132. John Ajvide Lindqvist: Svinen

Det finns tydligen en hel genre som kallas hillbilly horror, framgår det i baksidestexten på den här något atypiska John Ajvide Lindqvist-boken. Den utspelar sig i Sverige, så kanske skulle man ha hittat någon annan beteckning, som inte i lika hög grad för tankarna till USA:s landsbygd. Å andra sidan är vi väl bekanta med de troper som antas höra dit.

Det handlar om ett dansband på dekis, Tropicos, som numera mest spelar på invigningar av gallerior och bilfirmor, fast man förstår att de har haft mer glansfyllda dagar. Vad som händer är att de och deras buss blir kidnappade av ett par syskon, verksamma som grisbönder, men också långvariga fans till bandet. Därefter sparas det inte på effekterna, och det är svårt att komma ifrån intrycket att författaren mest är ute efter att testa gränserna för vad man kan tilllåta sig i skönlitteratur på ett vanligt förlag. Varningen på framsidan, som finns i utförligare varianter både på baksidan och i ett förord, är förstås ett sätt att locka läsare, inte sålla fram de läsare som kan tänkas tåla det hela. Och med den här läsaren lyckades det knepet. Kanske är det meningen att det här ska vara roligt, eller i alla fall underhållande. Jag blir mest trött, samtidigt som jag uppskattar att boken bara är på ungefär hundra sidor. Det tror jag är vad konceptet håller för, även för den som uppskattar det mer än jag.

131. Axel Hellby: Avskuren

Frank Murke fortsätter här sin verksamhet som "polis i ensam tjänst" i det sörmländska kustsamhället Brannvik. Eftersom det här är bok nummer två är det en del som förutsätts bekant, utan att det för den delen krävs att man minns varje detalj i föregående bok. Det är snarare den numera vanliga typ av deckare som förutsätts läsas i ordning, men inte lägger onödig vikt vid en genomgående historia. Förutom Frank finns här ett återkommande persongalleri, inte minst hans assistent (eller liknande) Erna. Hon har många fördelar, inte minst har hon ett oöverträffat kontaktnät på orten, tack vare sin egen uppväxt och sina bröder som har många talanger. Nu är hon och Frank dessutom ett inarbetat team som inte behöver många ord sinsemellan för att de ska veta vad som behöver göras.

Mitt i en vårstorm dyker ett stort fiskefartyg upp i Brannviks lilla hamn, och morgonen därpå hittas en ur besättningen på däck med halsen avskuren. Frank får av olika skäl, varav stormen bara är ett, sköta en stor del av utredningen utan inblandning från den "riktiga polisen" i Nyköping. Det vinner boken på, men om fallet blir hanterat på bästa sätt kan man fråga sig. Det är ändå en illustration av hur Brannvik, trots sitt på kartan centrala läge, är en avkrok där samhället har dragit sig tillbaka och inte längre står för den service invånarna kunde vänta sig. Under de omständigheterna är det inte förvånande att en del brannvikare föredrar egna lösningar på vissa problem.

Parallellt med mordet pågår det en del annat i Brannvik, som möjligen inte verkar relaterat till det främmande fartyget, men det gäller ändå att läsaren har ögonen (öronen) med sig för att inte missa något. Om det är något särskilt som är de här böckernas starka sida är det just att små sidospår, till synes bara utfyllnad, visar sig vara väl så viktiga som det Frank ägnar sin mesta arbetstid åt. Kanske är det också en naturlig följd av att allt utspelar sig på en liten ort, där de flesta har en relation till de flesta, om inte så att de känner varandra så åtminstone att de har någon gemensam bekant.

I skrivande stund är del fem i den här serien på väg, så det finns möjlighet att umgås med Frank ett tag till. (Som vanligt ska också sägas att författaren och jag känner varandra.)

130. Dion Clayton Calthrop: The Abandonment of Miss Plum

Miss Plum kommer som ung sällskapsdam till en sjuklig äldre dam, som efter ett par år dör och lämnar sin förmögenhet och sitt hus till miss Plum. Hon ser det som en chans att komma ut ur sin dittills kringskurna tillvaro och slår på stort med en Parisresa. Eftersom radio nämns kan man sluta sig till att handlingen utspelar sig lite senare än la belle époque, men det finns fortfarande mycket av den andan kvar i det Paris som möter henne. Frestelserna är inte så få för den som knappt varit utanför grevskapet tidigare. Det här är en närmast övertydlig coming of age-historia där huvudpersonen är det starkaste elementet.

