141. Ulf Kvensler: Låt vågorna göra resten

Upplägget i den här spänningsromanen är mycket lovande. Det handlar om författaren Marcus som gjorde en succédebut för ett antal år sedan med en roman tydligt inspirerad av hans tid på prestigeskrivarutbildningen Biskops-Arnö. Sedan har han skrivit två böcker till, som var och en har sålt lite sämre än den föregående, och nu jobbar han som brevbärare när han inte har korta påhugg som gästlärare på skrivarutbildningar (dock inte av Biskops-Arnö-status, förstår man). I detta läge blir han kontaktad av en gammal bekant från utbildningen, Ernst, som har avancerat till en central roll i Kultursverige. Han har nu skrivit en roman med både litterära och kommersiella anspråk, men vill inte gärna skylta med sitt eget namn i sammanhanget. Hans idé är att Marcus ska hjälpa honom att placera den på ett förlag genom sina kontakter och sin agentur för en publicering under pseudonym. Det går inte riktigt som planerat, för plötsligt finner sig Marcus i situationen att hans agent och hans förläggare tror att det är han som har skrivit boken, och de är mycket intresserade av alltihop utom just pseudonymlösningen.

Sedan snurrar det på, och det går inte att säga mycket mer utan att förstöra läsnöjet. Det blir en historia av den sorten där det blir viktigt vem som vet vad, och om utmaningen är störst för läsaren eller för Marcus att hålla ordning på det vet jag knappt. Som många sådana berättelser handlar den också om hur lätt det är att i en sådan situation göra något man inte trodde att man var kapabel till. Titeln antyder något om det, men den djupaste innebörden av den står inte klar förrän alldeles på slutet. Författaren lyckas hålla mig intresserad hela vägen, för när det är någon timme kvar av lyssningen är jag helt oförmögen att se hur det ska gå att få ihop ett slut med någon form av trovärdighet. Ändå lyckas det ‒ inom genrens ramar, ska understrykas. I verkligheten hade något agerande inte uppfattats som helt trovärdigt, tror jag. Men så fungerar det ju med fiktion. Det är inte underligt att jurygrupper i olika prissammanhang har fastnat för Ulf Kvensler.

140. Therese Bohman: Kammakargatan

Ett tidigare verk av Therese Bohman jämförs av en bedömare på omslagsfliken med Hjalmar Söderberg. Snarare än dennes melankoliska flanerande får den här kortromanen mig att tänka på Klas Östergrens skildringar av den stora våningen på Hornsgatan i Gentlemen med uppföljare. (Det finns fler som har gjort den kopplingen, ser man när man surfar runt bland recensionerna.) Inte bara figurerar en lägenhet som rimligen bör vara större och dyrare än de boende skulle ha råd med, berättarjaget i Kammakargatan delar också namn med sin författare, precis som det i Gentlemen figurerar en författare som heter Klas Östergren.

Det hela utspelar sig på nittiotalet, och fiktionens Therese Bohman flyttar till Stockholm för att läsa kulturvetarlinjen på universitetet. Hon hittar bostad i form av ett hyresrum i en förort, men genom bekantskapen med en kurskompis, Andreas, får hon möjlighet att hyra ett krypin på vinden på Kammakargatan. I en större lägenhet längre ner i huset bor Andreas med sin kompis Roman, som pluggar, jobbar extra på antikvariat och dessutom producerar ett litteraturfanzine. Therese finner sig snart tillbringa sin mesta tid i denna större lägenhet, inte minst eftersom där hålls fester nästan varje helg.

Själv har jag bara distanskurserfarenhet av just Stockholms universitet, men jag gick på ett antal introduktionsmöten och A-kurser på nittiotalet på ett annat stort universitet och känner mycket väl igen delar av Thereses tillvaro. Där är såväl tidlösa (inbillar jag mig) inslag som att navigera rätt bland kurslitteratur och tentor som mer tidsbundna detaljer, såsom att betala terminsräkning och få ett papperskvitto. Och antikvariatet där Roman jobbar har jag både besökt och handlat på, fast det är stängt sedan 2019. Det har hänt mycket på de tjugoåtta år som har gått sedan den fiktiva Therese kom till Stockholm.

Mer än handlingen är det ändå stämningen som definierar den här historien. Även om den nog har drag av flanörens (flanösens) melankoli är den i min läsning mest en förväntan inför det vuxenliv som börjar här.

139. Claire Keegan: Foster

Claire Keegan har hyllats för sina noveller och liknats vid Alice Munro. Det här får väl kallas för en långnovell eller möjligen kortroman med sina omkring åttio inte alltför välfyllda sidor, men den är i alla fall lång nog för att publiceras på egen hand här. (Den har också kommit ut tillsammans med en annan historia av ungefär samma längd inom gemensamma pärmar.)

Inte bara formatet är sparsmakat utan också stilen. Det handlar om en flicka som, av skäl hon inte är klar över, kommer till ett barnlöst par på landet, möjligen släktingar, möjligen vänner till hennes föräldrar. Där lämnas hon, och hennes pappa kör därifrån. Hon får ett rum att bo i, kläder att använda och skulle nog av en utomstående betraktare uppfattas som barn i familjen. Själv är hon alltså omedveten om vad hon gör där och varför hon inte får vara hos sina föräldrar och syskon.

Det här är en synnerligen skickligt berättad historia, där nästan ingenting händer, men ändå är det spännande. Det är på sätt och vis mer imponerande än när en författare använder alla effekter som finns för att skapa spänning. Huvudsaken är ändå inte hur det slutar, utan allt det som inte berättas.

138. Mark Twain: A Dog's Tale

Inte ett öga torde vara torrt efter läsning av denna novell, som symptomatiskt nog efter första publiceringen i tidskrift (julnummer!) gavs ut av National Anti-Vivisection Society. Det är en hund som berättar själv och det utspelar sig vid en tid när människans syn på husdjur var en annan än idag. Den tappra berättaren räddar familjens baby från en brand, men husfadern misstar sig och slår hunden med en käpp. För att bara nämna något. Mellan händelserna är det också ganska roligt när hunden försöker förklara långa och svåra ord.

137. Mats Jonsson: De jävla barnbarnen

Mats Jonsson är mest känd som serieskapare, och det är som sådan vi har träffat på honom tidigare i den här bloggen. Men här har han alltså fått tillfälle att skriva radionovell, och det gör han faktiskt alldeles utmärkt. Intressant nog är han också relativt igenkännlig trots bytet av medium.

Det utspelar sig i en avfolkningsbygd någonstans norrut. Det skulle mycket väl kunna vara i eller nära Kramfors, där Mats Jonsson är uppvuxen och nu bor igen. Kanske finns det något subtilt tecken som jag missar eftersom jag aldrig har varit där, men beskrivningen av de många tomma affärslokalerna och den tynande Rotaryklubben kräver ingen direkt lokalkännedom för att vara relaterbar.

Det som händer gäller ett författarbesök som Rotary är med och ordnar. För den som har varit på några sådana är det också stor igenkänning när rullatorerna drar in. (Jag hade tyvärr inte möjlighet att gå när Mats Jonsson själv var på biblioteket i grannbyn för några veckor sedan, men tänker mig att han har stor erfarenhet att använda när han ska beskriva den sortens evenemang.)

Efter att ha varit kritisk mot de flesta radionovellerna ett bra tag blev jag glad att det äntligen kom något som jag uppskattade. Inte minst Rolf Lassgårds inläsning bidrar till det.

136. Antoine de Saint-Exupéry: Lille prinsen

Mina minnen av den här klassikern var ganska dimmiga, faktiskt så dimmiga att jag nu undrar om jag överhuvudtaget har läst boken tidigare, eller om jag bara har tagit del av den i TV:s Boktipset eller liknande. Men den uppfattning jag gick in i den här läsningen med, att det är en underlig historia, den kvarstår. Den som vill ha en resumé av handlingen kan hitta en sådan på annat håll. Här ska bara sägas att jag tror att det tänkta djupet i berättelsen undgår mig, men det kan bero på min ofullkomlighet.

135. Frances Hodgson Burnett: The Secret Garden

Senaste bokcirkelboken var den här brittiska klassikern från tidigt 1900-tal, som jag tror att jag har läst för länge sedan, men inte kom ihåg mer än huvuddragen i. Nu blir det spoilers, varom läsaren härmed är varnad.

Det handlar om Mary (till höger på omslaget ovan) som har blivit föräldralös och därför skickas från Indien till England för att bo hos sin farbror (det vill säga sin fasters man, oavsett vad vissa översättningar vill ha det till), som hon aldrig har träffat. Det blir inte mycket umgänge nu heller, för han är mest på resande fot, och Mary tas om hand nödtorftigt av tjänstefolket på hans herrgård i Yorkshire. Så småningom upptäcker hon på egen hand att hon också har en kusin, Colin (till vänster på omslaget), som är sängliggande med oklar diagnos. Ingen av dem har haft någon normal barndom, och ingen av dem är till att börja med särskilt sympatisk.

Så tar sig Mary ut från herrgården och upptäcker trädgården i allmänhet samt en hemlig trädgård i synnerhet. Den har varit Colins döda mors ögonsten, och de båda tar sig an dess upprensning. Till sin hjälp har de Dickon, ett naturbarn från heden som har osedvanligt god hand med växter och djur, förutom att han är ett friskt och starkt föredöme för Mary och Colin. Sensmoralen är att om man bara tar sig samman och är ute i friska luften blir man också frisk. Det är väl inte riktigt sant, men man blir å andra sidan inte friskare av att ligga i ett mörkt rum och älta att man kan bli puckelryggig och dö, som Colin har gjort i tio år.

Vi tyckte överlag att det var trivsam läsning, inte minst att författaren verkar ha haft en sund inställning till barn och uppfostran vid en tid när det kunde vara hur som helst med det. Några av oss hade läst förr, men uppskattade ett återbesök.

134. Edgar Allan Poe: The Devil in the Belfry

Edgar Allan Poe skrev mycket utöver de detektiv- och skräcknoveller som brukar finns med i samlingar och antologier. Ett exempel är denna berättelse, som ska vara satirisk, berättas det på Wikipedia, vilket verkar vara grunden till strömningstjänstens presentationstext (eller om det är tvärtom). Jag hade lite svårt att följa med i den omfattande miljöbeskrivningen av den nederländska(?) byn där alla invånare är intresserade av klockor och kål, och tror att det här kan vara en historia som kommer bättre till sin rätt om man läser den själv i bok eller på skärm. Det sistnämnda kan man göra här.

133. Mattias Edvardsson: Vykort från en mördare

Tidigare har jag varit ljum i min inställning till Mattias Edvardssons nya serie med polisromaner, men i den här andra delen lyfter det betydligt. Inte minst är själva gåtan riktigt bra, och jag undrar om det inte beror på att den tar ett steg i riktning mot det orealistiska, paradoxalt nog.

Liksom tidigare handlar det om Gunni Hilding som egentligen är ordningspolis i Trelleborg, men även nu blir inlånad till en mordutredning. Hon ska förmodligen vara en relaterbar person med fel och brister som alla vi vanliga människor kan identifiera oss med, men lite för ofta är hon bara offer för sitt dåliga självförtroende. Tillsammans med henne finns ungefär samma kolleger som förra gången, och de tycker själva att de är för få för att kunna bedriva en riktig mordutredning. Det tycker jag också, men jag förstår ju att det inte går att ha hur mycket folk som helst med i handlingen i en bok.

Den bärande idén är att en mördare varskor sina offer medelst vykort i brevlådan. På vykortets framsida finns en kyrka, intill vilken offret senare hittas. På baksidan finns skrivet ett datum, som visar sig bli offrets dödsdag. Det hela är så surrealistiskt att det kunde vara hämtat från den gamla tidens pusseldeckare, så man får inte bli alltför ilsken på Trelleborgspolisen för att de inte tar varningarna på allvar från början. Jag som gillar just den sortens deckare tycker förstås att upplägget är högst förtjänstfullt.

Miljön med kyrkor och kyrkogårdar är naturligtvis också tacksam för en författare att göra något av. Nu har jag dessutom lyssnat på boken vid precis rätt tid på året, för den utspelar sig i slutet av oktober och början av november, och då kan man lätt relatera till sådant som att det blir mörkt redan vid halvfemtiden och att det mesta på slätten är grått och brunt. Inget av det har dessutom ändrats sedan det nittiotal när handlingen äger rum.

Om inte nivån hade höjts hade jag hoppat av den här serien så här dags, men nu ser jag i stället fram emot nästa bok. Eftersom det också finns en parallellt löpande tråd om Gunnis privatliv, vilken ännu inte är färdigutredd, kommer det med all sannolikhet en sådan.

132. John Ajvide Lindqvist: Svinen

Det finns tydligen en hel genre som kallas hillbilly horror, framgår det i baksidestexten på den här något atypiska John Ajvide Lindqvist-boken. Den utspelar sig i Sverige, så kanske skulle man ha hittat någon annan beteckning, som inte i lika hög grad för tankarna till USA:s landsbygd. Å andra sidan är vi väl bekanta med de troper som antas höra dit.

Det handlar om ett dansband på dekis, Tropicos, som numera mest spelar på invigningar av gallerior och bilfirmor, fast man förstår att de har haft mer glansfyllda dagar. Vad som händer är att de och deras buss blir kidnappade av ett par syskon, verksamma som grisbönder, men också långvariga fans till bandet. Därefter sparas det inte på effekterna, och det är svårt att komma ifrån intrycket att författaren mest är ute efter att testa gränserna för vad man kan tilllåta sig i skönlitteratur på ett vanligt förlag. Varningen på framsidan, som finns i utförligare varianter både på baksidan och i ett förord, är förstås ett sätt att locka läsare, inte sålla fram de läsare som kan tänkas tåla det hela. Och med den här läsaren lyckades det knepet. Kanske är det meningen att det här ska vara roligt, eller i alla fall underhållande. Jag blir mest trött, samtidigt som jag uppskattar att boken bara är på ungefär hundra sidor. Det tror jag är vad konceptet håller för, även för den som uppskattar det mer än jag.

131. Axel Hellby: Avskuren

Frank Murke fortsätter här sin verksamhet som "polis i ensam tjänst" i det sörmländska kustsamhället Brannvik. Eftersom det här är bok nummer två är det en del som förutsätts bekant, utan att det för den delen krävs att man minns varje detalj i föregående bok. Det är snarare den numera vanliga typ av deckare som förutsätts läsas i ordning, men inte lägger onödig vikt vid en genomgående historia. Förutom Frank finns här ett återkommande persongalleri, inte minst hans assistent (eller liknande) Erna. Hon har många fördelar, inte minst har hon ett oöverträffat kontaktnät på orten, tack vare sin egen uppväxt och sina bröder som har många talanger. Nu är hon och Frank dessutom ett inarbetat team som inte behöver många ord sinsemellan för att de ska veta vad som behöver göras.

Mitt i en vårstorm dyker ett stort fiskefartyg upp i Brannviks lilla hamn, och morgonen därpå hittas en ur besättningen på däck med halsen avskuren. Frank får av olika skäl, varav stormen bara är ett, sköta en stor del av utredningen utan inblandning från den "riktiga polisen" i Nyköping. Det vinner boken på, men om fallet blir hanterat på bästa sätt kan man fråga sig. Det är ändå en illustration av hur Brannvik, trots sitt på kartan centrala läge, är en avkrok där samhället har dragit sig tillbaka och inte längre står för den service invånarna kunde vänta sig. Under de omständigheterna är det inte förvånande att en del brannvikare föredrar egna lösningar på vissa problem.

Parallellt med mordet pågår det en del annat i Brannvik, som möjligen inte verkar relaterat till det främmande fartyget, men det gäller ändå att läsaren har ögonen (öronen) med sig för att inte missa något. Om det är något särskilt som är de här böckernas starka sida är det just att små sidospår, till synes bara utfyllnad, visar sig vara väl så viktiga som det Frank ägnar sin mesta arbetstid åt. Kanske är det också en naturlig följd av att allt utspelar sig på en liten ort, där de flesta har en relation till de flesta, om inte så att de känner varandra så åtminstone att de har någon gemensam bekant.

I skrivande stund är del fem i den här serien på väg, så det finns möjlighet att umgås med Frank ett tag till. (Som vanligt ska också sägas att författaren och jag känner varandra.)

130. Dion Clayton Calthrop: The Abandonment of Miss Plum

Miss Plum kommer som ung sällskapsdam till en sjuklig äldre dam, som efter ett par år dör och lämnar sin förmögenhet och sitt hus till miss Plum. Hon ser det som en chans att komma ut ur sin dittills kringskurna tillvaro och slår på stort med en Parisresa. Eftersom radio nämns kan man sluta sig till att handlingen utspelar sig lite senare än la belle époque, men det finns fortfarande mycket av den andan kvar i det Paris som möter henne. Frestelserna är inte så få för den som knappt varit utanför grevskapet tidigare. Det här är en närmast övertydlig coming of age-historia där huvudpersonen är det starkaste elementet.

129. Caroline Ringskog Ferrada-Noli: Ett hörnkontor över parken

Det förekommer ett par stickspår i den här novellen, och de tar så stor plats att det är svårt att identifiera vad som egentligen är huvudsaken här. Det handlar i alla fall om kulturkretsar i Stockholm på ett sätt som gör att man som lyssnare känner sig lika utanför som tidvis berättaren gör. Möjligen är det där någonstans som poängen finns.

128. Christoffer Holst: Månsken och mozzarella

Det har gått några år både i fiktionen och verkligheten sedan den här bokens föregångare Solsken och parmesan. Då var det planerat för matlagningskurs i Italien, men den fick flyttas till Öregrund. Nu är det återigen planerat för matlagningskurs i Italien, och ursäkta spoilern, men den här gången kommer sällskapet iväg. Det är en manlig huvudperson – bror till den förra bokens manlige huvudpersonen, för övrigt – och en kvinnlig dito, orelaterad till tidigare medverkande. Deras kontakt består inledningsvis i att han städslas som spökskrivare av hennes memoarer. När chansen kommer att förlägga en del av intervju- och skrivpassen till Piemonte är de inte sena att haka på.

Hon som ska "skriva" sina memoarer är en numera medelålders före detta popstjärna, kanske en hybrid av endera av Lili&Sussie samt Kikki Danielsson, om det går att tänka sig. Hon bor i alla fall i Hälsingland och har en synnerligen tynande karriär, delvis på grund av sjukdom, delvis på grund av publikens ointresse för någon som inte släppt nytt material på alltför länge. Han som ska sitta vid tangentbordet har en liknande profil på karriären, som peakade tidigt med en kritikerrosad bok, men har därefter inte kunnat upprepa succén. Nu är han hänvisad till att översätta romantasy och spökskriva popstjärneminnen för att kunna betala räkningarna, om vilka han är ensam efter en skilsmässa.

Jag tänker ofta i samband med Christoffer Holst att det han skriver borde vara alldeles för förutsägbart för att fungera. Ändå är det något som gör att jag trivs med att lyssna, intresserar mig för karaktärerna och fortsätter till slutet. Kanske är det så enkelt att han är kompetent på att producera förströelse som inte utger sig för att vara mer än så, men å andra sidan uppfyller den nischens krav med god marginal. Här finns den obligatoriska excentriska bikaraktären, denna gång i form av popstjärnans granne, som får sina egna problem att tampas med. Här finns också humor som inte slår över i fars, utan stannar på en lagom nivå med lätt distanserade reflektioner över vad som händer och inte händer. Och här finns mat och dryck, inte bara på matlagningskursen och marknaden i Alba (varom Wikipedia kan berätta att "[o]rten är känd för sin produktion av vin, persikor, Nutella och tryffel") utan också i Hälsingland.

För oss som inte orkar med August- och Nobelpristagare varje vecka är det tillfredsställande att det finns den här sortens litteratur och att den kan hålla en viss nivå vad gäller språk och intrig. Inte en enda gång under den här lyssningen fastnar jag på något konstigt ordval eller uttal, och vad gäller intrigen har man som främsta krav att den ska hålla ihop, vilket den gör utan anmärkning. Det är gott nog en vecka i oktober.

127. Edgar Allan Poe: The Unparalleled Adventures of one Hans Pfaal

Mitt intryck är att Edgar Allan Poes digra produktion är selektivt ihågkommen. En del noveller trycks om i samlingar och bearbetas till andra medier, och så har vi sådana som den här, som inte verkar ha läsare numera. Den passar möjligen bäst som illustration av mycket tidig science fiction, i varje fall bättre än som ren underhållning. Det är tidvis mycket tekniskt när det ska redas ut hur Hans Pfaall har rest till månen med luftballong. Att han har gjort det får folket hemma på jorden reda på eftersom en månvarelse skickas tillbaka med Pfaalls redogörelse. Det här är inte alls den enda litterära rymdfärd som finns, men den förefaller ha bildat skola för många senare, exempelvis Jules Verne.

126. Aino Trosell: Vintergatan

Kortroman får man väl kalla det här, som tar tre och en halv timme att lyssna på. Men i förhållande till vad som brukar rymmas i den formen är det här betydligt mer intressant och mångbottnat. Inom det lilla formatet är det vanligt att författaren skär ner på antalet karaktärer eller antalet trådar i intrigen eller bådadera. Här är det ingen brist på vare sig folk eller händelser. Det gör det också svårt att sammanfatta på ett vettigt sätt. Något säger ändå en beskrivning av hur det hela är strukturerat.

Det är korta, ibland kortkorta kapitel med växlande perspektiv. Det kan börja med att vi får följa en person i en miljö, där han eller hon träffar någon annan. Där en annan bok hade fördjupat den situationen, ofta genom en konflikt, tar den här historien en annan väg genom att börja ett nytt kapitel. Typiskt sett är perspektivet då den andra personens, den vi i det tidigare kapitlet trodde var en bikaraktär. Och sådär håller det på, som en stafett där den metaforiska pinnen skiftar bärare. Så småningom inser man att karaktärerna har olika slags relationer till varandra och återkommer i varandras historier, ibland mycket påtagligt, ibland mer i bakgrunden.

Själva berättelsen utspelar sig under kvällen den tolfte december och följande natt och morgon. Då gör folk olika saker, beroende på ålder och intresse. Någon kan förbereda sig för luciatåg på dagis, någon annan ser till att ha föräldrafritt hemma, ytterligare någon jobbar natt. En del av det som händer är inte alls relaterat till datumet, men så är det ju i livet när det pågår. Det händer både livsavgörande och bagatellartade saker, och det är också mycket verklighetstroget. Dödsbud och graviditetstest förekommer varje dag, men inte för alla hela tiden.

Efter en något trevande inledning, där jag undrade om det bara skulle handla om en ung kvinna som jobbar på en bensinmack, artade sig det här alltså till en intressant historia. Utan att vara svår eller tung är det alldeles avgjort en roman med hög densitet, som jag tror att jag kommer att minnas ett bra tag.

125. Jaakko Pallasvuo: Reträtt

Bakom den svårfotograferade utsidan döljer sig en estetik av helt annat slag, och av ett slag som man inte är van att se i seriemediet. Här är det ljusa färger och en illustrationsteknik som vetter mer åt det konstnärliga än det kommunikativa. Färgerna motsvarar knappast innehållet, som hör till det mörkare man kan tänka sig. Det hela börjar med att berättaren och Andreas, som han har haft eller möjligen har en relation med ger sig av från stan till en ensligt belägen sommarstuga där de kan söka skydd från det som händer. Det beskrivs bara fragmentariskt som att "samhällskontraktet är brutet":

Med sig har de Li, som Andreas har gjort med barn:

Det är ingen önskesituation för någon av de tre, men av olika skäl. Så småningom blir tillvaron i sommarstugan mer och mer pressande, och gränserna för vad som är verkligt och inbillat i det vi får ta del av löses upp. Inte heller innehållsligt påminner den här serieromanen om mycket annat, men det ska tolkas som ett positivt omdöme.

124. Yann och Olivier Schwartz: Atom Agency 2. Mysteriet Lilla Hanneton

Atom Agency, som inte har något med atomer att göra, är nu en relativt etablerad detektivbyrå under ledning av den armeniskättade Atom Vercorian (det är han med ögonbrynen på omslaget). Nu har de nått så långt att de tackar nej till uppdrag som gäller att skugga otrogna äkta män, men det har nackdelen att de inte har särskilt många uppdrag alls. Att leta rätt på den försvunna "Lilla Hanneton" är egentligen ett uppdrag som Atoms far, som är polis, ger dem, eventuellt för att vara snäll.

Det är mer familj och släkt den här gången än den förra, och det verkar som om armenier är ovanligt släktkära, för de har många stora tillställningar för att markera det ena och det andra:

Det gör att uppdraget kommer något i skymundan, och när det dessutom ska varvas med återberättade inslag från andra världskriget, när "Lilla Hanneton" körde ambulans i det ockuperade Frankrike, blir det för trångt på det tillmätta utrymmet.

123. Pooneh Rohi: Smittan

Denna den senaste radionovellen handlar om den nutid där någon i "nedre tonåren" kan värvas för att skjuta någon, och det är ju ingen trevlig tillvaro. Den påverkar folk mer eller mindre, men särskilt berörd är den pappa som är huvudperson här och inser att hans tvillingsöner snart är i den åldern.

Jag har klagat innan och fortsätter med det, för jag tycker fortfarande att det är alldeles för tungt och finlitterärt i Radionovellen. Allt måste inte vara glättigt hela tiden, men någon gång kunde man kanske få önska något roligt.

122. Matthew Costello och Neil Richards: Lost in the City of Light

Tidigare har jag konstaterat att mycket av charmen med den här serien av kortromaner består i de båda huvudpersonernas gemenskap och relation, både som gifta och som kompanjoner i att utreda brott och andra mysterier. Det gör att den här delen tyvärr tappar fart, eftersom de tillbringar mesta tiden på varsitt håll. Tydligast märks det när de återförenas och dynamiken i intrigen återvänder.

Det handlar som vanligt om sir Harry Mortimer ‒ godsägare men också verksam inom brittisk statsförvaltning på ett inte alldeles genomskinligt sätt ‒ och hans hustru Kat ‒ amerikanskfödd med förflutet inom USA:s statsförvaltning ‒ som befinner sig i Paris. Sir Harry ska utföra någon sorts revision av brittiska ambassaden, men de räknar också med att ha tid för varandra i denna romantikens huvudstad. Han blir dock kidnappad och Kat får ägna tiden åt att undsätta honom med benägen assistans av dem hon kan få tag i och litar på.

Eftersom de befinner sig där får man inte heller något av den engelska småstadens behag, som annars också brukar tilltala mig. Paris är ändå Paris, kan man tycka, men det märks att paret inte är på hemmaplan, och kanske inte författarna heller, om jag ska vara kritisk. Historien är nog inte sämre än den brukar vara, men lyfter inte heller direkt. Nu hoppas jag på Mydworth och ett country house murder nästa gång.

121. Magnús Snædal: Det gotiska språket

Det här är ett litet men utmärkt kompendium, som framför allt har sin förtjänst genom en översikt över de handskrifter där gotiskan finns bevarad. För att verkligen ta sig an språket behöver man något mer än de få sidor som sammanfattar grammatiken, men sådana verk finns det inte så få.

120. Maria Maunsbach: En magisk man

I intervjuer i anslutning till den här bokens utkomst har författaren sagt att hennes mål har varit att skriva om och ha blicken på en man på samma sätt som det har varit vanligt att en manlig blick har varit fäst på kvinnor i litteraturen. Vad man än tycker om det är detta en ovanligt konsekvent genomförd skildring av en sorts man som oftare beskrivs som problematisk än placerad på piedestal, metaforiskt uttryckt. Mikael, som han heter, ser även för min inre syn ut som på bilden ovan och beskrivs genomgående som synnerligen attraktiv till det yttre. Hur det står till med hans inre framgår mer successivt, och det är inte till alla delar lika tilltalande.

Man förstår redan tidigt att det är något som har gått snett i den relation som boken på sitt sätt har som huvudtema. Mikael och berättaren ska göra slut (eller om de möjligen har gjort slut) eftersom han ska lämna Sverige och starta ett gym i Thailand. Det är inte så långsökt som det kan verka, för han har ett förflutet inom kampsport och har tillbringat en rätt lång tid där i en liknande verksamhet. Närmast i tid, hemma i Malmö, har han jobbat som flyttgubbe och sparat ihop pengar för det här projektet.

Sedan berättas det omväxlande om den sista helgen de tillbringar tillsammans och om Mikaels liv fram till dess. Berättaren får vi veta mycket lite om, i stort sett bara sådant som relaterar till hennes förhållande till (det vill säga med) Mikael. Ytterst sällan skymtar det att hon har något annat att fylla tiden med eller någon relation till någon annan person. Även det här är imponerande konsekvent.

De båda passar bra ihop, i alla fall så länge de intar sina respektive roller. Mikael äter, fixar praktiska saker samt är naken. Berättaren Jenny lagar mat och beundrar Mikael, enkannerligen hans muskulösa lår. Problem uppstår när de ska göra något annat än äta eller ligga med varandra, för att vara mycket prosaisk. Mikael är inte typen som vill prata om saker, men han har andra talanger, inte minst sex. Det har han också fått tillfälle att öva på, och det är återigen något konsekvent i att det han kan har med kroppen att göra. Bära tungt, äta husmanskost, ha sex, idka kampsport, alltihop saker som man kan göra utan att prata en massa.

Efter hand som de insprängda kapitlen om Mikaels bakgrund blir fler får man en fylligare bild av hur han har blivit den han är. Han har vuxit upp med ensamstående mamma, en föga stabil kvinna som överlämnat mycket av det praktiska omsorgsarbetet till Mikaels mormor. Det är hos henne han har lärt sig uppskatta husmanskost, vilket är en utmärkt egenskap i relationen med Jenny, något mindre så under åren i Thailand, även om han inte säger nej till thailändsk mat heller.

Till sist ska sägas att den här bokens komposition är oerhört elegant. Riktigt hur elegant begriper man inte förrän på slutet när de båda parallella trådarna knyts samman. Det är också en bok som inte påminner om mycket annat jag läser. Den konsekvens jag har nämnt ett par gånger kan generaliseras till att handla om kropp eller varför inte kött. När en hudfärg ska beskrivas görs en jämförelse med sås, som om det vore det naturligaste i världen, och det är det säkert för Jenny, som maten är så central för. Nackdelen för läsaren är att man blir hungrig varje gång man läser ett kapitel.

119. Maja Hagerman: Botvid. Den förste svensken

Det här att Botvid skulle ha varit den förste svensken, som undertiteln anger, vet jag inte om jag kan hålla med om. Men författaren argumenterar väl för det, måste man konstatera.

Botvid levde i slutet av 1000-talet och början av 1100-talet i lantlig miljö på Södertörn. Nu heter platsen efter honom Botkyrka, ingår i södra Storstockholm och genomkorsas av motorvägen E4. Botvid själv lät döpa sig i England och ägnade sig när han kom tillbaka hem åt att sprida den nya kristna läran i bygden. Det var nog inte alldeles lätt, eftersom hans familj av de sparsamma källorna att döma fortfarande var hednisk.

Maja Hagerman har gjort ett gediget underarbete för den här boken, där Botvid kommer och går, allt efter hur konjunkturerna för ett tidigmedeltida helgon växlar genom århundradena. Först handlar det om vad man faktiskt kan säga om honom, inklusive hur han blev helgon och det byggdes en kyrka för att hysa hans reliker. Under medeltiden verkar det ha varit en ganska utbredd kult av honom; bland annat var han något av ett favoritmotiv för altarskåp i Mälardalen. Sedan kom reformationen och helgon hörde till det man skulle tala tyst om. Och så har han med början för ungefär 150 år sedan fått nytt liv när man har velat skapa en nationell historia.

Var Botvid då den förste svensken? I varje fall användes han under medeltiden som en viktig gestalt när en svensk identitet skulle skapas. Han själv hade nog under sin livstid inte kommit på tanken att kalla sig så.

118. Yann och Olivier Schwartz: Atom Agency 1. Furstinnans juveler

Atom är originellt nog ett förnamn ‒ han hör till de exilarmeniska kretsarna i efterkrigstidens Frankrike och är förresten släkt med Charles Aznavour, framgår det (se nedan). Han driver utan större framgång en detektivbyrå, som inte får några intressanta uppdrag att tala om, utan mest skuggar otrogna äkta män och liknande. Men så stjäls Aga Khans hustrus smycken:

och Atom med sällskap får anledning att ta sig an eftersökningen. Det blir en i genren ganska traditionell historia där de ömsom jagar, ömsom jagas, och ibland råkar illa ut, eftersom det finns skurkar av olika slag som är ute efter mer än bara juvelerna.

Det är också traditionellt tecknat i den fransk-belgiska ligne claire-skolan med stora översiktsbilder, där det finns mycket att titta på:



och detaljrika, autentiska miljöer, inte minst bilar från tiden:

Det är alls inget fel på det här albumet, men det är heller inget som lyfter det till något särskilt minnesvärt. Det finns ett album till om Atom, men sedan verkar sviten ha tagit paus sedan 2020.

117. Mark Twain: Cannibalism in the Cars

Långt före Mordet på Orientexpressen skrev Mark Twain om ett sällskap som blir insnöade med sitt tåg utan möjlighet att komma loss. Det här utspelar sig någonstans på amerikanska prärien, innan det fanns någon möjlighet att telegrafiskt anropa en station. När herrarna ombord inser att de behöver tillgripa kannibalism för att inte alla ska dö övergår det hela i en absurd parodi på sammanträden med omröstningar och ordningsfrågor och ajourneringar. Det ska enligt uppgift vara en satir över det amerikanska politiska systemet, men jag tycker den fungerar på ett mer allmänt plan. Möjligen är inte slutet alldeles tillfredsställande, men det är förstås en utmaning att förklara varför någon finns kvar som kan berätta.

116. Vincent O'Sullivan: My Enemy and Myself

Det här är en historia där obehaget uppstår inte genom blodvite, även om det förekommer sådant också. I stället är det närmast ett paradexempel på opålitlig berättare, dessutom en som gör att man som lyssnare inte kan vara säker på vad som är verkligt och vad som bara finns i hans huvud. Att det ska gå illa förstår man redan tidigt, när föremålet för hans uppvaktning också får en annan manlig vän. Men i sitt lilla format, ungefär en kvart i lyssnad form, är det riktigt bra.

115. Mark Twain: 1601

Obildad som jag är hade jag ingen aning om vad som väntade mig här, utan trodde att detta var ännu en av Mark Twains humoristiska noveller. Det är det också på sätt och vis, men det är verkligen inte hela sanningen.

1601 är en historia som utspelar sig det året, närmare bestämt i drottning Elizabeths av England privata gemak. Där samtalar hon med bland andra Shakespeare, Francis Bacon, Walter Raleigh och Ben Jonson, alla notabiliteter från tiden och åtminstone tänkbara som sällskap till henne. Historien har blivit utnämnd till "the most famous piece of pornography in American literature", men det har senare motsagts, och jag kan inte heller hålla med om att det är pornografi i det ordets vanliga mening. Däremot handlar det ganska mycket om kroppsfunktioner av olika slag.

Det medförde hur som helst att novellen länge inte kunde publiceras på vanligt sätt, utan cirkulerade i små privata upplagor, från allra första början utan att det framgick att det var Mark Twain som var författaren. Om allt detta får man en grundlig orientering, ty av en timme och tjugo minuter är det bara sjutton minuter som ägnas själva novellen, medan resten är en lång introduktion och en något kortare samling fotnoter.

I våra fördomsfria dagar finns den förstås tillgänglig på Project Gutenberg, och där kan man också läsa introduktionen och fotnoterna. Om man nöjer sig med lite sekundärläsning har den också en egen artikel på Wikipedia.

114. Mark Twain: The McWilliamses and the Burglar Alarm

Efter påtryckningar från mrs McWilliams går mr McWilliams med på att låta installera ett elektriskt tjuvlarm hemma. Det visar sig vara en rätt usel idé, eller i alla fall en rätt usel lösning på ett problem, som möjligen inte var så allvarligt från början, eftersom de får fler påhälsningar av tjuvar efter installationen, som dessutom kräver återkommande uppdateringar, som det hade kallats idag. Humorn uppstår oftast i att varken paret McWilliams eller inbrottstjuvarna uppträder som man hade väntat sig. Det är inte en intrig som håller för en roman, inte heller en längre novell, men den här historien som tar en kvart att lyssna på är alldeles lagom lång för idén.

113. Mark Twain: The Belated Russian Passport

Mark Twain skrev inte bara om Tom Sawyer och Huckleberry Finn, utan även mycket annat, inte minst noveller. Den här handlar om den unge amerikanen Alfred Parrish, som är på bildningsresa i Europa, men han får snart inta birollen i både berättelsen och sitt eget liv. Han befinner sig i Berlin och ska samma kväll ta natttåget till Paris f v b till hemlandet. På en ölhall råkar Alfred på den frejdige major Jackson, även han amerikan, som tycker att den unge mannen borde se Sankt Petersburg innan han lämnar Europa. Konsulatet har stängt för dagen, men majoren tycker att det mesta går att lösa, inklusive att ta sig in i Ryssland utan pass (som vid den här tiden verkar vara något i stil med visum). Att befinna sig i Ryssland utan lagliga papper kan leda till tio år i Sibirien, vilket Alfred förstås inte önskar sig. Det är en rätt rolig historia som håller oväntat bra fortfarande, kanske för att vi fortfarande stöter på folk som är som major Jackson och tycker att allt bara ska lösas med motiveringen "vet ni inte vem jag är".

112. Vincent O'Sullivan: Will

De här novellerna av Vincent O'Sullivan är mycket upptagna av döden, utan att det alltid är kriminalhistorier eller utpräglade skräckberättelser. Den här måste nog ändå placeras i den senare genren, eftersom det handlar om en man som tar livet av sin fru, som i sin tur lovar att hämnas från andra sidan graven. Tematiskt skulle det här kunna vara Edgar Allan Poe.

