126. Victoria Benedictsson: Jul

Julfirandet hos en rik och en fattig familj kontrasteras här, och på ett något förutsägbart sätt visar det sig att den rika familjen inte är så lycklig som man skulle kunna tro, och omvänt. För den som är van vid det skånska julvädret är det dock stark igenkänningsfaktor, när det saknas både snö och rimfrost, och mest är lerigt och fuktigt.

125. Cyril Pedrosa: Tre Skuggor

Cyril Pedrosa är fransman, men hans tecknarstil har inte mycket gemensamt med den traditionella fransk-belgiska serien, varken i Tintin eller Asterix. Det är en svartvit kontrastrik stil som ibland spränger rutorna när det finns mycket att säga:

eller när rörelserna blir för häftiga:

Det är överhuvudtaget mycket liv i rutorna i den här historien, men det kontrasteras mot lugna, mer avvaktande partier.

Intrigen är inte annat jag kan begripa övernaturlig, och handlar om hur tre skuggor visar sig utanför det lilla hus där Joachim bor med sina föräldrar. De kommer långsamt närmare, försvinner ibland, men dyker så upp igen. Frågan är om det går att komma undan dem - och vad de har för anledning att vara där, förstås.

Inledningsvis hade jag svårt att greppa den här historien, kanske för att den verkar att inte bestämma sig för var och hur den ska utspela sig. Men den tar sig, och håller man ut till slutet blir man belönad, om än inte med ett traditionellt och väntat slut.

124. Hjalmar Söderberg: Pälsen, Syndens lön & Kyssen

Strängt taget är det bara den första av de tre kortkorta novellerna i den här samlingen som är en julnovell. Den är å andra sidan julig så det räcker. Få verk är också i den utsträckningen använda för litterär analys i skolan som historien om doktor Henck och hans vän häradshövding Richardt, som lånar ut sin päls med oanade följder, som inte heller beskrivs fullt ut. På grund av sin ålder är novellen fritt tillgänglig, så den som vill kan hitta texten både för egen läsning och i ett antal inläsningar att lyssna på. Trots att den skulle kunna kännas uttjatad är den fortfarande mycket läsvärd.

Det finns alltså mycket att läsa om den, men en formulering fick mig att forska vidare, nämligen att Henck som sextonåring sett Arnoldson spela Faust på operan. Det kan inte gärna vara någon annan än Oscar Arnoldson, ett intressant men tragiskt levnadsöde, vad det verkar i Svenskt biografiskt lexikon. Han spelade enligt uppgifter, tillgängliga på Kungliga Operans hemsida, titelrollen i Faust ett antal gånger mellan 1869 och 1881, så det ger ett ganska stort spann för när Henck var sexton. Eftersom man inte får reda på hur gammal han är när novellen utspelar sig kan man inte heller räkna ut vilket år det är. Men ingenting motsäger att det är i närheten av 1898, när den första gången kom ut i samlingen Historietter. Det är i varje fall en tid när det kör hästdroskor på gatorna och man arbetade till klockan tre på julafton för att sedan gå ut och handla julklappar.

Det kom en kortfilm 2008 med Björn Kjellman och Fares Fares i huvudrollerna, och den figurerar helt osökt idag på denna bloggs kusinblogg. Där placeras handlingen julafton 1897.

De två andra novellerna, "Syndens lön" och "Kyssen", utspelar sig i varje fall under sommarhalvåret. De är också melankoliska, om än på olika sätt, och med tanke på upphovsmannen naturligtvis också mycket bra. Men riktigt till nivån i "Pälsen" når de ändå inte.

123. Jussi Adler-Olsen: Små pikanta dråp

Den här novellen handlar om Lars, som av olika skäl blir yrkesmördare. Med bara fyra fem mord om året i åtta tio år kommer han att ha fått ihop ett kapital som gör det möjligt för honom att dra sig tillbaka någonstans där klimatet är trevligare än i Danmark. Sina kunder skaffar han genom att gå på eleganta frisersalonger och lyssna på damer - mestadels - som klagar över sina män. Efter ett par inledande försök som inte var helt lyckade blir han riktigt kompetent i sitt fack.

Det här är förstås helt orealistiskt, och det måste man acceptera om man vill ta sig igenom de knappa två timmarnas lyssning. Men det är också mycket roligt på ett svartsynt sätt, med karaktärer som i all korthet blir levande - så länge det nu varar, i förekommande fall. Vill man ha något som handlar om hur riktiga yrkesmördare arbetar finns det säkert annat att leta upp.

122. Peter Bergting: Tecken i skyn

I den här serieromanen samsas nordisk mytologi med koreansk, men motivet med ett dödsrike som man kan besöka och återkomma från är ju bekant från även andra sammanhang. Berättelsen innehåller också de traditionella inslagen av kamp mellan det onda och det goda, en ung utvald person och långa förflyttningar till fots. Det här kan verka som om jag är mer kritisk än jag i själva verket är, för det här är egentligen en bra historia som tar vara på seriemediets möjligheter. Liksom förra gången jag läste Peter Bergting imponeras jag av hans skicklighet att fånga olika sorters ljus, utomhus och inomhus vid olika tider på dygnet och i olika väder:

121. Agnes von Krusenstjerna: Förlorade sonens återkomst

När man inte håller farten med utgivningen utan läser i kapp på semestern kan det bli så att man får läsa julnoveller mitt i sommaren. Det saknas inte julstämning i den här berättelsen; redan på de två första sidorna doftar det kanel från den vedeldade ugnen och i skafferiet finns det bland mycket annat "grisfötter med darrande gelé omkring". Mest av allt är det ändå en berättelse om hur julen kan bli en tid för försoning inom familjen, när familjen Cederbrings svarta får har kommit hem från Amerika.

120. Shirley Jackson: We Have Always Lived in the Castle

Det här är en liten skräckklassiker, och med tanke på den blivande läsare som eventuellt inte vet hur det går ska jag inte vara så mångordig om det. (Jag hörde själv till den skaran, så mer påläst än så är jag inte i genren.) Det handlar om två systrar som bor i ett stort hus utanför ett samhälle tillsammans med sin rullstolsburne farbror. En av systrarna går och handlar ett par gånger i veckan, men det är all kontakt de har med yttervärlden. Ganska fort framgår också att de har varit en betydligt större familj fram till för sex år sedan, men varför så många av dem dog då tar det ett bra tag innan det avslöjas. Det är inte ens huvudsaken i intrigen, konstigt nog, utan det som skapar skräcken är dels de tre överlevandes normalisering av något som är allt annat än normalt, dels relationen mellan dem och samhällets övriga invånare. Det är hela tiden en utmaning att lyssna på, eftersom man inte riktigt kan ta något för givet, allra minst det som berättaren, den yngre systern, väljer att framställa som sanning. Jag tror rentav att den skulle vara intressant att läsa även med facit i hand, för att se hur och var vi blir lurade.

119. Hanna Almgren: Silverresenären

Huvudkaraktären i den här novellen är varken mer eller mindre än ett isberg, som ger sig på drift från polartrakterna och hamnar på varmare breddgrader. Det är ett originellt grepp, som fungerar förvånansvärt väl, och är det som bär upp hela historien. Faktiskt blir det en av de mer minnesvärda Novellix-noveller jag har läst på senare tid, just därför.

118. Lennart Hagerfors: Skrivarkurs för särlingar

Har man varit på skrivarkurs känner man igen en del i den här historien om en tredagarskurs i Visby med sex deltagare och en ledare. Ingen av dem har något namn som vi får reda på, och det är ett skickligt sätt att visa hur man i ett sådant sammanhang kan inta en viss personlighet, som kanske inte på alla sätt behöver vara ens vanliga.

Här möter vi alltså Baronen, som har stora likheter med greve Magnus Stenbock på Herrborum, som för övrigt avled samma år som den här boken kom ut. Det är så mycket som stämmer att jag inte kan tro att det är en slump. Vidare förekommer Prinsessan, som faktiskt är en riktig prinsessa, om än maorisk från Nya Zeeland. De har sällskap av Samlaren, som har ett klockmuseum hemma i Värmland, Nunnan, som kommer från klostret i Vadstena, och MC-killen, som känns malplacerad i sammanhanget, men det ger sig hur det hänger ihop. Alla dessa fem har nämligen kursledaren träffat tidigare, i samband med att han skulle skriva en reportagebok om originella människor. Därjämte består gruppen också av en tant från Slite, och hennes motsvarighet har jag träffat på nästan varje skrivarkurs jag har gått.

Det handlar om deltagarnas interaktion under kursen, lite bakgrund om kursledarens tidigare kontakter med dem och inte minst de texter som produceras under de tre dagarna. I ett större perspektiv handlar det också om skrivande, varför man väljer att ägna sig åt det och vad det gör med oss. Men behållningen för mig är beskrivningen av personerna, där var och en hade kunnat få bli huvudperson i sin egen roman, även tanten från Slite, visar det sig.

117. Nils Bergkvist: Avva och Nenne. En roman om tonårskärlek

Som vuxen får man försöka sätta sig över att det finns böcker som det är pinsamt att ha läst. (Det är ju trots allt frivilligt att blogga om dem.) Det här är en sådan - nu är det sagt.

Den hade knappast kunnat skrivas under något annat decennium än sjuttiotalet, när den sexuella frigörelsen hade kommit långt, om än inte till alla i föräldragenerationen, men nymoralismen ännu inte fanns, för att inte tala om HIV. Det handlar alltså om Avva och Nenne, som jag utgår från har andra dopnamn, men det får man inte reda på. De invigs, var och en för sig, i de sexuella mysterierna av Avvas far Håkan, som är oerhört öppen, frigjord och förstående. Det är helt orealistiskt, och måste ha varit det även då, tänker jag mig. Problemet är ändå inte i första hand det, utan att det är en bok som på tidstypiskt sätt låter sitt ärende få dominera över allt annat som en skönlitterär bok innehåller - intrig, karaktärer och miljö.

Man skulle kunna citera ymnigt, men jag begränsar mig till det här:

som på sitt sätt är lika tidstypiskt som huvudbudskapet, för när annars hade två sexton-/sjuttonåringar haft räkafton i hemmets lugna matvrå på gröna lergodstallrikar och med bruna servetter? Det framgår utanför det jag har klippt ut att flaskan bara är en halvflaska och utköpt av Håkan, för att de inte ska dricka mellanöl.

I princip är jag motståndare till att låntagare skriver recensioner i biblioteksböcker, men den här lakoniska kommentaren i detta exemplar fångar vad jag tror att många tycker: