66. Liv Strömquist: Prins Charles känsla

Min enda erfarenhet av Liv Strömquist är egentligen att jag såg den TV-serie som visade när hon och Horace Engdahl reste runt i Europa och samtalade om kulturella ting. Det här albumet är från tiden före det, när seriemediet var det hon ägnade sig mest åt.

Det börjar med den klassiska intervjun när prins Charles och Diana Spencer har förlovat sig:

 

och den har man ju sett i olika former så det räcker, tycker jag egentligen. Men här blir den utgångspunkt för ett större grepp om ämnet, särskilt den romantiska tvåsamheten genom tiderna. Ofta är det textplattor som ger en seriös bakgrund och bilder med pratbubblor där personer agerar på ett ibland komiskt, ibland tragiskt sätt. Det vindlar hit och dit, och det blir tillfälle att träffa så olika personer som Gustaf Fröding och Hugh Grant, Tito Beltrán och Nancy Reagan.

Även om man inte tycker att det utspelar sig i någon viss tid, eller omfattar ett ganska långt tidsspann, är det svårt att alldeles undvika tidsmarkörer som visar att det här är utkommet från trycket 2010. Den lilla antennen på mobiltelefonen:

och den lilla inskjutna förklaringen av något som idag är helt självklart (se längst ner):

är exempel på sådant. Men i stort sett tycker jag att det håller bra fortfarande.

65. Johan Egerkrans: Nordiska gudar

Något av ett praktverk är detta - stort format, gediget klotband och fantastiska bilder av författaren själv. Texten är inte helt på samma nivå, och skulle kunna uppfattas som tunn, men bygger i sin lakonism på de sagor som bevarats i Eddan. Den ungdom som fastnar för det här kan nog ändå ägna timmar åt omläsning och bildstudier, tror jag.

64. Cecilia Ringmar och Anita Ulrich: Grannspråk färöiska

Det här ganska tunna häftet är producerat för skolbruk i början av åttiotalet, så det har hänt en del med både pedagogik och innehåll. Det handlar lika mycket om Färöarna som färöiska - eller mer, faktiskt. Men när man ser på de språkliga exemplen är det faktiskt möjligt att begripa en hel del.

63. P. Craig Russell: Coraline

Ursprungligen är det här en kortroman av Neil Gaiman för yngre läsare, men den är bearbetad i olika medier, inte bara i serieform. Jag har hittat att den finns som film, musikal och opera, och det gjordes också en sommarlovsteater i radio för en del år sedan, vill jag minnas.

Det är onekligen en tacksam historia. Den eponyma Coraline - inte Caroline, är hon noga med! - har flyttat med sina föräldrar till ett stort gammalt hus, där det finns ett antal lägenheter, varav några alltså bebos av andra. Bakom en dörr finns inte det som brukar finnas bakom dörrar:



men det bortförklaras med att huset har genomgått förändringar när det har delats upp i olika lägenheter. Men vid ett tillfälle är det inte en vägg i dörröppningen, utan det är möjligt att genom en korridor ta sig till ett likadant hus, som ändå skiljer sig en del från det där familjen bor. Det påminner inte så lite om hur det kan vara i drömmar, där man kan befinna sig i ett hus som man har besökt många gånger, men nu ser det annorlunda ut, och det är helt naturligt. Det är en ganska ruskig historia som lånar en del element från klassiska sagor, fast det är tydligt att det utspelar sig i modern tid.

Stilen är stram och inte så dynamisk i själva bilderna; dynamiken kommer till stor del genom kompositionen av sidorna:

 

Innehållet duger också för att skapa spänning på egen hand.

62. Otto Donner: De levande och alla de döda

En tunn liten volym är det här, men den innehåller ändå drygt fyrtio noveller - eller vad man ska kalla de korta texter som ingår. En del är så korta att de kunde kallas aforismer, men de flesta är ett par eller några sidor och innehåller åtminstone en ansats till intrig eller miljö.

Det rör sig ofta i en värld med övernaturliga inslag, eller i varje fall med huvudpersoner utrustade med livlig fantasi. Ibland börjar det i en alldeles vardaglig situation som sedan flyter iväg till något som är allt annat än vardagligt, till exempel att någon visar sig vara död. Det är förresten ett återkommande tema, som framgår inte minst av att "Livet efter döden" och "Leva med spöken" är titlar som återanvänds på ett antal av novellerna. Men en och annan gång är det redan från början helt frikopplat från vår verklighet, som när två jättar bjuder in till något som på alla sätt påminner om en kräftskiva, utom att de verkar äta människor.

Jag blev positivt överraskad av den här debuten och hoppas få läsa mer av författaren.

61. Berit Viklund: Kaninhålet

Temat för den här serieromanen är ett förhållande som inte fungerar, och titeln är den kvinnliga partens metafor för hur trångt hon tycker att det känns. Vi får följa det hela ur hennes synvinkel, och det är alldeles klart att den manliga parten gör en del som han borde låta bli. I vad mån detta är hela sanningen kan man inte vara säker på, men så är det ju med all skönlitteratur.

Bilderna innehåller inte mer än det nödvändiga, och särskilt mycket miljö finns det inte för karaktärerna att röra sig i. De visar å andra sidan tydligt hur de känner:

på ett sätt som närmar sig det drömlika. Det är riktigt bra, trots att det väl inte är vad som traditionellt skulle ses som vackert eller vältecknat.

60. Loka Kanarp och C/M Edenborg: Hungerhuset

Det här handlar om systrarna Elsa och Fredrike, som bor hos fosterföräldrar utan att trivas särskilt bra där. Av framställningen kan man förstå varför, för det verkar inte finnas så stort intresse för systrarna mer än som lyckade exempel att visa upp för grannar och vänner. De båda tar sin tillflykt till ett ödehus i skogen, där det förväntas spöka, och det händer faktiskt en del oförklarligheter, som inte är alldeles trevliga.

Stilen är avskalad och kontrastrik:

och passar bra till berättelsen med sina mörka inslag. I ett hus av den här sorten kan det dölja sig vad som helst i skuggorna, och det får man fylla i själv, precis som systrarna gör.

Helena med bloggen Ugglan & Boken har under 2021 månadsteman, som jag hittills inte har varit med på, men nu i april är det just tecknade serier. Jag tar det som en anledning att återknyta bekantskapen med en konstform som jag tenderar att glömma bort mellan varven.

59. Eva Runefelt: Ur världen

Den här månadens diktsamling är något mer traditionell i genren än den föregående, i det att den består av dikter ordnade efter varandra. Därmed inte sagt att den är helt enkel att förstå sig på. Det kan till exempel se ut så här:

Formuleringarna ger ofta som här associationer till natur, och läser man långsamt, som jag har försökt göra, kan de också uppfattas som vackra, även när man kanske inte kan förklara exakt vad de betyder.

Den här läsningen ligger långt från att läsa en roman med handling från början till slut. Men det var lite så det var tänkt med projektet att läsa en diktsamling i månaden. Mot slutet av året hoppas jag vara bättre på att skriva om dem också.

58. David Sundin: Ljudboken som inte ville ta slut - del 2

Som komplettist är det svårt att inte lyssna vidare när det kommer en del till av något man har hört första - då enda - delen av, fastän jag inte var så begeistrad över den. Det här är mer av samma sak, det vill säga en historia som handlar om sig själv, förutom att den innehåller små utvikningar om det ena och det andra. Dit hör till exempel en stund om det uppstoppade lejonet på Gripsholms slott. Mitt intryck är annars att det är mer trams och mindre spänning i den här delen. Det slutar - jodå - dessutom som om det kan tänkas komma mer.

57. Matthew Costello och Neil Richards: London Calling!

Det här är tredje kortromanen om sir Harry Mortimer och hans amerikanskfödda hustru Kat, och de utspelar sig såvitt framgår ganska tätt inpå varandra. Paret håller fortfarande på att installera sig på Harrys ärvda gods, men det tar sin tid eftersom det hela tiden dyker upp spännande fall de måste lösa. Nu gäller det en ung dam som har försvunnit hemifrån och lär finnas i Londons nöjeskvarter. Hennes föräldrar vill gärna ha hjälp att hitta henne, men det är något som är mer mystiskt än bara det att hon inte hör av sig hem.

Hemligheten med de här böckerna är nog att författarna har hittat två riktigt bra huvudpersoner, som kan bära upp även ganska tunna historier. Både Harry och Kat är trevliga och kapabla, och de är dessutom två huvudpersoner som avgjort vinner på att vara i varandras sällskap. Den här gången får man också stifta bekantskap med Alfie, Harrys tidigare kalfaktor, som har nyttiga kontakter och talanger för paret att använda. Möjligen känns den här delen lite mindre inspirerad än den föregående, när man har vant sig vid att det ska handla om mord. Men det är verkligen mycket trivsam lyssning ändå.