42. Torgny Lindgren: Till sanningens lov. Rammakaren Theodor Marklunds egen redogörelse

För ovanlighetens skull handlar det inte om Västerbottens inland eller lungsot i den här Torgny Lindgren-historien. I stället är det i huvudsak någonstans i Västergötland samt i Stockholm som handlingen utspelar sig, och den mest framträdande representanten för läkarvetenskapen är en plastikkirurg.

Det är en berättelse av den där sorten som man vill höra till slut, inte för att få reda på hur det ska gå, utan hur allt hänger ihop. Det framgår tidigt att berättaren/huvudpersonen berättar det hela i efterhand, och han är generös med kommentarer av typen "alla vet ju att" eller "jag behöver inte nämna". I fiktionen ingår nämligen att den andra centrala karaktären är en mycket känd person, som vi därmed förväntas känna till.

Utgångspunkten är att rammakaren Theodor Marklund växer upp och bor granne med Paula. Trots ganska stor åldersskillnad kommer de varandra nära genom gemensamma intressen. Paula blir så småningom känd sångerska, så känd att hon inte har tid att återbesöka sin hembygd. Theodor ramar vidare i sin verkstad, men håller kontakten med henne. En dag kommer han över en Dardeltavla på auktion, och det blir inledningen till det som är bokens huvudhandling.

Det här kan läsas som en satir över frågor som vad konstnärligt värde och ekonomiskt värde egentligen är och vad en persons identitet egentligen är. På Lindgrens ofta återkommande sätt handlar det också om vad som är verkligt och vad som är fiktivt, och det är mest i den delen man längtar efter att få reda på hur det hänger ihop. Och så kan man förstås läsa det här bara som en underhållande roman med drag av skröna. Det verkar inte vara en av hans mer uppmärksammade böcker, och det är synd, tycker jag.

45. Torgny Lindgren: Dorés Bibel

Med en viss kluvenhet lämnar jag den här lyssningen av Torgny Lindgrens egen inläsning av den här romanen. Den är förstås utomordentligt framförd, på ett sätt som ingen annan hade kunnat göra det. För min del har jag tidigare konstaterat att det här är den form som fungerar för mig att ta till mig Lindgrens böcker - läsning i pappersform har inte alls gett mig mersmak. Och ändå är det något här som får mig att fundera på om inte just att läsa den här berättelsen själv hade varit lite bättre, för det är så mycket som hänger ihop framåt och bakåt att man - även med full uppmärksamhet på det som strömmar i lurarna - inte riktigt kan härbärgera allt.

Det är alltså svårt att sammanfatta vad det handlar om, men ett försök kan vara följande. En huvudperson som föds i Västerbottens inland samma datum som Torgny Lindgren - men året efter - växer upp och får efter skolan komma till ett hem för obildbara, eftersom han inte har lärt sig att läsa. I hans hem finns ett exemplar av Dorés bibel, kanske bara bilderna, vilka hur som helst fascinerar honom mycket. Sedan rullar det på, framåt och bakåt i tiden, och man får följa den anonyme huvudpersonen genom hela livet, även om det är mycket som hoppas över.

Teman i detta då - ja, det vore ju inte Torgny Lindgren om det inte funnes pölsa och lungsot. Man får också träffa några tidigare medverkande från böckerna Hummelhonung och Pölsan, och kanske är den här boken svår för den som kommer till den utan att ha stiftat bekantskap med miljön i de två tidigare. Men här handlar det mer om sådant som bildens förhållande till skriften, kopiors förhållande till original, diktens förhållande till verkligheten och så huvudpersonens förhållanden till personer omkring honom. Jag tror inte jag begriper allt, men det är bra ändå.

23. Torgny Lindgren: Pölsan

För snart sex år sedan läste jag den här boken och konstaterade att jag hade svårt att inse dess kvaliteter. (Se där värdet med att ha en blogg att gå tillbaka till!) Sedan dess har jag lärt mig att lyssna till litteratur och dessutom att Torgny Lindgren för mig gör sig bäst i den formen. Det här betyder att denna nästan-omläsning är en helt annan upplevelse för mig, även om jag inte kan sälla mig till dem som tycker att det är århundradets bok. Jag kan sträcka mig till att utse den till decenniets skröna.

Utgångspunkten, som det i och för sig tar ett bra tag att komma fram till, är att den tyske krigsförbrytaren Martin Bormann under antaget namn bor i det västerbottniska inland där det mestadels utspelar sig i Lindgrens böcker. Han har alltså i den här fiktionen inte dött i Berlin vid krigsslutet - numera dessutom bevisat med DNA - utan är några år senare kringresande manufakturhandlare. Tillsammans med skollärare Högström reser han runt på dennes motorcykel för att utröna var den bästa pölsan lagas, för alla har sitt eget recept. Nog visste jag att det är en maträtt där både det ena och det andra kan användas, men jag undrar ändå om inte ekorrar hör till ovanligheterna.

Runt det här vindlar det en del sidospår, mest framträdande ett om en "notisskrivare", som i nutid är 107 år gammal, bor på "äldrehemmet Solsidan" och efter ett halvsekellångt avbrott nu skriver igen, låt vara inte för publicering i den tidning han förr skrev för. Det är alltså han som skriver om Bormann och Högström och det andra som händer på fyrtiotalet. Det mesta är alltså ganska vansinnigt, och författarens skicklighet märks inte minst i det att man som läsare accepterar det. Möjligen har jag alltså lättare att göra det när jag lyssnar på Lindgrens egen eftertänksamma och kongeniala inläsning.

160. Torgny Lindgren: Minnen

På något sätt är det här en memoarbok, men den är klassificerad som skönlitteratur på biblioteken. Jag har inte forskat i Torgny Lindgrens verkliga liv, men mitt intryck är att det är en blandning av dels verkliga förhållanden och händelser, dels ett antal påhitt. Bland det verkliga identifierar jag till exempel att författaren delar födelsedag med Gustaf V - men det är förstås sådana detaljer som man ska vara noga med om man vill att läsaren ska tro på de fabulerande delarna. Allra mest är det här ändå en bok om minnet, i singularis, och hur det kan fungera. Ofta återkommer han till hur lite han minns, och kanske är det en signal om att det följande ska läsas som fiktivt.

Vid ett par tillfällen konstaterar han att hans liv inte har format sig till en roman, utan snarare en samling noveller. Det återspeglar också boken, som består av ett antal episoder, som skulle kunna läsas var och en för sig. Men där finns också fina anspelningar mellan dem, och för den som har läst mer Torgny Lindgren finns det också anspelningar på flera av hans tidigare verk. Jag gissar att en del sådana går över huvudet på mig.

Det är nog inte så många som hittar till den här boken utan att ha läst åtminstone något annat av honom. Då får man vad man väntar sig, ett vindlande berättande som utspelar sig i Västerbotten (inledningsvis) och på andra håll i Sverige (inte minst Börshuset i Stockholm) och Europa (inte minst Central-). Där saknas heller inte vare sig pölsa eller lungsot.

71. Torgny Lindgren: Hummelhonung

Torgny Lindgren har blivit en av mina lyssningsfavoriter, men i annan form än när han själv läser har jag svårt att ta till mig hans böcker. Jag är glad att ha lite kvar att lyssna på, och ska försöka dra ut på det så länge det går, så jag har något att se fram emot.

Här handlar det om en författarinna som reser runt och håller föredrag om sina böcker. Varken föredragen eller böckerna verkar locka stor publik. Bland de få deltagarna när hon är i ett västerbottniskt församlingshem finns Hadar. Det visar sig att hon ska övernatta hos honom, i stället för på pensionat eller liknande. På natten snöar det, så hon kan inte ta sig därifrån. Just inom synhåll bor Hadars bror Olof, som han inte har träffat eller pratat med på många år.

Det här är det enkla men geniala upplägget. Författarinnan stannar kvar i vindsrummet hos Hadar, skriver på sin nästa bok och går mellan de två bröderna, som hatar varandra djupt och innerligt. Hur det hänger ihop med bakgrund och motiv ska förstås inte avslöjas, men det är snyggt och prydligt.

Snygga och prydliga är däremot Hadar och Olof icke. Förutom den snitsiga intrigen är det här en rentav äcklig bok, som förslagsvis inte läses till måltiderna. Men han kommer undan med det, med den misär som råder och med det underliga i att författarinnan stannar kvar där. Vad man än tycker om det så är det oförglömligt.

7. Torgny Lindgren: Klingsor

Med Torgny Lindgren vet man att det nästan alltid blir pölsa och lungsot i Västerbottens inland. Det här är ärligt talat inte hans bästa prestation på det temat, och jag tror inte att jag hade uppskattat det överhuvudtaget om jag hade läst den tryckta boken. Nu har jag lyssnat på hans egen inläsning, och som jag har sagt tidigare, både en och två gånger, händer det då något med historien som för mig helt uteblir när jag läser själv.

Intrigen är knappast tät; frågan är om den inte hade kunnat rymmas i en novell. Konstnären Klingsor skildras från om inte vaggan till graven så i varje fall i ett helt livs perspektiv. Berättaren, "vi", ska skriva en bok om honom, eller om det är det "vi" har gjort i och med den här skriften? Understundom interagerar "vi" också med Klingsor själv på ett sätt som bör göra romanen till ett intressant analysobjekt vad gäller fiktionsnivåer. Men det är varken intrig eller berättarteknik som är de starkaste sidorna, utan små sidoepisoder, beskrivningar, reflektioner och utvikningar, som jag kan tänka mig att en och annan retar sig på, men som för mig är nästan hela behållningen.

122. Torgny Lindgren: Norrlands akvavit

Jag har redan tidigare kunnat konstatera att det är något alldeles speciellt att lyssna på Torgny Lindgren när han läser sina egna böcker. Det är inte bara att han läser bra - det är ju inte så bara förresten - utan också att texten lyfts till en nivå som jag inte hittar när jag läser själv. Här har jag läst några korta avsnitt i e-boken på mobilen, när det inte varit läge att lyssna, och då sjunker upplevelsen genast.

Det handlar förstås, som vanligt hos Lindgren, om Västerbottens inland. Dit kommer en före detta väckelsepredikant, Olof Helmersson, som frälste mängder av människor där på femtiotalet. Sedan har han varit borta därifrån i många år, och när han nu kommer tillbaka är de flesta döda. Församlingen består i själva verket inte av mer än två personer, varav en ligger för döden sedan flera år. Ganska länge är det oklart för mig vart berättelsen är på väg, och egentligen om den alls är på väg någonstans. Men det gör inte så mycket, för när Olof Helmersson cyklar runt i bygden och den ena episoden följer på den andra är det mer stämningen och karaktärerna som bär upp det hela än en synnerligen välkomponerad intrig. Sedan visar det sig att det fanns en i varje fall genomtänkt intrig som dolde sig bland skrönorna. Men det är detaljerna som man kommer ihåg, sådant som att någon tvättar löständerna med grönsåpa.

284. Lasse Eriksson och Ronny Eriksson: De norrbottniska satansverserna

Det här är svårklassificerat. Det är skönlitteratur, men ingen roman, och knappast heller en novellsamling, även om det ingår en del kortare berättelser. Mellan dem finns det kapitel som tillsammans bildar en sammanhängande historia, och där har de båda författarna lånat in Torgny Lindgren som inläsare (och det gör han förstås mycket bra). Det förekommer också inslag av fiktiv facklitteratur, där historia och språkvetenskap och en hel del annat med anknytning till Piteå förklaras. Och så sjungs det lite mellan varven, både av Euskefeurat med Ronny Eriksson, och av Lasse Eriksson, som a capella framför sin visa "Stället". För att kunna reda ut vad helheten egentligen är skulle man nog behöva läsa den i pappersform, och förmodligen mer än en gång.

Med de båda författarna, "icke-bröderna" Eriksson, är det kanske inte överraskande att det ofta är roligt på ett lite stillsamt satiriskt sätt. Allra roligast har jag åt en "Kurt-Eilert, ja han hette så, hans pappa ville att han skulle bli dansbandsmusiker", men det finns mycket annat också.

253. Torgny Lindgren: Berättelserna

Det finns litteratur som passar bra för uppläsning, och det finns också författare som läser bra. Och så finns det Torgny Lindgren, som läser sina egna böcker så att man inte kan tänka sig någon annan läsa dem, och inte ens vill läsa dem själv, bara lyssna på honom. Det är förstås en kombination av språket med de västerbottniska dialektinslagen, hans sätt att fånga olika berättarröster i en novellsamling och den allmänna kongenialitet som kommer av att han vet bäst hur han har menat när han skrev. Men det går ändå inte att förklara vad det är som gör det så bra. Som tur är har Storytel några till, som jag inte har hört eller läst på annat sätt.

Novellsamlingar är notoriskt svåra att berätta om, men har man läst Torgny Lindgren vet man vad man har att vänta. Det är en obestämd dåtid i ett obestämt västerbottniskt inland, där folk har det ganska eländigt, inte minst på grund av tuberkulosen. Ibland är det oerhört sorgligt, men en och annan gång är det också väldigt roligt. Sällan är det roligt genom att någon verkligen försöker, utan snarare genom att något trots ansträngningar inte går som det är tänkt. Så är det för uppfinnaren Julius Lundmark i Svaipaliden, som i sin ensamhet uppfinner både elektriciteten, telefonen och glödlampan, omedveten, eller i varje fall obekymrad, om att de redan är uppfunna ute i stora världen. Sedan har hans mor ingen annan att ringa till än en väninna på andra sidan skogen, tills de blir ovänner, och då blir telefonen hängande oanvänd. Tråden kan man i alla fall hänga tvätt på.

Det första av Torgny Lindgren som jag gav mig i kast med hade jag svårt för. Men jag tror att jag har hittat mitt sätt att uppskatta honom, och det är just genom att lyssna när han själv läser.

128. Torgny Lindgren: Huset

Det här är så mycket Torgny Lindgren det kan bli, en historia om ett hus, symbolen för slitet med att skapa sig en tillvaro för Gideon Lindmark och hans hustru Bred-Kajsa. Det är ömsom mycket roligt och mycket tragiskt, och inte minst oerhört effektfullt genom användningen av facktermer för verktyg och bjälkar (eller vad det heter).

91. Torgny Lindgren: Ormens väg på hälleberget

Till minne av Torgny Lindgren, som avled i våras, storsatsar Radioföljetongen i sommar. Dels sänder man hans Minnen, dels finns det två gamla följetonger att lyssna på via hemsidan. En av dem är Pölsan (som jag läste för ett par år sedan och därför avstår nu), och den andra är den här.

Det här är minsann ingenting för känsliga, på mer än ett sätt. En historia om fattigdom under 1800-talets andra hälft i Västerbottens inland är förstås sorglig på många sätt bara genom att vara realistisk. Barn dör, vuxna dör i förtid, vädret gör att de som lever av vad jorden ger får det svårt. Större delen av berättelsen är ett samtal som huvudpersonen har med Vårherre (med betoning på första stavelsen) om hur allt detta kan komma sig.

Ovanpå de naturgivna svårigheterna är också berättaren och hans familj genom tre generationer i klorna på byns handelsman. De lever till stor del i en naturahushållning, men handelsmannen - som också äger deras hemman - i en kontantekonomi. Familjen har helt enkelt inga pengar att betala arrende och andra skulder med, utan får betala med vad de har. Den största tillgången i det sammanhanget är familjens kvinnor, eftersom handelsmannen är ensam.

Här tycker jag att uppläsningen av författaren bidrar mycket till upplevelsen. Jag tror att jag hade haft svårt att läsa texten med den dialekt som den är skriven på (även om författaren i en introduktion säger att han valt bort den genuina dialekten eftersom den skulle vara obegriplig för andra än invånarna där). Nu snarare lyfter det, och jag tror det skulle vara intressant att om ett tag läsa boken på vanligt sätt och då förmodligen höra Torgny Lindgren invärtes.

51. Torgny Lindgren: Pölsan

Inte bara baksidestexten utan även det samlade internet verkar tycka att det här är en jätterolig bok, förutom att den är bra på alla andra sätt också. Jag tycker inte alls att det är så roligt med denna blandning av 40-talets pölsa och lungsot och 00-talets äldreboende. Med tanke på det unisona hyllandet undrar jag om det är något jag inte har förstått av djupsinnigheter som "Det finns lika många pölsor som det finns människor." Lite besviken är jag också eftersom jag tycker Torgny Lindgren verkar så trevlig. Kanske ger jag honom ändå en chans till med något annat.