lördag 8 mars 2014

22. Bengt V. Wall: Döden har egen nyckel


Bengt V. Wall var uppenbarligen en ganska produktiv författare i olika genrer, men verkar nu förhållandevis bortglömd. Han blev ändå föremål för en något magsur nekrolog med deckartema, som uppmärksammar att denna bok, flera år före Sjöwall-Wahlöö, har undertiteln "Roman om ett brott". Det är nästan det enda den har gemensamt med deras tio böcker, för det här är en gammaldags pusseldeckare med en amatör som sköter utredningen vid sidan av (för att inte säga över huvudet på) polisen.

Arkeologen Allan Bergh är barndomsvän med "kriminalchefen" Helmer Mannerfeldt, och det är anledningen till att han får tillträde till brottsplatsen, kan förhöra misstänkta etc. Allans intresse i fallet beror på att den mördade, fru Sara Meyer, var en av de stora mecenaterna för hans expedition till Guatemala, varifrån han nyss är hemkommen med en stor mängd fynd från mayakulturen. Det känns ändå inte riktigt trovärdigt att en total amatör får ta över polisens utredning och till och med få en tillfällig polisbricka med titeln kommissarie. Författaren är nog ändå inte så insatt i hur en polisutredning går till, för det är bland annat en enorm förvirring i terminologin "anhålla", "arrestera" och liknande. På något konstigt sätt fungerar det ändå, kanske på grund av att så mycket annat i historien nu också kommer från en värld som känns avlägsen.

Fru Meyer bor i en stor våning vid Skeppsbron:


men sidogatorna verkar vara påhittade för sammanhanget, så huset finns förmodligen inte heller i verkligheten. I bottenvåningen finns ett rederi, som hennes svåger är direktör för, och det tycker jag är extra roligt med tanke på att Dahléns låg i ett hus vid Skeppsbron. Det finns tre ingångar till våningen och ett aningen för stort antal släktingar:





för att det ska vara riktigt lätt att följa med. Alla medverkar inte aktivt, och några är dessutom redan avlidna, men det är ibland svårt att minnas vem som är vem och hur de är släkt. Pikant nog var alltså fru Meyers avlidne mans syster gift med hennes bror, så nästa generation har dubbla anledningar att kalla henne faster. "Kusinerna", som den yngre generationen kallas, är dessutom ibland kusiner med varandra på ett par olika sätt.

I denna röra har det varit en omfattande trafik av släktingar in och ut ur fru Meyers våning före, under och efter den kvart som mordet måste ha ägt rum. (Till personaget ska också läggas en törstig portvakt som lägligt nog uppsökte vinkällaren just då samt en trotjänarinna på besök hos sin syster - eller?) Fru Meyers svåger kör en "crèmegul Studebaker" som den observanta polisen sett vid olika tidpunkter runt om i Stockholm:




















Det känns inte heller riktigt trovärdigt. Ur dessa iakttagelser och några andra drar Allan skarpsinniga slutsatser om hur mordet har gått till och vem som har begått det. Han arbetar lite som Sherlock Holmes, det vill säga ställer till synes konstiga frågor och verkar nöjd med de till synes ovidkommande uppgifter han får fram. Krönikören, hans svåger Sven, är snarast dummare än Watson, men gör heller inget för att dölja det.

Allt detta kan jag stå ut med, för jag gillar egentligen den här genren. Man får helt enkelt acceptera de förutsättningar som gäller, om man ska kunna läsa en sådan här bok med minsta behållning. Det som allra mest gör att den här boken känns så gammal är annars att det läggs ett sådant fokus på att familjen är judisk. Det är lite för många beskrivningar av köttiga näsor och tjocka läppar för att det ska kunna förklaras av tiden då detta skrevs (originalet kom 1958). Religionen har sin betydelse för gåtan, men inte så att det motiverar alla sådana personbeskrivningar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar