Det verkar vara en etablerad sanning att Muminböckerna blir alltmer vuxna och alltmer melankoliska efter hand som serien fortskrider. I den här näst sista boken av de ursprungliga nio är det sensommar och höst, vilket bara det gör det melankoliskt. Familjen lämnar Mumindalen och hamnar på en ö med en fyr, och där flyttar Mumintrollet hemifrån, ett vuxenblivande så gott som något. Annars är det ovanligt mycket Mårran, som lever upp på ett oväntat sätt, och ovanligt mycket Lilla My, som jag faktiskt tycker är ganska störig. Men hon har ju haft en svår uppväxt, förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar