huvudintrigen är inplacerad i en ramberättelse med kommissarie Cockrill, en av Christianna Brands återkommande problemlösare i både noveller och romaner. Han är åhörare när en äldre polisman - som jag tror aldrig nämns vid namn - berättar om ett av sina gamla fall. Balansen mellan den äldres pompösa sätt att förmedla att han minsann inte har något olöst fall bakom sig och Cockrills påpekanden om det fall som återberättas blir här och var till stor komik. Det hör nämligen till saken att fallet visserligen gick till åtal, men den åtalade blev friad av juryn, som inte tyckte att bevisen räckte. Cockrill är inte obekant med fallet sedan tidigare, framgår det, men han bedriver närmast sin egen utredning under samtalet utifrån vad som återberättas i andra hand, och långsamt smyger sig insikten på att det möjligen inte bara var så att den åtalade kom undan, utan att han i själva verket var oskyldig.

Själva mordhistorien hade inte alls blivit spektakulär om den hade berättats i vanlig form. Visserligen är den snyggt komponerad utifrån förutsättningarna att offret mördas i sin loge efter en föreställning av Othello, och att det finns möjlighet att se vad som händer i form av silhuetter på en neddragen rullgardin, men då hade vi bara fått halva nöjet - och kanske rentav fel mördare.

122. Jennie Melville: Hand in Glove

Bakom pseudonymen Jennie Melville fanns författaren Gwendoline Butler, som också publicerade sig under eget namn. Hon var oerhört produktiv i kriminalgenren och utlöpare från den, men verkar närmast bortglömd idag. Här använder hon knepet med en opålitlig berättare på ett ovanligt konsekvent sätt. Ofta tror man ju från början att berättaren är pålitlig, och så visar det sig efter hand att han eller hon är psykopat eller liknande, men här står det mycket tidigt klart att det är någon som inte är helt som hon ska. Det spännande uppstår snarare i vad det kan leda till.

121. Bill Knox: The Alibi Man

Det här är inte den sortens deckarnovell där man får vara med om lösningen av ett brott och avslöjandet av en brottsling. Frågan är om den ska kallas deckarnovell, men jag stannar nog för det ändå, för det handlar om brott och man undrar hur det ska gå. När det börjar sitter huvudpersonen fängslad i någon sorts källare, och han minns inte hur han har kommit dit. Han får mat och dryck, men det går ett antal dygn, och hans fångvaktare avslöjar ingenting om varför han är där. Sedan får både han och vi reda på det, men det ska inte avslöjas här. Kanske är intrigen inte alldeles realistisk, men den hänger ihop inom genrens ramar, tycker jag.

120. J.J. Connington: Before Insulin

Den här novellen är teknisk så det räcker och blir över, men när det är en ovanligt skickligt komponerad gåta gör det inte så mycket - det kanske rentav krävs. Både boven och detektiven gör stora ansträngningar för att lyckas med sina respektive mål. Sällan har jag läst om någon så i detalj planerad brottslighet, som ändå misslyckas, egentligen inte på grund av något misstag utan för att detektiven inser hur det hänger ihop. Idag hade det inte fungerat, dels för att insulin finns tillgängligt för behandling av diabetes, dels på grund av ändrade rutiner hos statliga postverk.

119. Josephine Tey: Madame Ville d'Aubier

Ett brittiskt par på resa i Frankrike träffar på en kvinna i ett bageri, där de efter mycket om och men får köpa några croissanter, trots att det egentligen är stängt. Och ungefär det är vad man kan berätta, för det slutar ganska abrupt. Det kan kännas som om något fattas, eller också - vilket jag väl tror - har författaren medvetet slutat så att läsarens fantasi ska arbeta vidare på egen hand.

118. Julian Symons: 'Twixt the Cup and the Lip

Det är väl lika bra att börja med titeln, eftersom jag var tvungen att slå upp vad det egentligen betyder. Första ordet är en förkortning av "betwixt" som betyder samma sak som "between", och hela titeln är andra delen av ett talesätt, som i sin fullständiga form lyder "There's many a slip 'twixt the cup and the lip". Det ska förstås som något i stil med "sälj inte skinnet innan björnen är skjuten" eller "ta inte ut segern i förskott". Man kan läsa mer om talesättet - som har antika förebilder - här.

Det hela handlar om antikvariatsbokhandlaren mr Rossiter Payne, som ibland extraknäcker i den undre världen som juveltjuv eller liknande. Han kommer undan genom att bara göra det med långa mellanrum och att ha en respektabel fasad genom sin butik. Nu har han fått span på de ryska kronjuvelerna, som ställs ut i ett varuhus i närheten, mitt i julhandeln. Man kan tycka att de borde vara både svårsålda och högbevakade, men han utarbetar en plan, så att man undrar om det är härifrån Sickan har fått uttrycket "tajmat och klart in i minsta detalj". (Nej, det är det förstås inte, men de är samma andas barn.) Av titeln kan man ana att allt inte går som planerat, men det är faktiskt spännande ändå.

117. Augustus Muir: The Body of Sir Henry

Det är bara en enda liten detalj som förråder mördaren i den här novellen - även om jag nog tycker att polisen är mer än lovligt bortkommen fram till dess - men den detaljen är dessutom planterad i den inledande ramberättelsen, när den tjänstgörande polisen, numera befordrad, får anledning att berätta om fallet. Om det hade ansats bort hade den här historien varit riktigt bra, och den hade kunnat bli en bra kortfilm eller ett TV-serieavsnitt i rätt händer. Nu är det några ögonblicksbilder som stannar i minnet, mer än intrigen.

116. John Appleby: Drink for an Actor

Den trogne läsaren - därest en sådan nu finnes - torde erinra sig att Michael Innes och hans problemlösare John Appleby nämndes häromsistens. Och så dyker det upp en författare som heter samma sak. Då är man ändå glad att man tar del av de här novellerna i form av inläsningar från British Library, där också korta introduktioner om författarna finns med. Om författaren John Appleby verkar det inte finnas mycket att säga idag, men det har grävts fram att han och Innes var verksamma på samma universitet samtidigt, och att det verkar troligt att Innes har lånat namnet av sin kollega.

Själva novellen är en till som handlar om teatern och där ett mord begås på scenen. Den plot device* som möjliggör det känner jag igen från Agatha Christies debutroman. Men det är kompetent hanterat och ingenting i den här novellen förklarar varför Appleby är så bortglömd idag.

* förslag på svensk term emottages tacksamt

115. Ngaio Marsh: I Can Find My Way Out

Ngaio Marsh är möjligen idag bland de mer bortglömda deckardrottningarna från den engelskspråkiga guldåldern, trots att hon levde ända till 1982 och publicerade sig in i det sista. Av det lilla jag har hört av henne - denna och en annan novell - är hon värd att återuppliva lika mycket som många andra.

Hennes återkommande problemlösare i en lång serie romaner, Roderick Alleyn vid Scotland Yard, är med i den här berättelsen också, om än av en slump - en felringning, faktiskt. Miljön är en teater i London, och det krävs en hel del av läsaren/lyssnaren för att hänga med i alla utrymmen bakom scenen och begripa vad som händer medan publiken bara ser själva pjäsen (eller är ute och förfriskar sig i pausen). Men det är en bra övning i "det slutna rummet", den här gången en loge med bara en dörr in och inga fönster. Jag tror dessutom att det är en intrig där läsaren ges en rättvis chans att hålla jämna steg med detektiven.

114. Carter Dickson: Blind Man's Hood

Om man ska försöka lära sig hålla reda på författarna Carter Dickson och John Dickson Carr kan en minnesregel vara att den förstnämnde låter mest lik Nick Carter som också var en pseudonym. John Dickson Carr var Carter Dicksons riktiga namn, så nödvändigheten att hålla isär dem är kanske inte så stor.

Han är ihågkommen som en av de bästa konstruktörerna av deckargåtor på temat "det slutna rummet", en klassisk men svår subgenre. Här är det en variant på det temat som bygger på att dörrar och fönster är låsta inifrån och snön utanför huset visar att ingen okänd har kunnat ta sig dit eller därifrån. Historien återberättas i novellen på ett sätt som placerar den i gränslandet till spökhistoria, men jag tror författaren balanserar på rätt sida om gränsen. Man får dessutom en utmärkt utnyttjad miljö och skickligt skrivna kontraster mellan det hemska som återberättas och den juliga förväntan som präglar inledning och avslutning.

113. Baronessan Orczy: A Christmas Tragedy

Baronessan Orczy - känd med titel och inte förnamn - är idag mest ihågkommen för att hon skapade Röda nejlikan, så småningom kanske mest bekant i filmversion. Men hon skrev också annat, till exempel ett antal noveller om Lady Molly of Scotland Yard, en kvinnlig detektiv långt innan det fanns sådana. (Det skulle de veta, alla som blir upprörda när en författare gör våld på verkligheten genom att låta ett hus se ut på ett annat sätt än i verkligheten, för att nämna något. Det kallas skönlitteratur.)

Historien berättas av lady Mollys assistent Mary, som har en närmast devot inställning till sin överordnade, vilket blir påfrestande efter en stund. Det är ingen ände på hur briljant ladyn är, men vi läsare får ingen chans att hänga med i spåren (och dessutom bygger upplösningen på en gissning och en bekännelse). Nej, det här har inte hållit för tidens tand.

112. John Bude: Pattern of Revenge

John Bude hade såvitt jag förstår vanan att låta sina kriminalromaner utspela sig i intressanta miljöer, ibland i och ibland utanför England. Här handlar det om skidåkning i Norge, och åtminstone snön är en viktig faktor för att få till den gåta som står i centrum. Men det är en novell av den sort där allt hänger på en enda detalj, och när utrymmet bara är en kvart finns det inte tillräckligt med sidospår som döljer den. Jag gissar ganska fort hur det ska gå, och jag gissar att många andra också gör det.

111. Fergus Hume: The Ghost's Touch

Den gammaldags kriminallitteraturen håller hårt på gränsdragningen mot spökhistorier. Man kan alltså anta att den vålnad som hemsöker blå kammaren (på det engelska lantgods som ärvts av den fattige kusinen medan den rike dito varit i Australien) har en rimligare förklaring än att det faktiskt är lady Jane från 1700-talet. Till det bidrar väl också att berättaren är läkare och inte tror på "ghosts and goblins", som han säger. Det är inte så svårt att lista ut hur det hänger ihop, men den här novellen lever mer på miljö och tidsfärg än på intrigen.