119. Maja Hagerman: Botvid. Den förste svensken

Det här att Botvid skulle ha varit den förste svensken, som undertiteln anger, vet jag inte om jag kan hålla med om. Men författaren argumenterar väl för det, måste man konstatera.

Botvid levde i slutet av 1000-talet och början av 1100-talet i lantlig miljö på Södertörn. Nu heter platsen efter honom Botkyrka, ingår i södra Storstockholm och genomkorsas av motorvägen E4. Botvid själv lät döpa sig i England och ägnade sig när han kom tillbaka hem åt att sprida den nya kristna läran i bygden. Det var nog inte alldeles lätt, eftersom hans familj av de sparsamma källorna att döma fortfarande var hednisk.

Maja Hagerman har gjort ett gediget underarbete för den här boken, där Botvid kommer och går, allt efter hur konjunkturerna för ett tidigmedeltida helgon växlar genom århundradena. Först handlar det om vad man faktiskt kan säga om honom, inklusive hur han blev helgon och det byggdes en kyrka för att hysa hans reliker. Under medeltiden verkar det ha varit en ganska utbredd kult av honom; bland annat var han något av ett favoritmotiv för altarskåp i Mälardalen. Sedan kom reformationen och helgon hörde till det man skulle tala tyst om. Och så har han med början för ungefär 150 år sedan fått nytt liv när man har velat skapa en nationell historia.

Var Botvid då den förste svensken? I varje fall användes han under medeltiden som en viktig gestalt när en svensk identitet skulle skapas. Han själv hade nog under sin livstid inte kommit på tanken att kalla sig så.

118. Yann och Olivier Schwartz: Atom Agency 1. Furstinnans juveler

Atom är originellt nog ett förnamn ‒ han hör till de exilarmeniska kretsarna i efterkrigstidens Frankrike och är förresten släkt med Charles Aznavour, framgår det (se nedan). Han driver utan större framgång en detektivbyrå, som inte får några intressanta uppdrag att tala om, utan mest skuggar otrogna äkta män och liknande. Men så stjäls Aga Khans hustrus smycken:

och Atom med sällskap får anledning att ta sig an eftersökningen. Det blir en i genren ganska traditionell historia där de ömsom jagar, ömsom jagas, och ibland råkar illa ut, eftersom det finns skurkar av olika slag som är ute efter mer än bara juvelerna.

Det är också traditionellt tecknat i den fransk-belgiska ligne claire-skolan med stora översiktsbilder, där det finns mycket att titta på:



och detaljrika, autentiska miljöer, inte minst bilar från tiden:

Det är alls inget fel på det här albumet, men det är heller inget som lyfter det till något särskilt minnesvärt. Det finns ett album till om Atom, men sedan verkar sviten ha tagit paus sedan 2020.

117. Mark Twain: Cannibalism in the Cars

Långt före Mordet på Orientexpressen skrev Mark Twain om ett sällskap som blir insnöade med sitt tåg utan möjlighet att komma loss. Det här utspelar sig någonstans på amerikanska prärien, innan det fanns någon möjlighet att telegrafiskt anropa en station. När herrarna ombord inser att de behöver tillgripa kannibalism för att inte alla ska dö övergår det hela i en absurd parodi på sammanträden med omröstningar och ordningsfrågor och ajourneringar. Det ska enligt uppgift vara en satir över det amerikanska politiska systemet, men jag tycker den fungerar på ett mer allmänt plan. Möjligen är inte slutet alldeles tillfredsställande, men det är förstås en utmaning att förklara varför någon finns kvar som kan berätta.

116. Vincent O'Sullivan: My Enemy and Myself

Det här är en historia där obehaget uppstår inte genom blodvite, även om det förekommer sådant också. I stället är det närmast ett paradexempel på opålitlig berättare, dessutom en som gör att man som lyssnare inte kan vara säker på vad som är verkligt och vad som bara finns i hans huvud. Att det ska gå illa förstår man redan tidigt, när föremålet för hans uppvaktning också får en annan manlig vän. Men i sitt lilla format, ungefär en kvart i lyssnad form, är det riktigt bra.

115. Mark Twain: 1601

Obildad som jag är hade jag ingen aning om vad som väntade mig här, utan trodde att detta var ännu en av Mark Twains humoristiska noveller. Det är det också på sätt och vis, men det är verkligen inte hela sanningen.

1601 är en historia som utspelar sig det året, närmare bestämt i drottning Elizabeths av England privata gemak. Där samtalar hon med bland andra Shakespeare, Francis Bacon, Walter Raleigh och Ben Jonson, alla notabiliteter från tiden och åtminstone tänkbara som sällskap till henne. Historien har blivit utnämnd till "the most famous piece of pornography in American literature", men det har senare motsagts, och jag kan inte heller hålla med om att det är pornografi i det ordets vanliga mening. Däremot handlar det ganska mycket om kroppsfunktioner av olika slag.

Det medförde hur som helst att novellen länge inte kunde publiceras på vanligt sätt, utan cirkulerade i små privata upplagor, från allra första början utan att det framgick att det var Mark Twain som var författaren. Om allt detta får man en grundlig orientering, ty av en timme och tjugo minuter är det bara sjutton minuter som ägnas själva novellen, medan resten är en lång introduktion och en något kortare samling fotnoter.

I våra fördomsfria dagar finns den förstås tillgänglig på Project Gutenberg, och där kan man också läsa introduktionen och fotnoterna. Om man nöjer sig med lite sekundärläsning har den också en egen artikel på Wikipedia.

114. Mark Twain: The McWilliamses and the Burglar Alarm

Efter påtryckningar från mrs McWilliams går mr McWilliams med på att låta installera ett elektriskt tjuvlarm hemma. Det visar sig vara en rätt usel idé, eller i alla fall en rätt usel lösning på ett problem, som möjligen inte var så allvarligt från början, eftersom de får fler påhälsningar av tjuvar efter installationen, som dessutom kräver återkommande uppdateringar, som det hade kallats idag. Humorn uppstår oftast i att varken paret McWilliams eller inbrottstjuvarna uppträder som man hade väntat sig. Det är inte en intrig som håller för en roman, inte heller en längre novell, men den här historien som tar en kvart att lyssna på är alldeles lagom lång för idén.

113. Mark Twain: The Belated Russian Passport

Mark Twain skrev inte bara om Tom Sawyer och Huckleberry Finn, utan även mycket annat, inte minst noveller. Den här handlar om den unge amerikanen Alfred Parrish, som är på bildningsresa i Europa, men han får snart inta birollen i både berättelsen och sitt eget liv. Han befinner sig i Berlin och ska samma kväll ta natttåget till Paris f v b till hemlandet. På en ölhall råkar Alfred på den frejdige major Jackson, även han amerikan, som tycker att den unge mannen borde se Sankt Petersburg innan han lämnar Europa. Konsulatet har stängt för dagen, men majoren tycker att det mesta går att lösa, inklusive att ta sig in i Ryssland utan pass (som vid den här tiden verkar vara något i stil med visum). Att befinna sig i Ryssland utan lagliga papper kan leda till tio år i Sibirien, vilket Alfred förstås inte önskar sig. Det är en rätt rolig historia som håller oväntat bra fortfarande, kanske för att vi fortfarande stöter på folk som är som major Jackson och tycker att allt bara ska lösas med motiveringen "vet ni inte vem jag är".

112. Vincent O'Sullivan: Will

De här novellerna av Vincent O'Sullivan är mycket upptagna av döden, utan att det alltid är kriminalhistorier eller utpräglade skräckberättelser. Den här måste nog ändå placeras i den senare genren, eftersom det handlar om en man som tar livet av sin fru, som i sin tur lovar att hämnas från andra sidan graven. Tematiskt skulle det här kunna vara Edgar Allan Poe.

111. Robert E. Howard: Rattle of Bones

Den här novellen är från 1929, men den känns äldre än så, om det nu beror på att den utspelar sig någon gång vid skiftet 1500-/1600-tal eller på något språkligt. Det handlar om två herrar, en fransman och en engelsman, som kommer till ett värdshus i Schwarzwald och tar in där med oönskade följder. Eftersom det hela ska klaras av på bara en dryg kvart går det undan, möjligen lite för mycket för att resultatet ska bli riktigt bra.

110. Mattias Edvardsson: Odjuret på andra sidan sjön

Mattias Edvardsson skriver inte bara spänningsromaner (och numera traditionella polisdeckare) för vuxna utan också för yngre läsare. Den här står på Hcg på biblioteket, det vill säga är tänkt för 9- till 12-åringar. Min kontakt med den målgruppen är mycket begränsad, men jag tror att berättelsen som sådan kan fungera. Däremot är det något med den som känns platt och aningen oengagerat. Kanske är det att varken språk eller något annat signalerar tempohöjning när det faktiskt blir spännande på allvar i andra halvan.

Det handlar om Wille som inte alls är intresserad av att tillbringa sommaren i en hyrd stuga med sin mamma och hennes nya kille. I grannstugan, den enda i närheten, bor två syskon och deras pappa, som nog borde befinna sig närmare ett sjukhus, men han har tillbringat alla sina somrar där, och så ska det vara i år också. Rakt över sjön ligger ett annat hus och där bor alltså Odjuret. Det Wille får reda på är att det är en man som har dödat hela sin familj. Det här upptar förstås både honom och syskonen Viola och Romeo, för hur kan ett sådant odjur få gå löst?

Wille är en sympatisk huvudperson, och skildringen av honom hör till det bästa i boken. Han är i sina egna ögon en fegis, men man behöver inte ha läst mycket litteratur för att gissa att han kommer att behöva utmana den självbilden. Övriga medverkande utvecklas mindre. Hur det är med Odjuret ska förstås inte avslöjas, men man får åtminstone en förklaring.