Novellen "Katten" visar verkligen att Tove Jansson vet hur det är att ha katt. Den som själv har haft en - eller har bott med en katt som nådigt har låtit sig betjänas - känner säkert igen det frustrerande i att katten inte kan läras skillnaden på råttor (otäcka) och fåglar (trevliga), utan jagar och äter dem med samma instinkt. Och ju mer man tycker om katten desto mer solitär verkar den bli. Det är faktiskt en novell att gå tillbaka till som omväxling till alla kattvideor som man ska hålla sig uppdaterad på.
I "Ön" betraktar hon en sommarö vid olika tider under sommarhalvåret. Den berör mig mindre, eftersom jag i stort sett saknar relation till skärgård, men den är alls icke dålig, förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar