3. Liza Marklund: Stormberget

Med den här tredje boken avslutar Liza Marklund av allt att döma - men inga spoilers! - serien om Stenträsk, den fiktiva småstaden i norra Norrlands inland. Den här gången kommer intrigen närmare inpå polisen Wiking Stormberg än de tidigare har gjort, men så är det ju inte sällan i deckare.

Det börjar med att man hittar ett lik i en mosse, inte ett gammalt mosslik visserligen, men ändå tillräckligt gammalt för att inte vara alldeles nytt. Folk tror att det är Wikings hustru som försvann för många år sedan, men vi som har läst förra boken vet bättre. Hur det hänger ihop och vem som har gjort vad är kanske inte det allra svåraste att räkna ut, om än inte helt genomskådligt i alla detaljer.

I centrum för intrigen står en kassaskåpskupp vid ett kraftverksbygge vid sextiotalets början. Det är en intressant tid i den här landsänden, när mycket händer och samhället förändras. De delarna tas inte tillvara fullt ut, tycker jag, utan blir bara en ganska skissartad bakgrund till det brott som begås.

Det är inget fel på den här boken egentligen, och framför allt är den bättre än mycket annat som kommer ut. Men det går inte att komma ifrån att den är svagare än de tidigare, och att Marklund inte någonsin senare har närmat sig nivån i den första boken.

4. Liza Marklund: Kallmyren

Första boken i den här serien var jag mycket positiv till, och jag uppskattar också den här. Men det måste ändå sägas att det är en mycket annorlunda historia än den förra, som hade den nutida glesbygdsdeckarens närmast universella kännetecken av ett brott i dåtid som har bäring på nutid. 

Det finns ett liknande element här, för polischefen i Stenträsk, Wiking Stormberg, får anledning att börja tänka på när hans hustru försvann vid en myr för trettio år sedan. Det finns nu tecken på att hon är i livet, eller i varje fall på att någon vill att han ska tro det. Något mystiskt är det också med Robotbasen, en av de stora arbetsplatserna, där också deras son Markus jobbar. När de här båda trådarna tar fart och dessutom närmar sig varandra blir det här snarast en spionthriller. Inget fel i det egentligen, men jag känner mig lite lurad när jag väntar mig en Norrlandsdeckare i stil med den förra.

Marklund kan sitt hantverk, att berätta en historia. Länge är det kvalitet och kompetens i stort och smått. Möjligen är jag lite kritisk mot att hon så gärna vill visa sin research - det kan bli tröttsamt efter ett tag. Och mer än lite kritisk är jag mot att upplösningen knappast beror på något som någon i utredningen gör, utan bara på att berättarperspektivet ändras, så vi får följa en annan person. Så det börjar bra, men eftersmaken blir tyvärr inte vad jag önskar mig.

171. Liza Marklund: Polcirkeln

Någon hel bok av Liza Marklund har jag inte läst tidigare - jag var inte alls med i starten av hennes deckarserie om Annika Bengtzon, och efter ett tag kändes det som om den hade vuxit så att det blev ett stort projekt om man skulle börja med den. Nu återkommer hon alltså till genren. Det här anges vara första boken i en trilogi, som är helt fristående från hennes tidigare böcker. Jag fick ögonen på den först genom podden Deckardårarna (finns där poddar finns, som det brukar heta), sedan på bibliotekets hylla med korttidslån. Det snygga omslaget av Amanda Aspeborg är därmed något påverkat av en klisterdekal, men man får tänka sig hur det skulle vara utan.

Polcirkeln är namnet på en bokcirkel med fem flickor, eller så småningom unga kvinnor, som inleds redan när de går i sjuan, inom ramen för "fritt valt arbete" - en tidsmarkör så god som någon. När den här historiens ena lager utspelar sig, våren och sommaren 1980, har de hunnit fram till andra året på gymnasiet, och har inte riktigt samma nära relation som innan, men de ses ändå en gång i månaden i en lånad lokal på biblioteket (se omslaget ovan). Det andra lagret av boken utspelar sig kring jul 2019, när en kropp hittas ingjuten i en bro som behöver byggas om. Av allt att döma har den legat där sedan 1980, när bron byggdes - och en av bokcirkelns medlemmar försvann. Den händelsen har förstås påverkat såväl de fyra kvarvarande som ett antal familjer och resten av bygden.

Det är inte bara skoltillvaron som fungerar som tidsmarkör i berättelsen. I de avsnitt som utspelar sig 1980 är det tugggummin och jeans av då kända märken - tror jag, jag är lite för ung för att vara säker - och 2019 är det poddar och shiraz, förutom att en av cirkeldeltagarna har hunnit bli sverigedemokrat. Ibland tar sådana inslag i skönlitteratur över för mycket, men här tycker jag att det genomgående balanserar på rätt sida om gränsen. Bara det att jag tycker att det fungerar, trots att jag inte har tonårsminnen av 1980, är ett gott betyg.

Historien berättas på ett skickligt sätt, där var och en av de fem står i fokus i varsitt avsnitt, dels i dåtid, dels i nutid, och de böcker de har valt till cirkeln är ett viktigt inslag. Jag har inte läst alla de fem verk som de hinner med, men det framgår så mycket som att de inte är slumpmässigt valda av författaren, utan fyller sin funktion som ledtrådar till gåtans lösning.

Förutom själva kompositionen är annars miljön det jag uppskattar mest. Det utspelar sig i det fiktiva Stenträsk i norra Norrlands inland. Ett insprängt faktaavsnitt placerar in staden - inte byn, det är noga! - mellan Piteå och Jokkmokk, förhållandevis exakt med tanke på hur fiktivt det är. Skillnaderna i årstid mellan dåtidens sommar och nutidens vinter gör att det kan bli både midnattssol och polarnatt. Det är också intressant med något skönlitterärt från den här delen av Sverige där det faktiskt levs stadsliv och inte i någon större utsträckning friluftsliv.

Nu verkar det kanske som om jag inte har så höga tankar om själva gåtan, men så är det inte. Den bygger på förutsättningar som inte är uppenbara, och liksom hos själva Agatha Christie måste man läsa noga för att inte förledas att tro att man har fått reda på något som man faktiskt bara själv har förutsatt. Det har läsaren gemensamt med polisen under ledning av en gammal bekant/vän/pojkvän till Polcirkelns deltagare, men jag tycker ändå att han kommer ifrån utredningen med hedern i behåll, liksom författaren verkligen gör.

137. Deckarmix 1

Fyra deckarnoveller av fyra författare har Storytel samlat i den här mixen, men det är inte en av varje författare. Därmed förhåller sig sålunda att det är två stycken av Åke Edwardson, en av Liza Marklund och en gemensam av Henning Mankell och Håkan Nesser. De tre första är habila deckare/thrillers i modern svensk miljö. Ingen av de båda författarna har jag läst något av tidigare, men jag blev inte avskräckt här. Med tanke på att jag hade ett ganska negativt ingångsläge vad gäller Liza Marklund ska det tolkas som ett positivt omdöme.

Och så den sista (och kortaste) då, som knappt är en deckare, om man med det menar att det ska förekomma ett brott och en utredning och en lösning. Snarare är det ett snyggt paketerat påskägg, fullt med godis, till den som har läst om Mankells Kurt Wallander i Ystad och Nessers Van Veeteren i Maardam i andra sammanhang. Jag har inte läst allt, men har ändå omotiverat roligt åt de blinkningar som författarparet strör ut. Någon annan kan möjligen tycka att det är lite lättköpt, men jag tillåter mig att vara lättköpt ibland, när det bara tar en kvart. Man får också Nessers lek med fiktion och dess nivåer, kanske inte oerhört originellt använd här, men ändå rolig.