129. Caroline Ringskog Ferrada-Noli: Ett hörnkontor över parken

Det förekommer ett par stickspår i den här novellen, och de tar så stor plats att det är svårt att identifiera vad som egentligen är huvudsaken här. Det handlar i alla fall om kulturkretsar i Stockholm på ett sätt som gör att man som lyssnare känner sig lika utanför som tidvis berättaren gör. Möjligen är det där någonstans som poängen finns.

128. Christoffer Holst: Månsken och mozzarella

Det har gått några år både i fiktionen och verkligheten sedan den här bokens föregångare Solsken och parmesan. Då var det planerat för matlagningskurs i Italien, men den fick flyttas till Öregrund. Nu är det återigen planerat för matlagningskurs i Italien, och ursäkta spoilern, men den här gången kommer sällskapet iväg. Det är en manlig huvudperson – bror till den förra bokens manlige huvudpersonen, för övrigt – och en kvinnlig dito, orelaterad till tidigare medverkande. Deras kontakt består inledningsvis i att han städslas som spökskrivare av hennes memoarer. När chansen kommer att förlägga en del av intervju- och skrivpassen till Piemonte är de inte sena att haka på.

Hon som ska "skriva" sina memoarer är en numera medelålders före detta popstjärna, kanske en hybrid av endera av Lili&Sussie samt Kikki Danielsson, om det går att tänka sig. Hon bor i alla fall i Hälsingland och har en synnerligen tynande karriär, delvis på grund av sjukdom, delvis på grund av publikens ointresse för någon som inte släppt nytt material på alltför länge. Han som ska sitta vid tangentbordet har en liknande profil på karriären, som peakade tidigt med en kritikerrosad bok, men har därefter inte kunnat upprepa succén. Nu är han hänvisad till att översätta romantasy och spökskriva popstjärneminnen för att kunna betala räkningarna, om vilka han är ensam efter en skilsmässa.

Jag tänker ofta i samband med Christoffer Holst att det han skriver borde vara alldeles för förutsägbart för att fungera. Ändå är det något som gör att jag trivs med att lyssna, intresserar mig för karaktärerna och fortsätter till slutet. Kanske är det så enkelt att han är kompetent på att producera förströelse som inte utger sig för att vara mer än så, men å andra sidan uppfyller den nischens krav med god marginal. Här finns den obligatoriska excentriska bikaraktären, denna gång i form av popstjärnans granne, som får sina egna problem att tampas med. Här finns också humor som inte slår över i fars, utan stannar på en lagom nivå med lätt distanserade reflektioner över vad som händer och inte händer. Och här finns mat och dryck, inte bara på matlagningskursen och marknaden i Alba (varom Wikipedia kan berätta att "[o]rten är känd för sin produktion av vin, persikor, Nutella och tryffel") utan också i Hälsingland.

För oss som inte orkar med August- och Nobelpristagare varje vecka är det tillfredsställande att det finns den här sortens litteratur och att den kan hålla en viss nivå vad gäller språk och intrig. Inte en enda gång under den här lyssningen fastnar jag på något konstigt ordval eller uttal, och vad gäller intrigen har man som främsta krav att den ska hålla ihop, vilket den gör utan anmärkning. Det är gott nog en vecka i oktober.

127. Edgar Allan Poe: The Unparalleled Adventures of one Hans Pfaal

Mitt intryck är att Edgar Allan Poes digra produktion är selektivt ihågkommen. En del noveller trycks om i samlingar och bearbetas till andra medier, och så har vi sådana som den här, som inte verkar ha läsare numera. Den passar möjligen bäst som illustration av mycket tidig science fiction, i varje fall bättre än som ren underhållning. Det är tidvis mycket tekniskt när det ska redas ut hur Hans Pfaall har rest till månen med luftballong. Att han har gjort det får folket hemma på jorden reda på eftersom en månvarelse skickas tillbaka med Pfaalls redogörelse. Det här är inte alls den enda litterära rymdfärd som finns, men den förefaller ha bildat skola för många senare, exempelvis Jules Verne.

126. Aino Trosell: Vintergatan

Kortroman får man väl kalla det här, som tar tre och en halv timme att lyssna på. Men i förhållande till vad som brukar rymmas i den formen är det här betydligt mer intressant och mångbottnat. Inom det lilla formatet är det vanligt att författaren skär ner på antalet karaktärer eller antalet trådar i intrigen eller bådadera. Här är det ingen brist på vare sig folk eller händelser. Det gör det också svårt att sammanfatta på ett vettigt sätt. Något säger ändå en beskrivning av hur det hela är strukturerat.

Det är korta, ibland kortkorta kapitel med växlande perspektiv. Det kan börja med att vi får följa en person i en miljö, där han eller hon träffar någon annan. Där en annan bok hade fördjupat den situationen, ofta genom en konflikt, tar den här historien en annan väg genom att börja ett nytt kapitel. Typiskt sett är perspektivet då den andra personens, den vi i det tidigare kapitlet trodde var en bikaraktär. Och sådär håller det på, som en stafett där den metaforiska pinnen skiftar bärare. Så småningom inser man att karaktärerna har olika slags relationer till varandra och återkommer i varandras historier, ibland mycket påtagligt, ibland mer i bakgrunden.

Själva berättelsen utspelar sig under kvällen den tolfte december och följande natt och morgon. Då gör folk olika saker, beroende på ålder och intresse. Någon kan förbereda sig för luciatåg på dagis, någon annan ser till att ha föräldrafritt hemma, ytterligare någon jobbar natt. En del av det som händer är inte alls relaterat till datumet, men så är det ju i livet när det pågår. Det händer både livsavgörande och bagatellartade saker, och det är också mycket verklighetstroget. Dödsbud och graviditetstest förekommer varje dag, men inte för alla hela tiden.

Efter en något trevande inledning, där jag undrade om det bara skulle handla om en ung kvinna som jobbar på en bensinmack, artade sig det här alltså till en intressant historia. Utan att vara svår eller tung är det alldeles avgjort en roman med hög densitet, som jag tror att jag kommer att minnas ett bra tag.

125. Jaakko Pallasvuo: Reträtt

Bakom den svårfotograferade utsidan döljer sig en estetik av helt annat slag, och av ett slag som man inte är van att se i seriemediet. Här är det ljusa färger och en illustrationsteknik som vetter mer åt det konstnärliga än det kommunikativa. Färgerna motsvarar knappast innehållet, som hör till det mörkare man kan tänka sig. Det hela börjar med att berättaren och Andreas, som han har haft eller möjligen har en relation med ger sig av från stan till en ensligt belägen sommarstuga där de kan söka skydd från det som händer. Det beskrivs bara fragmentariskt som att "samhällskontraktet är brutet":

Med sig har de Li, som Andreas har gjort med barn:

Det är ingen önskesituation för någon av de tre, men av olika skäl. Så småningom blir tillvaron i sommarstugan mer och mer pressande, och gränserna för vad som är verkligt och inbillat i det vi får ta del av löses upp. Inte heller innehållsligt påminner den här serieromanen om mycket annat, men det ska tolkas som ett positivt omdöme.

124. Yann och Olivier Schwartz: Atom Agency 2. Mysteriet Lilla Hanneton

Atom Agency, som inte har något med atomer att göra, är nu en relativt etablerad detektivbyrå under ledning av den armeniskättade Atom Vercorian (det är han med ögonbrynen på omslaget). Nu har de nått så långt att de tackar nej till uppdrag som gäller att skugga otrogna äkta män, men det har nackdelen att de inte har särskilt många uppdrag alls. Att leta rätt på den försvunna "Lilla Hanneton" är egentligen ett uppdrag som Atoms far, som är polis, ger dem, eventuellt för att vara snäll.

Det är mer familj och släkt den här gången än den förra, och det verkar som om armenier är ovanligt släktkära, för de har många stora tillställningar för att markera det ena och det andra:

Det gör att uppdraget kommer något i skymundan, och när det dessutom ska varvas med återberättade inslag från andra världskriget, när "Lilla Hanneton" körde ambulans i det ockuperade Frankrike, blir det för trångt på det tillmätta utrymmet.

123. Pooneh Rohi: Smittan

Denna den senaste radionovellen handlar om den nutid där någon i "nedre tonåren" kan värvas för att skjuta någon, och det är ju ingen trevlig tillvaro. Den påverkar folk mer eller mindre, men särskilt berörd är den pappa som är huvudperson här och inser att hans tvillingsöner snart är i den åldern.

Jag har klagat innan och fortsätter med det, för jag tycker fortfarande att det är alldeles för tungt och finlitterärt i Radionovellen. Allt måste inte vara glättigt hela tiden, men någon gång kunde man kanske få önska något roligt.