154. Dimitris Alevras: Röster

Årets sista radionovell handlar om en utbränd, arbetstränande man som tipsas om en AI vid namn Juno, som man kan föra riktiga samtal med, enligt tipsaren. Jag blir inte helt klar över vad det eventuella budskapet här är, men det är en historia som knappast hade kunnat skrivas tidigare än i år.

Inför 2026 ska jag överväga om Novellen i P1 är värd att fortsätta följa, för det är alldeles för ofta som jag är missnöjd, ser jag när jag tittar tillbaka på årets inlägg. Livet är för kort för att etc.

Det här blir också årets sista inlägg, så det är dags för den traditionella kvantitativa sammanfattningen av årets läsning, som vanligt inklusive jämförelse med de tidigare år som bloggen har funnits. Det här är som synes trettonde året.

	Böcker	Serier	Lyssnat*	Singelnoveller**	Summa
2013	127			1	128
2014	126				126
2015	122			5	127
2016	124	8		2	134
2017	120	40	23	103	286
2018	61	55	77	128	321
2019	102	40	54	174	370
2020	76	40	39	80	235
2021	71	18	41	112	242
2022	51	6	27	50	134
2023	43	16	27	89	175
2024	53	13	36	38	140
2025	31	17	31	75	154

* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på

** både lästa och lyssnade

Det är väl knappast något i årets statistik som är värt att framhålla i positiva ordalag. Läsningen av vanliga böcker når en bottennivå, medan serier, ljudböcker och singelnoveller ligger på någorlunda samma nivå som de senaste årens genomsnitt. Med tanke på att både det planerade projektet med en serieroman i veckan och en omläsning av Tre Deckare havererade tidigt är det också ett år av goda föresatser som kom på skam (vissa ytterligare planerade åtaganden att förtiga). Nu känns det som om 2026 bara kan bli bättre.

153. George Gissing: The House of Cobwebs

Utångspunkten för den här novellen är att en aspirerande författare vid namn Goldthorpe behöver hitta en billig bostad i några månader för att kunna skriva färdigt sin debutroman in spe. Vid en utflykt till landet träffar han mr Spicer som har ett förfallet hus till disposition, och där Goldthorpe kan få hyra in sig. De båda herrarna blir goda vänner och har snart i det närmaste ett gemensamt hushåll, och någonstans där borde ju en novell från tidigt 1900-tal med det lantliga England som miljö ta en vändning åt det ominösa. Så sker inte, även om det dyker upp problem av annat slag, men jag blir inte riktigt klok på vad författaren har haft för avsikt med att berätta det här utsnittet ur Goldthorpes och Spicers liv. 

152. Alexander W. Drake: The Curious Vehicle

Det här ska enligt uppgift vara ett exempel på "weird fiction", fast här finns inga övernaturliga varelser (om jag inte har missat något viktigt inslag). Istället är det stämningen som är weird, när berättaren blir inbjuden i den underliga vagn som sedan fraktar runt honom, medan vagnens ägare berättar om sin döda hustru. Jag är inte säker på att jag begriper det här, faktiskt.

151. Lettice Galbraith: A Ghost's Revenge

Bland det mest spännande med den här spökhistorien från 1893 är att identiteten bakom pseudonymen Lettice Galbraith var okänd ända fram till 2023. Nu var det inte något spännande avslöjande av en känd författare som skrivit det här exempelvis vid sidan av kritikerhyllad poesi, utan en i övrigt relativt okänd kvinna, om än också publicerad under sitt eget namn.

Själva historien är det inget fel på, även om den i hög grad bygger på kända troper. Vi har det hemsökta herresätet på engelska landsbygden, där en förbannelse säger att den som övernattar där på nyårsnatten kommer att dö. Så sker också med en nybliven ägare i första hälften av historien, och sedan ska ytterligare en förhindras att göra det, om nu bara den som vet hur det hänger ihop hinner fram i tid genom snöyran. Det här är inget man läser för att få veta hur det går, men det ger ändå nöjsam rysning under tiden.

150. Amanda Romare: Att döda en hamster, att föda ett barn

Det här är Ystads Allehandas (med flera tidningar) julnovell, och vad den handlar om framgår i titeln. Det kan tyckas att de båda delarna av titeln inte borde ha med varandra att göra, men det har de, visar det sig. Hur autentiskt självbiografiskt det här är undandrar sig min bedömning, och författaren berättar inte allt i den beledsagande intervjun. Jag hoppas ändå att inte alla detaljer är helt sanna.

149. Kristian Wedel: Extraknäck

Kristian Wedels "julsagor" i Göteborgs-Posten är bland det bästa i genren julnovell (en genre som i år verkar ha minskat i omfång något sedan i fjor). Den som har läst hans tidigare kan känna igen konceptet. Den här gången återberättas en historia från nittiotalet om en tillfällig anställning hos en göteborgsk fastighetsmäklare. Den är möjligen inte tillräckligt mustig för att kallas skröna, men har en del gemensamt med den genren, inte minst att den verkar för otrolig för att kunna vara sann, fast den utspelar sig i en mycket realistisk verklighet. Kanske är det här inte Wedels starkaste nummer, men den är ändå högst läsvärd.

