75. P. D. James: Smak för döden

Efter att ha gjort en avstickare till P D James' två böcker om Cordelia Gray är jag nu tillbaka i sviten om Adam Dalgliesh. I och med denna har jag läst hälften av de 14 böckerna om honom, och eftersom jag allmänt gillar P D James väljer jag att se det som att jag har sju bra böcker kvar att se fram emot. Hon gör en inte besviken den här gången heller, för övrigt.

Jag har tidigare haft synpunkter på att det ibland dröjer för länge innan någon dör i deckare. Här kan man inte klaga på det, när första meningen lyder:

Kropparna upptäcktes klockan åtta och fyrtiofem på morgonen onsdagen den 18 september av miss Emily Wharton, en 65-årig fröken från St Matthew's församling i Paddington, London, och 10-årige Darren Wilkes, som inte tillhörde någon särskild församling efter vad han visste eller brydde sig om.

Kropparna tillhör en uteliggare och en nyss avgången minister, och bara den kombinationen ger förstås upphov till intressanta spänningar. Ministerns familj och övriga omgivning är föga intresserade av att han ska sammankopplas med en "luffare" som enligt deras uppfattning bara har råkat hamna i vägen. Men att de båda döda befinner sig tillsammans i en (fiktiv) kyrka i centrala London gör förstås att Dalgliesh och hans medhjälpare måste utgå från att dödsfallen har något med varandra att göra. Och polisen förutsätts ju utreda alla misstänkta dödsfall, oavsett den dödes sociala status.

P D James blev fem år efter att den här boken kom ut i original adlad och titulerades därefter "Baroness James av Holland Park". Då är det roligt att upptäcka att ministerns bostad ligger alldeles i närheten av Holland Park och att bostadsområdet med samma namn spelar en viss roll i boken.

37. P. D. James: Skallen under huden

Sedan jag läste P D James senast har det tråkiga inträffat att hon har avlidit, 94 år gammal och produktiv till över 90. Jag tröstar mig med att jag ändå har mer än halva hennes produktion kvar, bland annat åtta av hennes fjorton böcker om polisen och poeten Adam Dalgliesh. Vid sidan av honom skrev hon också fem andra romaner, bland annat två om privatdetektiven Cordelia Gray, varav detta är den andra. Efter den här tror jag det är dags att hoppa tillbaka in i sviten om Dalgliesh ett litet tag, för samlingen har fått tillökning.

Cordelias ärvda detektivbyrå går sådär, får man säga. Mest sysslar den med bortsprungna djur, och hennes medhjälpare är inte alltid säkra på att de kan få lön som de ska. Men så får hon ett uppdrag av maken till en känd skådespelerska; Cordelia ska ta hand om posten och se till att skådespelerskan inte nås av de anonyma hotelsebrev som kommit på sistone. Det låter ju inte så svårt, och Cordelia packar väskan för en långhelg på en ö utanför Englands sydkust, där det finns ett slott och en slottsteater, vars ägare har engagerat den hotade aktrisen för en uppsättning.

Kombinationen av en sluten miljö och en liten grupp människor med inbördes spända relationer är förstås som gjord för en riktigt bra mordhistoria, och det blir det också, även om det dröjer ett tag. På något sått lyckas James ändå få spänningen att smyga sig på under den rätt stora del av boken som går innan någon så att säga slår till. Sedan kommer förstås polisen, och Cordelia får fullt upp med att både värja sig från misstankar och göra sig nyttig för sin uppdragsgivare.

Ön har hemliga gångar så man undrar om man är i en Fem-bok, men som tur är påminner ingenting annat om den genren. Den lilla badorten på fastlandet är beskriven så man tänker på TV-klassikern Badliv, men handlingen har, likaså som tur är, ingenting gemensamt med den. En annan liten bonus är att pjäsen som sätts upp på slottsteatern är Hertiginnan av Malfi, som spelar en viss roll i en av mina absoluta favoritdeckare, Agatha Christies Sleeping Murder, på svenska Miss Marples sista fall. (Därifrån är förresten också originaltiteln på James' första bok, Cover Her Face, hämtad.)

P D James kunde minsann det här med att skriva böcker, konstaterar man, igen.

83. P. D. James: Ett opassande jobb för en kvinna

Då och då har P D James skrivit deckare utan sin vanlige detektiv Adam Dalgliesh. Nu passade det av olika skäl bra att tillfälligt hoppa ur den sviten och i stället läsa den här första av två böcker med Cordelia Gray som huvudperson. Cordelia har på kort tid avancerat från maskinskrivningsflicka till sekreterare till kompanjon i en detektivbyrå i London. Grundaren och chefen, Bernie Pryde, får vi inte lära känna särskilt väl, eftersom han redan efter några sidor hittas död. Han har begått självmord efter att ha fått en cancerdiagnos, och Cordelia står inför det oväntade, men inte alldeles oangenäma, att ta hand om detektivbyrån enligt instruktioner i Bernies testamente. (Bernie har ett förflutet som polis, och det framgår att han arbetat tillsammans med Dalgliesh, så de finns i alla fall i samma litterära universum.)

Cordelias första uppdrag visar sig också handla om ett självmord. En framstående vetenskapsman vill att hon tar reda på varför hans son till synes utan förvarning hängde sig i den lilla stuga som han flyttat in i för några veckor sedan. Sonen visar sig ha hoppat av sina studier i Cambridge och stugan är mer eller mindre en tjänstebostad, eftersom den ligger på ägorna till det gods där han har fått anställning som trädgårdsmästare. Cordelia kontaktar hans arbetsgivare (och får bo i stugan medan hon arbetar med fallet), några studiekamrater och den polis som utredde dödsfallet och får misstankar att det kan ligga något annat än självmord bakom den unge mannens död.

Historien är kanske lite för otrolig för att vara riktigt acceptabel, men om man går med på premisserna att det finns privatdetektiver som arbetar med ärenden av den här sorten är det i och för sig inget fel på hur undersökningen och lösningen presenteras. Den som gillar engelska miljöer får sitt lystmäte, både med den idylliska stugan och dess mörka förflutna och med Cambridge och dess colleges.

60. P. D. James: Ett expertvittnes död

Det här är den sjätte boken om Adam Dalgliesh, nu befordrad till Commander. Miljön den här gången - sluten och definierad som vanligt - är ett rättslaboratorium i närheten av Cambridge och Ely. De lantliga, vattensjuka omgivningarna i marsklandet East Anglia ger tillsammans med hösten en påtagligt dyster omgivning till det fiktiva Chevisham, där laboratoriet ligger i en gammal, för ändamålet donerad, herrgård.

Miljön gör att de flesta inblandade är lika kompetenta som Dalgliesh när det gäller likstelhet, hårstrån och blodgrupper, men han lyckas förstås till slut ändå ringa in vem mördaren är. Offret (förutom en ung dam som hittas död alldeles i början och sedan bara är i handlingens bakgrund som en vardagsarbetsuppgift för personalen) är laboratoriets chefsbiolog doktor Lorrimer, en inte särskilt omtyckt men kompetent man, som gjort sitt bästa för att skaffa sig fiender med motiv både bland kolleger, underlydande och privata bekantskaper i samhället. Till mysteriet bidrar också att han verkar ha släppt in mördaren själv, eftersom han hittas död i det låsta laboratoriet och ingen annan har nyckel.

Jag har inte tidigare tänkt på att det skulle ätas särskilt mycket i P D James' böcker, men här är det framför allt en ständigt pågående rad av engelska frukostar. Möjligen ska de signalera något om klasstillhörighet eller liknande, för alla äter inte bacon och ägg, även om det är vanligt. En familj äter rökt fisk (gissningsvis kippers i original) eftersom det är torsdag och fiskbilen kommer på onsdagar. Alla dricker förstås te. Kommer det en gäst kokar man nytt te.

Ska man säga något negativt är det kanske att det tar rätt lång tid innan hela personalstyrkan och övriga inblandade är presenterade och doktor Lorrimer så småningom hittas död. Vid det här laget borde jag ändå ha lärt mig att vara uppmärksam och att ingenting i den delen av boken är med av en slump, utan kommer att få sin betydelse när Dalgliesh ska ta reda på vem som haft tillfälle att slå klubban i huvudet på Lorrimer under den kritiska timmen. Och ändå missar jag vem som åt en kvällsmat som visar sig viktig i sista kapitlet.

44. P. D. James: Det svarta tornet

Det här är P D James' femte bok om kommissarie Adam Dalgliesh (till vänster på bilden, hämtad från TV-serien från 1985), men vad jag förstår den första som översattes. Det gör mig lite förvånad att man började där, för jag tycker inte den här är bättre än de tidigare, å andra sidan inte heller sämre.

Dalgliesh är till en början inlagd på sjukhus, men får besked att den leukemidiagnos han fått dessbättre var felaktig. Man förstår, utan att det sägs, att det får honom att ifrågasätta ett och annat i livet, och han är rentav inställd på att sluta som polis. Sjukledigheten han ändå behöver efter den infektion han håller på att hämta sig från tänker han använda för att tänka över framtiden. Så får han ett brev från en gammal bekant, en präst som arbetade hos Dalglieshs far, som också var präst. De har inte träffats på många år, men prästen, fader Baddeley, ber Dalgleish att komma och hälsa på, eftersom han har något att be om råd om. Fader Baddeley bor i en liten stuga på en egendom som numera är ett litet vårdhem med sex patienter, drivet i privat regi. När Dalgleish kommer dit är fader Baddeley både död, kremerad och begraven.

