134. Helena Marchmont: A Taste of Murder

Årets sista läsning innebar lyssning av den här tredje delen om Alfie McAlister som har ärvt sin moster Augustas stuga i Bunburry i Cotswolds i västra England. Som vanligt är det någon som dör under mystiska omständigheter - det börjar bli som i Midsomer, om inte värre, eftersom det här är koncentrerat till en och samma by. Den här gången är det en storbonde och köttproducent som blir ihjältrampad av en av sina egna kor, eventuellt relaterat till att han struntar i ekologisk produktion och gör sig av med besvärlig personal. Den ganska tunna historien lämnar utrymme för att ge ytterligare bakgrund om Alfie, inte minst om hur det gick för hans fästmö Vivian som vi har förstått är död, men inte riktigt hur och varför. Det går inte att komma ifrån att det blir lite baktungt, och inte särskilt relaterat till Bunburry. Men det är onekligen mysdeckare i sin mysigaste form, och ibland är det precis vad man behöver.

Årets sista läsning innebär också den traditionella kvantitativa sammanfattningen, som i år inte är någon munter läsning. 2022 har inte varit ett bra läsår (och inte ett bra lyssningsår heller). Jag avstår från att utveckla vad det kan bero på, och hoppas att 2023 ska bli bättre. 

	Böcker	Serier	Lyssnat*	Singelnoveller**	Summa
2013	127			1	128
2014	126				126
2015	122			5	127
2016	124	8		2	134
2017	120	40	23	103	286
2018	61	55	77	128	321
2019	102	40	54	174	370
2020	76	40	39	80	235
2021	71	18	41	112	242
2022	51	6	27	50	134

* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på
** både lästa och lyssnade

133. Karolina Ramqvist: Sillmjölken

Det är inte så gott om julnoveller i medierna i år som för några år sedan, är mitt intryck. Den här handlar om en ung kvinna som för första gången lagar egen julmat, efter att fram till nu ha firat med släkt och familj på olika sätt så att det har funnits mängder med mat i alla fall. Nu har hon lagt in sill och står och får ordning på tre sorters kål, men det blir inte riktigt bra ändå. Hur får ni själva läsa här. Mat är onekligen ett effektivt inslag i litteraturen för att förmedla gemenskap - eller brist därpå.

132. Malin Persson Giolito: En julberättelse

Årets julnovell i P1 anspelar på Flickan med svavelstickorna, och den är ju verkligen ingen feel good-historia. Det är därmed inte heller denna novell, även om den kanske är något mindre tragisk. Men eftersom den utspelar sig i nutid finns det mycket annat än fattigdom och ihjälfrusna småflickor som kan förmedla utsatthet och utanförskap. Jag hade nog önskat mig något lite gladare, faktiskt.

131. Eva Bexell: Flickan i gullregnsträdet

Eva Bexell är mest känd för Prostens barnbarn och dess uppföljare. Den här har sina beröringspunkter med de böckerna - jag hittade fram till den genom att undersöka om Margaretha Krook hade läst in något mer än böckerna om morfar prosten. Det här var det enda jag hittade hos min ljudbokstjänst, men hon var ju flitig ändå utan att sitta i studion.*

Även den här historien utspelar sig i Borgholm på Öland, och dessutom i en prästfamilj. Men det är en generation tidigare, för det framgår att kungen - som kommer till Solliden - är Gustaf V. Huvudperson är Hedvig, sex år, som är dotter till prästen. Hennes föräldrar spelar en ganska undanskymd roll, utan det är snarare hennes eget nätverk av vuxna som figurerar. Hon är nämligen den där sortens barn som går runt och gör sig bekant med även vuxna som hennes föräldrar inte nödvändigtvis känner så väl. Förutom att det är på förrförre kungens tid märks det att tiden har gått på så sätt att man knappast skulle släppa ut en sexåring på egen hand på det sättet idag. Så småningom åker hon rentav tåg själv, även om det verkar vara en ganska kort bit.

Den humor som jag annars har förknippat med Eva Bexells böcker är inte så framträdande här, inte heller de formuleringar som snarare vänder sig till vuxna lyssnare eller (hög)läsare. Här är det barnets perspektiv som är konsekvent genomfört, och det är i och för sig väl hanterat. Men det blir aningen begränsande, och jag kan förstå att det inte kom fler böcker just om Hedvig.

* Det har förresten nyss kommit ett avsnitt i P1:s serie Kulturlivet - där en kulturellt verksam person berättar om någon annan kulturellt verksam som har inspirerat - om Margaretha Krook, utvald som huvudperson av Pia Johansson. Rekommenderas.

130. AC Collin: A som i Agnes

En nattöppen bokhandel, det är vi nog många som kan hålla med huvudpersonens mamma om att det är något underligt. Så blir det i alla fall, så Agnes får jobba natt och försöka hålla ställningarna, för en och annan kund kommer det faktiskt, trots allt. Egentligen vill hon åka till Norge och jobba för bättre lön, men hon är aningen oföretagsam, tycker jag. Det här är den där sortens novell som inte riktigt slutar med någon upplösning, eller som man kan säga slutar med att något annat börjar. Det går visst an att lyssna på, men det lämnar inte heller något bestående intryck.

129. Mikael Yvesand: Oris

Först handlar det här om en vanlig tunnelbaneresa, sedan blir det något helt annat, åtminstone vad gäller  miljön. Förändringen kommer omärkligt, men kanske är det en bieffekt av att lyssna och inte läsa på papper. Jag hänger inte riktigt med, men är inte säker på att det är meningen.

128. Ivar Ahlstedt: 12½-klubben klarar fallet

Det här blev sista boken om Sigge Flod, för samma år som den kom ut, 1967, avled författaren Ivar Ahlstedt. De senare böckerna i serien skiljer sig ganska mycket från de första, inte minst sedan 12½-klubben introducerades för ett par böcker sedan. Det är en förhållandevis välorganiserad sammanslutning med möten, protokoll och klubblokal med telefon. Hur medlemmarna har möjlighet att lägga så mycket tid på verksamheten är oklart - någon gång borde de också vara i skolan, tycker jag. (Men det här utspelar sig på den tid när inte alla tonåringar gick i skolan. Åtminstone någon av de äldre har ett jobb, men även där ställs vissa krav på närvaro, föreställer jag mig.)

Till det jag uppskattar mycket i de senare böckerna är de kartor som hjälper läsaren att orientera sig. Här förekommer återigen sjön Ören - även om den är namnlös på kartan och har bytt form sedan sist - och ön Munken. Intresset den här gången är dock berget Bullingen, där det bland annat sätts upp en skidlift.



Det är en ovanligt spretig historia, som bara nödtorftigt knyts ihop på slutet. Ett antal till synes fristående mysterier inleder. Det handlar om en schackturnering, där den helt autentiske stormästaren Botvinnik gästar Eriksvik och möter en anonym motståndare, som kallar sig Smyslov, men försvinner under turneringens gång. Det handlar också om en matematikskrivning, där Sigge själv får tillbaka en rättad skrivning med fler lösta uppgifter än han minns att han gjorde. Och så är det ett antal brott runtom i staden, ofta bagatellartade, snarast tillkomna för att gäcka polisen och andra.

Stormarknaden ESMO har redan tvingats stänga, trots att det här utspelar sig i början av året efter att den öppnade. Sigge själv har hunnit bli nästan fjorton och hunden Knatten är enligt uppgift tjugo månader gammal. Jag har inte gjort något riktigt försök att få ihop kronologin i hela serien, men jag misstänker att den inte fungerar till alla delar.

När det hettar till mot slutet är Sigge på egen hand utan sin klubb, och jag tycker han gör sig bäst så. Det är lite svettigare än den här bilden från titelbladet ger anledning att anta:

men slutar inte med något riktigt avslöjande, snarare en tidstypisk upplösning där det är omgivningens fel att någon har hamnat på avvägar.

127. Katarina Kieri: Under himlavalvet

När jag lyssnar får jag inte intrycket att det här är skönlitteratur, men jag kan förstås inte svära på att allt är sant. Det är i alla fall en berättare i samma ålder som författaren, som också har sitt ursprung i Tornedalen. Särskilt handlar det om hennes mormor, som var finskspråkig och som berättaren därför inte hade någon möjlighet att samtala med. Själv fick hon nämligen inte lära sig finska hemma, trots att stora delar av släkten hade det som sitt umgängesspråk. Mormodern kom från den finska sidan av gränsälven, född redan på den tiden Finland hörde till Ryssland, och man kan bara hålla med om att det hade varit intressant att få höra hennes minnen.

126. Mikael Strömberg: Sinneväsen

Noveller av Mikael Strömberg har jag lyssnat på tidigare, och ett par av hans kännetecken finns med även i den här. Han rör sig i gränslandet mellan verklighet och övernaturlighet, där det senare kommer smygande efter hand, och först mot slutet tar över. Länge undrar jag om det inte ska bli mer än en ganska vanlig historia om en familj som ska ta hand om ett hem efter avlidna släktingar, men det blir det till sist.

(Och så verkar han ha en faiblesse för originella sammansatta ord på S.)

125. Suad Ali: Plåsterströssel

Den här radionovellen, där berättaren förlorar en vän som avlider i cancer (ingen spoiler, det berättas mycket tidigt), var inte det jag var sugen på idag. Den kan nog vara bra för någon annan, kanske till och med för mig någon annan dag. Nu överskuggade det tunga temat eventuella andra kvaliteter.