148. Carl Johan De Geer: En studie i rött

Under december har DN publicerat dagliga superkorta avsnitt av den här följetongen, ofta så korta att det kanske hade varit bättre att samla ihop dem till veckoavsnitt eller en kortare följetong. Med den anmärkningen är det här ändå en ganska roande läsning i form av en liten kriminalhistoria om en pensionerad polis som av en slump uppmärksammar ett stulet modelltågslok från det stora Stockholmsvaruhusets julskyltning. Här finns blinkningar till både Sherlock Holmes (inte bara i titeln) och Ture Sventon. Den som vill läsa ikapp kan göra det här.

147. Carl-Johan Vallgren: Banken

Det är, något otippat, Statens fastighetsverk som står bakom den här följetongen i tjugofyra avsnitt. Jag blir aldrig riktigt klok på varför, mer än att den till stor del utspelar sig i Riksens Ständers Bank i december 1791, det som numera heter Sveriges riksbank, och att den byggnad som är mest aktuell förvaltas av Statens fastighetsverk och dessutom har inrymt dess huvudkontor. 

Den som skriver historiskt måste göra research, och det har Carl-Johan Vallgren inte missat. Den som skriver historiskt måste också göra något mer än att bara redovisa sin research. Det har Carl-Johan Vallgren däremot missat eller möjligen bortsett från. När det dessutom bara tilldelas fem minuter om dagen, ibland ännu mindre, då blir det svårt att få med någon handling värd namnet. Ibland pekar någon händelse fram mot det kungamord som vi vet kommer att äga rum året därpå, men mer blir det knappast.

Den som inte vill lyssna på den lyssningstjänst jag har använt kan också läsa avsnitten här.

146. Edgar Allan Poe: Some Words with a Mummy

Det tar sin tid för den här historien att utvecklas, och det är först mot slutet som det blir den satir som till exempel Wikipedia karaktäriserar den som. Fram till dess är det snarast övernaturligheter som spelar huvudrollen. Det handlar om ett litet sällskap herrar som har kommit i besittning av en egyptisk mumie, högsta mode vid tiden, som bör vara 1840-tal eller möjligen lite tidigare. När de har tagit sig igenom sarkofagerna och hittat själva mumien visar det sig att den går att väcka till liv, eller om den möjligen inte alls har varit död. Det är då samtalet tar sin början, när mumien och de samtida amerikanerna försöker övertrumfa varandra vad gäller vilken civilisation som ska ses som mest framgångsrik. Det är inte en jämförelse som USA vinner på.

145. Mark Twain: The Stolen White Elephant

Elefanten i titeln är en present från kungen av Siam till "the queen", varmed vid tidpunkten bör avses drottning Victoria. Tydligen går vägen från Siam till London via New York, där djuret i fråga rymmer eller blir stulet och måste efterlysas. Den ansvarige tjänstemannens försök att polisanmäla det hela är humor som fungerar även idag ‒ ett exempel är att blanketten som ska fyllas i förutsätter att det är en person som ska efterlysas, och en sådan har ju anhöriga. Elefanter har det sällan, i varje fall inte kända till namnet. Sedan sätts polismakten igång, men ligger för det mesta ett steg efter elefanten. Det blir efter ett tag en smula upprepande och inte lika roligt som i inledningen, men håller bättre än mycket annat från 1880-talet, tycker jag.

144. Helena Dahlgren: Döda drömmars ö

Molly, huvudpersonen i den här ungdomsromanen, har alltid haft svårt att finna sig tillrätta i tillvaron, inte minst på grund av sin svåra lungsjukdom. Nu har hon kommit till Svalö för att tillbringa några sommarveckor med ett antal andra ungdomar på någon sorts skrivarkurs eller -läger under ledning av författaren Cordelia Backe. Molly är inte så lite starstruck av detta, eftersom hon har läst Cordelias böcker och är närmast osunt upptagen av dem.

Det framgår ganska tidigt i boken att det är något underligt med ön, som alltså också kallas Döda drömmars ö. Molly verkar bli bättre i sin sjukdom, men det händer också annat som är mindre positivt. En del av det ligger klart utanför det realistiska, som när en kvinna på en målning i undervisningslokalen byter position mellan de gånger Molly betraktar tavlan. Och så dröms det mardrömmar.

Miljön, en skrivarkurs för ungdomar, kan man ju bara bli avundsjuk på. Att den ligger på en skärgårdsö är jag mindre tjusad av, men jag gissar att det verkar lockande för många. Situationen med en hittills ensam och övergiven huvudperson som finner sitt sammanhang är närmast arketypisk, men fungerar ändå. För rätt målgrupp är det här säkert en läsupplevelse av hög klass.

143. Jonatan Pettersson: Vetenskapsteori i forskning om språk

För att den här bloggen ska fylla funktionen att dokumentera min läsning behöver det ibland dyka upp inlägg som detta, som handlar om litteratur som är mer brukstexter än något annat. Eftersom det handlar om kurslitteratur som är framtagen för ett särskilt sammanhang läses den knappast av andra än oss som går den aktuella kursen. Men nu finns den noterad, och man kan också notera att kompendiet i fråga fyller sin funktion.

142. Aino Trosell: Isbränna

Den här kortromanen (eller långnovellen, det är alltid svårt att veta var den gränsen går) handlar om Ritva som kör taxi i Stockholm och drabbas av det ofattbara att hennes tonårsson blir ihjälsparkad ute på stan. I denna nya tillvaro ska hon orientera sig, men det finns hjälp att få från oväntat håll. Det här är en historia om något outhärdligt som ändå blir uthärdlig, men inte genom tillkämpad glättighet. Den oväntade hjälpen gör att historien tar oväntade vändningar och trots det korta formatet hinner jag bli överraskad mer än en gång över vart det hela tar vägen.