74. Kristina Appelqvist: Årets roligaste bok

Titeln ska inte uppfattas som en självdeklaration, men den är välfunnen ändå – mer om det strax. Det här är ändå en rolig bok, men med tre månader kvar av året vågar jag inte utnämna den till årets roligaste ens i min läsning.

Hillmans bokförlag är beläget i Lund och har anor, förstår man. Förläggaren Johannes Hillman närmar sig pension, och han är andra generationen, den som motsvarar "ärva" i det gamla talesättet "förvärva, ärva, fördärva". Men det finns ingen i den hillmanska familjen som är intresserad av att ta över, så förlaget annonseras ut till försäljning. Anmäler sitt intresse gör ICA-handlaren William från Västergötland, till många fasa och/eller förvåning. Det är inte så galet som det kan verka till en början, för han har ett förflutet som humaniorastudent i Lund, och han har till och med läst förlagskunskap, om än för flera decennier sedan. Och ICA-tiden har åtminstone förvandlat honom till en habil affärsman, som begriper att man måste dra in pengar om ett företag ska överleva, det må vara ett bokförlag eller en livsmedelsaffär.

Utifrån detta scenario utspelar sig sedan under några månader en rätt späckad intrig som nog måste beskrivas som fars, åtminstone tidvis. Flera gånger under lyssningen har jag ställföreträdande ångest när det händer saker som hade prövat en mer erfaren förläggare och som William är helt oförberedd på. Där ryms en plagiatskandal, en spontant utlyst tävling på temat "årets roligaste bok" (där kom det!) samt en bokmässa där förlaget inte har några hotellrum reserverade. Samtidigt ska han försöka få förlagets anställda att bedriva normal verksamhet, vilket de är kompetenta för i varierande grad.

William har också, ehuru singel, ett privatliv, där hans gamla kurskompis Sofie spelar den viktigaste rollen, inte minst eftersom de infriar ett gammalt löfte till varandra att fortsätta sina studier i antikens kultur och samhällsliv på B-nivån. Det tyckte jag var extra roligt, eftersom det ger honom anledning att besöka LUX, byggnaden där ett antal humanistiska ämnen numera är inhysta, och jag har haft min arbetsplats ett antal år. (Han drömmer sig också tillbaka till den tid när Classicum fanns i en äldre byggnad längre ner på Sölvegatan, och där har jag också varit student vid ungefär samma tid, fast i grekiska och inte i antikens kultur och samhällsliv.) För lundensare och lundabor blir det också mycket igenkänning i nutid när William och andra går på diverse restauranger i centrum.

Det framgår kanske att den här boken landade mycket väl hos mig. Jag har gillat Kristina Appelqvist tidigare, men hon lyckas bättre än de flesta med att placera en intrig i Lund, vilket har sina utmaningar. Med tanke på universitetets storlek och omsättning på studenter tror jag det finns en stor publik som gillar detta bara därför. Och intrigen, som jag har bestämt mig för att acceptera som deckare, trots frånvaron av mord, är bättre än de brukar i den här sortens lättsamma underhållningslitteratur. Det ska komma minst en del till i serien, men enligt min ljudbokstjänst får man vänta till nästa höst på den.

61. Kristina Appelqvist: Död man på rymmen

När en bokserie har kommit fram till nummer fyra brukar läsarna veta vad som väntar, och författaren brukar också ge läsarna vad de önskar sig. Utmaningen är, föreställer jag mig, att variera detta på ett sätt som gör att det ändå inte känns som samma bok. Vuxna läsare har därvidlag högre krav än de som gillar att varje oläst Fem-bok börjar med att det är lov, fortsätter med att gänget identifierar några skummisar (när gänget inte har picknick) och utmynnar i att skummisarna sätts fast, förslagsvis efter att någon i gänget har suttit inlåst ett tag. Hittills har jag tyckt att Kristina Appelqvist lyckas väl med detta, och jag sträcker mig faktiskt till att utse det här till seriens bästa bok hittills.

De bekanta inslagen brukar innehålla lätt satiriska interiörer från Myndigheten för kulturstöd, där huvudpersonen Nina Storm numera är vikarierande generaldirektör. De finns med här också, och de är inte mindre satiriska än tidigare. Möjligen reflekterar jag nu över att ovanligt många på myndigheten förefaller arbeta med så kallade stödfunktioner, som HR, kommunikation och liknande, och de som faktiskt ägnar sig åt verkliga ärenden om kulturstöd är relativt osynliga. Men även det kan vara en medveten satir över Myndighetssverige på 2020-talet.

Vi brukar också få följa med Nina till hennes ärvda prästgård i södra Västergötland, där hon bedriver något slags konferensverksamhet, samtidigt som hon också använder den för egen rekreation. Den här gången är det ett sällskap från den fiktiva Othelloteatern som hyr in sig inför en sommaruppsättning på den icke-fiktiva Torpa slottsteater i närheten. Det blir tillfälle till roande inblickar i kulturvärlden, samtidigt som det inte är onaturligt att det finns en anknytning till Ninas myndighet och någon som också verkar där.

En löpande röd tråd i de här böckerna följer den ordinarie generaldirektören, Diana "Draken" Wikman, just nu tilldelad ett utredningsuppdrag av departementet, men ändå synlig både på myndigheten och i Ninas närhet i övrigt, eftersom de bor i samma hus. Eventuellt börjar den här tråden att sjunga på sista versen, om katakresen ursäktas. Om något känns aningen rutinartat är det den delen, samtidigt som jag också inser värdet av en tydlig antagonist. Som sådan fyller Draken verkligen högt ställda krav.

Intrigen i övrigt tar sin utgångspunkt i en begravning i Dalarna och ett häftigt väderomslag. Ena dagen är det minus trettio, när myndighetens medarbetare Bengt begravs efter att oväntat ha dött strax före jul. Nästa dag är det plusgrader och regn, den fortfarande öppna graven har blivit vattenfylld och Bengts kista flyter där tillsammans med begravningsblommorna. Bara det gjorde mig misstänksam, men det framgår också tidigt att det är något med Bengts död som inte är som det ska. Hur det hänger ihop vet vi hela tiden mer om än Nina och de av hennes kolleger som hjälper henne med att ta reda på det ena och det andra, men på något sätt lyckas författaren ändå göra det spännande. Det är en väl flätad intrig som hänger ihop hela vägen.

I sina tidigare bokserier har Kristina Appelqvist satt punkt efter fyra eller fem böcker (även om de två tidigare serierna med olika huvudpersoner presenteras som en sammanhållen svit i gemensam miljö, åtminstone i min ljudbokstjänst). Nu närmar vi oss alltså den punkten, och det skulle gå att avsluta här med den metaforiska flaggan i topp. Men jag tror att vi är en hyggligt stor grupp läsare (lyssnare) som inte protesterar om Nina Storm återkommer om något år igen.

47. Kristina Appelqvist: Vykort från en bortglömd prins

Nu när man är framme vid del tre i den här serien kan man konstatera att de fantasieggande titlarna genomgående får sin förklaring, men först sent i intrigen. Den här gången undrar jag därför inte så mycket, utan litar på att det kommer att framgå, och det gör det också. Däremot ställer det till det för en bloggare som inte vill berätta hela handlingen, för det går knappast att berätta så mycket om titeln heller. Prinsen är i alla fall Franz av Bayern, som alltså inte är fiktiv, men författaren verkar ha tagit sig vissa friheter med honom som karaktär.

Annars är det liksom tidigare Nina Storm som är huvudperson. Hon är nu tillförordnad generaldirektör på sin myndighet efter de turer som ledde till den tidigare generaldirektörens avpollettering i föregående bok. Men företrädaren har ändå ett arbetsrum där, eftersom hon är sysselsatt med en utredning, och det är förstås inte en optimal situation för Nina. Hon verkar överhuvudtaget lite för tafatt för att vara en riktigt bra generaldirektör, men hon ser det som ett tillfälligt uppdrag i ett halvår innan det kommer en ordinarie. Vissa akuta saker måste hon ändå ta hand om, som när det pågår en stöldraid mot myndigheter som har dålig koll på sin värdefulla konst.

Samtidigt försöker hon också sköta sin prästgård i Mjöbäck i Västergötland, och det kräver sin kvinna, om inte annat av rent logistiska skäl. Är det inte ett läckande rör så är det en konferens som hon har tagit på sig att ordna, låt vara att hon tar hjälp med en del av det praktiska. Här är det ett litet sällskap med generaldirektörer och en utbrytargrupp ur Taubesällskapet som ska dit. Och så är det två herrar från Mjöbäck, rörmokaren och en ny granne, som tar alla chanser att umgås med henne de helger hon är där.

Man ska inte döma ut de här böcker på grund av bristande realism. Det finns nog spår av verkligheten i en del av det som händer på myndigheten, kanske särskilt när bagateller tillåts ta stor plats och infektera stämningen. Som helhet vill jag ändå tro att verkliga generaldirektörer ägnar sig mer åt sina arbetsuppgifter än Nina gör. Men det är en väl berättad historia med många roliga episoder, någon gång gränsande till fars, och både Nina och hennes närmaste kolleger är personer som man gillar att återknyta bekantskapen med. Om det är en deckare är väl frågan, men konststölderna är det som knuffar den här delen in i kriminalgenren, tycker jag.

81. Kristina Appelqvist: Lögnaren i skafferiet

Nina Storm, som i första boken i den här serien fick ärva en prästgård i Mjöbäck i södra Västergötland, har nu gjort den redo för en skrivarkurs. Hon leder den inte själv, utan har engagerat thrillerförfattaren Greger Sparre, och riktigt vad Nina själv gör mer än tar in anmälningar och betalning är något oklart. Mathållningen skulle en lokal förmåga ansvara för, men hon har brutit armen, så det blir Ninas kollega, chefsjuristen på Myndigheten för kulturstöd rycker in. Eftersom också två av deltagarna jobbar där, och Ninas kollega Robert har en helg över och vill följa med blir det närmast som en utlokalisering. Några ytterligare deltagare finns det förstås - inte minst en ung influencer som författaren använder för att lustmörda hela den branschen på ett mycket roligt sätt. Skrivarkursen är förstås en underhållande miljö för oss som har gått en och annan sådan i verkligheten. Greger Sparre pendlar mellan generös förbindlighet och underliga infall, som möjligen får sin förklaring så småningom, men som jag undrar hur många deltagare som hade accepterat i vanliga fall.

På myndigheten härjar generaldirektören Diana Wikman vidare, och att hennes underlydande kallar henne Draken när hon är utom hörhåll är fortfarande lika begripligt. Den här gången är hennes huvudsakliga bekymmer vem som ska bli kulturminister efter den nyss avlidne Timmy Carlsson. Statssekreteraren borde ligga bra till, och praktiskt nog har han och Draken ett förhållande, men opraktiskt nog är han gift. Det är rätt många trådar därutöver att hålla reda på, och möjligen kunde någon av dem ha fått stå över till nästa bok. En del löser sig som Nina med flera har önskat sig, annat inte.

Förra gången reflekterade jag över att boken befann sig i gränslandet mellan feelgood och deckare. Den här gången finns det visserligen spänning och oegentligheter, men knappast en brottsutredning av den sort som brukar känneteckna kriminalgenren. Om jag pressas på att etikettera den här boken skulle jag kalla den spänningsfeelgood.

43. Kristina Appelqvist: Klänning för korta kvinnor

Det tar lång tid innan man får reda på vad titeln syftar på, så lång tid att jag hinner bli lite störd av att historien jobbar sig framåt utan att vare sig klänningen eller några uppenbart korta kvinnor kommer in i bilden. Men det får sin förklaring, så jag ska inte låta det stå i vägen.

Kristina Appelqvist har skrivit tidigare; själv har jag bara läst hennes första serie som utspelade sig i akademisk miljö på Västgöta universitet i Skövde. Den var trevlig, men tappade mot slutet, som jag minns den. Den innehöll klara feelgoodelement, och med den här första boken i en ny serie tar författaren ytterligare ett steg över till den genren. Här finns den medelålders kvinnan som ställs inför något livsavgörande, förknippat med en förlust - och så lite humor och spänning på det. Nu är jag onödigt orättvis, för det är en genre som inte är mer mallbunden än flera andra, och det är på sätt och vis imponerande att lyckas med något som så otvetydigt har ena benet där och det andra i kriminalgenren.

Huvudpersonen Nina Storm är kommunikationschef på den fiktiva Myndigheten för kulturstöd, och redan där märks det att författaren är på hemmaplan. (Hon har själv kommunicerat på/åt myndigheter, framgår i intervjuer.) Nina har en inte alltför sympatisk generaldirektör att hantera, men också kolleger som i varierande grad delar hennes aversion mot "Draken", som högsta chefen kallas när hon inte är närvarande. Berättelsen fördelar sig i ungefär lika delar på Ninas arbete för myndigheten och hennes privatliv, som för tillfället domineras av att hon får ärva en prästgård i Mjöbäck i sydligaste Västergötland. Där har hennes moster och morbror bott, och hon själv tillbringat många lov och andra ledigheter, så hon är inte obekant med bygden. Men mosterns dödsfall har kommit oväntat och Nina är inte alls förberedd på att ta hand om ett jättehus med en jätteträdgård - för att inte tala om den kartong med sedlar som hon hittar i en garderob.

Det här trasslar vidare ganska duktigt, och de båda delarna av Ninas liv får också anledning att konvergera mot slutet av boken. Hur det går till är kanske inte alldeles trovärdigt, men roligt och fyndigt, och vid det laget är man ändå inne i intrigen så att man - i varje fall jag - inte är så kinkig med sådant.

För någon månad sedan hade jag tillfälle att höra författaren medverka i en panel på temat pusseldeckare på det här trevliga arrangemanget på Nora stadshotell:

(där jag förstås kunde ha fotograferat den panelen, men nu får det bli en bild från innan det började). Det framgick då att det nyss har kommit en bok till om Nina Storm, samt att författaren själv är uppvuxen i den prästgård som har en central roll här. Hon tyckte det var skönt att inte behöva göra så mycket research utan kunna utgå från det hon känner till, och det är onekligen något i den miljön som känns väldigt förankrat.

62. Kristina Appelqvist: De blå damerna

Det här var den sista av Kristina Appelqvists fyra deckare om Emma Lundgren, rektor för det fiktiva Västgöta universitet i Skövde, och Filip Alexandersson, kommissarie vid Skövdepolisen. Jag, som till vardags är verksam i universitetsmiljö, skulle gärna vilja att de här böckerna vore bättre än de är, för miljön har stor potential för intriger, och det är de små glimtar man får därifrån som jag tycker bäst om.

Den här gången är universitetet inte huvudarena, utan konsthallen i Skövde, som har fått låna några van Gogh-målningar, bland annat "Det gula huset", som blir stulen. Till råga på allt hittar man när larmet har gått ett lik i konsthallens hiss. Historien går sedan runt på temat "hör de båda brotten ihop" i ungefär 300 sidor, tills det mesta löser sig av sig självt på ett smått hysteriskt sätt. Det är åtminstone inte mest polisens förtjänst, och att kalla det här för pusseldeckare som Skövde Nyheter har gjort på omslaget är rent lögnaktigt. Med den genren, där läsaren och detektiven ska ha samma chans att lösa gåtan, har detta mycket lite gemensamt.

I bonusmaterialet berättar författaren om sina framtidsplaner. Nu verkar det ha kommit två böcker om en litteraturvetare, också verksam vid Västgöta universitet. Jag är lika kluven till dem som till denna och dess föregångare. Miljön är som sagt tacksam, men görs det inte mer av den än så här finns det många andra jag hellre läser mer av.

42. Kristina Appelqvist: Liv i överflöd

Till reglerna för hur en pusseldeckare får vara upplagd brukar sedan länge räknas att tvillingar är förbjudna. Här iakttas inte den regeln, utan mordoffret, som ligger där (se bilden) redan på sidan 13, har en enäggstvillingbror. Det gör förstås att man under en stor del av boken kan fundera över vem offret är, om mördaren visste vem offret var och om tvillingbrodern är inblandad.

Det här är Kristina Appelqvists tredje deckare om universitetsrektorn Emma Lundgren vid Västgöta universitet i Skövde. Jag tycker hon har vuxit till sig lite sedan sist och är något mer trovärdig i rollen som akademisk ledare. För mig som jobbar i en liknande miljö finns det en del skojigheter, som hur man agerar för att bli universitetsdirektör och hur man intrigerar för att bli av med en prefekt. En del annat tycker jag är mindre trovärdigt, som att en festkommitté på fyra personer har två korta möten och sedan är en fest för flera hundra anställda uppstyrd. Men så dör det ju någon i köket också.

Själva mordhistorien är kanske inte det bästa jag har läst. Det är knappast så att man som läsare får ledtrådar och har en chans att följa med fram till lösningen. Det är ändå den bästa hittills av Appelqvists deckare, och personerna runt Emma Lundgren och hennes numera make, kommissarien Filip Alexandersson, är mer intressanta och levande än tidigare (så länge det nu varar, för vissa). Kanske är det de klassiska ingredienserna herrgård, testamenten (i plural), släktfejd och en gnutta England som gör det.

11. Kristina Appelqvist: Den som törstar

Kristina Appelqvists andra deckare om universitetsrektorn Emma Lundgren utspelar sig ett par månader efter den första. Den här rör sig lite mindre i universitetsmiljö, även om ett antal medverkande har - i något fall hade - sin dagliga gärning på universitetet. En internationellt berömd operasångerska, född i trakten, hittas mördad i kistan inför en professors begravning. Emma är förstås närvarande och kände professorn och dessutom flera av de andra begravningsgästerna, som sjöng i samma kör som hon. Mordet gör att även professorns död blir intressant för polisen, och så händer det förstås något som för utredningen bakåt i tiden, praktiskt illustrerat av kursiva avsnitt ur en dagbok.

Liksom i föregående bok har jag svårt att engagera mig i någon av personerna mer än möjligen polisen Filip Alexandersson, vars relation med Emma får sättas på paus medan utredningen pågår. De andra blir aldrig mer än figurer som säger och gör vad som behövs för intrigen. Hur det hela hänger ihop framgår förstås på slutet, men det känns inte som ett resultat av utredningen, som jag kanske hade hoppats. Samlingen av alla misstänkta i biblioteket (eller motsvarande) verkar ha kommit ur modet, och det gör att det finns lösa trådar som jag hade velat se hopknutna på något sätt.

4. Kristina Appelqvist: Den svarta löparen

Detta är Kristina Appelqvists första deckare om Emma Lundgren, just tillträdd rektor för Västgöta universitet i Skövde. Jag har inte läst väldigt mycket nutida småstadsdeckare med kvinnlig huvudperson, men uppfattar det här som en rätt typisk sådan. Skövde får lagom mycket plats för att folk med lokalkännedom ska trivas, och vi som inte har varit där känner oss ändå inte utanför. Universitetet är förstås i den här formen fiktivt, men jag undrar om det inte har en hel del likheter med Högskolan i Skövde. Mordoffret på omslaget är Emmas sekreterare Vera Nilsson, som under lång tjänstgöring på universitetet har hunnit skaffa sig en del fiender. Den svarta löparen i titeln är en medeltida schackpjäs som hittats vid de utgrävningar i Varnhem som universitetet varit involverat i. Runt dessa båda utgångspunkter tar sedan intrigkarusellen fart med en prorektor, två vicerektorer, några chefstjänstemän och ett par studenter.

För mig som arbetar i universitetsmiljö är det på sina ställen ganska roligt. Vid sidan av mordutredningen förekommer det förslag till ny kommunikationspolicy, ett par grävande lokaljournalister och annat som känns bekant. Men Emma själv känns inte alldeles trovärdig som ung och nyutsedd rektor, till synes utan tidigare ledarerfarenhet men förhållandevis våpig. Kanske det senare är ett drag som ska göra henne mänsklig och trovärdig, men tyvärr tror jag inte hon hade haft en chans att bli rektor i verkligheten. Då är personerna runt henne, inte minst prorektorn och de båda vicerektorerna (en för samverkan och en för utbildning) mer vältecknade. Praktiskt nog medverkar också en polis som ställer alla frågor en oinformerad läsare kan tänkas ha, såsom vad det är för skillnad på prorektor och vicerektor.

Som brukligt i genren har såväl huvudpersonen som medverkande poliser ett visst utrymme till privatliv, och man behöver inte vara väldigt skarpsynt för att gissa vad som ska hända mellan Emma och kommissarie Filip Alexandersson, praktiskt nog änkling i passande ålder. Eftersom det känns så förutsägbart blir jag inte riktigt fångad av vare sig Emmas sammanträffande med en gammal kärlek från utbytesstudier i Wien eller hennes och Filips ömsesidiga intresse för varandra. Boken är ändå lättläst och, skulle jag vilja säga, oförarglig. Det akademiska livet är nog, som författaren säger i en intervju, en tacksam miljö att förlägga en deckare i. Och miljön är det starka kortet här, när varken personer eller gåta är mer än lagom bra.