138. Martin Findell: Runes

Det här är en förhållandevis kortfattad introduktion till ämnet runor, och eftersom den är utkommen i England är den också lite skev innehållsmässigt. Det allra mesta runmaterialet är tillkommet i Skandinavien, men här handlar det i ovanligt hög grad om det man har hittat i England. Den som vill ha en heltäckande översikt behöver alltså komplettera, trots att det inte är minsta fel på det som faktiskt finns inom de här pärmarna.

148. Ivar Lindquist: Poesien i inskrifterna på Hällestad-stenarna

"Hällestad-stenarna" är tre runstenar, som sedan en tillbyggnad på 1800-talet finns inmurade i kyrkan i Torna Hällestad, en och en halv mil utanför Lund. De har uppenbarligen hört ihop redan från början, även om jag inte har hittat någon uppgift om var de ursprungligen har stått. Eftersom jag har nära dit blir det här mer en utflyktsrapport än ett sedvanligt bokbloggsinlägg.

En av stenarna tjänstgör som hörnsten; de två andra har monterats liggande:

Eftersom läsriktningen varierar med så kallad bustrofedon - varannan rad läses åt ena hållet och varannan åt det andra, som när oxar plöjer en åker - kommer vissa rader att hamna upp och ner. Av allt att döma har de stått upp från början.

Den ensamma stenen, som går under beteckningen Hällestad-stenen 2, 



är rest av en viss "ąskautr":



som väl idag skulle heta Åsgöt.

Hörnstenen, Hällestad-stenen 1, har text på (minst) tre sidor



och avslutas med en syftning på en Toke Gormsson, som enligt vissa bedömare är en bror till Harald Blåtand, och alltså son till Gorm den gamle. Lindquist sällar sig inte odelat till dessa bedömare. Men här står det i alla fall (uppifrån) "kurm", det vill säga runornas sätt att skriva Gorm:



Och så Hällestad-stenen 3, som är rest av en Åsbjörn, också över Toke:

Lindquist reder ut hur personerna på de tre stenarna förhåller sig till varandra, och tar då också hjälp av en fjärde sten, Sjörup-stenen, som jag tittade på tidigare i sommar:

(Den har varit delad och ingått i en vägbro, och var fortfarande det när Lindquist skrev sin uppsats.)

Det gemensamma temat för de fyra stenarna är att Toke med flera har deltagit i ett slag vid Uppsala, och där visat stor tapperhet. Den återkommande formeln är "de flydde inte vid Uppsala", vilket har tolkats som att de stupade, och slaget har identifierats med slaget vid Fyrisvallarna.

Huvudsyftet för Lindquist - även om det tar tid innan han kommer dit - är dock, som titeln anger, poesin i inskrifterna. Delar av dem är skrivna med det fornnordiska versmåttet fornyrdislag. Han får också tillfälle att utveckla sin syn på stenarnas ålder genom att jämföra runformer här med runformer på andra stenar i det dåtida Danmark, som går att datera genom sitt innehåll.

Hela kyrkan ser förresten ut så här:

och stenarna hittar man om man går runt den till höger på bilden.

81. Mats G. Larsson: Kensington 1898. Runfyndet som gäckade världen

Kursen i runologi är avslutad, men som vanligt finns det mer som man kan läsa vidare om. Föremålet för den här boken passerade vi på kursen lite för snabbt för min smak, men då är det bra att det finns hela böcker att fördjupa sig i.

Runstenen som det handlar om hittades i Minnesota 1898 och är daterad 1362 med en ovanlig sorts siffror i ett femtalssystem. Den har varit föremål för studier från och till under hela tiden sedan upptäckten, även om expertisen tidigt ansåg att den inte kunde vara från 1300-talet, utan av allt att döma var ganska nyproducerad när den hittades. Sedan har det hela tiden också funnits ett läger som hävdat stenens och inskriftens äkthet.

Mats G Larsson skriver både om stenen som sådan, om svenskättlingen Olof Öhman som upptäckte den och om vad som har hänt i debatten om fyndet. Så småningom landar han i slutsatsen att Öhman också var den som låg bakom tillkomsten av inskriften. Jag är inte säker på att jag håller med i varje detalj om hur det har gått till - det är verkligen en detaljerad genomgång - men att det inte är gjort av nordbor i Amerika på 1300-talet är alldeles klart. Om inte annat visar det att man kan ha nytta av kunskaper i språkhistoria i de mest skilda sammanhang.

74. Mats G. Larsson: Ett ödesdigert vikingatåg. Ingvar den vittfarnes resa 1036-1041

Ingvarståget har jag läst om förut, men det här är en mer heltäckande skildring, som inte bara behandlar det tjugofemtal runstenar som är resta över de vikingar som inte kom hem, utan "dog i Särkland", som formuleringen ofta är. Det nya här - eller det som var nytt för trettio år sedan när boken kom ut - är att författaren kopplar samman den isländska sagan om Ingvar den vittfarne med en georgisk krönika, som enligt hans mening visar att Ingvar och hans män de aktuella åren passerade genom Kaukasus på väg till Kaspiska havet, deras tänkta slutmål. Jag ger mig inte in i den debatten, utan konstaterar bara att han också har fått mothugg senare. Men om det har gått till så här är det fascinerande att tänka sig de uppländska och södermanländska sjöfararna längs floder vi knappt ens nu vet namnet på, passerande oljekällor och annat som inte fanns där hemma. En runsten i Västmanland anger att en viss Slagve dog i "Karusm", vilket skulle kunna vara Chorezm, idag i Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan. Det vill man gärna tro på bara för att det är så fantastiskt.

73. R. I. Page: Runes

Tunnare än läroboken på kursen men innehållsligt välmatad är den här skriften, som ingår i en serie där man kan läsa vidare om hieroglyfer och kilskrift, bland annat. Just nu passade den utmärkt att läsa som repetition inför hemtentamen. Eftersom den är utgiven av British Museums förlag får man acceptera att runor på brittiskt område behandlas lite utförligare än deras ringa mängd motiverar. Men annars är det en adekvat översikt i sitt format.

72. Alex Thrand: Runorna. Skrivtecken & Magi

Om läroboken på min kurs i runologi kändes vederhäftig så är den här snarast motsatsen. Den har stått i min bokhylla sedan bokrean för 23 år sedan, men inte blivit läst. Frågan är om det var bra att läsa den just nu, veckan före hemtentamen.

Första tredjedelen är en hyfsat seriös redogörelse för runor som skriftsystem. Den stämmer inte helt med vad man får lära sig på en akademisk kurs, men känns inte fullständigt uppåt väggarna hela tiden. Därefter kopplar det däremot loss från verkligheten och handlar om magi. Det inskränker sig inte heller till att berätta hur folk har gjort, utan syftar till att läsaren själv ska kunna spå med hjälp av runor, och det har jag inga planer på att försöka.

70. Michael P. Barnes: Runes. A Handbook

Det här är huvudboken på den kurs jag ägnar en del av min fritid åt den här terminen. Efter en kurs som motsvarar fem veckors studier (som dessutom inte är tenterad ännu) är jag förstås inte i position att recensera professionellt. Men det är en översiktlig och heltäckande introduktion till runologi, som inte kräver specialkunskaper, och som sådan fyller den sin funktion.

53. Elias Wessén: Historiska runinskrifter

Detta är förstås inte platsen att seriöst recensera en klassisk framställning inom runologin, men eftersom jag har läst den inom ramen för en kurs försvarar den ändå sin plats här. Wessén, ett av de verkligt stora namnen inom nordistiken, fokuserar på två teman som behandlas på svenska runstenar, och som kan knytas till historiska händelser som är belagda i andra källor.

Det ena är Knutsgälden, den skatt som Knut den store utkrävde i England (och ett par liknande gälder före honom). Den är intressant eftersom den är väl dokumenterad på annat håll, men annars inte så värst fantasieggande. Men det är onekligen svindlande att tusen år gamla runstenar låter oss veta namnen på människor som varken var kungar eller biskopar.

Det andra temat gäller Ingvarståget, en resa till Gårdarike (=Ryssland) och Särkland (=Kalifatet) som av allt att döma slutade mycket olyckligt. Sagan säger att det seglade ut trettio skepp och kom tillbaka ett enda, men det är en skildring som är ett par hundra år senare än händelserna 1036-41. Runinskrifterna är sedvanligt lakoniska, men bakom formuleringar om att Ingvars män gav örnen föda (=dog på slagfältet och blev mat åt asätare) ligger stor dramatik, som är desto mer spännande. Här kan man till och med använda namnen för att göra små släktträd.