Det är utgångspunkten för den undersökning som Dalgleish motvilligt inleder. Till en början ursäktar han sig för sig själv med att han bara försöker ta reda på vad det var fader Baddeley ville tala med honom om. Men när han upptäcker att det nästan samtidigt har skett ett annat hastigt dödsfall på vårdhemmet blir det svårare att inte låta polisdelen av honom ta över. Eftersom det visar sig att han har fått ärva fader Baddeleys böcker, som behöver sorteras och packas, får han en anledning att stanna ett par veckor, och givetvis upptäcker han mer och mer som kräver undersökning. Det har förekommit anonyma brev. Vårdhemmets ekonomi är i botten. Flera av de anställda har ett skumt förflutet.

Trivs man med kommissarie Dalgliesh och P D James så gillar man den här boken också. Det är mycket engelskt, inte minst vad gäller miljön vid den vindpinade sydkusten. Man borde ha lärt sig att ingenting nämns av en slump i en bok av den här sorten, men ändå blir jag imponerad av att små detaljer planterade i början visar sig vara så viktiga för sammanhanget på slutet. Jag är väl lagom naiv för att vara en bra läsare av engelska pusseldeckare.

26. P. D. James: Döden går ronden

Eventuellt läste jag den här P D James-deckaren på engelska på gymnasiet för drygt 20 år sedan, eftersom Agatha Christie inte var tillåten. Ungefär så långt sträcker sig minnet, och på svenska har jag i varje fall inte läst den, så den platsar i temat.

Miljön är ett engelskt undervisningssjukhus, där två sjuksköterskeelever dör under mystiska omständigheter. Den första av dem får i sig ett frätande desinfektionsmedel som blandats i mjölk, och det sker inför publik, eftersom hon spelar patient under en lektion som handlar om sondmatning. Den andra dör i sömnen genom att hennes vanliga kvällsdrink är förgiftad. Många vill att det ska betraktas som självmord och att hon ska ha begått det av skuldkänslor för att hon mördade den första, men det finns mycket som gör det till en mindre trolig lösning. Kommissarie Adam Dalgliesh kommer till sjukhuset och märker att det finns många olika relationer mellan sjuksköterskorna, eleverna, någon läkare, någon apotekare och någon till. Beroende på sambandet mellan de båda dödsfallen kan det finnas många anledningar till dem.

Miljön har nästan huvudrollen i den här boken. Det är påtagligt hur sluten den här världen är, inte bara för att det finns en grindvakt som ser till att ingen kommer in på området och att ytterdörrarna låses så ingen kan komma in i huset (eller ut, för den delen). Att det är engelsk vinter med regn, blåst och mörker gör förstås också sitt till. Det är bara att konstatera att P D James håller sedvanligt hög klass.

19. P. D. James: Onaturlig död

Kommissarie Adam Dalgliesh reser till Suffolk på semester. Där bor hans något excentriska faster Jane i en stuga nära havet, och i byn Monksmere bor ett antal mer eller mindre kulturellt verksamma personer, som umgås flitigt. Mellan dem finns förstås både sym- och antipatier som de har anledning att både framhålla och dölja. Den som dör är en känd deckarförfattare, och han hittas i sin båt med händerna avhuggna. Eftersom Dalgliesh är på semester får han finna sig i att vara om inte misstänkt så i varje fall på visst avstånd från själva utredningen, som sköts av en kommissarie Reckless från den lokala polisen. Både Dalgliesh och hans faster tycker dock att de har mer att tillföra än de får tillfälle att berätta i förhören och bidrar så till att författarens död får sin förklaring. Inom ramen för genren är förklaringen alldeles logisk och heltäckande, men frågan är om någon skulle komma på tanken att göra så i verkligheten.

Byn med strand och fågelreservat är fint beskriven, men såvitt jag förstår fiktiv. Personerna är som de är, det vill säga de uppför sig så som det krävs för intrigen. Intressant nog verkar den kände författarens spektakulära död inte dra till sig en enda journalist eller annars uppmärksammas utanför den trängre kretsen grannar.

Roligast tycker jag det är när Dalgliesh åker till London och besöker den dödes klubb, Kadaverklubben, där man för inval måste vara expert på mord i någon form. Biblioteket innehåller kriminallitteratur och ett litet museum med riktiga mordvapen, gifter och annat. Och så arbetar systrarna Rose, Marigold, Violet, Heather och Primrose där. I efternamn heter de Plant, vilket är så bra att man undrar om det kan vara påhittat.

Jag har blivit mycket förtjust i P D James, som jag inte läst mer är något enstaka av förrän jag i fjor började från början med hennes Dalgliesh-böcker. Hon lyckas bättre än de flesta med balansgången mellan pusseldeckarens orealistiska förutsättningar och att det ändå bör vara en polis som utreder brott. Jag kommer nog att återvända till henne snart igen.

37. P. D. James: Mord i sinnet

Titeln lät bekant, men TV-serien från 00-talet (som i och för sig är mycket bra) har ingenting med denna bok eller P. D. James att göra. När jag hade rett ut det för mig och konstaterat att den här boken, nummer två kronologiskt om kommissarie Adam Dalgliesh, liksom den första översatts till svenska först långt senare bestämde jag mig för att läsa boken som den är och inte bedriva kringforskning förrän efteråt.

Dalgliesh ges här ytterligare lite bakgrund och några korta episoder om hans privatliv, men han är fortfarande sluten och ganska opersonlig, vilket inte behöver vara en nackdel i den här sortens bok. Snarare är det mordoffer och misstänkta som ska vara personligheter om det ska bli en bra deckare, tycker jag. En detektiv med alltför många egenheter blir lätt en parodi på sig själv om han blir för långlivad, och de har ju en tendens att bli det, om författarskapet blir framgångsrikt.

Mordoffret denna gång är enligt baksidestexten "Miss Bolam - korrekt, lojal, pedantisk, men inte särskilt populär föreståndare på en privat psykiatrisk klinik i London". Det är en underdrift att säga "inte särskilt populär"; hon var på grund av sin personlighet verkligen inte alls populär bland läkare och andra anställda, men kanske inte heller så impopulär att hon rimligen skulle bli mördad. Efter hand dyker det förstås upp anledningar som gör ett antal i personalen misstänkta, och praktiskt nog har alla alibi. Det visar sig förstås inte vara sant; så småningom har nästan ingen kvar något alibi av mer eller mindre mordrelaterade skäl. Upplägget är alltså mycket klassiskt, men också för sin tid ganska modernt. Flera av de inblandade har sexuellt relaterade anledningar att hata, tiga, ljuga eller kanske rentav mörda, och det är tydligt att boken skildrar en tid när äldre och yngre generationer hade ganska olika syn på sådana frågor. (Originalet kom 1963.)

Min främsta invändning är att kapitlen är för långa, och det kanske man kan leva med. Sju kapitel räcker till cirka 240 sidor. Det näst sista slutar:

"Jag menade inte att tråka ut er. Förlåt mig, snälla kommissarien. Ni har varit ytterst vänlig och visat stort tålamod. Får jag ställa en fråga till? Ni sa att tack vare mig skulle ni få tag på mördaren. Vet ni nu vem det är?" "Ja", sade Dalgliesh. "Nu tror jag att jag vet vem det är."

Då kan det ändå tänkas att man fortsätter läsa 30 sidor till för att få reda på hur det går. Även om det knappast är någon överraskning att mördaren ska avslöjas innan boken är slut.

Mitt exemplar är som synes ganska välanvänt, men inte i första hand av mig. Jag tröstar mig med att det inte kostat mig något, eftersom jag försåg mig med den i en hög som fanns utlagd i entrén vid min förra bostad.

21. P. D. James: Slut hennes ögon

Det här är P D James första bok om Adam Dalgliesh från 1962, översatt till svenska först 1991, när den (och andra av hennes böcker) blivit tv-serie. Jag har bara läst en annan av hennes deckare, och det var på engelska i skolan för kanske 23 år sedan. Det jag minns var att den inte alls var lika bra som Agatha Christie, tyckte jag då. Nu ser jag nog P D James med andra ögon. Det här är en mycket klassisk pusseldeckare med en familj på en herrgård, där de flesta (kanske alla?) har motiv att döda den som mycket riktigt dör efter ett par kapitel. Sedan kommer polisen och förhör alla i tur och ordning, det blir ett mordförsök till och på slutet samlas alla i biblioteket (fast det kallas "kontorsrummet" här). Det är förstås mycket konstruerat, men känns inte alls så medan man läser. Upplösningen är imponerande. Varenda detalj förklaras och ingår i det logiska sammanhang som presenteras.

En recensent som citeras på baksidan säger att "händelseförloppet återges med stram objektivitet" och det är alldeles riktigt. Just därför fäste jag mig vid en beskrivning av en tillfälligt medverkande person som "påstods vara byns äldste invånare och verkade tro att detta fritog honom från varje krav på personlig hygien".