245. Johanna Thydell: Han tänkte på dem som färger

Det här - dagens lucka i adventskalendern - är en sorts novell som jag har svårt för. Det är lite för oklart vem som är vem, var de är, vad de gör och inte minst varför. Säkert är det fin litteratur, tänker jag och så vill jag läsa något som man inte måste vara litteraturvetare för. Eller så hade den passat mig bättre någon annan gång än på lunchen en arbetsdag.

244. Karin Ström: Stamtavla

Min lunchläsning idag var den här novellen av Karin Ström, som jag inte kände till tidigare. Hon skriver vasst och krasst om en storasyster, som berättar, och en lillasyster, som det berättas om. Det är därmed klart att vi - länge - får bara ena sidan av den ganska dåliga relation som systrarna har. Men sällan blir det så tydligt som här att det alltid finns två sidor. Jag är nästan sugen på att läsa om den direkt, bara för att den är så väl avvägd i sina perspektiv.

243. Pontus Wasling: Gourmetsyndromet

Novellix kom 2014 med ett paket om fyra "facknoveller", bland annat denna. Jag vet inte om det föll ut till förlagets belåtenhet, för det har inte upprepats. Själv tycker jag kanske att de inte riktigt passar ihop med det övriga sortimentet, och det här är ju inte heller den vanliga formen att publicera halvlång sakprosa.

Med det sagt ska det också sägas att det inte är något fel på den här texten. Det handlar om njutning och välbehag, och varför människan är så benägen att ägna sig åt det. Författaren är läkare, och det märks vad gäller infallsvinklarna. Ämnet går ju att ta sig an från många håll, och jag funderar på om det inte hade varit roligt med en facknovellkvartett på det temat, där till exempel en filosof och en psykolog hade kunnat komplettera det här perspektivet.

242. Stig Claesson: Henrietta ska du också glömma

Huvudpersonen i den här kortromanen är "sin egen", vilket ska förleda omgivningen att tro att han är direktör av något slag. I själva verket är han innehavare av Petterssons Sexorama, en tältshow med pornografiska inslag. Tidigare har han rest runt med "ormar och dvärgar" som han hade ärvt, men det blev för arbetsamt. Mustig är förstås bara förnamnet på denna skröna, samtidigt som det verkligt mustiga inte riktigt kommer loss, eftersom de medverkande pratar mer än agerar.

Genom några orelaterade omständigheter - en översvämmad å, en stukad fot och en vårförkylning - kommer några dittills orelaterade personer - Pettersson, "unge Gotthard" och Henrietta - att tillbringa några vårdagar i den stuga Pettersson hyr av Greven. Där brukar han vara varje vår för att planera sin show, vilket i själva verket inte betyder mer än att han har semester, eftersom han inte kan ha det när andra brukar ha det, för då åker han ju runt med sitt tält.

Förutom tältshowen är det en del annat som omisskännligt placerar den här historien i det 70-tal då den kom ut. Det talas om att luta av en kökssoffa, att ladda ett kärnkraftverk och att inte åka till det fascistiska Spanien.

Det skulle kunna vara helt outhärdligt, och det finns det de som tycker att det är, om man läser på olika håll på nätet. Jag tycker däremot att det är ganska roligt mot en vemodig bakgrund. Frej Lindqvist som läser måste ha en av Sveriges bästa röster. Det var faktiskt något med honom jag sökte efter, inspirerad av att ha hört honom läsa en egen novell i radio häromsistens.

241. Sara Stridsberg: American Hotel

Bakom dagens lucka i kalendern döljer sig den här novellen, som kanske hade vunnit på att läsas mer i lugn och ro än vad jag har gjort. Det är ett triangeldrama där berättaren - en kvinna som kallas Carter efter presidenten - har någon sorts förhållande med ett par tvillingbröder. Jag hade behövt instuderingsfrågor eller någon annan hjälp för att förstå vad det går ut på. Imorgon ska jag försöka hitta något lättare och roligare.

240. Frédéric Dard: Jänkarna

Omslagsflickan på den här Absint noir-deckaren är av allt att döma huvudpersonen och berättaren, sjuttonåriga Louise. I början av boken har hon det rätt trist med ett fabriksjobb i en liten stad, där hon fortfarande bor hemma hos mamma och dysfunktionell styvpappa. Men så flyttar det in ett tjusigt amerikanskt par, som hon efter trägna försök lyckas få bli hembiträde hos. Lyckan är fullkomlig - tror man. Hon får gå runt och vara tjusig i ett litet förkläde (jfr bilden), och även om hon har nära hem lyckas hon få bo hos paret, för så gör ju riktiga hembiträden (det här är vid skiftet 50-/60-tal, ska man komma ihåg).

Det här är den sortens bok där man först efter ett tag förstår hur lurad man som läsare egentligen är, och den fulla insikten kommer synnerligen sent. Precis när man har andats ut är det (minst) en twist till. Det har förstås till stor del att göra med att berättarrösten är så trovärdig att vi köper hennes version av allting (och Fredrik Ekelund som har översatt har hittat den tonåriga tonen, kombinationen av aningslöshet och självsäkerhet, väldigt bra). Men även om man kan ana att vi är förda bakom ljuset är det verkligen inte uppenbart hur.

(För ett par veckor sedan läste jag en annan Frédéric Dard-deckare med blodfläck/logga uppe i hörnet. Det går bra att läsa dem i vilken ordning som helst. Den här är snarast mindre traditionell deckare, och mer psykologisk thriller.)

239. Oscar Wilde: Näktergalen och rosen & Lady Alroy

Dagens novell visade sig bli två, eftersom Novellix har packat in två korta historier av Oscar Wilde i samma volym. En är nästan en saga (och är enligt baksidan ett svar på H C Andersens Näktergalen). Den andra vill jag kalla en bagatell, kanske bäst illustrerad av att den har kommit ut på engelska även under titeln "The Sphinx Without a Secret". Jag tycker mest den är underlig.

Den här volymen skäms tyvärr av ett par fula korrekturfel, som annars de här historierna inte brukar besväras av.

238. Kirstin Warschau: Fördewasser. Ein Kiel-Krimi

Tredje boken på min kurs (om ni minns) vet jag inte riktigt varför jag en gång har köpt, för den kom in här redan för fyra år sedan. Troligen har det skyltats med den i någon bokhandel i målspråkslandet.

Det är i varje fall första delen i en serie, där det nu har kommit fyra böcker, och en femte verkar vara på väg. Polisen det handlar om heter Olga Island, och det ger förstås upphov till minst en tokrolig incident, när hon ringer upp ett vittne som frågar "ringer ni från Island?" (och hon svarar "nej, från Kiel"). Hon lyckas alldeles i början av boken skjuta ihjäl en kollega i Berlin, men det visar sig ha varit i nödvärn, och kollegan jobbade egentligen för en rysk maffiaboss. Det tror jag att man får läsa mer om i kommande delar, för det blir aldrig riktigt utrett.

Olga får i alla fall flytta till Kiel och bli någon sorts mellanchef, en tjänst som det var många lokala förmågor som hade ögonen på. Eftersom hon inte är ett under av social kompetens - utan att för den skull ha en diagnos, som annars är så modernt i deckare numera - har hon vissa problem att få personalen med sig. Det är även i övrigt ganska stereotypt. Det dåliga automatkaffet finns med, liksom de dåliga matvanorna. Mest äter hon belegte Brötchen som hon köper på bensinmackar (och äter i bilen på väg mellan olika förhör), ibland en Döner. Och så har hon förstås ett förflutet, dels i Kiel på något sätt, dels med en karl.

Det är inte så dåligt som jag får det att låta nu, men det är tyvärr heller inte något särskilt som lyfter framställningen över det här standardmässiga. Själva gåtan, som handlar om likfynd i olika söt- och saltvatten i och runt Kiel, är det inget fel på. Det är lite lagom spännande med någon biljakt och någon skottlossning, men roligast måste det vara för den som bor i Kiel och kan följa med i alla förflyttningar och känna igen byggnader och annat.

237. Mary Shelley: Kärleksprövningen

Den tredje novellen i Novellix' senaste paket på temat kärlek är vad jag uppfattar en för sin tid ganska typisk historia om två unga damer i klosterskola, varav den ena är hemligt förlovad (vad är det med detta att saker skulle hållas hemligt?) och den andra - ja, läs själva. Det är inte så svårt att gissa.

Det roliga här är egentligen att detta är första gången den här novellen ges ut på svenska. Annars är Shelley - förutom att hon var gift med poeten Shelley - mest känd för Frankenstein.

236. Virginia Woolf: Arvet

Det är jättemycket lucköppningar på nätet, icke blott i bloggosfären utan även annorstädes. Ska man hinna med sin egen kalender finns det - paradoxalt nog - ingen chans att följa alla andra. Men eftersom jag snodde idén till detta med en novell om dagen från Anna med bloggen och dagarna går... ska jag försöka hinna läsa den. En helt annan genre är Språktidningens blogg, där det är tävling med dagliga delar. Sedan slutar mina ambitioner.

Virginia Woolf hör till de där stora namnen som jag aldrig har vågat läsa något av, för jag undrar om jag skulle kunna uppskatta det efter förtjänst. Den här novellen var i alla fall inte svår, utan en ganska rättfram historia, om än med djupt liggande bottnar. Det handlar om en nybliven änkeman som tar hand om sin döda frus saker, inte minst hennes dagbok. Ska man sammanfatta något budskap här blir det hur lite man vet om andra människor, även dem man känner väl och lever nära.