278. Jan Mårtenson: Demonerna

Nu börjar det kännas bekant när antikhandlaren Johan Homan får besök i sin affär av någon som inte bara vill sälja en antikvitet utan också drar in honom i en mordhistoria. Den här gången blir han värre indragen än någonsin, för polisen tror att det är han som är mördaren. Och med tanke på hur han råkar vara på plats där det händer så kan man inte riktigt klandra dem. Vi läsare får förutsätta att han inte är ett exempel på opålitlig berättare, även om det inte är alldeles okänt i genren.

Jag roar mig under lyssningen med att gå runt i de homanska spåren med hjälp av Google Maps, allra först till Kindstugatan 4 i Gamla stan, där han bara runt hörnet från sin affär råkar i klistret första gången. Där verkar lokaliteterna stämma, i varje fall så långt Google har kommit med kameran, för inskriptionen ovanför porten är citerad i boken. Vad gäller hur det ser ut inne på gården - eller hur det såg ut 1975 - får vi lita på författaren. Något sämre överensstämmelse är det när han rör sig utanför tullarna och besöker inblandade i Djursholm och Lidingö (fint ska det vara!).

Det börjar som sagt kännas bekant, och det gäller också fortsättningen. Homan suckar över sin ekonomi och att antikhandeln inte går så bra, men skulle kanske fundera över sina vanor vad gäller taxiåkande och restaurangätande (och -drickande), som måste kosta en del. Lite som Stig Helmer i Sällskapsresan-filmerna blir han också förtjust i en ny ung kvinna i varje bok, opraktiskt nog en som ingår bland de misstänkta och därför inte riktigt kan uppvaktas som han hade önskat. Här blir det i alla fall middag i hemmiljö med gorgonzola och päron efteråt, en tidsmarkör så god som någon. (Huvudrätten är rödspätta med champinjoncreme.)

Men jag gissar att det är precis det här läsekretsen ville ha, och har velat ha nu i över fyrtio år. Själv kan jag nog tänka mig att fortsätta med någon ytterligare Homan då och då. Det är småtrevligt med mat och dryck, antikviteter och historia, och framför allt fullständigt oförargligt mitt bland liken.

277. Harry Martinson och Björn von Rosen: Nya bestiarium

Redan 1964 kom en första upplaga av den här boken under titeln Bestiarium. Där hade Harry Martinson och Björn von Rosen skrivit ungefär femton dikter vardera om olika djur, som ett sätt att modernisera bestiariegenren, som väl annars inte har varit så het sedan medeltiden. Den här utökade upplagan från 1984 är försedd med ett förord av von Rosen och ett antal nya dikter, en av Martinson, men flest av von Rosen. Han har för övrigt också illustrerat varje djur.

Det förekommer både relativt vanliga djur som Björnen, Älgen, Lon och Grodan och mer exotiska som Krokodilen, Geparden, Kamelen och Gorillan. I genrens anda ingår det också sådana djur som inte finns längre, som Den sabeltandade tigern, Mammuten, Stellers sjöko och Solitären och ett antal djur som aldrig har funnits, som Enhörningen, Rockfågeln, Yetin och Draken. Jag som sällan läser poesi tycker att det är både roligt och tänkvärt, och förhållandevis opretentiöst utan att vara banalt. Dessutom tror jag det är en utmärkt inspiration för den som själv vill skriva kortdikter med naturmotiv.

Ända sedan boken hamnade i min bokhylla genom ett gratis provpaket från förlaget Bra Böckers avdelning Bra Lyrik har min favorit varit denna:

För god för denna värld var Stellers sjöko
som betade en gång vid Berings sund.
De fromma djuren plaskade och döko
vid stranden bland de växter som de slöko,
troskyldigt mumsande i farans stund.
När människan fann dem, gick det också galet:
de dogo ut på sjuttonhundratalet.

276. Ola Ambjörnsson och Sonja Hulth: Neanderdalen

Det här seriealbumet från 1990 tror jag gick som följetong i Kamratposten några år tidigare, eller så känner jag igen delar från något annat sammanhang. Ola Ambjörnsson var i alla fall en av KP:s mest använda tecknare när jag prenumererade på 80-talet.

Intrigen är inte den mest avancerade man har stött på. Strax efter det som händer på omslagsbilden ramlar neandertalpojken Kvickrot ner i ett hål i grottan och hamnar i Stockholms tunnelbana i nutid. Efter diverse äventyr kommer han hem igen, och sensmoralen ska nog vara att vi inte är så mycket klokare nu än neandertalarna var då.

Det förekommer både verkliga:

och fiktiva:

kändisar från tiden, när det handlar om Kvickrots karriär som popstjärna i pojkbandet "Farbror Grotta" och även i övrigt tycker jag det är de små detaljerna som lyfter det här albumet.

275. Elly Griffiths: Janusstenen

Någon gång ibland hittar man en serie böcker som ger en samma känsla som man kunde få i bokslukaråldern, att man blir glad att det finns många kvar att läsa, eftersom de är så bra. Så är det för mig med Elly Griffiths' deckare om arkeologen Ruth Galloway, oftast kallad Ruth, och polisen Harry Nelson, oftast kallad Nelson. De är ett något omaka par, men var och en för sig kompetenta på det de gör, och kommer oväntat bra överens. Det är knappast en spoiler längre att berätta att Ruth i den här boken har blivit gravid med Nelsons barn efter föregående boks närkontakter. Nelson är den som har det svårast med det eftersom han har fru och två tonårsdöttrar hemma. Vi får väl se hur det spåret utvecklar sig i kommande delar; jag gissar att det inte kommer att slarvas bort. Det verkar bli den sortens bokserie som gör sig bäst om man läser den i turordning.

Ruth är något slags huvudperson, även om det är Nelson som sköter utredningarna, och det gör förstås att de fall som blir aktuella har någon historisk dimension - annars skulle hon ju inte tillfrågas. Den här gången hittar man ett huvudlöst barnskelett när man ska riva ett före detta barnhem, och det öppnar förstås för många olika tänkbara händelseförlopp i det förflutna. På engelskt vis har huset från början varit en enorm privatbostad innan sådana blev för dyra att hålla sig med, därefter alltså barnhem (med irländska nunnor, förstås) och nu ska tomten exploateras.

Det jag uppskattar mest med den här och föregående bok är att de kombinerar genrerna modern polisroman och engelsk mysdeckare på ett ovanligt lyckat sätt. Jag tvivlar inte alls på att Nelson och hans kolleger arbetar som polisen gör - därmed bara sagt att det är övertygande beskrivet, inte att jag har kollat alla fakta. Och samtidigt går Ruth runt och gör sina delar av utredningen på ett helt annat sätt, som mer påminner om Sherlock Holmes eller någon annan gammaldags detektiv som letade efter konkreta spår. Är det något jag har svårt för är det Ruths återkommande ältande av sin vikt. Nu är hon ändå gravid och tycker att hon kan få äta hur mycket som helst.

274. Camilla Olsson: Klådan

Tyvärr valde jag att lyssna på den här novellen, som också hade gått att läsa som e-bok. Inläsningen är inget vidare; någon kunde berättat för inläsaren att verbet förgro har betoning på första stavelsen. Och en del annat. Själva historien fångas rätt väl i titeln, men eftersom både författare och inläsare är kvinnor går jag länge i tron att även jag-berättaren är det, vilket visar sig vara fel. Då har jag svårt att koppla loss från det och möjligen missar jag något (annat) viktigt innan det slutar.

273. Camilla Olsson: Familjegrejen

Camilla Olsson, som jag läste igår, har skrivit ytterligare ett par noveller som finns tillgängliga via Storytel. Den här är en variant på Måndag hela veckan, fast tidsperspektivet är kortare. Just som huvudpersonens make och barn efter frukost har kört iväg till dagens uppgifter kommer de nerför trappan igen och börjar bre smörgåsar. Ett plus är att huvudpersonen blir just så osäker på sin egen mentala status som man säkert hade blivit i en sådan situation. Ett minus är att det inte blir så mycket mer än så.

272. Camilla Olsson: Det ingen sade

I brist på annan läsning tog jag fram den här lilla novellen i telefonen på hemvägen. Det skulle vara spänning, men är mest vad jag skulle vilja kalla feelbad. En nybliven mamma nojar över allt som kan hända hennes barn, och det är ju en hel del, när man börjar tänka på det. Av flera skäl blev jag inte så tilltalad.

271. Alf Henrikson: En vikingafärd till Vinland

De Litterära Sällskapen - en samarbetsorganisation för slika - har 117 medlemmar, så det finns gott om sällskap att vara med i. Själv har jag ransonerat och är av svenska sådana bara med i Alf Henrikson-sällskapet, eftersom man får en trevlig tidning och en trevlig årsbok. Årsboken har dessutom blivit allt mer intressant på senare år, när den har innehållit tidigare outgivet material, eller ibland sådant som inte funnits samlat i den formen.

Årets utgåva, som landade hos mig för några veckor sedan, innehåller vad författaren kallade en pocketopera, ett kort sångspel, som ursprungligen var avsett för TV på 70-talet. Därav blev intet, men den är fullt läsbar i den här formen. Det handlar om en grupp vikingar som via Irland tar sig till Vinland och via Frankrike hem igen. Det har viss spexton genom sina anakronismer; bland annat träffar vikingarna på Hiawatha på Manhattan. (Och så fick jag lära mig lite mer om den gestalt som för mig mest har varit Disneys.)

270. Hergé: Tintin och alfakonsten

Nu tror jag att jag kan lova att det här är sista Tintin-albumet som syns här på ett tag, för i och med detta har jag läst eller lyssnat på allt som finns. Det här är ett ofullbordat album, som består av Hergés skisser och utkast, och det är nog mest intressant för kalenderbitarna, inte för de vanliga läsarna. Det är en oavslutad historia om hur Tintin och kapten Haddock blir indragna i modern konsthandel, och även om man kan gissa att ingen av dem dör på slutet är det inte alldeles tillfredsställande att man inte får veta hur det går.

Det mest intressanta är egentligen att få se in i Hergés arbetsprocess, till exempel hur få streck det krävs för att visa vilken huvudperson som ska figurera i vilken ruta:

Historien - så långt den kommer - lider också av att vara överbefolkad av gamla bekanta från tidigare äventyr, men det är egentligen inte rättvist att döma ut den på det här stadiet. Den hade kunnat bli bättre om den hade blivit klar, tror jag.

269. Peter Ekström: Okonst

Termen "okonst" använder författaren för att beteckna sådant som inte är konst, utan bara nästan. Det kan vara björktavlor, trädgårdstomtar, hötorgskonst, souvenirer och liknande. Innan man kommer fram till kategorierna är det för min smak lite för många teoretiska avsnitt; jag hade nog väntat mig mer konkreta exempel. Men det är inte utan att man känner sig lite träffad av diskussionen om vad som är god smak - och varför.