Detta är Kristina Appelqvists första deckare om Emma Lundgren, just tillträdd rektor för Västgöta universitet i Skövde. Jag har inte läst väldigt mycket nutida småstadsdeckare med kvinnlig huvudperson, men uppfattar det här som en rätt typisk sådan. Skövde får lagom mycket plats för att folk med lokalkännedom ska trivas, och vi som inte har varit där känner oss ändå inte utanför. Universitetet är förstås i den här formen fiktivt, men jag undrar om det inte har en hel del likheter med Högskolan i Skövde. Mordoffret på omslaget är Emmas sekreterare Vera Nilsson, som under lång tjänstgöring på universitetet har hunnit skaffa sig en del fiender. Den svarta löparen i titeln är en medeltida schackpjäs som hittats vid de utgrävningar i Varnhem som universitetet varit involverat i. Runt dessa båda utgångspunkter tar sedan intrigkarusellen fart med en prorektor, två vicerektorer, några chefstjänstemän och ett par studenter.
För mig som arbetar i universitetsmiljö är det på sina ställen ganska roligt. Vid sidan av mordutredningen förekommer det förslag till ny kommunikationspolicy, ett par grävande lokaljournalister och annat som känns bekant. Men Emma själv känns inte alldeles trovärdig som ung och nyutsedd rektor, till synes utan tidigare ledarerfarenhet men förhållandevis våpig. Kanske det senare är ett drag som ska göra henne mänsklig och trovärdig, men tyvärr tror jag inte hon hade haft en chans att bli rektor i verkligheten. Då är personerna runt henne, inte minst prorektorn och de båda vicerektorerna (en för samverkan och en för utbildning) mer vältecknade. Praktiskt nog medverkar också en polis som ställer alla frågor en oinformerad läsare kan tänkas ha, såsom vad det är för skillnad på prorektor och vicerektor.
Som brukligt i genren har såväl huvudpersonen som medverkande poliser ett visst utrymme till privatliv, och man behöver inte vara väldigt skarpsynt för att gissa vad som ska hända mellan Emma och kommissarie Filip Alexandersson, praktiskt nog änkling i passande ålder. Eftersom det känns så förutsägbart blir jag inte riktigt fångad av vare sig Emmas sammanträffande med en gammal kärlek från utbytesstudier i Wien eller hennes och Filips ömsesidiga intresse för varandra. Boken är ändå lättläst och, skulle jag vilja säga, oförarglig. Det akademiska livet är nog, som författaren säger i en intervju, en tacksam miljö att förlägga en deckare i. Och miljön är det starka kortet här, när varken personer eller gåta är mer än lagom bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar