36. Mats G. Larsson: Vinland det goda. Nordbornas färder till Amerika under vikingatiden

I höstas kom det en serie dramatiseringar på Sveriges Radio om olika människoöden under vikingatiden, bland annat om Gudrid Torbjörnsdotter, som ska ha varit gift med en bror till Leif Eriksson, som ska ha varit den förste europé som nådde Amerika. (Det finns förstås stora möjligheter till v m k problematisering av mycket i föregående mening, men den får räcka som introduktion och förklaring till hur jag hittade vägen till den här boken.) Hon finns med i två av de isländska sagor, Erik Rödes saga och Grönlänningasagan*, som är huvudkällor till vad vi anser oss veta om nordbornas upptäckt av Vinland. Bland annat som händer henne märks att hon föder en son, Snorre, i Amerika, som därmed bör vara den förste europé som kommer till världen i Nya världen.

Mats G Larsson har med utgångspunkt i de två berättelserna - "saga" är ju i sammanhanget inte en påhittad historia för barn, utan har andra konnotationer - försökt ta reda på bland annat var de landsteg och vilken del av Nordamerika som motsvarar det de kallade Vinland. Min kunskap om det här var på förhand ganska tunn; jag hade till exempel ingen aning om att det också fanns två andra delar av det nyupptäckta landet, Helluland och Markland, som ska ligga norr om Vinland. Han läser texterna noga - hans egna översättningar av dem ingår som ett slags appendix - men konfronterar dem också med både arkeologiska fynd och senare skildringar av européer som når den nordamerikanska östkusten, då söderifrån och efter Columbus upptäckt ett antal hundra år senare. Det är oavbrutet intressant, även om han inte når riktigt ända fram vad gäller att lokalisera nordbornas boplats under åren innan de återvände till Grönland.

* i den här boken kallad Grönländingasagan

81. Mats G. Larsson: Kensington 1898. Runfyndet som gäckade världen

Kursen i runologi är avslutad, men som vanligt finns det mer som man kan läsa vidare om. Föremålet för den här boken passerade vi på kursen lite för snabbt för min smak, men då är det bra att det finns hela böcker att fördjupa sig i.

Runstenen som det handlar om hittades i Minnesota 1898 och är daterad 1362 med en ovanlig sorts siffror i ett femtalssystem. Den har varit föremål för studier från och till under hela tiden sedan upptäckten, även om expertisen tidigt ansåg att den inte kunde vara från 1300-talet, utan av allt att döma var ganska nyproducerad när den hittades. Sedan har det hela tiden också funnits ett läger som hävdat stenens och inskriftens äkthet.

Mats G Larsson skriver både om stenen som sådan, om svenskättlingen Olof Öhman som upptäckte den och om vad som har hänt i debatten om fyndet. Så småningom landar han i slutsatsen att Öhman också var den som låg bakom tillkomsten av inskriften. Jag är inte säker på att jag håller med i varje detalj om hur det har gått till - det är verkligen en detaljerad genomgång - men att det inte är gjort av nordbor i Amerika på 1300-talet är alldeles klart. Om inte annat visar det att man kan ha nytta av kunskaper i språkhistoria i de mest skilda sammanhang.

74. Mats G. Larsson: Ett ödesdigert vikingatåg. Ingvar den vittfarnes resa 1036-1041

Ingvarståget har jag läst om förut, men det här är en mer heltäckande skildring, som inte bara behandlar det tjugofemtal runstenar som är resta över de vikingar som inte kom hem, utan "dog i Särkland", som formuleringen ofta är. Det nya här - eller det som var nytt för trettio år sedan när boken kom ut - är att författaren kopplar samman den isländska sagan om Ingvar den vittfarne med en georgisk krönika, som enligt hans mening visar att Ingvar och hans män de aktuella åren passerade genom Kaukasus på väg till Kaspiska havet, deras tänkta slutmål. Jag ger mig inte in i den debatten, utan konstaterar bara att han också har fått mothugg senare. Men om det har gått till så här är det fascinerande att tänka sig de uppländska och södermanländska sjöfararna längs floder vi knappt ens nu vet namnet på, passerande oljekällor och annat som inte fanns där hemma. En runsten i Västmanland anger att en viss Slagve dog i "Karusm", vilket skulle kunna vara Chorezm, idag i Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan. Det vill man gärna tro på bara för att det är så fantastiskt.