285. Bohumil Hrabal: När seklet var kort

Så här mot slutet av månaden slänger jag in ytterligare ett bidrag till utmaningen Månadens språk, en ganska kort roman av tjecken Bohumil Hrabal. Han blev aldrig någon världskändis, och var gissningsvis alltför lättviktig för att diskuteras för ett nobelpris, som hans generationskamrat, den modernistiske poeten Jaroslav Seifert fick. Men Hrabal är mycket central och uppskattad i den tjeckiska litteraturen, trots sitt tidvis problematiska förhållande till makten, och dessutom ofta filmatiserad. Jag har faktiskt sett filmen som bygger på den här boken för nu ganska många år sedan, men minns ganska lite.

Just den här boken är, liksom några andra, inspirerad av hans egen barndom. Den som för ordet är hans mor, och det borde utspela sig när lille Bohumil själv har hunnit födas, men det finns inget spår av honom i handlingen. Eventuellt är detta vad vi kallar licentia poetica. Modern är en ung levnadsglad hustru till en förvaltare på ett bryggeri, och hon bär sig verkligen inte åt som en hedervärd borgerlig kvinna skulle på tjugotalet. Det som berör mig mest är en scen när hon klättrar upp i bryggeriets sextio meter höga skorsten; där suger det rätt rejält i magen. Till historien hör också hennes svåger Pepin som berättar oändliga och skabrösa historier, inte olikt den tappre soldaten Švejk. Maken/brodern Francin är en tråkmåns, men det är inte utan att man känner med honom när mötena med bryggeriets styrelse störs av diverse upptåg.

Om man klarar av att det här ligger farligt nära stereotypen "mustig skröna" och att meningarna - särskilt när farbror Pepin kommer igång - kan sträcka sig över två sidor är det faktiskt en oväntat fin berättelse. Jag kommer nog att läsa mer av Hrabal, även om det inte hinns med mer medan tjeckiska är månadens språk.

271. Karel Čapek: Ett år med min trädgård

Månadens språk i utmaningen med samma namn är tjeckiska, och det tog jag som förevändning att plocka fram den här klassikern, som kom in i mina hyllor för över tjugo år sedan. Den har sedan förblivit oläst, trots sitt rykte som enormt rolig. Tyvärr lever den inte upp till det, i varje fall inte hos mig. Jag associerar till en annan humorklassiker, som jag inte heller begrep mig på, nämligen Tre män i en båt. På samma sätt som där kommer berättelsen aldrig riktigt loss, utan fastnar i utvikningar och uppräkningar, som väl är humorn, skulle jag gissa. Det kan se ut så här:

och är man inte matt där, så fortsätter det under bilden:

(Tecknaren är förresten Josef Čapek, författarens bror.) Jag trodde också att det här på något sätt var skönlitteratur, men biblioteken verkar överens om att den ska placeras på trädgårdshyllan.

Allt detta gör att jag bedömer det som högst otroligt att jag någonsin tar mig an det tjeckiska original som också har stått oläst ungefär lika länge:

Bakgrunden till det är att jag ungefär vid den tiden tog mig igenom 30 poäng tjeckiska, vad som nu skulle heta 45 högskolepoäng. Det är tyvärr strax under gränsen för vad som behövs för att med behållning kunna läsa originaltext, och när det som här kan förekomma tre sorters blommor på varje rad i en halv sida är inte heller värt det arbete med lexikon som krävs.

67. Václav Erben: Eftermiddag med ensam flicka

Det är två år sedan så när som på tre dagar som jag läste den första deckaren av Václav Erben, och det här är den sista av de sex som översatts till svenska. Som vanligt är det poliskapten Michal Exner som utreder på sitt personliga sätt, där det den här gången påfallande ofta ingår att han dyker upp hos ett vittne eller en misstänkt och börjar ställa frågor utan att presentera sig. När vittnet eller den misstänkte ifrågasätter det - med viss rätt, tycker jag nog - tar Exner fram tjänstelegitimationen (och så ska motparten känna sig lite illa till mods över att inte ha förstått att en så elegant herre kan vara polis). Det blir lite manér över det efter ett tag, och då dröjer det ändå till en tredjedel in i boken innan Exner dyker upp. Han befinner sig då för övrigt på den i föregående bok avbrutna semestern, som alltså blir avbruten igen.

Min främsta invändning är som flera gånger tidigare att historien är så överbefolkad av personer som man måste hålla reda på. Att de sedan heter Vlastimil och Svatopluk gör det ju inte lättare. Men bortsett från det är det ganska trivsam läsning om en arkeologisk utgrävning där fyndet, en kruka med denarer från 900-talet, försvinner och den skolflicka som satts att vakta det hittas mördad. Stället där detta händer heter Libín, men bör motsvara verklighetens Libice, där det finns lämplig historia, en järnväg som dånar natten igenom och en biflod som rinner ut i Elbe. Där ligger också mycket riktigt en restaurang, i verkligheten till och med två, en heter "Flodmynningen" precis som i boken, och den andra heter "Vid färjan". (Färjan finns i boken, men verkar saknas åtminstone numera.)

Sammanfattningsvis, nu vid slutet av det här projektet, tycker jag att Erben har varit en intressant bekantskap. Inte minst är det roligt att läsa något från en annan miljö än den vanliga, även om det sällan märks att den tjeckoslovakiska polisen arbetar i den kommunistiska regimens tjänst. Att det är 70- och 80-tal bakom järnridån märks mest i detaljerna, som att någon har en Trabant eller att en rörfirma har över ett års väntetid för ett installationsarbete.

5. Václav Erben: Den begåvade skomakarens död

Den trogne läsaren torde erinra sig att Václav Erben är ett av mina läsprojekt, dock utan att jag håller vare sig fast eller högt tempo med det. Det här är den femte av de sex polisromaner om kapten Michal Exner som finns översatta till svenska. Man börjar känna igen konceptet, men som med genrens goda författare är det inte till nackdel, utan man kan känna sig belönad med att få tänka "ja, just så brukar han ju göra".

Exner har den här gången semester och befinner sig i en liten landsortsstad med tillhörande gammalt slott, sådana som det finns massor av i Tjeckien. Har man som jag varit där (och passerat tre olika sådana städer) känner man precis igen miljön, även om det här utspelar sig under 70-talet när landet var kommunistiskt och hette Tjeckoslovakien. Ett par gånger skymtar det fram, till exempel när något sägs vara "socialistisk egendom", men annars är det faktiskt nästan fritt från politik. Polisen verkar arbeta på samma sätt som i de deckare om svenska och anglosaxiska förhållanden som jag läser mest av, men här förekommer förstås inga dissidenter eller någon politiskt farlig brottslighet.

Staden med slottet heter i boken Opolná, men källor på nätet verkar luta åt att det ska föreställa Opočno nära polska gränsen. En snabbgenomgång av lite bilder motsäger inte det, men jag har inte gått i Exners fotspår med Google maps för att kontrollera.

Exners semester innebär att han under en del av boken får ägna sig åt en (för läsaren) ganska underhållande katt-och-råtta-lek med de poliser som skickats ut från Prag med anledning av ett mord i slottsparken. Han förutsätts nämligen avbryta semestern och ta befälet i utredningen, men så länge de inte får kontakt med honom är det ju omöjligt. Som den ladies' man han är har han förstås helt andra anledningar att vistas i staden.

Jag tycker det här är trivsam läsning, och ett gott deckarhantverk utan att bli särskilt spektakulärt. Det är ont om riktiga cliffhangers (med hela 119 kapitel hade det nog blivit för ansträngande), men ändå spännande så som det blir när nya fakta tillkommer i precis den takt som behövs för att hålla läsarens intresse vid liv. Däremot är det, som jag tidigare har klagat på hos Erben, alldeles för mycket folk. En klassisk förteckning över medverkande hade inte varit dumt.

102. Václav Erben: Den försynte döde

I den här fjärde av de till svenska översatta böckerna om poliskaptenen Michal Exner är handlingen till stora delar förlagd till Prags zoo. Liket på omslaget hittas däremot i en annan park, inte så välskött, utan mest bestående av "den yta av ogräs som brukar spela gräsmattans roll i tjeckiska parker". Dödsorsaken - inredningsarkitekten Milan Veber har blivit skjuten med en bedövningspatron - är det som leder Exner till den zoologiska trädgården, men där visar sig många trådar löpa samman.

Något av Václav Erbens kännetecken (som jag konstaterade både förra och förrförra gången jag läste något av honom) är den mängd personer och deras inbördes relationer som det gäller att hålla reda på. Exner lyckas bättre än jag med det den här gången. Han har dessutom fördelen att sedan barnsben kunna alla smeknamn som folk kan ha på tjeckiska; på en dryg sida kallas en Marie för både Manka och Maruška och en Jan för både Janík och Honza. Det är inte utan att det hade kunnat få förklaras genom en "ö.ä.", även om det brukar anses mindre lyckat.

På zoo finns inte bara obevakade bedövningspatroner utan också en kiang, en ny bekantskap för mig, men tydligen en livsfarlig sorts halvåsna. Påfallande många av de inblandade har också anledning att vistas där, även om de egentligen borde vara någon annanstans. Jag ger ganska tidigt upp försöken att hålla reda på vem som var var när och med vem, men resten av boken är ändå småtrevlig läsning om människor i ett sammanhang som är ovanligt i deckare översatta till svenska.

78. Jaroslav Hašek: Den tappre soldaten Švejk

Vår bokcirkel börjar på ett nytt tema, kallat "Europa (runt)", och jag var först ut att välja och tog den här, som jag har haft i bokhyllan jag vet inte hur länge utan att läsa. Möjligen har jag börjat på den för många år sedan utan att komma så långt, men jag minns inte mer än vad jag skulle kunna ha läst mig till utan att ha läst själva boken. Nu blev det av olika skäl ingen cirkel som det var tänkt, så vi har ännu inte pratat om den.

Det är ju en klassiker som man kan läsa mycket om på andra håll på nätet. Huvudpersonen Švejk är egentligen frikallad, men när första världskriget bryter ut får han ändå rycka in och efter diverse förvecklingar blir han kalfaktor hos en löjtnant Lukáš. (De tjeckiska diakritiska tecken är ett kapitel för sig, som jag tycker det verkar som om min utgåva inte riktigt har lyckats med. Lukáš har i alla fall tappat sitt ´ över a, som markerar lång vokal.) Särskilt mycket krig får Švejk inte vara med om, mest transporteras de hit och dit, och hans huvudintresse är maten de får (och hur de sedan gör sig av med den på avträden av olika slag). Han har också en återkommande vana att berätta ändlösa historier utan poäng om gamla bekanta som varit i samma situation som den som just uppstått. Både löjtnanten och andra har svårt med tålamodet när Švejk sätter igång.

Enligt baksidestexten är det "en av de roligaste böcker som skrivits under 1900-talet" och "en av vår tids stora krigssatirer". Jag tycker kanske att humorn är lite ansträngd och daterad här och var, men kom efter ett tag faktiskt att tycka att den har viss charm. Satiren är eventuellt inte heller helt dagsaktuell, men det görs en hel del både av hur obegripligt kriget är för vanligt folk (dit Švejk hör) och hur ointresserade tjeckerna (och en del andra folk) är av att strida för Österrike-Ungern, som de inte känner sig så lojala med.

Boken är illustrerad av Josef Lada, som verkar mest känd just för att ha illustrerat denna bok både i original och många översättningar:

48. Václav Erben: Vägg i vägg

Jag har haft paus från Václav Erben sedan i höstas, men kände nu för ett avbrott i det svenska och anglosaxiska, som det annars så ofta blir. Baksidestexten lovar "en för läsare i Väst icke helt alldaglig miljö och atmosfär", och det löftet får man säga uppfylls. Det handlar om ett gammalt hyreshus i Prag, där de stora lägenheterna nu (på 70-talet) är delade, ibland genom en provisorisk mellanvägg i hallen, ibland genom att myndigheterna tvingat på en lägenhetsinnehavare en eller flera hyresgäster. Det gör att det är relativt gott om folk att hålla reda på, och efter sådär 50 sidor misströstar jag om att kunna reda ut ens vem som är vem, långt mindre gissa vem som mördat vem. Men det får en liten förlösning när huvudpersonen, kapten (polisen har grader i Tjeckoslovakien) Michal Exner också har svårt med det:

"Herrejösses", suckade Exner förtvivlat. "Vilken massa människor och namn. [...]"

Men då har man god hjälp av de utförliga ritningarna över de sex våningarna för att hålla reda på var alla bor:

(Det måste i sammanhanget sägas att "hora" på tjeckiska betyder "berg" och kan vara både ett efternamn som här och ingå i geografiska namn.)

När Exner kommer in i handlingen mer aktivt (än att han redan från början småprasslar med en kvinna i huset) händer det något mycket påtagligt, som det nästan skulle vara intressant att forska på. Resten av boken är riktigt spännande och ligger i skarven mellan klassisk pusseldeckare och modern polisroman så att den blir både logisk och trovärdig. Den ligger också nära en del modern skönlitteratur genom sitt flämtande berättarsätt med extremt korta kapitel (188 stycken på 360 sidor).

Erben verkar inte ha fått något större genomslag på svenska, och det genomslag han fick genom Bra böckers utgivning på 70- och 80-talen verkar bortglömt. (Den här blev den sista boken av honom att översättas, men eftersom jag läser i den ordning de kom ut i original har jag tre kvar.) Googlar man får man däremot inte så få träffar på tjeckiska sidor, där jag får använda min karaktär för att inte låta Google översätta, utan i stället stava mig igenom så gott jag ändå - till min överraskning och nästan 20 år efter att jag läste tjeckiska - kan. Ibland orkar jag inte, och får då sådana översättningspärlor som att originaltiteln Na dosah ruky översätts med "i din handdator", när det snarare ska vara "till hands" (vid översättning till engelska får man "at your fingertips"). Handlingen sammanfattas i översättning härifrån:

I ett gammalt hyreshus bebos av olika människor på olika sätt. Någonstans krossa två familjer i en lägenhet, delat med en partition annan bostad i stort sett tom. De bor här sida vid sida olika människor med olika personligheter och olika skikt, handyman tillsammans skådespelare, advokat och tidigare profetissa, servitris eller en universitetsprofessor. Det finns förhållanden här, när det händer, för att uttrycka det milt spänd.

Det verkar ändå finnas en marknad kvar för mänskliga översättare.

104. Václav Erben: Brottsplats Prag

I somras läste jag den första av Václav Erbens deckare som finns översatt till svenska; nu har jag läst den första som översattes till svenska, om ni förstår den subtila skillnaden. Jag tycker nog att den förra var bättre, faktiskt.

Kapten (poliserna har alltså grader i Tjeckoslovakien) Michal Exner får avbryta sin semester/tätatät för att utreda ett mord på en åtminstone till att börja med okänd kvinna. Hennes ansikte har nämligen misshandlats så att hon inte går att känna igen - något som spelar förvånansvärt liten roll när lösningen så småningom rullas upp (ut?). Hon hittas bakom ett draperi i en teaterfoajé, som via en sällan använd dörr gränsar till en telegrambyrå, en miljö som författaren gör sitt bästa med. Mer än i föregående bok märks det här att händelserna utspelar sig bakom järnridån under tidigt 70-tal, och det spelar till och med roll för motivet, kan man säga utan att avslöja för mycket.

Intrigen lider tyvärr av överbefolkning i alla kategorier: misstänkta, vittnen och poliser i lika mån. Hur Exner kommer fram till lösningen får vi noga reda på i efterhand, men man har knappast en chans att själv dra samma slutsatser.

Boken är översatt från en tysk översättning, och originalet, den tyska översättningen och denna svenska utgåva kan man använda för en ministudie i översatta titlar. Originalet heter Efektivně mrtvá žena, som jag skulle översätta till "Effektivt död(ad) kvinna". Den tyska titeln är Die Tote im Foyer, det vill säga "Den döda i foajén". Och av detta har man gjort Brottsplats Prag. Även om det är alldeles sant att det handlar om en brottsplats i Prag tycker jag nog inte att den svenska titeln ger någon uppfattning om vad det handlar om.

70. Václav Erben: Mannen som älskade rött

Václav Erben var en tjeckisk författare av bland annat kriminalromaner, men han skrev också för film och TV i Tjeckoslovakien och verkar ha varit ganska produktiv. Den svenska Wikipedia-sidan listar sex romaner översatta till svenska, där i ordning efter när de kom på svenska. Jag började i stället med den som kom först i original och hoppas att det åtminstone inte ska vara sämre.

Originaltiteln skulle i en rak översättning bli "En dåres död", men det kan ha varit otänkbart att kalla en bok för det, när det faktiskt är en mentalsjuk mans död som står i centrum. Han, som alltså är mannen som älskade rött, hittas död i den stora villa där han bor tillsammans med sina föräldrar, syskon, moster och kusiner. Hela det arrangemanget är ett sätt för familjen att slippa få hyresgäster anvisade av myndigheterna - en av de få detaljer som visar att boken utspelar sig i det kommunistiska Östeuropa på 60-talet. Delvis av en slump blir kapten (poliserna har grader i Tjeckoslovakien) Michal Exner involverad och sköter utredningen delvis på egen hand, delvis med hjälp av polisen i staden Mezibor, som vad jag förstår är fiktiv. Exner själv är från Prag, och det finns den förväntade friktionen mellan honom och lokalpolisen, som inte tyckte att dödsfallet var något att göra polissak av. Den översatta titeln syftar på den dödes fixa idé om röda föremål, något att lägga märke till för läsaren redan tidigt, om man säger så.

Exner är en sympatisk man, något av en ladies' man, vilket kommer till nytta på flera sätt. Hans uppträdande som solospelare är lite åt gentlemannadetektiven till, men mest tänker jag faktiskt på Columbo. Exner skiljer sig från honom genom att vara välklädd och lite von oben, men har samma drag av kardborre som klänger sig fast vid familjen, dyker upp om och om igen för att ställa frågor och samla hårstrån och förstås slutligen lyckas reda ut vad som har hänt och varför.

Den här boken var en positiv överraskning, dels för att jag kanske inte hade så höga tankar om Bra Böckers utgivning, dels för att man kanske tänker sig att en deckare från ett kommunistland ska vara tillrättalagd och propagandistisk. Det är den inte alls (men kanske inte heller regimkritisk); snarare slås jag av hur lik den på många sätt är andra polisromaner från samma tid. Den stora villan med den stora familjen påminner också om det engelska gods där så många andra böcker i genren utspelar sig. Det finns alltså fem böcker till av Erben på svenska, och dem ska jag nog försöka beta av efter hand, för de står och väntar i hyllan.