Det har kanske framgått här tidigare att jag gillar Håkan Nesser. Det här ska alltså vara en bok som han har översatt, och när översättaren är mer känd än författaren är förlaget ju inte dummare än att använda det på omslaget. Men ett antal recensenter har kommit fram till - och jag kan inte annat än hålla med dem om - att det nog är Nesser själv som har skrivit det här. Paula Polanski verkar nämligen helt okänd sedan tidigare, skulle möjligen kunna vara en pseudonym, men hon skriver påfallande likt Nesser, även med hänsyn till att texten så att säga ska ha passerat genom honom. Inte minst utspelar sig stora delar av berättelsen i orter omkring Maardam, där Nessers tidigare problemlösare Van Veeteren var verksam.
På lite samma sätt som i Himmel över London är huvudsaken med den här boken att lura läsaren med vad som är verklighet och inte, i och utanför romanen. Ramberättelsen handlar om att författaren Max Schmeling, namne med en gammal tungviktsboxare, får brev av en gammal ungdomsbekant, Tibor "Skithögen" Schittkowski (Nessers fäbless för originella namn firar nya triumfer), som vill att Schmeling hjälper honom med ett uppdrag. Parallellt får vi följa med när Schmeling läser Schittkowskis nedskrivna berättelse om sitt liv. Och sedan blir det ytterligare lite krångligare. Det är gjort med stor berättarglädje och jag tror faktiskt att det hänger ihop. Det negativa är väl att det är en bok man knappast kan ha något nöje av läsa om.
Det finns också ett anagram i boken, som jag inte har lyckats lösa, och vad jag har hittat på nätet inte någon annan heller. Det ligger nära till hands att tro att man ur dörrskylten PIRMASEN/RANDERS åtminstone ska plocka ut NESSER, men vad gör man av resten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar