26. Maurice Baring: The Island

Den starkaste tidsmarkören i den här novellen är något som jag tror var helt naturligt när den skrevs. Det handlar nämligen om två ornitologer på väg till Kanarieöarna, där de ska samla ägg. Det tror jag inte ansvarstagande fågelintresserade turister gör idag. På vägen dit angör de en ö som underligt nog inte finns på några kartor, och därifrån blir det bara konstigare. Baring skrev också realistiska reseskildringar, och det märks här och var, vilket naturligtvis förstärker skräckelementet i de övernaturliga delarna.

25. Maurice Baring: Venus

I något som kan vara drömmar eller hallucinationer hamnar huvudpersonen i den här novellen i ett underligt landskap med svampar och larver i jätteformat. Jag hade inte själv gissat att det skulle se ut så på Venus, men han får en antydan om att det är så, och kanske visste man mindre om grannplaneten då än nu. Det är svårt att genrebestämma den här historien, den har drag av science fiction men också av skräck från ännu äldre datum än Barings aktiva tid under första hälften av 1900-talet. För min del hade författaren gärna fått bestämma sig för en av dessa genrer.

24. Maurice Baring: Dr. Faust's Last Day

Frågan är om huvudpersonen i den här novellen är identisk med den Faust som Goethe har skrivit om (och som syns på "omslagsbilden"), eller om bara namnet är lånat. Här bor han i alla fall i Neapel och lever ett inrutat liv med privatstudier, patientmottagning och promenader. Sin sjuttioårsdag ska han fira med en lunch för goda vänner, men så kommer det ett anonymt meddelande från någon som lämnar återbud, men tänker komma vid midnatt i stället. Det är förstås förbryllande, särskilt som alla de inbjudna till lunchen dyker upp som de ska. Det här är mer mysterium än rysare, trots förutsättningarna, och det är kanske inte ett helt riktigt val av författaren.

23. Maurice Baring: The Shadow of a Midnight

På bara drygt tio minuter lyckas författaren få till en berättelse om övernaturligheter i Tyskland som dessutom innehåller en ramberättelse i Ryssland. Berättaren är engelsman, liksom den huvudperson som återberättar en händelse i Tyskland, aktualiserat av en notis i den ryska tidning han läser vid ett besök i Ryssland. Det låter rörigare än det är när man lyssnar, och det är förstås ett gott betyg att författaren klarar av det här jonglerandet. Kärnhistorien är faktiskt riktigt bra som spökhistoria. Maurice Baring förefaller ha varit produktiv i en rad genrer; Wikipedia säger "known as a dramatist, poet, novelist, translator and essayist, and also as a travel writer and war correspondent". Idag verkar han ganska bortglömd, oförtjänt så, av denna novell att döma.