måndag 16 november 2026

88. James Tynion IV: Something Is Killing the Children. Volume Three


Med denna tredje del avslutas det äventyr som utspelar sig i Archer's Peak, den amerikanska småstad som på kort tid har berövats ett förhållandevis stort antal ungdomar genom hemsökelse av blodtörstiga monster av något slag som vi trots detta bildtunga medium inte blir fullt ut presenterade för. Det är kanske tur med tanke på hur blodigt det verkar gå till. Av någon anledning fångas jag inte av detta universum, så våra vägar skils åt här.

87. Mårten Melin: Rummet innanför. 10 fantastiska berättelser



Jag har ännu inte riktigt anammat att "fantastiska berättelser" ska betyda att berättelserna befinner sig inom den så kallade fantastiken, det vill säga att de handlar om världar som inte fullt ut ser ut som vår. Här förekommer såväl vampyrer som spöken och andra väsen. De är däremot ofta inplacerade i en värld som ser ut som vår, där människor åker natttåg till sin frånskilda pappa eller går på högstadiet och har sina böcker i ett skåp. I (de mänskliga) huvudrollerna förekommer alltså huvudsakligen ungdomar med sådanas problem och glädjeämnen. En hel del av de här tio novellerna uppskattade jag förvånansvärt mycket med tanke på att jag måste ses som överårig.

söndag 15 november 2026

86. Patrik Svensson: Den barmhärtige mördaren


Det går att beskriva den här boken från flera perspektiv, och den hade kunnat bli spretig med allt som ryms i den. Ändå känns den som en helhet där man till sist inte önskar sig att författaren hade hoppat över något, och bara det är ju ett gott betyg.

Om jag ändå ska börja med den person som står i centrum – och som beskrivs i titeln – är han en skånsk statare och familjefar, född 1884 och i den här berättelsen kallad Elof Nilsson. (Det är inte så svårt för den som kan elementär släktforskning att hitta hans riktiga namn, men det framgår i efterordet att hans anhöriga har önskat sig den här lösningen.) Han och hans tio år yngre hustru Matilda får tretton barn, men sex av dem dör från dem i olika sjukdomar, ofta sådana som hade gått att bota enkelt med dagens medicin. Så var det för många familjer långt in på 1900-talet, men jag får påminna mig om att det faktiskt handlar om barn som är ungefär i ålder med mina far- och morföräldrar, och inte ett par generationer tidigare, som det ibland känns.

Som statarfamiljer ofta gjorde flyttar också familjen Nilsson ofta, i hopp om att hitta ett ställe som är lite drägligare än det de lämnar. Statarna var en sorts lantarbetare som fick en stor del av sin lön in natura, så kallad stat, däribland fri bostad. Den var visserligen en del av lönen, men ofta usel, och gick naturligtvis inte att påverka, utan då fick man flytta någonstans där det kunde vara mindre dragigt. Mellan den historia som handlar om Elof och hans familj berättar författaren också om statarnas villkor i största allmänhet, och det är en fascinerande skildring, även om jag inte var okunnig om deras existens. Nilssons är dessutom en familj som befinner sig alldeles rätt i tiden för att kunna vara ett illustrativt exempel på utvecklingen.

Så småningom kommer familjen till gården Rosenhäll i Härslöv utanför Landskrona i västra Skåne, och där stannar de – knappast på grund av goda villkor, möjligen för att de inser att de inte får det bättre av att söka sig ny plats varje höst. Och där händer det som är anledningen till bokens titel. Elof skjuter ihjäl sin hustru och de tre yngsta barnen, eftersom han tycker att de får det bättre på det viset. Meningen är att han också ska ta sitt eget liv, men så blir det inte. Sedan handlar boken om det rättsliga efterspelet och hur det gick för övriga inblandade framöver.

Ett ytterligare perspektiv tillförs genom att Elof Nilsson var författaren Patrik Svenssons farmors morbror, och att han av och till under bokens tillkomst samtalar med sin farmors syster, som har hört om händelserna under sin barndom, men inte har alla detaljer klara för sig. Det är eventuellt den del av boken som känns umbärlig, men samtidigt förstår jag vad den gör där. Om inte på något annat sätt inser man där att det egentligen inte är så länge sedan det hände, och att han diskuterar det med någon vars kusiner blev mördade.

Det blir knappast bättre än så här i den svenska fackboksfloran. Inte bara är ämnet intressant, det hanteras också av en författare som skriver bättre än de flesta skönlitterära författare jag läser. Att den inte fick Augustpris förra året ska nog tillskrivas stark konkurrens; vinnare blev Bea Uusma med sin senaste bok om Andréeexpeditionen, Vitön. (Den köpte jag i julklapp till mig själv, så den ligger här intill och bara väntar.)

söndag 8 november 2026

85. Maria Bolander: Funktionell svensk grammatik


Jag har konstaterat tidigare, senast här, att det har sina sidor att skriva blogginlägg om böcker som man har läst med långa uppehåll, och nu är det dags igen. Några kapitel ingick som kurslitteratur på en kurs jag läste sommaren 2024, och resten har av olika skäl inte blivit läst förrän nu.

Den här grundboken i svensk grammatik innehåller förutom sedvanlig, men modernt formulerad, formlära och syntax också kapitel om ordsemantik och talets ljudsida, det vill säga fonetik och fonologi. I varje fall det sistnämnda har jag läst en del om i andra sammanhang, och jag skulle rekommendera att man läser något mer specialiserat om man är intresserad av det. Här får man merendels intrycket att all svenska låter likadant (som i Mälardalen, förstås), och vi andra får ett litet specialavsnitt. Vad gäller syntaxen kraschlandar det hela något genom att det sista kapitlet om ordföljd och informationsflöde är ganska kort och känns påhängt. Om man behöver ta sig igenom det här som kurslitteratur är det fullt möjligt, men jag tror det finns mer inspirera(n)de framställningar att läsa för nöjes skull.

P.S. Kursen är tenterad.

söndag 1 november 2026

84. Martin Kalin: Det kan bli bättre


Det har varit mycket död i medierna den här helgen, och Novellen i P1 toppar det med att ge oss den här. Det handlar om en son som tar ledigt för att tillbringa tid med sin av allt att döma döende mamma, som har kommit till hospis. Det är naturligt att det inte blir så upplyftande, även om det inte heller är outhärdligt tungt. Snarare illustrerar det lätt distanserade i berättande hur huvudpersonerna inte heller når fram till varandra i viktiga livsfrågor. Min avvaktande hållning till radionovellerna kvarstår.

fredag 30 oktober 2026

83. Christina Wahldén: Dödens sömn


Det märks att Christina Wahldén inte är debutant, för det är en kompetent berättad historia, och egentligen inte en typisk trevande förstabok i en serie. Men det ska bli fler delar, ser man redan i min strömningstjänst. Vad som möjligen är ett drag att skriva på det kontot är att det börjar med en huvudperson som har genomgått ett par rejäla livsförändringar och därmed har tillfälle att ägna sig åt brottsutredning på allvar. Kicki Ersson, som hon heter, är nyss utköpt från den Uppsalatidning hon har jobbat åt i många år, och ovanpå det har hennes man (också anställd där) hittat en ny och yngre kvinna. När vi kommer in i handlingen är Kickis tanke att starta en true crime-podd för att berätta om spännande fall med Uppsalaanknytning och därmed även ha nytta av sin långa erfarenhet från tidningen.

För att få lite ro i tillvaron har hon också anmält sig till en meditationsnatt i domkyrkan, men det visar sig inte bli så vilsamt. Visserligen sover hon en del under de mäktiga gotiska valven, men det är tydligt att gruppen, ledd av en präst och en diakon, rymmer en del inre spänningar. Men som miljö för en deckare är det verkligen inget fel på katedralen – inte minst eftersom alla dörrar låses när kyrkan stänger och ingen utom de anmälda meditanterna kan ha haft tillfälle att ta livet av någon innanför murarna.

Huvudpersonen vandrar sedan runt i diverse Uppsalamiljöer och bedriver sin egen utredning. Lite för ofta stöter hon ihop med de övriga från meditationsgruppen, exempelvis i ett omklädningsrum efter simningen eller i en secondhandaffär. Parallellt med det här gör förstås polisen sina ansträngningar att hitta mördaren. Central i det arbetet är – som av en händelse – en man som bor i Kickis trappuppgång, ja faktiskt i ett rum som hör till hennes lägenhet som uthyrningsdel. Det är polisen som har hyrt av henne för att kunna placera personer som är hotade, och till att börja med vet hon bara att han heter Svensson. Sedan framgår det att han har det osannolika namnet Truls Thanatos.

Christina Wahldén har tidigare skrivit olika deckarserier; ett par av dem utspelar sig på så olika ställen som Australien och Gotland. Hon verkar vara en författare som inte fastnar för länge i ett sådant sammanhang utan söker sig vidare efter några delar, och det är nog inte så dumt som strategi för att inte tråka ut sig själv eller läsarna. Den här kommer jag att hänga kvar i när den återkommer nästa år. Till det bidrar inte minst Angela Kóvacs, som kan vara landets bästa uppläsare.

söndag 25 oktober 2026

82. Roger Lundholm, Annie Stråhlén och Cecilia Holm: Vägg i vägg på Jöns Ols toft


Jöns Ols toft är ett bostadsområde i västra Lund, och den här boken kom 2015 på initiativ från några boende, med hjälp från det kommunala bostadsbolaget LKF och Hyresgästföreningen. Den består av några sidor historia samt ett antal korta intervjuer med folk som bor där, beledsagade av foton från deras i grunden likadana vardagsrum. Det är en rätt kul idé – man får se allt från maximalism ("Jag skulle gärna vilja ha nya enfärgade tapeter i vardagsrummet, men jag orkar inte flytta undan alla saker") till minimalism ("Vi tycker det är skönt med lite saker"). Någon har bott där sedan husen var nya på sextiotalet, någon annan är nyinflyttad och en tredje håller på att packa för att flytta därifrån. En bonus för mig var att det dök upp ett par bekanta ansikten.

Men det var inte anledningen till att jag klickade hem den här boken från Bokbörsen förra året. Faktum är att den Jöns Olsson som området är uppkallat efter var min farfars farbror, och jag kommer inte från en släkt där det dräller av saker som är uppkallade efter oss. Förutom själva området är det numera ett kvarter med namnet Jöns Ols samt en busshållplats, också kallad Jöns Ols toft. Bakgrunden till detta är att det fanns en gård där hyreshusen nu ligger, och den gården var han den siste brukaren av. Han dog redan 1941, hans hustru 1945 och riktigt vad som hände åren däremellan har jag inte fått klart för mig. Det är som med annan släktforskning – det finns alltid något mer att kolla.

Jöns var född 1865 i Vallkärra (där hans bror, min farfars far, stannade kvar) och kom efter lite flyttande mellan olika arbeten som dräng till Sankt Peters klosters församling, som omfattar stora delar av nuvarande västra Lund. På den tiden var detta ren landsbygd, om än precis på gränsen till Lunds stad. (Den som själv vill orientera sig söker förslagsvis på "Jöns Ols" på Lantmäteriets tjänst Min Karta och hittar då kvarteret, som ligger precis där gården låg.) Han gifte sig med dottern till dåvarande arrendatorn och fick därmed chansen att ta över. Jöns och han hustru fick en enda dotter, som för övrigt bodde i ett av husen i området som uppkallats efter hennes far, ända fram till sin död nittio år gammal i slutet av sjuttiotalet. I hennes bouppteckning finns en avskrift av ett testamente som föreskriver bland annat detta:



Det står också på listan att kolla vad församlingen gör med dessa fonder nuförtiden.

lördag 24 oktober 2026

81. Håkan Nesser: Domino. Dåren, domaren och den välkammade mannen från Pirayaministeriet



Man har vid det här laget lärt sig vad man har att vänta hos Nesser. (Längst bak i boken finns en förteckning över hans tidigare böcker och om jag räknar rätt är detta hans fyrtionde.) Låt oss alltså för att ha det ur världen konstatera att den fiktiva bergarten pommersten förekommer redan på första textsidan, att den allestädes närvarande Klimke den här gången har blivit skulptör (eller möjligen objekt för en skulptör) och återfinns på sidan därefter. Adjektivet "luguber" får man vänta på till sidan 29, där det talas om "den lugubra salladen".

Själva handlingen då? Jo, den sönderfaller likt getingen i tre delar. Den första handlar om en mordbrännare, verksam för några decennier sedan, samt en författare som har skrivit en bok om honom. Den andra delen behandlar en rättegång där denne författare står åtalad för skattebrott. Och i den tredje och sista är i varje fall till en början fokus på den skattemyndighetsperson som gjorde den främsta insatsen för att författaren skulle kunna fällas. Det här blir inte alldeles lyckat, tyvärr. Det känns som om handlingen startar en gång och därefter startar om ytterligare två gånger. Det tar sin tid i varje del att inse hur det hela hänger samman med vad som har berättats tidigare, och det gör att tempot – som ju aldrig är högt hos Nesser – sackar betänkligt.

Elefanten i rummet, som måste nämnas, är förstås den vendetta mot skattemyndigheten som den verklige författaren ägnar sig åt här i kölvattnet av sin egen skattedom. Vendettan blir aldrig särskilt intressant utan består mest i ett tuggande av samma saker som Nesser har sagt i alla intervjuer sedan han blev fälld, fast nu lagt i munnen på fiktiva karaktärer. Man hade hoppats att en redaktör hade varit strängare här, för det kunde ha blivit en hyfsad intrig med de återstående delarna och de delar av skattehistorien som motiverar sin existens kunde ha bearbetats till något annat.

Alltihop utspelar sig i det fiktiva land där Nessers kommissarie Van Veeteren var verksam för några decennier sedan. Nu är det hans medarbetare Jung som närmar sig pensionsåldern och gör de polisiära insatser som trots allt behövs. Men han är långt ifrån en huvudperson och dyker upp först en bit in i tredje delen. Annars känner man igen sig med ortnamn som ser ut som om de vore nederländska och ett landskap som känns vagt nordeuropeiskt, men inte svenskt. Det har också sina fördelar med ett fiktivt land eftersom författaren själv kan bestämma hur rättsväsendet och skattesystemet fungerar.

Det blev inte riktigt bra den här gången, fast en halvbra Nesser är ändå bättre än många andra i genren. Om han bara kan lägga skatteärendet bakom sig och skriva om något annat tror jag det kan bli bra igen.

80. A. A. Milne: The Red House Mystery


Alan Alexander Milne skrev alls icke bara de två böckerna om Nalle Puh, och alls icke bara för barn. Han lär själv ha varit missnöjd med att hans övriga œuvre kom i skymundan för dessa lättviktiga sagor om sonen Christoffer Robins plyschdjur. Sonen å sin sida var missnöjd med att bli ihågkommen som litterär gestalt snarare än som sig själv. (När Nalle Puh fyllde hundra häromsistens uppmärksammades detta i en OBS-essä i P1.) 

Nåväl, Milne senior alltså, han skrev bland annat en detektivroman, vilket alltså är denna bok. Den är alls inte oäven, tvärtom, om man gillar den gammaldags pusseldeckaren. Jag råkar ha en svensk pocketutgåva som lätt flämtande berättar så här i baksidestexten:



Den "charmerande amatördetektiven" heter Anthony Gillingham och dyker upp ovanligt passande, precis när skottet har avlossats och brödernas kusin står och rycker i dörren till ett av dessa låsta rum som så många deckargåtor utspelar sig i. Här finns en alldeles logisk förklaring till hur det hela har gått till därinne, alldeles utan krångliga fönsterhakar eller andra liknande teknikaliteter. Men man hade gärna sett en plan över hur rummen ligger i förhållande till varandra, för det är många passager och skrymslen att hålla reda på. Gillingham får hjälp i sin utredning av en god vän, den han ska besöka på Röda huset för övrigt, och dennes enfald står inte Watsons efter. När han försöker dra slutsatser är det stundom stor komik, stundom frustrerande.

Berättaren är här och var synlig i texten och väl medveten om att han berättar en helt osannolik historia. I någon mån är den befryndad med Wodehouse i den rappa dialogen och miljön, även om jag tror att det hela sker i en socialgrupp ett halvt steg nedanför exempelvis lord Emsworth på Blandings Castle.

Man lär sig alltid något av skönlitteratur också; här berikades jag med kunskapen om vad en Norfolk jacket är (nåja, jag hörde det nämnas och kontrollerade det själv). Den som undrar över att de spelar bowling utomhus kanske får anledning att lära sig om bowls, en motsvarighet på gräs, för det är det som spelas när planen inte använd till krocket. Jag blev förresten nyfiken på vad en översättare gör med en "bowling green" och det visade sig att hon hade valt att kalla den för – krocketplan.

Det är synd att Milne inte skrev mer i den här genren, för han gjorde det riktigt bra. Den här kom första gången 1922, vilket bland annat betyder att den är så gammal att den finns fritt tillgänglig på nätet, där jag tycker att alla nyfikna kan leta upp den.

måndag 19 oktober 2026

79. Arkimandrit Dorotej (Forsner) och Antoaneta Granberg: De ortodoxa gudstjänsternas uppbyggnad



Det har konstaterats här tidigare att det har sina sidor att blogga om kurslitteratur. I det här fallet är det ren bruksläsning, och som sådan fyller det här kompendiet sin funktion. Det kan komma att dyka upp mer i ämnet vad det lider.