27. Alexander McCall Smith: Damernas detektivbyrå

Redan 1998 kom den här första boken om Mma Ramotswe, den kvinnliga privatdetektiven i Botswana. Jag har inte fått anledning eller tagit mig för att läsa den förrän nu. Jag väntade mig en något mer traditionell deckare med brott, detektiv och utredning, men det är snarare en trivsam roman om någon som startar en detektivbyrå och vad som händer då. Hon löser flera små och ett större fall under bokens gång, och det framgår också att hon sysslar med annat som vi inte får följa på så nära håll.

Det handlar också mycket om Botswana, och det är förstås intressant om inte annat för att jag i stort sett inte visste något alls om landet mer än vad huvudstaden heter. Om det är lika mycket ormar och Kalahari i alla böckerna tröttnar man nog, men här gjorde det sitt som stämningsskapande inslag.

Jag kan nog tänka mig att läsa någon till av de hittills fjorton böcker som har kommit i serien, men riktigt fast blev jag inte av den här. Det är inte alls dåligt - då skulle böckerna inte sälja som de gör - men kanske lite för snällt och trevligt för att vara riktigt trovärdigt.

69. Alexander McCall Smith: De små omständigheternas hus

Den här tredje boken om professor doktor Moritz-Maria von Igelfeld innehåller på sina 120 sidor två olika berättelser om professorns vistelser utanför institutionen för romansk filologi i Regensburg, där han vanligen tillbringar sina dagar. I den första halvan är han och gästforskar i Cambridge, där det finns ett intressant arkiv med obearbetade portugisiskspråkiga handskrifter. Det ger tillfälle till en del roliga iakttagelser om det engelska akademiska livet och för övrigt om det engelska livet överhuvudtaget. (Liksom det finns personer som heter Featherstonehaugh och uttalas [ˈfænʃɔː] så finns det där en doktor Haughland, som uttalar sitt namn Plank.) Nyss hemkommen från Cambridge blir von Igelfeld inbjuden till Colombia och installerad som korresponderande ledamot av dess vitterhetsakademi, ett nog så krävande uppdrag i ett så instabilt land.

Alla tre böckerna är för övrigt illustrerade av Iain McIntoshs fina, träsnittsliknande bilder:

68. Alexander McCall Smith: Ett slags tax

Den här, andra, boken om professor doktor Moritz-Maria von Igelfeld är rolig som den första. Taxen i titeln tillhör hans kollega professor doktor Unterholzer och råkar så illa ut vid en olycka att tre av dess ben amputeras, varav två av misstag. Därefter utrustas den med en liten vagn på hjul, så att den kan använda det återstående benet att paddla sig fram. Den dyker sedan upp i berättelsen på de mest oväntade sätt. Och anledning till allt detta är - för att göra en lång historia kort - att von Igelfeld vid en USA-resa förväxlas med en professor Igelfold, som är veterinärmedicinare och taxexpert. När von Igelfeld håller sin gästföreläsning får han mycket beröm för att han lyckas göra den så tillgänglig för den breda publiken, vilket alltså mest beror på att han själv inte kan något om ämnet.

Förutom den här driften med gästföreläsningar och akademiskt utbyte raljerar författaren också över "det klumpiga uppträdandet hos universitetsförvaltningen som nyligen hade oförskämdheten att be honom [von Igelfeld] hålla en serie föreläsningar för studenter". Han får en personlig ursäkt av universitetets rektor, men det hjälper inte, för "[o]m man kunde be tyska professorer hålla föreläsningar, som om de var enkla lärare, då var framtiden för tysk lärdom i fara", tänker von Igelfeld. En kollega till honom tillfrågas om han inte ska skriva en bok till, förutom den han skrev för tio år sedan, varpå sällskapet upprörs över denna "upprörande kränkning av den akademiska friheten" - att föreslå att någon ska skriva något.

Det är alltså en inte särskilt djupsinnig, men väl komponerad, underhållning i tysk universitetsmiljö, om man kan tänka sig en sådan sammanställning. Temat och miljön är helt annorlunda, men historiens många trådar och eleganta sammanknytning på slutet, utan att någon av huvudpersonerna egentligen har försökt lösa något av de många problemen, får mig att tänka på Wodehouse. Sämre förebild kan man ha.

63. Alexander McCall Smith: Portugisiska oregelbundna verb

Alexander McCall Smith är väl mest känd för böckerna om Damernas detektivbyrå, som jag inte har läst. När jag hade ett biblioteksärende häromsistens fick jag däremot syn på den här (och två till; jämför nedan) som dock inte stod i deckarhyllan. Eftersom den var så trevligt tunn (omkring 120 sidor) fick den följa med hem. Det finns två böcker till om professor von Igelfeld översatta till svenska, som jag också lånade. En till relativt nyutkommen är ännu inte översatt.

Det handlar alltså om professor doktor Moritz-Maria von Igelfeld, som är språkforskare och har skrivit ett monumentalverk just med titeln Portugisiska oregelbundna verb. Innehållet här kan kanske bäst beskrivas som skrönor, men ganska roliga sådana, utan att bli påfrestande som jag tycker att genren ofta kan vara. Författaren driver med tyska vetenskapsmäns förkärlek för titulatur (i en biroll uppträder doktor doktor doktor Dieter Vogelsang), vetenskapliga konferenser (von Igelfeld reser till Goa och åhör bland annat ett föredrag om konjunktiv i urdu) och huvudpersonens allmänna tafatthet (när han ska lägga an på sin tandläkare hinner en kollega förlova sig med henne innan von Igelfeld ens bjudit henne på middag). Det är lättläst och ganska roligt, men den som läser kapitelrubrikerna och hoppas på "Tidig irländsk pornografi" blir nog besviken.