För några år sedan läste jag Håkan Nessers Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö med stor behållning, och jag tyckte också att filmen var klart sevärd. Det här är kanske inte riktigt en traditionell uppföljare, men kallas på ett par ställen jag har hittat för "pendang", och det är ganska välfunnet. Det utspelar sig kanske 6-7 år senare i samma trakt, och mordet i den förra boken nämns (liksom Olle Möller, för övrigt), så vi befinner oss i samma delvis fiktiva universum. Det kan också, precis som den förra boken, beskrivas som en korsning av uppväxtskildring och deckare.
Mauritz, 17 år, går på gymnasiet, sommarjobbar på en torvmosse, köper skivor, lyssnar på Radio Luxemburg och läser Herman Hesse och Albert Camus. I grannhuset bor Signhild Kekkonen-Bolego [sic] med sina föräldrar och den inneboende "Poeten Olsson". En dag hittar hon sin pappa halshuggen. Boken handlar dels om hennes och Mauritz' relation, dels om utredningen av mordet och Mauritz' ansträngningar att göra sig nyttig i det sammanhanget. Men när lösningen presenteras på slutet, i ett kapitel som utspelar sig i nutid, känns den ganska oviktig. Bokens starka sida tycker jag är skildringen av hur det är att vara 17 år 1967, framför allt när det berättas med lagom distans av en vuxen berättare med gott minne.
Tydligen ska det vara en grej med Håkan Nesser att han använder ordet "luguber" i varje bok, och i denna tror jag att jag hittade det två gånger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar