98. Henning Mankell: Mördare utan ansikte

Tack vare min deckarkurs får jag tillfälle att komma igång med Henning Mankells Wallander-serie, som jag samlade ihop på olika second hand-ställen för några år sedan. Med de stora upplagor böckerna sålts i var det inte så svårt, men sedan har det inte blivit av att jag har läst dem.

Den här första delen av de nio i den ursprungliga serien börjar med ett brutalt mord på ett äldre par på en gård på landet utanför Ystad. Innan kvinnan dör lyckas hon få fram ordet "utländsk", som utredarna förstås inser är ett känsligt kriterium att använda när man letar efter en mördare. Det är en omisskännlig tidsfärg av tidigt 90-tal med flyktingförläggningar, vardagsrasism och Wallanders återkommande tankar på vart samhället är på väg. Som polisroman påminner det mycket om Sjöwall/Wahlöö med Wallanders magproblem och äktenskap i upplösning, och eftersom handlingen utspelar sig i Ystad och på den omgivande landsbygden är det också mycket som känns bekant från den del i Roman om ett brott som utspelar sig i Anderslöv, inte långt därifrån. En detalj är att Kurt Wallander oftast benämns med både för- och efternamn, precis som Martin Beck.

Jag har tidigare uppskattat pusseldeckare mer än polisromaner, men den här tycker jag är klart läsvärd tack vare ett slags sympatisk vardagstrovärdighet. Det kan kanske inte sägas vara spännande, men det är välskrivet och lättläst utan att bli ytligt. Min enda invändning är att det känns som lite för tursamt att hitta en bankkassörska med så enastående gott minne, men de finns säkert.

97. Lars Tobisson: Gösta Bohman. Ett porträtt av en partiledare

Lars Tobisson, som var först partisekreterare och sedan förste vice ordförande i Moderaterna under Gösta Bohmans tid som partiledare, har skrivit en biografi över Bohman, som han själv i förordet säger "kan betecknas och - av den som så önskar - avfärdas som ett vänporträtt". Jag tycker nog att han balanserar relativt väl så att man får en bild av Bohmans både goda och mindre goda sidor. Är det någon gång man märker att det är en moderat som är författare är det snarare när Olof Palme och socialdemokratin nämns.

Bohman valdes till partiledare när Moderaterna var det minsta av de tre borgerliga partierna och hade fått 11,5 procent av rösterna i riksdagsvalet 1970. Han valdes på det ovanliga sättet att en extrastämma kallats eftersom samarbetet mellan den sittande partiledaren Yngve Holmberg och Bohman, som var förste vice ordförande, sedan länge inte fungerade, och någon av dem behövde alltså plockas bort. (Valberedningen hade med en rösts övervikt föreslagit att Bohman skulle väljas.) Sedan skedde det inte riktigt lika ovanliga, men ändå ganska sällsynta, att Bohman ledde sitt parti genom tre valrörelser där partiets andel av rösterna steg varje gång. När han avgick var partiet nästan dubbelt så stort, hade blivit störst bland de borgerliga och suttit i regeringen i två omgångar 1976-78 och 1979-81.

Tobisson skriver förstås mycket om de elva år Bohman var partiledare, men också intressant om tiden både före och efter. Allra mest intressant är kanske de insprängda kapitel som ger en mer personlig karaktäristik, till exempel "Kvinnosyn", "Frilufts- och tävlingsmänniska" och "Hemma hos Bohmans". Inte minst det förstnämnda ger en fylligare bild utöver de anekdoter som brukar återkomma (varav Per T Ohlsson återger en här). Roligaste episoden är när statsrådet Britt Mogård sätter honom på plats med att säga "Vad du ser bra ut, Gösta, och så snygg du är i håret!" - vid en regeringslunch.

96. Robert Fisker: Huset med de svarta maskerna

På det spontant uppkomna undertemat omläsning av favoriter från tioårsåldern läste jag idag på en ganska kort stund denna, som det visade sig, danska bok från, som det visade sig, 60-talet. Den visade sig också vara mycket kortare än jag mindes den, till och med kortare än jag trodde den skulle vara nu, när jag ändå vet att det mesta man minns visar sig vara kortare än man minns. Och på de dryga 70 sidorna får texten bre ut sig:

Erik och Ola ska hälsa på Olas farbror Simon i hans stuga i ett fiskeläge. Där finns också ett stort övergivet hus med svarta masker, snidade träskulpturer, som skrämmer pojkarna. Nu är det höst (med mörka kvällar, praktiskt nog för spänningens skull), men vid ett tidigare besök på sommarlovet berättade farbror Simon om husets öden under andra världskriget och om sina egna insatser i motståndsrörelsen. När pojkarna kommer fram är farbror Simon borta och de får övernatta hos handelsmannen i byn. Givetvis blir lusten att undersöka huset med de svarta maskerna så småningom övermäktig, och givetvis är huset inte alldeles övergivet.

Jag kom alltså inte ihåg något alls av bakgrundshistorien som placerar berättelsen i 60-talets Danmark, men mindes mycket väl de spännande scenerna inne i det mörka huset. De är fortfarande spännande, men som vuxen läsare ser man ganska tidigt hur det hänger ihop. Upplösningen är lite för mycket deus ex machina för att jag ska vara nöjd nu, men man hade ju lägre krav förr.

95. Ola Ullsten: Så blev det

Själv är jag för ung för att ha någon riktig relation till politikern Ola Ullsten, eftersom han var statsminister när jag var för liten för att bry mig om sådant. I vuxen ålder har jag läst om honom i biografier om Olof Palme och Thorbjörn Fälldin (förutom att han figurerar i gamla Hasse och Tage-klipp), så jag blev förstås nyfiken när han nu, trettio år efter sin avgång som partiledare, ger ut "en memoar". Ekerlids förlag var snällt och skickade mig ett recensionsexemplar.

Han skriver själv i förordet att han utsatts för "andras tjat och vädjanden", men när man läser boken är intrycket definitivt att han vill berätta, även om han inte berättar om allt. Jag hade kanske väntat mig att det skulle handla lite mer om de sex åren 1976-82, då Ullsten satt i fyra olika borgerliga regeringar, varav en folkpartiregering, som han alltså ledde. Men det tar ungefär halva boken innan vi kommer dit. Först berättar han ganska traditionellt, men inte tråkigt, om sin barndom och uppväxt, om hur han kom till Stockholm och fick anställning vid Folkpartiets riksdagsgrupp. Han kom då i kontakt med "de unga liberalerna", en grupp yngre aktiva inom Folkpartiet, där många skulle spela centrala roller inte minst i Ullstens egen regering 1978-79. Han skriver att han hade en "socialt och utbildningsmässigt annan bakgrund" än de flesta andra i gruppen, som kom från stockholmsk akademisk bakgrund. Men jag har svårt att se honom som en verklig outsider när han i kapitlet dessförinnan har berättat hur det gick till att få anställning i riksdagsgruppen. Hans mamma hade en kollega och väninna som var riksdagsledamot, och ordföranden i den nykterhetsnämnd, där han just då var anställd, var också riksdagsman för Folkpartiet. Med de kontakterna kanske det inte var en alldeles okänd ung man från Norrland som bara halkade in.

Roligaste episoden i första halvan är när Ullsten blir skickad med ett brev hem till statsminister Tage Erlander i avsikt att meddela Folkpartiets ställningstagande i ATP-frågan. Erlander är inte hemma (utan, visar det sig, på radion för att kommentera frågan), men Aina Erlander öppnar "med en handduk knuten runt det tydligen nytvättade håret". I Erlanders nu utgivna dagböcker för 1959 skriver han denna dag, den 11 januari: "[...] Hemma hos Palme i går på supé, eftersom Aina var på Dramaten med Harpsundsflickorna." Det förklarar ju varför hon behövde tvätta håret. Och i en separat minnesanteckning har statsministern också skrivit: "[...] vid 19-tiden kom samtidigt ett brev till min bostad på Ryggåsgatan. [...]", dock utan att berätta vem som avlämnade det.

En hel del av den andra halvan av boken handlar förstås om de borgerliga regeringsåren. Ullsten var först vanligt statsråd, biståndsminister, och fick på våren 1978 efterträda Per Ahlmark som partiledare. (Ahlmarks nu ett par år gamla memoarer har jag blivit lite sugen på att läsa, inte minst för att se om det eventuellt kan vara dem som fått Ullsten att sätta sig vid skrivbordet. Herrarna verkar inte ha stått varandra väldigt nära, trots gemensam bakgrund bland de unga liberalerna.) På hösten 1978 sprack regeringen på kärnkraftsfrågan, och efter en del turer blev resultatet att det minsta borgerliga partiet, Folkpartiet, ensamt fick bilda regering med 39 mandat bakom sig. Det har för mig i backspegeln framstått som mer eller mindre vansinnigt att det kunde bli så, men efter Ullstens oväntat pedagogiska förklaring - som går ut på att det uppkomna läget innebar helt andra skiljelinjer än den vanliga blockpolitiken - är det något mindre vansinnigt, om än inte riktigt fattbart.

Titeln Så blev det är förstås inte tillkommen utan kännedom om den samtida moderatledaren Gösta Bohmans memoarbok Så var det. Ullsten skriver själv att den senare visar en tvärsäkerhet som var karaktäristisk för Bohman. Jag funderar på vad memoartiteln Så tänkte jag säger om Ingvar Carlsson. Politikermemoarer brukar vara endera av två typer, tycker jag. Den ena berättar oförargliga men roliga anekdoter som sådant man inte visste innan. Den andra typen fortsätter argumentera i de gamla debatterna för att visa att författaren minsann hade rätt redan då, och om inte annat har ju historien visat det i ännu högre grad. Ullstens bok är symptomatiskt nog en kompromiss mellan de båda. Fattas bara annat.

94. Lars Berge: Kontorsninja

Lars Berge har skrivit en roman om en mellanchef på ett cykelhjälmsföretag som tröttnar på tillvaron och vill försvinna, men utan att dö. Han bosätter sig därför mellan ytter- och innertaket på sitt jobb (och sedan i ett oanvänt kontorsförråd) och lever på kaffe från automaten, frukt från fruktkorgen, överblivna sammanträdessmörgåsar och kollegernas lunchrester. Snart inser han att han inte bara kan hålla sig undan utan iscensätter sitt eget försvinnande på ett sätt som ska kunna gälla för självmord.

Det är inte utan att man undrar hur idén ska räcka till drygt 250 sidor, särskilt som huvudpersonen själv konstaterar ganska tidigt att han har oerhört tråkigt de många och långa timmar han måste hålla sig undan i sitt förråd. Men han får roligare när han lyckas koppla in en skrotad telefonväxel och kan lyssna på kollegernas telefonsamtal. Nätterna ger också utrymme för olika sysselsättningar, även om han på grund av passerkortssystemet inte kan lämna företagets lokaler. Vi läsare får också bit för bit ta del av hans noggranna planering av hur han ska kunna leva där utan att lämna något spår efter sig.

Det här är å ena sidan en riktigt sorglig historia om någon som tappat all livslust, å andra sidan en mycket rolig drift med det moderna arbetslivet på ett kontor. Där finns motivationskonsulter som talar om att det kinesiska tecknet för "kris" är sammansatt av två, nämligen tecknen för "fara" och "möjlighet" (vilket lär vara en myt). Där finns också kaffeautomater som måste kalla mjölken för "vitt" eftersom det inte är mjölk utan någon syntetiskt framställd produkt. Och där finns många små roliga kontorstypiska detaljer, som en yuccapalm i självvattnande kruka.

Det är en ovanligt lättläst och faktiskt ganska spännande bok, eftersom den börjar med en slutscen, som vi sedan tar oss fram till igen successivt. Man undrar därför inte i första hand hur det ska gå, men det är länge oklart hur allt hänger ihop och varför det har blivit så som vi fick reda på i början. Jag tror dessutom att det här skulle kunna bli en ganska bra film.

93. Johan Theorin: Rörgast

Det här är Johan Theorins fjärde och sista bok om Öland, i alla fall i den här serien och formen, får man tro. Det har nämligen i varje bok handlat om en årstid, och traditionellt räknar vi ju med fyra sådana i svensk monokultur:
hösten, skildrad i Skumtimmen
vintern, beskriven i Nattfåk
våren, återgiven i Blodläge
och
sommaren, som alltså är ämnet här. Titlarna i serien har varit specifikt öländska benämningar på saker och ting; en rörgast är en gast som bor i ett rör, och ett rör på Öland är en forntida grav.

Sommar och Öland betyder ju turistinvasion, och den får sitt beskärda utrymme både i huvudintrigen och miljöskildringen. Eftersom det är en deckare eller spänningsroman ligger det lite i konceptet att man inte kan berätta för mycket vad det handlar om. Men liksom i de tidigare böckerna är det Något från det Förflutna som dyker upp och hotar den nuvarande om inte idyllen så i varje fall jämvikten.

Johan Theorin berättar lättflytande och skickligt. Jag tycker ofta att moderna böcker på 4-500 sidor är för tjocka, men den här på omkring 450 kändes snarast lagom. Perspektivet skiftar mellan ett antal huvudpersoner, och det gör att man hela tiden kan känna att någon är så nära, så nära att komma på något eller hitta någon eller höra något - och så försvinner det eftersom vi får följa en annan person i ett nytt kort kapitel. Sambandet mellan de olika personerna är inte alldeles klart från början, men det kryper så småningom fram på precis det sättet det ska göra i en bok av det här slaget. Förutom nya bekantskaper medverkar också tidigare kända gestalter, inte minst den gamle skepparen Gerlof Davidsson, som nu börjar bli van att lösa den här sortens gåtor.

Jag ställde mig i kö på den redan i somras, när den stod "under inköp" i bibliotekskatalogen. Nu när jag ska lämna den har jag 44 personer efter mig i kön (till ett tiotal exemplar, men ändå).

92. Årets rysare 13

Den här årgången innehåller berättelser av bland andra Ray Bradbury (om en man som långt in i framtiden upptäcker att det går att beställa en robot som är en exakt kopia av honom själv), Patricia Highsmith (kanske mest känd för Ripley-böckerna, men här på besök i lantlig miljö, där en hönseriägare råkar illa ut, möjligen får vad han förtjänar) och Roald Dahl, som ju alltid är underhållande. Här ingår novellen Fransysk visit, som jag tror att jag har läst på annat håll tidigare.

Även den här årgången håller hög genomsnittsnivå, tycker jag. Ännu oftare än tidigare, är mitt intryck, kommer avslöjandet eller poängen först i allra sista meningen. Om författaren lyckas är det verkligen effektfullt, och jag tycker nog det fungerar i de allra flesta fallen här.

91. Lars Ragnar Forssberg: Hyland. Legenden och hans tid

Den här relativt nyutkomna biografin om Lennart Hyland berättar inte bara om honom utan sätter också in hans radio- och TV-karriär i ett större sammanhang, kopplat till utvecklingen av radio, TV och resten av samhället under den period han verkade. Det är ett bra grepp som ofta ger intressanta perspektiv på det Hyland gjorde.

Det verkar som om författaren har ansträngt sig för att skriva en balanserad biografi. Under en stor del av sin livstid var Hyland den populäre radio- och TV-mannen, ohotad som Sveriges Radios största namn. Mot slutet och särskilt under de 20 år som gått sedan han dog har det snarare framhållits att Hyland var elak och alkoholiserad. Här ges båda bilderna, så den som söker bekräftelse på sin uppfattning kan få det, men inte utan att också få den nyanserad. Det är påfallande hur olika sidor betonas beroende på vem som citeras och när och hur vederbörande arbetade med Hyland. Men det gör förstås att boken blir intressant på ett sätt som ett idolporträtt inte blir.

Det jag själv slås av är hur ofta han var före sin tid med idéer och uppfattningar, trots att han har beskrivits som konservativ i sin livssyn. Frufridagen 1954, en söndag när hustrurna skulle befrias från hushållsarbetet, var uppenbarligen närmast revolutionär enligt en citerad insändare:

Sätt er in i min situation! Jag tillhör socialgrupp 1. Hur ska man kunna upprätthålla sitt anseende bland underlydande och grannar? Är det verkligen meningen att en man i min ställning ska befatta sig med saker som t. ex. disk? Min tid är alltför dyrbar för sådana enkla sysselsättningar.

Det är inte utan att man kommer att tänka på Henrik Dorsin.

Tyvärr upptäcker jag på bara några sidor, där jag råkar ha läst lite annat i ämnet, flera sakfel: Kurt Haijby ges förnamnet Knut, Birger Ekeberg kallas rikskansler i stället för riksmarskalk, och vid frufridagen innehöll regeringen inte en enda kvinna (Ulla Lindström tillträdde senare samma år). Det gör mig förstås misstänksam och undrande om det finns lika mycket fel på de sidor där jag inte har någon bakgrundskunskap.

