56. C. L. Pirkis: The Experiences of Loveday Brooke, Lady Detective

Bakom författarnamnets initialer döljer sig en Catherine Louisa, som enligt uppgift föredrog att inte bli bedömd på grund av sitt kön utan valde att synas i offentligheten på detta sätt. Det tänker man sig kanske behövdes mer 1893 och 1894 när de här novellerna kom ut första gången, men så kommer man att tänka på att Joanne Rowling fick rådet att kalla sig J K som författare till Harry Potter för att bli kommersiellt mer gångbar bland läsande pojkar. En del ändras långsamt.

Huvudpersonen här är i alla fall omisskännligt kvinnlig, som framgår av titeln. Hon är anställd vid en detektivbyrå i London som innehas av Ebenezer Dyer. Han är glad att ha henne att skicka ut att undersöka vissa fall, eftersom en kvinna lättare smälter in i vissa sammanhang. Inte minst kan hon göra sig bekant med kvinnliga vittnen och misstänkta på ett sätt som en manlig detektiv inte hade kunnat. Men Loveday är annars en högst professionell yrkesperson vars kompetens knappast kan ifrågasättas, och hon är snarast före sin tid vad gäller kvinnligt yrkesarbete.

Det märks att de här berättelserna är tillkomna när Sherlock Holmes var som mest i ropet. På samma sätt som han ibland gör tar Loveday tåget från London till någon fiktiv avkrok av England, och installerar sig på herrgården där något mystiskt har hänt, alternativt tar in på byns värdshus för att kunna iaktta skeendet mer neutralt. På samma sätt som med Holmes är det inte heller alltid mord som ska utredas; här förekommer till exempel en juvelstöld och ett mystiskt försvinnande, som hade kunnat inledas med en konsultering vid Baker Street.

En skillnad är att här inte finns någon doktor Watson, vare sig som krönikör eller medhjälpare. Jag saknar honom inte, men det ställer onekligen vissa krav på berättartekniken. Ofta löses det genom att Loveday får skriva brev till mr Dyer, eller i brådskande fall telegrafera, så att vi läsare också får del av hennes framsteg i utredningen. Men lika lite som i Holmes' universum är läsaren invigd i alla ledtrådar, så någon sportslig chans att lösa gåtan samtidigt som Loveday har vi knappast.

Med tanke på åldern hos de här novellerna håller de ganska bra, tycker jag. Åldern har också den fördelen att de numera är fritt tillgängliga även för den som inte har min ljudbokstjänst, till exempel här.

55. Roald Dahl: Herr och fru Slusk

Herr och fru Slusk är typiska vuxna för att vara i en Roald Dahl-bok. De är fula (mest fru Slusk), smutsiga (mest herr Slusk) och elaka (där tycker jag att de är relativt jämnstarka). De är i huvudsak elaka mot varandra, men det beror på att ingen annan vill komma i närheten av dem. När så ändå sker håller de sig inte för goda för att låta sin ondska gå ut över barn, fåglar eller den apfamilj som herr Slusk har boende i en bur på tomten. Men som sagt, mest är de elaka mot varandra, vilket ofta möjliggörs av att båda är rätt enfaldiga. Herr Slusk lurar i fru Slusk att hon håller på att krympa, medan det i själva verket är han som limmar på en liten träbit på hennes käpp varje kväll när hon har somnat. Fru Slusk blandar maskar i spagettin som hon serverar, varpå hon och vi läsare njuter av att herr Slusk tycker att spagettin är för klafsig och dessutom smakar beskt.

Det är faktiskt roligt även för en vuxen att följa hur deras vansinnigheter når nya höjder, som när de inte får tag i fåglar till veckans fågelpaj, och aporna tar tillfället till hämnd. Och för den som är i rätt ålder är det säkert synnerligen festligt.

54. Christoffer Holst: Ett delikat mörker

I den första delen av den här deckarserien var det påtagligt somrigt, men nu har det gått ett halvår och därför är det nu lika påtagligt vintrigt. Det förstärks av att halva historien utspelar sig i Dalarna, där man ju kan vara säkrare på snö än längre söderöver, och inte minst av julstämningen på det gästgiveri där den ena huvudpersonen tillbringar några veckor under julbordssäsongen. Huvudpersonerna är som tidigare de två (halv)systrarna Louise, i sjuttioårsåldern, och Lina, i fyrtioårsåldern. Det är Louise som är i Dalarna mesta tiden, i syfte att undersöka möjligheterna att etablera ett hotell i Sveriges redan hotelltätaste by. Lina sköter under tiden sin delikatessaffär på Söder i Stockholm, och på stunder som blir över försöker hon sig på privatdetektivbranschen, eftersom hon fortfarande tar hand om den post som kommer till hennes avlidne granne Börje, vars skomakeri var täckmantel för en detektivbyrå. Ni hör, det är inte en intrig som ska bedömas i första hand efter sin verklighetsförankring.

Linas utredning handlar om att få tag i en person som på åttiotalet låg inne på Långbro sjukhus, och det är ingen överraskning för den vane läsare att det spåret så småningom ska leda till Dalarna. Om inte annat ska systrarna få tillfälle att träffas. Vi läsare får också ta del av en något splittrad allvetande berättares iakttagelser av omgivningarna som stärker dessa aningar. Det hela kompliceras av ‒ eller om man ska uttrycka det som att det hela förvandlas till en deckare av ‒ att en ung man som är anställd som pianist på gästgiveriet dör i vad som först verkar vara en bilolycka, men ganska snart visar sig vara något annat. (Däremot förstår jag inte varför polisen så frikostigt berättar det för huvudvittnet Louise.)

Det bästa i hela den här röran är beskrivningarna av mat och dryck. Författaren är enligt uppgift själv sommelier, men jag är för dålig på vin för att kunna bedöma de delarna utöver att det är trovärdigt nog för mig. Däremot känner jag mig flera gånger direkt sugen på något ätbart när Louise (och så småningom alltså även Lina) beställer upp en ostbricka på rummet eller på annat sätt gör restaurangen rättvisa. Vad gäller deckardelen inser man rätt tidigt hur det hänger ihop, och att Louise och Lina inte gör det lika fort får ursäktas med att de inte har tillgång till den allvetande berättaren. De sköter sig ändå hyggligt, även om kanske polisen hade kunnat kopplas in något tidigare.

Som synes har jag svårt att bestämma mig för att vara odelat positiv eller negativ. Mycket är bra, tillräckligt bra för att jag ska lyssna färdigt och med viss nyfikenhet se fram en nästa del (det vore underligt om det inte kommer en sådan). En del annat, som att alla byggnader på landet kallas "lador", hade man önskat att författaren fick eller tog hjälp med. Men jag tror att det här konceptet kan klara sig ett tag till på att det finns ett antal platser i landet som systrarna kan få anledning att besöka, och att de faktiskt är sympatiska karaktärer som det känns trevligt att återkomma till.

53. David Ericsson: Truck stop

Den här novellsamlingen utspelar sig i en dåtid som innehåller telefonautomater. Riktigt när det är framgår aldrig, tror jag, men min gissning är att det kan vara åttio- eller kanske nittiotal. Den som kan det svenska vägnätet bättre än jag kan nog komma närmare, för en hel del av berättelserna utspelar sig där, och åtminstone på något ställe identifierar jag att en europaväg går genom ett samhälle, där så inte är fallet idag.

Alla historierna handlar inte om lastbilschaufförer, även om det kan kännas så. Mellan varven är det också en del sjömän och andra, men av någon anledning är det chaufförerna som stannar kvar hos mig. De kör allt som kan tänkas, äter på vägkrogar, fuskar med färdskrivare och lever ett i stort sett oglamouröst liv. Den frihet man kanske tänker sig ska finnas i yrket märker man inte mycket av här; snarare präglas jobbet av tidspress och dåligt samvete för att man försummar familjen. Något säger mig att det inte har blivit bättre idag.

Ibland diskuteras vad som har kommit i stället för den gamla arbetarlitteraturen, och kanske är det den här sortens böcker. Yrket är möjligen inte huvudsaken, men handlingen utspelar sig med få undantag under arbetstid, och arbetet och dess rutiner genomsyrar det hela. Fast det här borde ligga långt från min egen komfortzon uppskattade jag lyssningen oväntat mycket.

52. Maria Adolfsson: Tiga som muren

Sjunde delen har vi nått fram till i den här serien, och jag gissar att den nu befinner sig i det stadium då det gäller att hålla kvar sina gamla läsare, men att chansen att dra till sig nya har minskat rejält. Den som är intresserad ska hellre börja från början, tycker jag, än hoppa in här. Visserligen får man en del hjälp att orientera sig ‒ lagom mycket om man läste förra boken när den kom för ett år sedan ‒ men här finns en historia som löper över hela seriens kronologi som man missar om man inte läser böckerna i ordning.

Doggerland, det fiktiva landet som ligger mellan Danmark och Storbritannien, består av tre distinkt olika öar (och kanske en del mindre, som vi inte får höra talas om). Den här gången utspelar sig intrigen mest på Noorö, den nordligaste av dem. Där befinner sig huvudpersonen, Karen Eiken Friis, tillsammans med make och dotter för att fira mittsummer ‒ ja, midsommar, alltså ‒ hos släkten. När chefen ringer och ber henne undersöka ett försvinnande tänker hon sig att det kan klaras av på några timmar, och hon är förresten inte ovillig att ta en paus från släktträffen, även om hon har dåligt samvete för att hon lämnar maken på egen hand med hennes egna släktingar.

Försvinnandet är bara den ena halvan av vad den här boken handlar om. Den andra berör något som Karens syster Helena har fått nys om i sitt jobb som journalist. Det har kopplingar till personer på hög nivå i Doggerlands poliskår och statsförvaltning, nog så allvarligt för ett litet land, där om inte alla, så i varje fall många känner varandra.

Det är den senare delen som gör att Karen och Helena får anledning att ta sig till Stockholm i bokens sista fjärdedel. Helena har delvis sin bakgrund där ‒ de är egentligen halvsystrar och träffades för första gången i förra boken ‒ men genom Karen får man tillfälle att se staden genom en utomståendes ögon. Det blir stundtals ganska underhållande, när deras besök sammanfaller med byggandet av nya Slussen, till exempel.

Den här tudelningen av boken är tyvärr inte helt lyckad, måste jag efter viss tvekan konstatera. Det finns för litet samband mellan de båda trådarna, och när den ena tråden knyts ihop återstår det nästan hundra sidor att ägna åt den andra. Det blir visserligen spännande så det räcker till, men fram till dess har den delen varit mer av en bisak medan Karen växlat mellan släktträff och utredningsarbete. Den starka sidan är, som alltid, skildringen av Doggerland, inte minst dess mat och traditioner. Om det hade varit ett riktigt land hade turisterna strömmat dit på grund av de här böckerna.

51. Cecilia Sahlström: Vit syren

Om jag har gjort min research rätt ska det numera finnas nio böcker i den här serien om Sara Vallén, som är polis i Lund. Den lokala anknytningen var det som gjorde mig nyfiken, och den får man verkligen i form av gator och andra miljöer. Det är också väl beskrivet hur det bakom en tjusig fasad kan dölja sig olika former av elände, även i en privilegierad samhällsklass.

Först hittar Sara Valléns son en svårt misshandlad flicka i en rhododendronbuske i Stadsparken i Lund. Eftersom han är inblandad får Sara, åtminstone ett tag, inte sköta utredningen som hon annars hade gjort, men hon blir inte helt åsidosatt (eller låter sig inte ställas åt sidan, ska vi kanske säga). Runt henne finns ett team, som ser ut som det brukar i polisromaner, med några som kan sitt jobb och tar det på allvar, och någon som inte tar det fullt så allvarligt. Författaren placerar sig därmed i en tradition från Sjöwall/Wahlöö och framåt, där polisarbetet beskrivs realistiskt och ingående, och eftersom Sahlström själv har ett förflutet inom polisen tvivlar jag inte på att det är verklighetsanknutet.

Första halvan av boken är avgjort bäst, för då är det fortfarande spännande. Sedan blir det en för lång transportsträcka fram till upplösningen, som jag inte riktigt tycker håller samma klass. (Transportsträckan består för all del av både ytterligare dödsfall och jakt efter misstänkta.) Där tar också ett sidospår om Sara Valléns privatliv mer plats än vad jag hade önskat mig. Sammanfattningsvis tycker jag att det här är ett gott hantverk, men inte har något mer än lundamiljön som gör att boken sticker ut i mängden, och det räcker inte riktigt.

50. Alex Ahndoril: Jag kommer att hitta nyckeln

Paret Alexander och Alexandra Ahndoril har tidigare skrivit både var för sig och tillsammans; mest känt är väl deras samarbete som pseudonymen Lars Kepler. Hans/Deras tionde bok kommer senare i år, om jag har förstått rätt. Jag hoppade av den serien redan efter den första, för jag tyckte det var alldeles för blodigt. Det här är något annat, och det är väl också en anledning till den nya pseudonymen. (Många som har lämnat omdöme − jag vägrar kalla två rader med ovett för "recension" − i min ljudbokstjänst verkar ha missat det och vill helst ha en ny Kepler.)

Nåväl, det här är alltså något annat. Man skulle kunna beskriva det som en gammaldags pusseldeckare utifrån de klassiska kriterierna att ett brott begås på ett sätt som gör att skaran misstänkta begränsas, att alla dessa misstänkta har motiv och tillfälle, samt att det hela utreds av någon som åtminstone inte är polis, men möjligen kan få vara "detektiv". Här är det faktiskt en privatdetektiv, Julia Stark, med egen byrå i Stockholm, som anlitas av en välbärgad företagsledare från Mellannorrland för att ta reda på varför han har en bild av en troligen död man i sin mobiltelefon. 

Om upplägget på många sätt ansluter till genrens klassiker så är det ändå en avgjort modern bok vad gäller tillgänglig teknik och hur den används. Mobiltelefonerna används flitigt för informationssökning, och både e-post och DNA-analys är naturliga inslag. Samtidigt är det förstås alldeles orealistiskt att Julia skulle kunna bedriva en sådan utredning utan att vara polis, vilket inte förändras av att hon har med sig sin före detta man Sid(ney), som faktiskt är polis, låt vara inte i tjänst. Det är inte heller helt verklighetstroget att de båda får tillbringa ett antal dagar som gäster hos företagarfamiljen i deras ensliga skogspalats, där både mat och dryck fyller högt ställda krav.

Miljön på den norrländska herrgården, mitt i den skog som har lagt grunden till förmögenheten, är nog det som är bäst i den här historien. Familjen består av ett antal karikatyrer, och har vid det här laget passerat alla stadier av ordspråket "förvärva, ärva, fördärva". (Nuvarande generationen är den fjärde, så det är inte långsökt i och för sig.) Hur de överlever är en gåta i sig, för ingen verkar särskilt kompetent eller intresserad av verksamheten. En lång bit i mitten sackar tempot oroväckande, när Julia och exmaken mest går runt och tuggar om vad de redan har fått reda på i sina samtal med familjemedlemmarna. Men upplösningen blir faktiskt bättre än man vågar hoppas på när de börjar samlas i biblioteket, och den lyfter intrycket, som annars hade stannat på knappt medioker.

49. Heinrich Hoffmann: Der Struwwelpeter

Det här är bara bredvidläsning till kursen om klassisk brittisk barnlitteratur, och så är det om inte annat för att den här boken är tysk. Den finns översatt till många språk, bland annat till svenska under titeln Pelle Snusk. Pelle vill inte klippa naglarna eller kamma sig, och så går det som det går på bilden. Dessutom får man träffa ett antal andra barn med karaktärsbrister såsom tumsugning (då kommer skräddaren och klipper av tummarna), matvägran (då dör man av svält på femte dagen) eller lek med tändstickor (då brinner man helt enkelt upp). Det är egentligen inte alls särskilt barnvänligt.

48. Roald Dahl: Charlie and the Chocolate Factory

Det här är ännu en av de där klassiska barnböckerna som man kan ha en ganska djup relation till utan att faktiskt ha läst. Jag är helt säker på att inte ha läst den på engelska tidigare, ganska säker på att inte ha läst den på svenska, tror inte att jag har hört den klassiska inläsningen av Ernst-Hugo Järegård i sin helhet, men har sett de två filmerna med Gene Wilder respektive Johnny Depp som Willy Wonka.

Det är förstås han som är till höger på omslagsillustrationen av Quentin Blake ovan. Jag har inte tidigare insett hur mycket detta är en bok om Willy Wonka; långa stycken är han den ende som talar och agerar, även om Charlie/Kalle i titeln finns närvarande. Och jag har nog inte heller insett vilken problematisk karaktär han är. Idag hade han fått diverse diagnoser, är jag rätt säker på. Han uppskruvade personlighet gör till och med mig som läsare matt, trots det avstånd man har till honom.

Det är ju en underlig historia, som innehåller två delar som skiljer sig mycket åt vad gäller stil och stämning. Första tredjedelen handlar om Kalle och hans försök att komma över en gyllene biljett, som ger tillträde till Willy Wonkas chokladfabrik. Det ska finnas fem stycken och man kan bara få tag i en om man köper en av Wonkas chokladkakor (och har turen med sig). Lite vid sidan av huvudintrigen kan man konstatera att det är ett skickligt marknadsföringsgrepp. När Kalle har fått tag i den femte och sista biljetten får alla som har haft turen med sig komma in i Wonkas fabrik, där resten av historien i stort sett utspelar sig. De andra fyra barnen tar med sina föräldrar, men Kalle har med "Grandpa Joe", som jag tror kallas farfar Johan i den svenska översättningen. Han är den av Kalles fyra far- och morföräldrar som är mest engagerad i jakten, så det faller sig naturligt, men jag tror också att han själv tycker det är en intressant utflykt, så han inte måste tillbringa ännu en dag i den stora säng där alla fyra annars ligger och vegeterar.

Chokladfabriken är en produkt av en livlig fantasi med sina enorma underjordiska utrymmen, en flod och ett vattenfall av choklad, långa korridorer att hasta igenom, ett laboratorium med produkter på experimentstadiet och inte minst en glashiss som spelar stor roll i slutet av historien. De andra fyra barnen går olika grymma öden till mötes, och det intressanta är att man som läsare tycker att det är rätt åt dem. Medkänslan kan man möjligen fokusera på oompaloompierna, de kortväxta arbetare som verkar så nöjda med sin lott att arbeta där, men som i en återblick visas vara förflyttade från sitt exotiska hemland på ett förhållandevis kolonialistiskt sätt.

Kontrasten mellan den stuga där Kalle bor med sina föräldrar (och deras föräldrar) i stort armod, tidvis till och med svält, och det överflöd av lyx som präglar chokladfabriken kunde inte vara större. Om det är något enskilt jag tycker att jag har upptäckt vid den här läsningen är det nog just det, och särskilt hur eländigt de har det innan Kalle hittar sin gyllene biljett.

47. Kristina Appelqvist: Vykort från en bortglömd prins

Nu när man är framme vid del tre i den här serien kan man konstatera att de fantasieggande titlarna genomgående får sin förklaring, men först sent i intrigen. Den här gången undrar jag därför inte så mycket, utan litar på att det kommer att framgå, och det gör det också. Däremot ställer det till det för en bloggare som inte vill berätta hela handlingen, för det går knappast att berätta så mycket om titeln heller. Prinsen är i alla fall Franz av Bayern, som alltså inte är fiktiv, men författaren verkar ha tagit sig vissa friheter med honom som karaktär.

Annars är det liksom tidigare Nina Storm som är huvudperson. Hon är nu tillförordnad generaldirektör på sin myndighet efter de turer som ledde till den tidigare generaldirektörens avpollettering i föregående bok. Men företrädaren har ändå ett arbetsrum där, eftersom hon är sysselsatt med en utredning, och det är förstås inte en optimal situation för Nina. Hon verkar överhuvudtaget lite för tafatt för att vara en riktigt bra generaldirektör, men hon ser det som ett tillfälligt uppdrag i ett halvår innan det kommer en ordinarie. Vissa akuta saker måste hon ändå ta hand om, som när det pågår en stöldraid mot myndigheter som har dålig koll på sin värdefulla konst.

Samtidigt försöker hon också sköta sin prästgård i Mjöbäck i Västergötland, och det kräver sin kvinna, om inte annat av rent logistiska skäl. Är det inte ett läckande rör så är det en konferens som hon har tagit på sig att ordna, låt vara att hon tar hjälp med en del av det praktiska. Här är det ett litet sällskap med generaldirektörer och en utbrytargrupp ur Taubesällskapet som ska dit. Och så är det två herrar från Mjöbäck, rörmokaren och en ny granne, som tar alla chanser att umgås med henne de helger hon är där.

Man ska inte döma ut de här böcker på grund av bristande realism. Det finns nog spår av verkligheten i en del av det som händer på myndigheten, kanske särskilt när bagateller tillåts ta stor plats och infektera stämningen. Som helhet vill jag ändå tro att verkliga generaldirektörer ägnar sig mer åt sina arbetsuppgifter än Nina gör. Men det är en väl berättad historia med många roliga episoder, någon gång gränsande till fars, och både Nina och hennes närmaste kolleger är personer som man gillar att återknyta bekantskapen med. Om det är en deckare är väl frågan, men konststölderna är det som knuffar den här delen in i kriminalgenren, tycker jag.