lördag 8 juni 2013

37. P. D. James: Mord i sinnet


Titeln lät bekant, men TV-serien från 00-talet (som i och för sig är mycket bra) har ingenting med denna bok eller P. D. James att göra. När jag hade rett ut det för mig och konstaterat att den här boken, nummer två kronologiskt om kommissarie Adam Dalgliesh, liksom den första översatts till svenska först långt senare bestämde jag mig för att läsa boken som den är och inte bedriva kringforskning förrän efteråt.

Dalgliesh ges här ytterligare lite bakgrund och några korta episoder om hans privatliv, men han är fortfarande sluten och ganska opersonlig, vilket inte behöver vara en nackdel i den här sortens bok. Snarare är det mordoffer och misstänkta som ska vara personligheter om det ska bli en bra deckare, tycker jag. En detektiv med alltför många egenheter blir lätt en parodi på sig själv om han blir för långlivad, och de har ju en tendens att bli det, om författarskapet blir framgångsrikt.

Mordoffret denna gång är enligt baksidestexten "Miss Bolam - korrekt, lojal, pedantisk, men inte särskilt populär föreståndare på en privat psykiatrisk klinik i London". Det är en underdrift att säga "inte särskilt populär"; hon var på grund av sin personlighet verkligen inte alls populär bland läkare och andra anställda, men kanske inte heller så impopulär att hon rimligen skulle bli mördad. Efter hand dyker det förstås upp anledningar som gör ett antal i personalen misstänkta, och praktiskt nog har alla alibi. Det visar sig förstås inte vara sant; så småningom har nästan ingen kvar något alibi av mer eller mindre mordrelaterade skäl. Upplägget är alltså mycket klassiskt, men också för sin tid ganska modernt. Flera av de inblandade har sexuellt relaterade anledningar att hata, tiga, ljuga eller kanske rentav mörda, och det är tydligt att boken skildrar en tid när äldre och yngre generationer hade ganska olika syn på sådana frågor. (Originalet kom 1963.)

Min främsta invändning är att kapitlen är för långa, och det kanske man kan leva med. Sju kapitel räcker till cirka 240 sidor. Det näst sista slutar:

"Jag menade inte att tråka ut er. Förlåt mig, snälla kommissarien. Ni har varit ytterst vänlig och visat stort tålamod. Får jag ställa en fråga till? Ni sa att tack vare mig skulle ni få tag på mördaren. Vet ni nu vem det är?"
"Ja", sade Dalgliesh. "Nu tror jag att jag vet vem det är."

Då kan det ändå tänkas att man fortsätter läsa 30 sidor till för att få reda på hur det går. Även om det knappast är någon överraskning att mördaren ska avslöjas innan boken är slut.

Mitt exemplar är som synes ganska välanvänt, men inte i första hand av mig. Jag tröstar mig med att det inte kostat mig något, eftersom jag försåg mig med den i en hög som fanns utlagd i entrén vid min förra bostad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar