4. Stieg Trenter: Som man ropar...

Denna Stieg Trenters andra bok utspelar sig sommaren 1943, året efter den föregående. När jag tänker på vad jag har läst av Trenter tidigare minns jag det som att det påfallande ofta är sommar; det ska bli intressant att se om det intrycket visar sig vara sant när jag arbetar mig igenom hela hans produktion.

Vad gäller intrigen har den här boken inte något gemensamt med föregående mer än att en kommissarie Kjellberg, som var med på ett hörn förra gången, nu har huvudansvaret för polisutredningen. Trenters genomgående problemlösare, fotografen Harry Friberg och kriminalintendenten Vesper Johnson, har ännu inte gjort entré. Inte heller finns det så många spår av den mat som lär stå i centrum i många av de kommande böckerna. Eventuellt beror det på ransoneringen, men vid ett restaurangbesök beställs det i alla fall "delikatessassietter", en tidsmarkör så god som någon.

Huvudrollen kreeras i väntan på Friberg av journalisten Gerard Anderson, som av en gammal klasskamrat får låna en sportstuga i gränstrakterna mellan Värmland och Dalarna. Det är lika somrigt där som det var i Stockholms skärgård sommaren innan, men hans veckor där är mer en upptakt till rafflande händelser som till största delen utspelar sig i Stockholm. Gerard försöker med varierande framgång klara sig själv från såväl mordmisstankar som Gestapo-agenter som norska motståndsmän.

Det är rätt spännande för det mesta, och inte minst är Trenter även nu en hejare på att avsluta varje kapitel med en cliffhanger. Sedan jag skrev om föregående bok har jag hittat en uppgift att den först publicerades som följetong i Allers, och det förklarar ju varför den är upplagd på det sättet. Eventuellt är det lite för många sammanträffanden för min smak, som att två cyklar, tillhöriga en god vän till Gerard, är påpassligt tillgängliga när de behövs och att ovanligt många personer verkar ha skjutvapen hemma.

Tre av Trenters böcker om Friberg och Johnson blev tv-serie på 80-talet med Örjan Ramberg och Stig Grybe i huvudrollerna. Den minns jag som spännande, men jag hade helt missat (eller glömt) att även denna blev tv i samma veva. Som Gerard syns Tomas Norström, som jag annars mest förknippar med rollen som tafatt lillebror i Pistvakt. Som kommissarie Kjellberg ser vi ICA-Stig, och tittar man noga kan man också se både en ung Måns Herngren och Gert "Äntligen" Fylking som tyska agenter.

Det är en till största delen ganska trogen televisering av boken, men tyvärr har den en påhängd slutscen som boken av mycket goda dramatiska skäl saknar. Den förstörde nästan hela intrycket för mig. Roligast är annars en replik som inte heller finns med i boken, sagd av en anonym tant i en tågkupé: "Det finns ju folk som säger Sollefteå, men själv säger jag alltid Skellefteå."