48. Matthew Costello och Neil Richards: The Curse of Mabb's Farm

I den här delen tar författarna tillfället i akt att använda jordbrukslandskapet omkring Cherringham. Gården som det antas vila en förbannelse över drabbas mycket riktigt av både det ena och det andra, men vi moderna människor vill inte i första hand tro att det beror på tre häxor som dödades där på 1600-talet. Det tror inte heller Jack och Sarah när de får anledning att gräva i vad som händer där, inte minst varför den nuvarande brukaren är så angelägen om att de ska hålla sig borta.

Det här är inte seriens starkaste nummer, men det kan ju inte alla vara när det finns fyrtiosju stycken (det är den dagsnotering jag hittar i alla fall). Det är en baktung historia som tar tid på sig att bli spännande, och sedan är den nästan slut. Jag brukar gilla det här kortromansformatet, men det kräver att intrigen kommer igång någorlunda tidigt, och här är det för mycket måltider och småprat innan det börjar hända saker. Men det är trivsamt och alldeles rätt kombination av förutsägbarhet och oförutsägbarhet, så när det passar övrig lyssning kommer jag att fortsätta smita emellan med Cherringham.

47. Elia W. Peattie: From the Loom of the Dead

Här är en ramberättelse som utspelar sig i USA, i vilken en uråldrig isländsk kvinna (124 år gammal, om man ska tro vad som sägs) berättar en historia som utspelar sig på "the island of fire", vilket väl bör vara Island. Sedan tappar jag bort mig i vad som är sant och osant, men det ska nog vara någon sorts spökhistoria, tror jag.

46. Stefan Holm och Jessica Eriksson: Kärlekens likör

Om den här novellen får många läsare i dessa dagar är det för att den var föremål för en fråga i senaste avsnittet av SVT-frågesporten Muren. Det gällde att med tre alternativ identifiera vilken idrottsstjärna som var författare, vilket alltså är höjdhopparen Stefan Holm. I min ljud- och e-bokstjänst visar det sig att han tillsammans med sin partner Jessica Eriksson har producerat både noveller och romaner. Det hade helt gått under min radar, men så är jag inte heller i första hand romance-läsare. Varför jag inte är det påminns jag om när jag tar mig igenom den här historien om Kevin, som efter ett hastigt möte på julbalen i Solvik (fiktivt, förutsätter jag) blir mer eller mindre besatt av att hitta den kvinna som betalade hans drink, samtidigt som hon själv köpte ett glas likör. För läsaren är alltihop en väntan på det slut som genren föreskriver.

45. Maria Maunsbach: Hit, men inte längre

Maria Maunsbach har vi träffat tidigare i den här bloggen, och denna hennes andra roman har en del gemensamt med den första. Det handlar även här om en relativt ung kvinna i Malmö, kommunalt anställd (den här gången är hon socionom) som ägnar en stor del av sin tid åt vad man skulle kunna kalla relationer. I det här fallet är det möjligen inte ett riktigt rättvisande ord, för det hon gör är att dejta, med högst varierande resultat.

Det mest intressanta är hur författaren har lyckats skapa en huvudperson som man inser att man faktiskt inte alls sympatiserar med. Mest vill man säga till henne att hon ska ta och skärpa sig. Någon gång är det någon som faktiskt säger det, men förvånansvärt sällan. Det är på sätt och vis deprimerande att så få i hennes omgivning är engagerade på allvar när hon bär sig så dumt åt.

För mig är det som att vara på studiebesök i en sorts tillvaro som ligger långt från min egen (och då menar jag inte de tre mil jag har till Malmö), vilket på sätt och vis är intressant. Den som vill göra samma sak måste jag ändå förvarna om att det här och var är mycket explicita skildringar. Men tror man sig klara det är det absolut hörvärt (jag har lyssnat på författarens egen inläsning, och det tror jag förhöjer värdet).

44. Carina Burman: Döden tar semester

Den här färska deckaren påminner inte om mycket annat, och ändå är det just det den gör. Den är nämligen en pastisch på svensk femtiotalsdeckare, den tid när många tycker att kriminalgenren i Sverige var som bäst. Carina Burman är alldeles säkert den som bäst kan ro ett sådant projekt i land. Hon har skrivit historiska deckare tidigare, om än inte i pastischform, och dessutom den uppmärksammade fackboken Drottningar och pretendenter om deckarens guldålder (mellankrigstiden i Storbritannien, efterkrigstiden i Sverige).

Det ligger i sakens natur att det här inte är en realistisk polisroman; sådana kom först senare på svenska. Enligt genrekonventionen är det en amatör som utreder det brott som har begåtts, och här har författaren valt att göra henne till deckarrecensent. Det är faktiskt ett genidrag, som ger någorlunda rimlig anledning för amatördetektiven att reflektera över hur lord Peter Wimsey hade gjort, för att bara nämna något. Hon heter Florence Granat, kallad Florrie (eller "Stumpan" av hennes redaktör), och är normalt en kapabel kvinna. Just när det börjar är hon däremot drabbad av utmattning och lyckas få en plats på en bussresa till Rom med hjälp av ett stipendium från facket.

Sällskapsresan har använts som miljö för mordgåtor förr, men mitt intryck är att den ändå är underutnyttjad. Den är ett osökt sätt att föra samman personer som till synes inte har något gemensamt, men ändå kan visa sig ha det, när Florrie gräver i medresenärernas förflutna. Hon får viss assistans av sin redaktör i Stockholm via telegram och förbeställda telefonsamtal, och lyckas dessutom hitta en Watson åt sig i form av en läroverksadjunkt. Han är bildad och belevad som det anstår en sådan, men välgörande icke-patriarkal i sin hantering av den inte alldeles lättstyrda Florrie (som förresten inte är "fröken Granat" utan "magister Granat", eftersom hon är fil mag från Uppsala).

Det här är en läsfest för rätt person, vilken väl skulle kunna beskrivas som deckarnörd. Det dräller av allusioner på deckare och deckarförfattare. Jag är inte säker på att jag har identifierat alla − snarare är jag säker på att jag har missat någon. Men här finns inte bara de givna stora namnen i genren utan också blinkningar till Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen och Åke Holmbergs Ture Sventon i London, och frågan är om inte också Barbara Pyms Some Tame Gazelle är med på ett hörn. Och så är förstås Florries verksamhet i Stockholms Klarakvarter en given ingång till att tänka på Barbro "Bang" Alving, men just som jag tänker det säger Florrie själv något om det, så där fick man inte känna sig smart länge. (Men visst är det något bangskt över henne, rökande i resdräkt till vänster på omslaget?)

De stora svenska deckarförfattarna på femtiotalet hade ju varsitt favoritämne att använda för att skapa miljö och karaktärer. Här får man allt på en gång, mat (och Italien) som hos Stieg Trenter, kläder som hos Maria Lang och litterära anspelningar och lysande formuleringar som hos H.-K. Rönblom. Frågan är nu om man är mest sugen på att resa till Rom eller att läsa om något av dessa författarskap. Eller bådadera.

(Jag anser mig ha ett ganska gott ordförråd. Men jag lärde mig ändå ett för mig alldeles nytt ord, nämligen "klippanischer". Om jag förstår rätt efter googling är den som har klippanischer en med ruter i sig.)

43. Nora Dåsnes: Missat samtal

I bakgrunden under hela den här serieromanen finns Anders Behring Breiviks massmord 2011. På ytan handlar det om Rebekka som börjar gymnasiet i Oslo samma år och försöker orientera sig i den nya tillvaro det innebär. Hon har ingen närmare anknytning till terrordåden, men har ändå svårt att släppa vad som har hänt. Tidvis ägnar hon alldeles för mycket tid åt att följa rättegången.

Berättelsen använder sig av serieformen på ett fint sätt. Ofta är det bilderna som berättar, och när det är mer dialogtätt är bilderna ändå viktiga för hur det som sägs ska uppfattas. Händelserna i dåtid, i huvudsak från den 22 juli, har avvikande färgsättning, kanske något övertydligt, men också visande hur de tränger sig igenom hos Rebekka.

Hittar man så här bra läsning ska det nog gå att komma ikapp i projektet med en serieroman i veckan under året.

42. Elia W. Peattie: On the Northern Ice

Måhända hade jag för lite uppmärksamhet under lyssningen till den här novellen, men så mycket förstår jag att det handlar om en ung man som utnyttjar skridskor för att ta sig till det bröllop där han ska vara best man (tror jag). Hans fästmö (eller liknande) ska vara brudtärna. Av för mig oklara skäl sker resan nattetid, men det är förstås förutsättningen för att det ska kunna bli en spökhistoria.

41. Elia W. Peattie: Story of the Vanishing Patient

Förra Peattie-novellen jag hörde handlade om mystiska pianoljud från grannhuset, och här är det också mystifikationer runt ett till synes tomt grannhus. Huvudpersonen är läkare och blir tillkallad för att se till en döende kvinna där, fast husets ägare är bortresta både då och när han kommer dit dagen efter. Vid det laget har dessutom både kvinnan och hennes man försvunnit utan ett spår. Riktigt hur det tänks hänga ihop begriper jag inte, men jag är möjligen fast i traditionella föreställningar om hur spökerier brukar fungera.

40. Niviaq Korneliussen: Blomsterdalen

Bokcirkeln jobbar sig vidare genom Norden; den här gången var det Grönland. (Så räknar vi, Trump får räkna som han vill.) Vi konstaterade att det är sällan man får tillfälle att läsa något som verkligen skildrar Grönland, skrivet av en författare som kommer därifrån. Det är nästan alltid intressant att vidga sina vyer på det sättet, och det här är inget undantag, även om en del av handlingen också utspelar sig i Danmark.

Huvudpersonen, vars namn jag tror att vi aldrig får reda på, är en ung kvinna som flyttar till Danmark för universitetsstudier. Bakom sig på Grönland lämnar hon en annan ung kvinna som hon har någon sorts relation med, länge inte definierad men desto mer explicit beskriven. Hon har också familj, föräldrar och en syster. Under tiden hon är i Danmark berättas också mycket om hennes uppväxt och övriga bakgrund, så det blir i praktiken ganska lite av Danmark och ganska mycket av Grönland. Det här är ibland lite svårt att hantera när man lyssnar, som jag har gjort.

Ett genomgående tema är den höga självmordsfrekvensen på Grönland. Någonstans i mitten av boken blir det egentligen för svartsynt för att jag ska ha något nöje av lyssningen, men det brukar trots allt bli bättre om man vet hur det går ‒ oavsett hur det än är. Det gäller även här, så jag är ändå glad att ha lyssnat till slut, även om jag inte helhjärtat rekommenderar boken till alla.

39. William Arden: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Juvelgåtan

Originaltiteln på den här femte boken om Tre Deckare, The Mystery of the Vanishing Treasure, följer mönstret "adjektiv/particip + substantiv" mer än den svenska översättningen, som kanske hade kunnat heta något annat. Problemet är väl att "försvinnande" fungerar dåligt, och "den försvunna skatten" är något överanvänt.

Skatten i fråga visas på ett museum, men försvinner alltså, till råga på allt när de tre unga detektiverna är där. Museet är föga intresserat av deras assistans, men de får via Alfred Hitchcock ta sig an ett annat fall, där en äldre författarinna säger sig vara hemsökt av vättar. Jupiter och Peter arbetar mest på plats den här gången, bland annat genom att övernatta hemma hos henne, medan Bob har andra sysslor, delvis orelaterade till båda fallen, faktiskt. Det här gör handlingen spretig, och även om sammankopplingen mellan de båda fallen inte borde komma som en överraskning är sättet det görs på alltför slumpmässigt.

Jupiters trettio dagars tillgång till den förgyllda Rolls-Roycen och chauffören Worthington verkar vara slut, för den förekommer inte alls, inte ens som omnämnd. I stället är det skrotupplagets lastbil och medhjälpare Hans som assisterar när de behöver skjutsas någonstans.

När det passar ska den här omläsningen också ge lite allmän Wahlströms-nostalgi. Den här gången har jag läst en upplaga som marknadsför Ponnyklubben:

 

Redan när jag läste de här böckerna första gången tyckte jag det var underligt att den var med i andra böcker än hästböcker.

Det här exemplaret kommer också från en tid när det var normalt att köpa böcker hos kooperationen: