366. Arnaldur Indriðason: Mannen i sjön

Vattennivån i en isländsk insjö sjunker, och då kommer ett skelett fram. Det är utgångspunkten för den här deckaren, och skelettet visar sig ha legat där länge, faktiskt så länge att den historia som långsamt klarläggs har kopplingar till kalla kriget och den tid när Östtyskland var ett ställe som rätttrogna islänningar kunde åka till för att studera. Sedan behöver man inte säga så mycket mer om själva intrigen, utöver att den är både spännande och trovärdig. Insjön i fråga är autentisk och heter Kleifarvatn, och det verkar som om också det där med vattennivån har verklighetsbakgrund och beror på den isländska seismiska aktiviteten.

Som vanligt får man följa med polisen Erlendur och hans kolleger Elínborg och Sigurður Óli inte bara i yrkeslivet utan också i privatlivets vedermödor. Det är en lagom blandning av de två delarna, där det senare inte får ta överhanden, som jag tycker har blivit alltför vanligt. Och även om det var ett tag sedan man läste om dem senast har man chansen att följa med. Arnaldur Indriðason hör till de författare som jag egentligen uppskattar mycket men råkar glömma bort mellan varven. En målsättning inför 2020 skulle kunna vara att inte låta det gå ytterligare tre år till nästa gång.

Månadens språk är en utmaning som gör att man kan både upptäcka nya författare och få anledning att återknyta bekantskapen med gamla favoriter, som det nu blev den här månaden med isländska som det aktuella språket. Jag räknar inte med att hinna med mer före årsskiftet utan tar tillfället att summera projektet här:

januari: nederländska
Gerbrand Bakker: Omvägen

februari: danska
Jakob Ejersbo: ”Ok International”
Ida Jessen: ”En utflykt”

mars: kinesiska
I mars blev det inte läst något alls inom den här utmaningen. Jag försökte mig på nobelpristagaren Gao Xingjian, men började alldeles för sent för att hinna med, och lade den åt sidan ganska fort.

april: ungerska

Imre Kertesz: Mannen utan öde

maj: indonesiska
Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar

juni: grekiska
Homeros: Iliaden

juli: kurdiska
Kurdistan berättar: Fåglarna återvänder till bergen

augusti: finska
F. E. Sillanpää: Änglarnas skyddslingar och andra berättelser

september: hebreiska
Aharon Appelfeld: ”Kylig vår”

oktober: tjeckiska
Karel Čapek: Ett år med min trädgård
Bohumil Hrabal: När seklet var kort

november: koreanska
Kim Yu-jong: Kamelior och andra koreanska noveller

december: isländska
Arnaldur Indriðason: Mannen i sjön

Även om jag inte lyckades riktigt varje månad är jag glad för att ha bockat av två gamla nobelpristagare i det ständigt pågående projektet att läsa något av var och en av dem. Allra bäst är ändå upptäckten av Gerbrand Bakker, som jag planerar att återkomma till.

331. Kim Yu-jong: Kamelior och andra koreanska noveller

Månadens språk i november är koreanska - inte det mest närliggande eller det som det översätts mest från. Jag hittade den här novellsamlingen av en författare som avled redan 1937, lämnande efter sig bara ett trettiotal noveller.

För det mesta utspelar sig de här berättelserna på landet, bland folk som inte har det så gott ställt. Det är inte direkt eländigt, men de har andra problem än eventuell fattigdom, och jag lämnar läsningen med en lätt obehaglig känsla av att ha fått titta på något som jag helst hade velat vara okunnig om. Det är sådant som hustrumisshandel, dödlig sjukdom och allmän tristess, varav inget hör till mina favoritämnen.

Tyvärr skäms den här samlingen också av ett antal korrekturfel, faktiskt så många att det inte är ett alternativ att inte nämna det.

285. Bohumil Hrabal: När seklet var kort

Så här mot slutet av månaden slänger jag in ytterligare ett bidrag till utmaningen Månadens språk, en ganska kort roman av tjecken Bohumil Hrabal. Han blev aldrig någon världskändis, och var gissningsvis alltför lättviktig för att diskuteras för ett nobelpris, som hans generationskamrat, den modernistiske poeten Jaroslav Seifert fick. Men Hrabal är mycket central och uppskattad i den tjeckiska litteraturen, trots sitt tidvis problematiska förhållande till makten, och dessutom ofta filmatiserad. Jag har faktiskt sett filmen som bygger på den här boken för nu ganska många år sedan, men minns ganska lite.

Just den här boken är, liksom några andra, inspirerad av hans egen barndom. Den som för ordet är hans mor, och det borde utspela sig när lille Bohumil själv har hunnit födas, men det finns inget spår av honom i handlingen. Eventuellt är detta vad vi kallar licentia poetica. Modern är en ung levnadsglad hustru till en förvaltare på ett bryggeri, och hon bär sig verkligen inte åt som en hedervärd borgerlig kvinna skulle på tjugotalet. Det som berör mig mest är en scen när hon klättrar upp i bryggeriets sextio meter höga skorsten; där suger det rätt rejält i magen. Till historien hör också hennes svåger Pepin som berättar oändliga och skabrösa historier, inte olikt den tappre soldaten Švejk. Maken/brodern Francin är en tråkmåns, men det är inte utan att man känner med honom när mötena med bryggeriets styrelse störs av diverse upptåg.

Om man klarar av att det här ligger farligt nära stereotypen "mustig skröna" och att meningarna - särskilt när farbror Pepin kommer igång - kan sträcka sig över två sidor är det faktiskt en oväntat fin berättelse. Jag kommer nog att läsa mer av Hrabal, även om det inte hinns med mer medan tjeckiska är månadens språk.

271. Karel Čapek: Ett år med min trädgård

Månadens språk i utmaningen med samma namn är tjeckiska, och det tog jag som förevändning att plocka fram den här klassikern, som kom in i mina hyllor för över tjugo år sedan. Den har sedan förblivit oläst, trots sitt rykte som enormt rolig. Tyvärr lever den inte upp till det, i varje fall inte hos mig. Jag associerar till en annan humorklassiker, som jag inte heller begrep mig på, nämligen Tre män i en båt. På samma sätt som där kommer berättelsen aldrig riktigt loss, utan fastnar i utvikningar och uppräkningar, som väl är humorn, skulle jag gissa. Det kan se ut så här:

och är man inte matt där, så fortsätter det under bilden:

(Tecknaren är förresten Josef Čapek, författarens bror.) Jag trodde också att det här på något sätt var skönlitteratur, men biblioteken verkar överens om att den ska placeras på trädgårdshyllan.

Allt detta gör att jag bedömer det som högst otroligt att jag någonsin tar mig an det tjeckiska original som också har stått oläst ungefär lika länge:

Bakgrunden till det är att jag ungefär vid den tiden tog mig igenom 30 poäng tjeckiska, vad som nu skulle heta 45 högskolepoäng. Det är tyvärr strax under gränsen för vad som behövs för att med behållning kunna läsa originaltext, och när det som här kan förekomma tre sorters blommor på varje rad i en halv sida är inte heller värt det arbete med lexikon som krävs.

245. Aharon Appelfeld: Kylig vår

I den här sista novellen i Novellix' kvartett på temat Förintelsen skildras hur kriget tar slut och hur det känns för dem som vant sig vid den absurda tillvaron. En händelse som ser ut som en tanke är att novellens originalspråk är hebreiska, och att den därför passar utmärkt för Månadens språk i september.

230. F. E. Sillanpää: Änglarnas skyddslingar och andra berättelser

Månadens språk i augusti är finska, och eftersom jag har en - låt vara ganska passiv - ambition att läsa mig igenom dem som har fått Nobelpriset i litteratur tog jag det som en förevändning att plocka fram den här novellsamlingen av 1939 års pristagare.

Man märker att man är på landet i Finland för ganska länge sedan. Det odlas råg och det badas bastu på lördagskvällarna. Det är sommar i ganska många av berättelserna, men när det är vinter är det det på allvar. Jag undrar om det inte är exempel på den sortens miljöbeskrivningar som var helt vardagliga när de skrevs, men som nu framstår som om inte exotiska så i varje fall mycket typiska för sin tid och sitt sammanhang.

Titeln antyder att det handlar om barn i ganska många av novellerna. Bäst tycker jag det blir när det är korta nedslag ur barns perspektiv - och han är en superb naturskildrare. Svårare har jag med någon längre historia som är alltför sorglig för min smak just nu, även om jag förstås vet att både barn och föräldrar för inte så länge sedan dog i en utsträckning som vi inte är vana vid idag. Allra bäst är en berättelse om en så kallad hemmason som behöver en kvinna i huset - i varje fall tycker grannarna det. Hilarity ensues.

Sillanpää hör väl inte till de mest ihågkomna pristagarna idag. Han är ändå lätttillgänglig och kan konsten att berätta en historia. Motståndet ligger i ett rätt ålderdomligt språk, men översättningen har ungefär nittio år på nacken, så det finns skäl till det.

166. Kurdistan berättar: Fåglarna återvänder till bergen

Anledningen till att jag läste den här novellsamlingen var utmaningen Månadens språk. Det hade nog gått att hitta något annat översatt från juli månads språk kurdiska, men det här var lätthittat och entydigt. En del kurdiska författare har skrivit på andra språk än kurdiska, ibland majoritetsspråket i det land som har rått om den del av Kurdistan där de bor, ibland språket i det nya land de har kommit till. Men Bokförlaget Tranans novellsamlingar (se tagg under inlägget!) har jag uppskattat förut, så även därför kändes det som ett bra val. Och det framgår att kurdiska är originalspråket, även om några av novellerna är översatta via andra språk.

Man får en god bild av Kurdistan om man läser hela samlingen, tror jag. Det handlar om en miljö som är mycket annorlunda mot vad jag brukar läsa om, och bara det är ju intressant. Det märks ofta att kurderna har varit förtryckta av de regimer som har härskat över dem, och att det ofta har varit krig som berört folket på ett eller annat sätt. Men som så ofta med antologier är det svårt att sammanfatta hela boken, utöver hårda fakta av typen att det är tjugotre noveller, där några är ganska långa - några tiotal sidor - och de flesta ganska korta - under tio sidor. Inledningen på runt fyrtio sidor känns mycket gedigen och kan rekommenderas på sina egna meriter för den som vill veta mer om kurdisk litteratur.

En bonus är att boken går att använda även för novellutmaningen. Där börjar jag närma mig slutet, men har kvar som näst sista punkt att pricka av nummer 28, "en novell som är nummer tre i en novellsamling" (Den är förstås inte kvar för att den har varit svår, utan snarare för att jag har fokuserat på annat och tänkt att varje novellsamling innehåller en nummer tre, så den kan vänta.) Det är "Vägen och resans mål" av Ra'uf Begard, och den är ganska typisk för samlingens tematik, som jag har försökt beskriva den.

138. Homeros: Iliaden

Månadens språk i juni är grekiska, och det finns förstås modernare verk att ta sig an än detta epos från 700-talet före Kristus om händelser som ska ha ägt rum ett antal hundra år dessförinnan. (Båda dessa dateringar, liksom frågan om det finns verkliga händelser bakom, är omdiskuterade och ska inte redas ut här.) Men det är en fullt läsbar framställning som ger mycket konkreta bilder av krigande, hatande, älskande, sörjande, ätande, sovande och drömmande människor, för att bara nämna något.

Det handlar om en kort period av trojanska kriget, när grekerna på tionde året belägrar Troja i nuvarande Turkiet. Det är en intressant krigsskildring, som skiljer sig från mycket annat i den genren, eftersom många av de medverkande på båda sidorna är personer som det inte är omedelbart lätt att tycka om. De har både goda och mindre goda drag - inte minst är många av dem långsinta och hämndlystna. Och det gäller både människor och gudar, för även Olympens invånare griper in i handlingen när det passar dem, och de finns på båda sidor i kriget.

Bland det mest påtagliga är hur många det är som dör, ibland en på varje rad, och hur detaljerat man får reda på hur det går till. Ofta slutar avsnittet då med raden "tungt han i marken då föll, och i fallet skramlade vapnen". Där syns också att verket är skrivet på hexameter, det grekiska eposets versmått, vilket det tar ett tag att vänja sig vid och ännu längre att vänja sig av med att ha malande i huvudet.

Ett par exempel på dödande ur den trettonde sången (verket är indelat i tjugofyra sånger, vad vi väl hade kallat kapitel):

Adamas sprang till de sina tillbaka till skydd mot fördärvet,
men Meriones strax förföljde och stötte in spjutet
mitt emellan hans blygd och hans navel, det ställe, där Ares
ger de dödliga arma de sår, som pina dem bittrast;
där drev han stöten in, och den fallne med spjutet i livet
sprattlande låg som en tjur, som herdarna uppe bland bergen
binda med vidjor och föra med våld mot hans vilja från betet:
så han sprattlande låg med sitt sår, men det dröjde ej länge,
innan Meriones trädde intill och ur livet på honom
ryckte tillbaka sitt spjut, och natt omhöljde hans ögon.

och när en viss Harpalion misslyckas med ett anfall:

Men Meriones sände en pil efter honom, som flydde,
och i sätet till höger den tog, och tvärs genom kroppen
trängde spetsen sig ut genom blåsan inunder hans blygdben.
Ned på stället han sjönk och i krigskamraternas armar
andades ut sitt liv och på jorden låg som en regnmask
ömkligen sträckt, medan blodet rann ut och fuktade marken.
Men kring den fallne då flockades tätt Paflagoniens tappre,
lyfte hans lik på en vagn och förde det sedan till Troja,
sorgsna i hågen, och fadern gick med under strömmande gråt, ty
ej stod vedergällning att få för den dödade sonen.

Och så håller det på, men mellan varven har de tid att skälla på varandra, hålla fest, ordna begravning och mycket annat.

Jag har läst den klassiska översättningen av Erland Lagerlöf (för övrigt syssling till Selma med samma efternamn), men det finns minst två andra, av Tord Bæckström respektive Ingvar Björkeson:

och om jag ska läsa om Iliaden någon gång tror jag att jag ger mig på någon av dem. Systereposet Odysséen finns också i motsvarande översättningar.

105. Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar

Månadens språk i utmaningen med samma namn är indonesiska, och det är verkligen inte ett språk som det översätts mycket från. Nu talas det, och i viss mån skrivs, ett stort antal andra språk inom Indonesien, men det är ändå världens fjärde folkrikaste land, och den här antologin visar tydligt att det inte saknas intressanta författarskap där. Men låt mig gissa att ganska många deltagare i utmaningen har fastnat för just den här boken.

Som det brukar med antologier är det svårt att säga något allmänt om hela boken. Kanske man kan säga att landets delvis våldsamma 1900-talshistoria ofta finns med, direkt eller indirekt, och att det ibland berör hur landets traditioner krockar med det moderna livet. Och landets traditioner är ofta lokala, förstår jag av inledningen, fotnoter och ordförklaringar på slutet. I många av berättelserna är det påtagligt att det utspelar sig någon helt annanstans än åtminstone jag brukar läsa om.

Praktiskt nog kan den här boken också bli till nytta i novellutmaningen. Jag väljer Raudal Tanjung Banuas ”Krokodiltänder och en handfull zikir” som passar för nummer 36: "en novell med något fyrbent i titeln".

85. Imre Kertész: Mannen utan öde

Månadens språk i mars var kinesiska, men jag misslyckades totalt med att ta mig igenom den nobelpristagarroman jag hade valt ut. Men i april var det ungerska, och den här nobelpristagarromanen gick mycket lättare, även om jag nu sitter i månadens sista timme och skriver om den.

Imre Kertész fick sitt nobelpris i litteratur år 2002 med motiveringen "ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke". Formuleringen har tydlig bäring på den här boken, som handlar om en judisk tonårspojke - lite yngre än de sexton år han säger att han är - som deporteras från Budapest 1944, först till Auschwitz och sedan vidare till andra koncentrationsläger. Det skulle kunna vara outhärdlig läsning, men det är det faktiskt inte alls. Snarare är det lättläst, rättframt berättat, även om ämnet är tungt. Effekten nås snarare genom att lägertillvaron blir vardag ganska fort, och att det fullständigt onormala blir normalt. Själv är jag positivt överraskad efter några mindre lyckade nobelpristagarförsök.

Nästa månads språk är indonesiska, och där har jag verkligen ingen aning om vad det skulle kunna bli att jag läser.

44. Ida Jessen: En utflykt

Inget hindrar, såvitt jag förstår, att man läser mer än en bok varje månad för utmaningen Månadens språk, och eftersom det blev lite snålt med tid för den danska roman jag hade valt ut tänkte jag kompensera med en andra Novellix-novell utöver den förra.

Ida Jessen har jag inte läst tidigare, men jag förstår att hon hör de verkligt centrala namnen bland nu aktiva danska författare. Rikligt prisbelönt och akademiledamot hade hon kunnat vara alltför avancerad för en lördagskväll hos mig, men det var onödig skepsis. Den här historien är inte svår, men har trots det bottnar som gör den till en utmärkt utgångspunkt för att diskutera livets stora frågor, tror jag. Huvudpersonen Tove bor i en typisk semesterort - men året om - och sysslar med att klä om gamla möbler, när hon inte träffar sin väninna eller sin särbo. Det låter som en veckotidningsnovell, men det är det verkligen inte.

För novellutmaningen använder jag den för nummer 18 på listan, "en novell där det finns en cykel". Eftersom det räcker att pricka av tjugo av de fyrtio punkterna har jag härmed klarat utmaningen, men jag fortsätter nog ett tag till, med målet att lyckas även med andra halvan.

43. Jakob Ejersbo: Ok International

Mina planer för utmaningen Månadens språk - som i februari är danska - var mer ambitiösa än så här. Men jag inser att det är för lite månad kvar för att hinna det jag hade tänkt, så det får jag återkomma till i något annat sammanhang, och i stället vara glad att det fanns en oläst dansk Novellix-novell i hyllan.

Särskilt dansk vad gäller miljö och intrig är den däremot inte. Huvudpersonen är en tanzanisk kvinna, utbildad till läkare på Kuba och numera bosatt i USA. Där råkar hon ut för en bilolycka och får möta den amerikanska polisen på ett föga uppbyggligt sätt. Det är den sortens novell som snarare är ett utsnitt ur en persons liv, så att man man förstår att det finns saker att berätta både före och efter, än den avslutade episoden.

För novellutmaningen - här maxar vi utmaningarna - använder jag den till nummer 5 på listan, "en novell översatt från danskan".

7. Gerbrand Bakker: Omvägen

Förutom en ny novellutmaning håller Helena med bloggen Ugglan & Boken också i en utmaning som kallas Månadens språk, som går ut på att man varje månad ska läsa åtminstone en bok som är översatt från den månadens utvalda språk. Jag tänkte försöka hinna med den också, för det känns som en överkomlig omfattning och ett trevligt sätt att bredda läsandet, som för min del annars tenderar att bli mycket svenskt och anglosaxiskt. Det kanske också går att kombinera de båda utmaningarna, om man hittar något som passar för båda. Eftersom vi är knappt halvvägs in i januari finns det säkert möjlighet att hoppa på, om man tycker det känns trevligt.

Den här månaden är språket nederländska, och redan efter en vecka hade Anna med bloggen och dagarna går... läst och tipsat om den här, som jag också tyckte verkade läsvärd. Det var den verkligen, och det är väl så här läsutmaningar fungerar när de är som bäst, att man får anledning att läsa sådant man inte hade läst annars, och blir tipsad av andra deltagare. 

Huvudpersonen här är en kvinna från Nederländerna, som kommer till Wales och hyr ett hus, där hon flyttar in. (Den till synes underliga omslagsbilden syftar på att där finns en flock gäss kvar efter förra ägaren, som har dött.) Hon börjar skapa sig en tillvaro där, handlar mat och verktyg (när hon inte hittar vad hon behöver i uthusen), och upptäcker omgivningarna, ett glest befolkat landskap, där hon inte har några grannar inom synhåll. Extra folktomt är det väl också eftersom det är november när det börjar, men hon får inte vara alldeles ensam hela tiden.

Så småningom får vi reda på lite i taget om hennes bakgrund och varför hon är där - eller i alla fall varför hon inte är kvar hemma. Det är det som driver berättelsen framåt, även om det också händer en del i hennes liv under tiden. (Baksidestexten tycker jag är alltför avslöjande om vad som händer ganska långt in i boken, så den föreslår jag att man inte läser allra först.) Tempot är ganska lågt, och speglar tempot i hennes tillvaro, som verkligen inte är högt. Hon badar badkar och eldar i öppna spisen och så har hon med sig något som hon ska läsa och skriva.

Det är en ordkarg stil som nog borde föranleda att man läser långsammare än jag har gjort nu. Och ändå är det spännande. Den här berättartekniken tycker jag ställer ganska höga krav på författaren för att det inte bara ska bli en lek med oss läsare, och att vi får små bitar av information när författaren tycker det är dags. Det här är ett av de mer lyckade exemplen på det som jag har läst.

Det här var som sagt en positiv överraskning; särskilt tycker jag att miljön är väl skildrad. Författaren har också skrivit en annan bok, Däruppe är det tyst, som också figurerar på annat håll i den här utmaningen. Den har två kalvar på omslaget i stället för en gås, och det ska inte uteslutas att den dyker upp här så småningom.