52. Bo Balderson: Statsrådets verk

Den här fjärde deckaren av Bo Balderson tyckte vi båda i minicirkeln var ett lyft till den förstas nivå. Den utspelar sig dessutom till stor del på statsrådets sommarö Lindö i Roslagen, och här återfinns den raffinerade mordmetod som jag kom ihåg, men inte återfann i Statsrådet och döden. Det är också lite mer av politisk satir än tidigare, här till exempel en historia om hur man försöker få en A-presstidning att bli ortens andratidning för att kunna uppbära det pressstöd som dittills gått till Kristliga Dagbladet. En av förutsättningarna för hela intrigen är dessutom inrättandet av SÄPO-verket, ett ämbetsverk med uppgift att övervaka SÄPO, men som i själva verket mest finns till för att hålla vänsterkrafterna lugna.

Formen är härmed etablerad, och läsaren får det förväntade. Själva deckargåtan är en gammaldags sådan, med ett litet antal misstänkta, som alla är närvarande även vid de senare mord(försök) som följer på det första (se omslagsbilden ovan). Närvarande är också statsrådet, som undgår misstankar, men även berättaren, svågern och adjunkten Vilhelm Persson, som inte lyckas lika bra. Hans härdande vistelser bland syskonbarn och hundar på Lindö visar sig ha fyllt sin funktion.

Roligast hade jag åt en skildring av en middag på Lindö som sammanfattar en hel del av vad jag har emot grillning:

Där satt vi nu, en samling vuxna stadgade människor - alls ingen scoutgrupp - på eländiga stolar runt ett rankigt bord och slet i tjocka, halvråa skivor av något som statsrådet svärtat över eld borta i ett stenröse. Födan låg på papptallrikar - såna där som slinter och far - och vi arbetade med plastbestick som bröts och blev till stumpar och glasen var pappersmuggar som välte och potatisen var oskalad och bara små pappersservetter hade vi att skyla oss med. Ett värdpar som serverat en sådan måltid i sin matsal skulle ha skämts ögonen ur sig och gjort det med all rätt.

51. Lars Mytting: Simma med de drunknade

Månadens bokcirkelbok hos Kulturkollo var den här norska romanen, alldeles nykommen i pocket. Lars Mytting är kanske mest bekant för Ved, som jag inte har läst, men förstår som hipsterkollektivets standardverk på temat skogsrelaterade biobränslen, inte minst deras olika stadier innan de hamnar i spisen (eller dylikt). Men han har också skrivit ett par romaner dessförinnan.

På grund av dålig planering läste jag nästan hela boken från fredag till söndag, men det var egentligen inte alls dåligt, tycker jag i efterhand. Snarare är det här den sortens bok som passar att dyka ner i (förlåt) och läsa just på det sättet.

Det handlar om Edvard, en ung man i början av 90-talet, som bor med sin farfar i Gudbrandsdalen på ett litet lantbruk med potatis och får. Han är föräldralös sedan han var tre år, när hans föräldrar dog i en minolycka på ett gammalt slagfält i Frankrike. Sedan var han försvunnen i fyra dagar innan han hittades på en läkarmottagning, och hans farfar kunde hämta honom. Mysteriet vad som egentligen hände och var han egentligen var är bara en del av den långa bakgrund som han nystar upp, delvis i Frankrike, delvis på Shetlandsöarna och delvis hemma i Norge. Det har, om klyschan ursäktas, förgreningar till Europas historia under 1900-talet.

Så här ska en historia berättas, om man frågar mig. Edvard läser gamla papper, reser omkring i Europa och träffar personer som har känt hans föräldrar, hans farfar och hans farfars bror, som i all sin frånvaro nästan blir bokens huvudperson. Stor roll spelar också ett antal valnötsträd i Frankrike och det värdefulla virke som de givit ifrån sig. Utan att vara rafflande är det hela tiden spännande, och utan att vara en deckare är det den sortens bok som man verkligen vill veta hur det går i och hur allt hängde ihop. För den som vill ha livets stora frågor avhandlade går de också att hitta. Vi som mest vill kolla om Storbritanniens nordligaste kyrkogård finns på Google maps kan göra det.

50. Margaret Mazzantini: Hela härligheten

Jag har kommit lite ur fas med årets projekt (men har anledning att tro att jag snart är ikapp igen). Den här italienska nyutkomna romanen visade sig nämligen inte vara så snabbläst som jag hade trott, och jag har också lite svårt att bestämma mig för vad jag tycker om den. Å ena sidan är det en vindlande berättelse, som jag ibland har svårt att hålla uppe intresset för under alla faser, å andra sidan är det något med den som fick mig att läsa den till slut. Lite banalt uttryckt är det nog så att man ändå vill veta hur det går.

Berättelsen är en variant på Brokeback Mountain-temat, utan att för den skull handla ett dugg om får. De båda männen växer upp i samma flerfamiljshus i Rom och har någon sorts historia mellan sig som aldrig riktigt kommer loss, men heller aldrig riktigt läggs åt sidan. Då går det ändå flera år mellan gångerna de ses i vuxen ålder, eftersom de bildar familj på varsitt håll i olika länder. Tidvis handlar det också ganska mycket om personerna runt om de båda egentliga huvudpersonerna.

Som sagt, helt positiv kan jag inte vara med tanke på att jag aldrig riktigt fick flyt i läsningen, men någon dålig bok är det inte alls för det. För egen del tycker jag också det är en bonus att läsa något som inte är svenskt eller anglosaxiskt, som det så ofta annars blir.

49. Wilhelm Penser och Hugo Mattsson: Tre män om en bok

Jämfört med föregående alster av Wilhelm Penser tycker jag att den här är roligare. Det beror inte bara på att kåserierna befolkas av personer som Herodes Svensson, Jerobeam Lundström, stenhuggare Ärtbuskes båda söner Amos och Sebulon samt baron Silfverbiörn (utan förnamn), vars inspektor Jönsson en dag byter namn till Gyllenräf. Det är kortare, rappare historier med ofta oförutsedda poänger. Juristverksamheten syns genom att en avdelning fått rubriken "Bland Justitias kavaljerer".

Andra halvan av boken är författad av den bortglömde Lundahumoristen Hugo Mattsson, som tyvärr känns mer tillkämpad än rolig. Jag undrar om hans berättelser har varit publicerade i annat sammanhang, för de är lite för upprepande för att fungera i bokform. Hans Lundabakgrund syns inte bara genom vissa gatunamn utan också på en del av hans huvudpersoner: "zoologie kandidaten Ingjald Pilevall, med det mycket sägande smeknamnet Illvråle", "värnpliktige hembygdspoeten Wolfgang Skallagrim Pilevall av Dalby-Bjärsjölagårds nation" och "filosofie kandidaten Tiobald Färdeknäpp av snapphanarnas nation".

Sedan är frågan om jag har upptäckt något i mysteriet om pseudonymen Bo Balderson. Wilhelm Pensers ursprungliga namn var alltså Wilhelm Persson, så när som på stavningen V/W just vad statsrådets svåger i böckerna heter. Och Hugo Mattsson är i den första Balderson-deckaren ett "justitieråd med märkligt dass", som - av skäl som inte ska avslöjas här - blir nedbränt. Faktum är att det skäl som har använts för att visa att det var Ebbe Carlsson som var Balderson, nämligen att inga nya böcker har kommit efter hans död (1992) också kan användas för Penser (1993), eftersom sista boken kom 1990.

48. Wilhelm Penser: Får en gentleman snarka?

När den här boken kom ut 1937 hette författaren fortfarande Persson. Han bytte senare till Penser och var advokat i Eslöv i många år. Numera är han nog mest känd som far till Erik Penser.

Universitetsbiblioteket har katalogiserat den här kåserisamlingen som "Filos. Levnadsfil.", vilket gör att den, trots sin skönlitterära prägel, får lånas hem. Innehållet är i första avdelningen löst sammanhållet runt temat etikettsregler, som delvis parodieras. Kapitelrubriker som "Att skåla eller icke skåla", "Om användning av sköljkoppar" och "Att ge drickspengar" säger ganska väl vad det handlar om. Det är verkligen inte dagsaktuella etikettfrågor, och även humorn är här och var lite gammaldags. Men ibland blixtrar det till och är roligare nu än då:

Vid desserten förfar du på samma sätt som vid soppan, därvid du dock, om du erbjuder portvin eller sherry, lägger betjäningen på minnet att icke säga "porry eller stjärtvin". Det låter illa, och alla finna sig icke lika raskt som den gamla grevinnan, som sade: "Tack, då tar jag porry."

Andra avdelningen är mer anekdoter än kåserier. Här märks författarens juridiska bakgrund genom att några av kapitlen som huvudperson har "kverulanten Johansson", en riktig gammaldags processlysten rättshaverist.

47. Håkan Nesser: Kära Agnes!

Det här är vad jag förstår något av en mellanbok från Nesser; den hör varken till hans deckarserier om Van Veeteren eller Barbarotti, och inte heller till hans andra tematiska kluster av böcker om 60-talets Närke eller europeiska huvudstäder. ("Mellanbok" ska då inte förstås som "lite sämre än författarens övriga", som det verkar ha förskjutits till att betyda på senare år.) Den kan också kallas brevroman, även om den inte helt är uppbyggd av breven mellan de nu medelålders väninnorna Agnes och Henny, utan också består av kapitel berättade av Agnes. Det börjar med att Agnes' man har dött och Henny dyker upp på hans begravning. De har då - förstår man - inte träffats på många år, men börjar alltså skriva till varandra.

Formen inbjuder till den lek med perspektiv och sanning som Nesser ofta ägnar sig åt, och han är lika bra som vanligt i det här lilla (sådär 150 sidor) formatet. Det är frågan om man ska kalla detta för deckare, men med den breda definitionen som inkluderar psykologisk thriller platsar den absolut. Till frågan om perspektiv och sanning kan man också räkna att romanen utspelar sig i något lätt fiktivt kontinentalt land, som påminner lite om Tyskland och lite om Nederländerna, men, av skäl som klarnar när man läser, inte kan vara någotdera. Gillar man Nesser så gillar man det här, kan man väl sammanfatta. För den som inte gör det kan det möjligen uppfattas som nära en Nesser-parodi.

46. O. Henry: Den rätta blandningen

O Henry är en pseudonym, och initialen står alltså inte för något särskilt namn. Författaren hette egentligen William Sydney Porter och var enormt produktiv i novellgenren i början av 1900-talet, innan han dog relativt ung 1910. Några av hans noveller verkar vara riktiga klassiker i den engelskspråkiga världen, men han verkar ganska sparsamt översatt till svenska.

Det är femton ganska korta noveller, som nog ska läsas lite mer utspritt än jag nu har gjort. Jag kan tänka mig att han passade extra bra för publicering i tidningar och tidskrifter, där man bara får en berättelse i taget. När man läser flera märker man att de påminner om varandra lite för mycket med en inledning, ofta lite parodiskt högstämd, en vändning i berättelsen, där man tror att man vet hur det ska gå, och så en avslutning som överraskar (fast man så småningom vet att den ska göra just det). Lite påminner han om Roald Dahl, tycker jag, även om han inte alls är så makaber eller fräck som Dahl kunde vara.

Jag fick tipset i något sammanhang i anslutning till novellutmaningen som jag har varit med i, men nu kan jag förstås inte hitta tillbaka till det. Man kan i alla fall läsa vidare på Project Gutenberg ganska länge om man vill.

45. Naja Marie Aidt: Sten saks papir

Den här danska romanen finns inte översatt till svenska, men som tur var fanns den i original på närmaste stadsbibliotek, när jag nu blev tipsad om den. Författaren har skrivit sedan 1991, men den här från 2012 är hennes första roman.

Det är svårt att bestämma sig för vad man tycker, enades vi om, både min tipsare och jag. Det handlar om Thomas, som är sambo med Patricia, äger en pappershandel tillsammans med en god vän, och när det hela börjar just har förlorat sin far. De hade inte haft kontakt på många år, så egentligen borde det inte vara så sorgligt, men Thomas och hans syster får ta hand om hans kvarlåtenskap, och begravningen sätter dem i kontakt med en del av faderns umgänge som de inte har känt till.

Thomas är, skulle jag vilja säga med några dagars distans till läsandet, ett exempel på opålitlig berättare, även om det formellt inte är han som berättar historien. Men allt ses genom honom och vi får hans perspektiv på det som händer och de personer som omger honom. Det gör att det tar ett tag innan man börjar fundera på vad som egentligen är sant av de beskrivningar man matas med. Jag var till och med tvungen att ta ett par dagars paus i läsandet eftersom det blev så jobbigt med allt som händer honom.

En liten bonusfråga är var det utspelar sig. Först trodde jag förstås att det var i Danmark, men någonstans i mitten av boken är de ute och vandrar i ett bergigt landskap som absolut inte kan vara Danmark. Kanske det skulle kunna vara Sverige eller Norge, men det stämmer inte riktigt heller. Och när uppmärksamheten har fastnat där börjar man märka hur anonyma alla gator är, så gissningsvis är det inte alls meningen att man ska veta var det äger rum.

Jag stannar nog ändå för att det är en bok som har något speciellt som gör att man läser vidare. Det är inte heller så enkelt som att man vill veta hur det går, för det är ungefär som livet brukar vara, att en del löser sig och en del inte, och så händer det nya saker parallellt med det som redan har börjat. Snarare känns det som om man hoppar in i Thomas' liv just när det här med hans far har hänt, får följa med ett tag och sedan lämnar honom. Det skiljer sig på ett intressant sätt från mycket annat jag brukar läsa.

44. Lars Lindquist: Brinnande kvarnar

Det är mycket som är konstigt med den här "boken" eller "romanen" om Veberödsmannen, Martin Svensson. Det är alltså i den här versionen ingen bok, utan biblioteket har kopierat och satt kopiorna i plastfickor i en pärm, och frågan är om det ens är en roman. Här och var är det lite dialog, som rimligen måste vara påhittad, men däremellan är det berättande faktaavsnitt, och ibland är det också författarens kanske tidstypiska men mycket salvelsefulla fördömanden av Martin Svensson.

Han blev alltså känd som Veberödsmannen eller Möllebrännaren, eftersom hans specialitet var att köpa kvarnar, brandförsäkra dem och sätta eld på dem. Till det senare använde han också familj och släktingar, så han måste ha haft någon förmåga att styra sin omgivning som inte känns alls trevlig. Hans kriminella karriär började och slutade dessutom med mord, först på en konkurrerande kvarnägare och sist på hans hushållerska. Han var också en av de tre skånska mördare (eller två, för en blev faktiskt frikänd så småningom) som på 80-talet gestaltades av Ernst-Hugo Järegård i TV-filmer. Dem rekommenderar jag mer än detta verk.

43. Tommy Möller: Mellan ljusblå och mörkblå. Gunnar Heckscher som högerledare

Gunnar Heckscher är inte ihågkommen som någon av de mera framgångsrika partiledarna. Han ledde Högerpartiet mellan 1961 och 1965, när partiet fick 15,5 respektive 13,7 procent av rösterna i valen 1962 och 1964. Tommy Möller visar ändå att Heckscher möjligen misslyckades med att uppnå sina mål, men att kanske ingen annan hade lyckats bättre. Dels hade han som mål att få partiet in på en väg av samarbete med de båda mittenpartierna, som hellre ville hålla ihop på egen hand och inte gärna förknippas med vad som dittills ansetts som ett konservativt parti för de välbeställda. Dels var partiet splittrat mellan "mörkblå", som möjligen motsvarade denna uppfattning, och "ljusblå", som var mer liberala och samarbetsinriktade, som Heckscher själv.

Jag ger mig inte på att på riktigt recensera en bok på gränsen mellan populärvetenskap och statsvetenskap, men vill ändå säga att det är mycket läsvänligt och intressant - för den som är intresserad av halvgammal svensk politik. Det handlar i huvudsak om hans politiska verksamhet, något lite om hans bakgrund som statsvetare och professor, men inte alls om hans senare uppdrag som ambassadör i Indien och Japan. Det har han å andra sidan skrivit om själv, förstår man.