90. Tyrone Martinsson: Nils Strindberg

Den här boken koncentrerar sig på Andréexpeditionens yngste deltagare Nils Strindberg (kusinbarn till August), som hade i uppdrag att fotografera och kartera och därmed uppfylla expeditionens vetenskapliga uppdrag. Eftersom ballongen tvingades landa redan efter några dagar blev hans bilder till stor del helt andra än vad som planerats. En klassiker är bilden av den strandade ballongen med brevduvor sittande i linorna. (Omslagsbilden visar deras avfärd och är tagen av expeditionens reserv.) Sedan fotograferar han också de tre männens återfärd över isen, nästan ända fram till deras sista lägerplats på Vitön i närheten av Svalbard.

Bokens valda utgångspunkt gör att Andrée själv för ovanlighetens skull kommer i bakgrunden, men Strindberg är minst lika intressant. Han var utvald som deltagare på grund av sin bakgrund som student i matematik och fysik och var lika lite som de andra två någon erfaren friluftsmänniska. Till skillnad från de andra två ungkarlarna var han förlovad, och hans stenograferade dagbok i form av brev till fästmön hittades tillsammans med filmrullarna och andra lämningar 33 år efter expeditionens avfärd. Hon var då sedan länge gift med en annan man.

Författaren har tidigare skrivit en doktorsavhandling om Nils Strindbergs bilder, och det här är en populärvetenskaplig och delvis utvidgad version av den. Den kom ut 2006 och är alltså nu lite passerad av den senaste Andréeboken, men innehåller ändå mycket som saknas där, inte minst bildmaterial, förstås. Är man intresserad av ämnet ska man läsa båda, tycker jag.

89. Michael Segerström: Berättelser från Köpingen

Michael Segerström minns jag ända från TV-serien På kurs med Kurt 1981. Just nu spelar han kyrkorådets ordförande i Halvvägs till himlen på TV4, och även om det är en helt annan sorts roll är han på något sätt lika självklar där. Den här artikeln gjorde mig nyfiken på hur han kunde tänkas vara i bokform. Boken fick jag som recensionsexemplar från Kira förlag i Malmö.

Köpingen är Skurup, där Segerström växte upp. Berättelserna är en inledning och en avslutning i nutid och däremellan en samling episoder från 50-talet eller däromkring, som inte ska uppfattas som sanna, framgår det både i intervjuer och i själva boken. Det är delvis ganska typiska teman när det gäller uppväxtskildringar - rökdebut, spritdebut och sexdebut. Men det handlar inte mest om författaren själv (eller hans alter ego) utan om byns andra invånare, var och en originell på sitt sätt. Att ett kapitel heter "Nazisten och skithustömmaren" är en bra illustration till vad det handlar om. Vissa berättelser känns som om de ensamma hade räckt till varsin roman, som hemmafrun Elisabeth Lindell, som gör sång- och konstkarriär under namnet Liza Linn.

Artikeln och omslaget talar om Piraten. Det är kanske en naturlig koppling när det gäller delvis självupplevda, delvis fabulerade skrönor i skånsk dåtid. Jag tycker att de här historierna påminner mer om delar av Hasse Alfredsons författarskap, och sämre förebilder kan man ha. Särskilt tänker jag på En ond man, som på samma sätt innehåller en fiktiv yngre version av författaren. Här finns ingen återkommande huvudperson, men på samma sätt skildras olika personer återkommande från olika vinklar. En huvudperson i någon berättelse återkommer i biroller i olika sammanhang senare och omvänt, så som det är i ett ganska litet samhälle där alla känner alla på mer än ett sätt. Och liksom hos Alfredson ligger stilen nära det muntliga berättandet med utvikningar och dialektala uttryck som gör att man hör författarens röst när man läser tyst för sig själv.

Jag tyckte det här var en rolig läsupplevelse och anar att det kan finnas mer att berätta från Köpingen. Här finns skisserade bakgrunder som gärna kan få utvecklas till hela historier. Jonas Karlsson har ju visat hur man kan återanvända miljöer och personer från andra perspektiv i nya novellsamlingar så läsaren börjar bläddra och leta, och jag tror det skulle kunna bli något liknande av detta.