111. Robert E. Howard: Rattle of Bones

Den här novellen är från 1929, men den känns äldre än så, om det nu beror på att den utspelar sig någon gång vid skiftet 1500-/1600-tal eller på något språkligt. Det handlar om två herrar, en fransman och en engelsman, som kommer till ett värdshus i Schwarzwald och tar in där med oönskade följder. Eftersom det hela ska klaras av på bara en dryg kvart går det undan, möjligen lite för mycket för att resultatet ska bli riktigt bra.

110. Mattias Edvardsson: Odjuret på andra sidan sjön

Mattias Edvardsson skriver inte bara spänningsromaner (och numera traditionella polisdeckare) för vuxna utan också för yngre läsare. Den här står på Hcg på biblioteket, det vill säga är tänkt för 9- till 12-åringar. Min kontakt med den målgruppen är mycket begränsad, men jag tror att berättelsen som sådan kan fungera. Däremot är det något med den som känns platt och aningen oengagerat. Kanske är det att varken språk eller något annat signalerar tempohöjning när det faktiskt blir spännande på allvar i andra halvan.

Det handlar om Wille som inte alls är intresserad av att tillbringa sommaren i en hyrd stuga med sin mamma och hennes nya kille. I grannstugan, den enda i närheten, bor två syskon och deras pappa, som nog borde befinna sig närmare ett sjukhus, men han har tillbringat alla sina somrar där, och så ska det vara i år också. Rakt över sjön ligger ett annat hus och där bor alltså Odjuret. Det Wille får reda på är att det är en man som har dödat hela sin familj. Det här upptar förstås både honom och syskonen Viola och Romeo, för hur kan ett sådant odjur få gå löst?

Wille är en sympatisk huvudperson, och skildringen av honom hör till det bästa i boken. Han är i sina egna ögon en fegis, men man behöver inte ha läst mycket litteratur för att gissa att han kommer att behöva utmana den självbilden. Övriga medverkande utvecklas mindre. Hur det är med Odjuret ska förstås inte avslöjas, men man får åtminstone en förklaring.

109. Knut A. Jacobsen: Buddhismen. Religion, historia, liv

Liksom författarens motsvarande bok om hinduismen är det här en grundlig grundbok i ämnet. Den betonar möjligen det förflutna och Buddha själv i en utsträckning som gör att nutidens buddhism, inte minst den som finns utanför Asien, inte blir särskilt utförligt behandlad. Nu har jag läst hela boken, men jag tror att den också fungerar bra som referensverk och kan läsas i delar av den som söker något särskilt.

108. Tony Samuelsson: 5 november 1954

Veckans radionovell handlar om vad som kan ha hänt efter Stig Dagermans död, närmare bestämt hos hans mor. Han växte upp med sina farföräldrar och hade mycket begränsad kontakt med henne; så långt verkar den här fiktionen följa verkligheten. Vad som verkligen sades i samtal är möjligen inte lika säkert. Det är en fint berättad novell som trots det tunga temat inte blir outhärdlig. Däremot är jag inte säker på om jag tycker att det tillför något att låta den handla om en verklig person.

107. Knut A. Jacobsen: Hinduismen. Historia, tradition, mångfald

Nu pågår projektet att läsa ut halv- eller trekvartsläst kurslitteratur i anslutning till hemtentamina. Det kan komma att sätta avtryck här de närmaste veckorna. Detta är vad titeln säger, en grundlig översikt över hinduismen med dess olika inriktningar, traditioner, gudar och gudinnor. Stundom blir det tjockt med namn och termer, men då får man andas in och simma vidare och hoppas att man kommer ut på andra sidan. Något har förhoppningsvis fastnat.

106. Marie Tillman: Familjen Fågel. Först är det roligt

Förutom att familjemedlemmarna ser ut som fåglar börjar den här historien ganska normalt. Efter ett tag blir det allt mindre normalt, till den grad att det mot slutet är närmast absurt. Ingen av de medverkande säger eller gör vad som förväntas av dem. På det sättet är titeln missvisande, för det är inte förrän i andra halvan som det blir riktigt roligt. Då är det å andra sidan som en skickligt spelad fars där alla har något att dölja.

105. Pamela Jaskoviak: Medicin mot melankoli

Pamela Jaskoviak har inte hörts som kåsör i Godmorgon världen på ett tag, var min första tanke när jag hittade den här diktsamlingen på biblioteket. Det är där jag har stött på henne oftast, men nu verkar det som om hon inte har varit med där på ett par år.

Titeln antyder att dikterna ska uppfattas som humoristiska, men det är bara glimtvis, om jag nu inte totalt missar något. När det glimtar till är det å andra sidan väldigt roligt på ett par ställen. Annars är temat natur, vill jag sammanfatta det som, ibland med en terminologi som hämtad ur en lärobok. Efter en sådan formulering ("en tvåhjärtbladig kärlväxt") kan det sedan sväva iväg och bli synnerligen poetiskt.

104. Axel Hellby: Det är pengarna man minns

Hur minnet fungerar är ett centralt tema i den här novellen där författaren återvänder till en arbetslivserfarenhet från ungdomen. Det är inte alls bara pengarna han minns, men han visar på ett intressant sätt hur vissa detaljer fastnar i minnet, medan andra inte alls gör det, fast de borde ha varit viktigare.

Noveller har sina fördelar för både författare och läsare. De måste inte alls ingå i en tryckt novellsamling; den här har sitt ursprung i en tidskrift men är nu elektroniskt publicerad. För läsaren kan en fristående kort historia vara det man hinner eller orkar med under en viss lässtund. Vad gäller det ekonomiska så är den gratis här.

103. Tove Jansson: Pappan och havet

Bokcirkeln har temat världens sju underverk (vi har gärna teman på temat sju, eftersom vi är sju stycken i cirkeln). Den här boken anknyter till temat genom att en fyr har en central roll, och fyren på Faros vid Alexandria var ju ett av antikens sju underverk.

Vi i cirkeln hade lite olika ingångar till Muminvärlden, även om den är en sådan fiktiv värld som man kan veta ganska mycket om utan att egentligen ha läst böckerna. Vi konstaterade att den här delen i serien, den åttonde, inte innehåller det stora person-, eller rättare sagt figurgalleri som man förknippar med Mumindalen. Det är bara Mumintrollet, hans föräldrar och lilla My som reser iväg i båt, och på något inte helt förklarat sätt finns också Mårran med.

Pappan har fått för sig att han ska bli fyrvaktare på en ö:



och då får resten av familjen följa med, antingen de vill eller inte. Egentligen vet han ingenting om hur man sköter en fyr, och det hela går därefter. Resten av familjen sköter sitt, var och en för sig, men alla sammanstrålar vid måltiderna.

Vi hade en hel del att diskutera, fast vi inte var odelat positiva till karaktärerna, som onekligen har sina sidor. Men det visar ju också att det här är en kvalificerad författare som tar sina läsare på allvar.

Den platsangivelse som finns på bilden ovan:

leder inte till någon ö, men det lär finnas ett grund där, hälsar Wikipedia.

102. Axel Hellby: Skadeskjuten

Varje svensk ort som är stor nog att ha en polis stationerad förefaller numera också bli miljö i en deckare ‒ eller helst en serie deckare, så länge befolkningen räcker att ta livet av. (Morden i Midsomer fyller trettio nästa år och är framme vid säsong tjugofyra. Men där är det ju ett helt grevskap, förstås.) Ett annat grepp är att skapa en fiktiv plats, som Axel Hellby har gjort i den här serien, som inleddes förra året och finns i fyra delar hittills. Stället heter Brannvik och ligger vid Bråviken i södra Sörmland, såvitt jag förstår ungefär där Nävekvarn finns i verkligheten. Författaren har också låtit Nävekvarn låna ut lagom mycket till fiktionen (se intervju på det temat här), men jag kan förstå att det känns praktiskt att få hantera även en verklig plats som fiktiv när det gäller vad man behöver eller inte för intrigens skull.

Brannvik är ändå mycket relaterbart även för mig som aldrig har varit i Nävekvarn. Det påminner om många andra orter i landet där samhällsservicen inte är vad den har varit. Det kan bero på olika saker, men i Brannviks fall undrar jag om inte orten lider av att ligga lite för nära annat. När man kan ta sig till Nyköping på under en halvtimme (märk väl, om man har en bil och får köra den) kan man inte räkna med ett stort utbud av specialaffärer på orten. Brannvik har en mataffär (som kallas "mataffären"), en grillkiosk (som kallas "grillkiosken") och ett näringsställe som kunde ha kallats sunkhak om det låge i en förort. När det nu är det enda som finns samlas både sunkiga och mindre sunkiga gäster där. Och så finns det skola och lite annat, men det framställs inte som en ort där folk trivs, snarare att folk har hamnat där av något skäl (exempelvis att de är födda där) och inte orkar ta sig därifrån.

Frank Murke är "polis i ensam tjänst", stationerad i Brannvik. Det betyder att han har rätt begränsade befogenheter och att polisen i Nyköping tar över det mesta så snart det blir allvar. Det påminner om det som hette kvarterspolis när jag växte upp, men Frank verkar inte ha resurser, eller för den delen fallenhet, att arbeta uppsökande och förebyggande på det sättet jag minns att vår kvarterspolis, känd som Börje Byling, gjorde. Han har heller inte ‒ ännu ‒ det kontaktnät som skulle behövas. Ändå är han inte rakt av utböling, för han har ärvt sin morfars nedlagda bensinmack, och det är så praktiskt att han kan både bo och inrymma poliskontoret där. Som nyttig medhjälpare anställer han Erna, infödd och entusiastisk, vare sig det gäller att röja upp i morfaderns förråd eller att se till att det kommer upp gardiner. Och så ser hon till att Frank åker ut och undersöker sådant som behöver undersökas, till exempel liklukt.

Brottsligheten i Brannvik är av blandat slag. Till genrens konventioner hör att även småsaker kan visa sig ha bäring på den grövre brottslighet som så småningom intar centralplatsen här. Då är det praktiskt att det är Frank som har varit ute och pratat med en bonde som har fått sitt stängsel nedrivet eller en rektor som har anmält skadegörelse på skolan. Det här är potentiellt krävande för både författaren och läsaren; det gäller att hålla ordning på allt som händer och inte tappa bort någon av trådarna. Det är nog också krävande för Frank Murke att behöva jonglera med allt på egen hand, samtidigt som man inte kan komma ifrån att han inte är en polis som gör sig bäst i grupp.

Frank motsvarar däremot inte övriga fördomar om poliser i Nordic noir, de där som ska ha dåligt humör, dålig mage, dåliga familjerelationer och gärna en utrerad musiksmak. Det som är Franks kännetecken är att han läser pocketböcker, mestadels av författare som finns även i vår verklighet, men också något verk som är fritt uppfunnet för att roa både författare och läsare (i varje fall denne läsare). Han äter väl inte särskilt sunt, men heller inte anmärkningsvärt uselt, och hans familjerelationer är obefintliga eftersom exhustrun och dottern befinner sig i Australien. Där tror jag att jag har identifierat något som går att återkomma till framöver, om författaren vill följa genrekonventionen att polisen ska ha ett privatliv. Annars är det välgörande med någon som fungerar rimligt väl i sina arbetsuppgifter utifrån de förutsättningar som ges.

Därmed är Frank Murke inte en karaktär som jag omedelbart faller i farstun för; det är han för vanlig och normal för. Däremot tror jag att det draget gör att vi läsare inte kommer att tröttna så fort på honom som vi riskerar att göra med en Poirot (som ju till och med Agatha Christie själv tröttnade på). Och Brannvik har potential att hysa fler intriger, just på grund av sin vanlighet.

(Som tidigare ska sägas att författaren och jag känner varandra.)

101. Li Österberg: Gudabröllop

Jag kom av någon anledning i otakt med de här serieromanerna av Li Österberg, så jag har redan läst den som kommer efter denna. Här får man alltså ta ett steg tillbaka vad gäller Hades' och Persefones relation, den som så småningom utmynnar i att de gifter sig. Ganska mycket av handlingen i den här delen utspelar sig under anthesterierna, en vårfest där olika slags rollspel och fruktbarhetskult är viktiga inslag.

Det är som vanligt respektlöst berättat i förhållande till de myter som ligger till grund:



men Hades är lika mycket svåråtkomlig bad boy som vanligt:



Det här påminner inte om mycket annat. Det gäller dels relationen till den grekiska mytologin, som brukar vara mer idealiserad än här, dels den pregnanta tecknarstilen i svartvitt, som gör sig väl för sammanhanget.