13. Astrid Lindgren: Kalle Blomkvist och Rasmus

Den tredje och sista boken om mästerdetektiven Blomkvist är mer thriller än de två tidigare. Vita rosen får "hjälp" av femårige Rasmus, vars främsta egenskap verkar vara att han inte kan hålla tyst om något. Det är opraktiskt när han har råkat få reda på var hans pappa har gömt sina hemliga ritningar till en ny uppfinning (är det inte lite farbror Quentin i Fem-böckerna?) och han själv dessutom blir kidnappad. Här handlar det inte så mycket om slutledningar som i de två tidigare böckerna, utan mer om att rymma, hålla sig undan och köra "lånad" motorcykel, fast de bara är fjorton (om jag räknar rätt, och varje bok utspelar sig under ett sommarlov). Den här filmen (från 1953, som boken) är den jag är rätt säker på att jag har sett någon gång på tv för länge sedan. I 90-talsfilmen är det Claes Malmberg som spelar konstapel Björk, säkert lika gemytlig som Sigge Fürst, men kanske inte lika stilig.

12. Astrid Lindgren: Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt

Den här andra boken om Kalle Blomkvist och hans kumpaner Anders och Eva-Lotta i Vita rosen introducerar ett par av de saker jag trodde var genomgående för serien. Här kämpar de vita mot Röda rosen om Stormumriken, som alltså inte fanns med föregående sommar. Och de har också av Eva-Lottas pappa bagarmästaren fått lära sig rövarspråket, som kommer till avgörande nytta i den spännande upplösningen.

Frågan är om inte den här boken är unik genom att i en ungdomsdeckare faktiskt ha med ett riktigt mord, och på ett relativt realistiskt sätt skildra hur skrämmande det måste vara för en 13-åring att hitta någon mördad. När det blir sådant allvar kommer kampen mellan de vita och de röda något i bakgrunden. Jag tror jag hade varit livrädd om jag hade läst denna när jag var i rätt ålder. Nu vet jag ju i alla fall så mycket som att Astrid Lindgren knappast skulle låta någon av huvudpersonerna råka illa ut på allvar.

11. Astrid Lindgren: Mästerdetektiven Blomkvist

Julens Astrid Lindgren-dokumentär gjorde mig sugen på att läsa de tre böckerna om Kalle Blomkvist. Vissa böcker är så mycket en del av kulturarvet att man tror att man har läst dem, fast man kanske bara har hört talas om dem (och eventuellt sett någon film). Så måste det ha varit för mig med dessa, för jag kan inte riktigt minnas den juvelstöldshistoria som den här första boken handlar om. Den film jag är säker på att jag har sett är inte heller byggd på just den här boken. Men rollen som den stilige konstapel Björk är även i den här boken som skriven för Sigge Fürst.

För att vara ungdomsdeckare tycker jag den här håller god klass. Berättelsen är sådan att vi hela tiden vet vem det är något skumt med, men inte hur det ska kunna avslöjas. Kalle står faktiskt för en avgörande insats för uppklarandet av ett riktigt brott, vilket väl inte är så vanligt i ungdomsdeckare, där det ofta mer handlar om att smyga på skummisar, som sedan visar sig vara något annat.

10. Stieg Trenter: Farlig fåfänga

I denna Stieg Trenters tredje bok gör fotografen Harry Friberg entré. Han är berättare och delvis också problemlösare, och därför påminner det lite om föregående bok, där journalisten Gerard Anderson hade motsvarande roll. Egentligen är Gerard och Harry ganska lika, och det hade inte varit konstigt om Trenter hade valt att fortsätta skriva med Gerard som huvudperson. I den här historien hade han fungerat utan problem.

Inledningen är en klassiker i genren:

"Den trivsamma franska restaurangen" är numera nerlagda Cattelin. Det visar sig att de franska assietterna (jämför "delikatessassietterna" i Som man ropar...!) innehåller bland annat finskuren komage. Det är väl först med de senaste årens trend att ta vara på hela djuret som det återigen möjligen går att äta kalvhjärna och komage på utvalda näringsställen. (Senare får Harry anledning att plundra ett skafferi och hittar "[t]unga, kalvbräss, spenat, smörgåspålägg." Kanske det har med ransoneringen att göra; det utspelar sig våren och försommaren 1944.)

I ett annat avseende börjar Trenter också att hitta fram till vad man numera förknippar honom med, nämligen Stockholm. Den här boken saknar i stort sett utflykter till den så kallade landsorten, eller också avhandlas på bara ett par rader att Harry har behövt åka till Göteborg eller Finland på ett fotograferingsuppdrag. Mest figurerar Fåfängan, en utsiktsplats på Söder, praktiskt i deckarsammanhang inte minst eftersom det finns så få vägar att ta sig dit och därifrån.

En grannlaga uppgift för en författare är förstås att döpa sina karaktärer till något trovärdigt, men inte alltför ärekränkande för någon verklig person. Jag undrar var Trenter har fått vissa namn från; när det handlar om doktor Motell och fröken Kugge blir det lite för mycket Cluedo, och jag väntar bara på överste Senap och professor Plommon. ("Motell" betyder dessutom på den här tiden ingenting; företeelsen i form av "motorhotell" kom till Sverige 1952. Det förklarar varför Harry inte tycker det är konstigt att det står "Motell" på en dörrskylt till en villa på Fåfängan som det inte går att nå med bil.)

När det vederbörliga dödsfallet har inträffat kommer kommissarie Lind, känd från Trenters första bok, som det också kort anspelas på. Han är klart kompetent för sin uppgift, men det är ändå lite underligt att han så mycket tar hjälp av en amatör (Harry), som både får vara med vid förhör och själv göra undersökningar. Om det är meningen att läsaren ska vara lite slugare än Harry så lyckas det i alla fall en gång med mig. Redan på sidan 156 (av 254) förstår jag att en misstänkts alibi måste vara konstruerat. Det lever jag på ända till upplösningen, när det visar sig vara sant, men betyda något helt annat än jag tänkte mig. Harry förstår däremot inte hur han blir förd bakom ljuset.

Harrys karaktärsdrag att vara förtjust i kvinnor finns med redan här från början, även om han kanske lever ut det mer i tanke än handling: "Hon var verkligen välväxt och så där aptitligt Clara Bow-fyllig". För att inte tala om när en av de misstänkta avskrivs med den tidstypiska karaktäristiken "Hon är vacker, hon är kultiverad, hon har ras."

Av helt privata skäl tyckte jag ändå att det allra roligaste är när kommissarie Lind frågar: "Känner ni till ett litet hotell på Söderåsen nere i Skåne? Det heter Röstånga Gästgivargård. Man stiger av i Eslöv och åker buss några mil." Det bör faktiskt ha gått att åka tåg dit vid den här tiden.

Jag samlar ju som bekant oftast inte skönlitteratur i förstaupplagor eller i syfte att få en serie likadana böcker i hyllan. Den här boken har jag i en välläst utgåva från Bonniers folkbibliotek:

9. Selma Lagerlöf: Gösta Berlings saga

Månadens bokcirkelbok var den här klassikern, som en del av oss faktiskt också läste till slut. Det samlade intrycket var nog att det tidvis inte var så mycket fart i berättelsen, som ju är full av sidospår och skrönor om både de övriga kavaljererna på Ekeby och andra personer omkring sjön Löven i Värmland. Det gör att det kan gå ett antal kapitel innan man får veta hur fortsättningen på något blir, och det känns ibland lite långsamt.

Eventuellt trodde jag att jag hade läst boken tidigare, men det måste jag ha drömt. Jag har ändå haft ett intryck att det skulle vara vinter hela tiden, men det bygger nog på vad jag minns av tv-serien från 80-talet, särskilt hur Gösta Berling blir jagad av en vargflock när han åker släde. Hela boken omfattar (förutom en inledande bakgrund där bland annat prästen äntligen står i predikstolen) ett år, från jul till jul, men det tar verkligen lång tid innan våren kommer.

8. Helene Tursten: Mina mindre mord och mysterier

Helene Tursten är, har jag läst mig till, en av de många kvinnliga deckarförfattare som skriver böcker med lokal förankring i nutid. Hennes huvudperson är Irene Huss, polis i Göteborg, som också finns med i en del av novellerna i den här samlingen. Jag har inte läst Tursten tidigare, men den här boken plockade jag på mig av nyfikenhet på en pocketrea.

Det är blandade karameller, får man säga. Några är traditionella polisfall med Irene Huss, och de tycker jag tyvärr stannar på nivån veckotidningsnovell. Det kanske är realistiskt skildrade polisfall, men i litteraturen känns det som en antiklimax om upplösningen kommer genom att brottslingen bara erkänner. Ett par stycken är mer rysaraktiga med lite övernaturlig touch, och dem tycker jag bättre om. En tredje grupp har 88-åriga Maud som huvudperson, en rätt odräglig tant, om man frågar mig. Hon skipar sin egen rättvisa, och även om de flesta av hennes offer är riktiga kräk tycker jag att Maud ofta agerar mer för egen vinning än för att någon som kommit undan den riktiga rättvisan ska få sitt välförtjänta straff. Ska det fungera med den sortens intrig tycker jag att huvudpersonen (och författaren) och läsaren måste vara överens om vad som är rättvist, och där har jag en annan uppfattning än Maud.

Jag får ingen riktig lust att läsa något mer av Tursten, men den sista, längsta, novellen, är ändå bland de bättre, och får mig att undra om hon kanske är bättre i det längre formatet.

7. Malena Janson: När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen

För någon i min ålder är den här boken en rejäl nostalgitripp, eftersom den handlar om 70-talets barnprogram på tv. Även om jag inte var med i början av decenniet gick ju mycket i repris, så jag har haft chans att se både Tårtan (till vänster i andra raden) och Kalle Vrånglebäck (överst i mitten). Men det är inte bara nostalgi och bilder att känna igen utan också en seriös genomgång av de båda kanalernas utbud, arbetssätt och genomgående teman (författaren är doktor i filmvetenskap och det märks på ett positivt sätt).

Nidbilden är ju att 70-talets barnprogram var svartvita stillbildsfilmer om förorter och u-länder. Men här visas en imponerande mångfald av program vad gäller både form och innehåll. Det visades tecknad film mer än på julafton (Professor Balthazar och Kalles klätterträd, för att påminna om ett par klassiker). En annan färgglad långkörare var Boktipset, där jag nu(!) med bokens hjälp inser att den regnbågsfärgade soffan var gjord i form av två händer. Överhuvudtaget är det intressant att se vilka resurser som lades på barnprogram vid den här tiden, och hur mycket bra det kom ut av det. Nu ser jag ganska lite av dagens utbud, men den ökade sändningstiden verkar inte ha ökat mångfalden i motsvarande grad, snarare tvärtom.

Extra roligt är det att återse sådant som jag har börjat undra om jag har drömt, eftersom ingen annan brukar komma ihåg det. Till den kategorin hör Mitt på jorden - mitt under solen om Graciela i Ecuador, som jag minns mest för att hon inte hade någon skugga när solen stod i zenit mitt på dagen. Jag såg också av någon anledning Tjejerna gör uppror, som måste ha gått långt över huvudet på mig då, eftersom det handlar om tonåringar som revolterar mot att inte få ha träslöjd och att vara tvungna att sköta markservice åt lata fäder och bröder. Den finns alltså på SVT:s Öppet arkiv, så det ska bli intressant att se hur den håller (författaren menar att den är "mycket arg och mycket rolig"). Där ligger också Dagar med Knubbe, som hos mig lämnade starka intryck av hur farligt det är att få hjärnhinneinflammation (fattas nu bara att det inte är det han får utan något jag har fått för mig).

Roliga är också de citerade, ibland avbildade, radionämndsanmälningar som går till attack, ofta mot det politiska innehållet i vissa program. Det jag möjligen har att invända är användningen av "ungar" i stället för barn, som jag tycker känns tillkämpad folklighet i ett seriöst sammanhang.

6. Paula Polanski: Straff

Det har kanske framgått här tidigare att jag gillar Håkan Nesser. Det här ska alltså vara en bok som han har översatt, och när översättaren är mer känd än författaren är förlaget ju inte dummare än att använda det på omslaget. Men ett antal recensenter har kommit fram till - och jag kan inte annat än hålla med dem om - att det nog är Nesser själv som har skrivit det här. Paula Polanski verkar nämligen helt okänd sedan tidigare, skulle möjligen kunna vara en pseudonym, men hon skriver påfallande likt Nesser, även med hänsyn till att texten så att säga ska ha passerat genom honom. Inte minst utspelar sig stora delar av berättelsen i orter omkring Maardam, där Nessers tidigare problemlösare Van Veeteren var verksam.

På lite samma sätt som i Himmel över London är huvudsaken med den här boken att lura läsaren med vad som är verklighet och inte, i och utanför romanen. Ramberättelsen handlar om att författaren Max Schmeling, namne med en gammal tungviktsboxare, får brev av en gammal ungdomsbekant, Tibor "Skithögen" Schittkowski (Nessers fäbless för originella namn firar nya triumfer), som vill att Schmeling hjälper honom med ett uppdrag. Parallellt får vi följa med när Schmeling läser Schittkowskis nedskrivna berättelse om sitt liv. Och sedan blir det ytterligare lite krångligare. Det är gjort med stor berättarglädje och jag tror faktiskt att det hänger ihop. Det negativa är väl att det är en bok man knappast kan ha något nöje av läsa om.

Det finns också ett anagram i boken, som jag inte har lyckats lösa, och vad jag har hittat på nätet inte någon annan heller. Det ligger nära till hands att tro att man ur dörrskylten PIRMASEN/RANDERS åtminstone ska plocka ut NESSER, men vad gör man av resten?

5. Mattias Boström: Från Holmes till Sherlock

Trots att jag inte har hört till de verkliga Sherlock Holmes-fansen, sherlockianerna, tycker jag det här är en riktigt intressant bok. Det är nog så enkelt som att det är en kunnig och entusiastisk författare som berättar i den alldeles självklara övertygelsen att det han berättar också intresserar läsaren - hur skulle det kunna vara på något annat sätt med det här ämnet? Då blir man fängslad, om inte annat av nördigheten (i positiv mening). Boken har mycket riktigt också fått fin kritik i många sammanhang, inte minst hos min bokcirkelkompis, som också har fått med en vad man tydligen kallar blurb här i pocketupplagan:

Upplägget är helt kronologiskt, vilket gör att ungefär första halvan utspelar sig under författaren Arthur Conan Doyles livstid. Därefter tappar det eventuellt lite i tempo, på samma sätt som Sherlock Holmes-febern hade en nergång. Men när det börjar göras radio, film och tv av Holmes blir det intressant igen, och inte minst är det fascinerande att följa arvingarnas ibland inte så klädsamma hantering av dödsboet och varandra. Till sist är man alltså framme vid tv-serien Sherlock, som jag för övrigt nu håller på att se om från början.

Allra bäst tycker jag om författarens förmåga att hitta små fascinerande detaljer, som ofta knyter ihop händelser på långt avstånd från varandra. Ibland visar de också hur andra kändisar kommit i kontakt med Sherlock Holmes i sin verksamhet; här förekommer så olika personer som Charlie Chaplin, Gösta Ekman (den äldre, men ändå), Winston Churchill, Birgit Th Sparre och P G Wodehouse. Ska man säga något negativt är det möjligen att språket kan bli en aning blommigt här och var: "Saker har stundom en förmåga att rinna ut i sanden. Även livets sand rann till slut ut och i november 1913 lämnade kyrkoherde Wågman jordelivet." (Wågmans under pseudonymen Sture Stig publicerade noveller om Holmes läste jag förresten tidigt i höstas. Nu har jag projektet framför mig med en Complete Facsimile Edition på drygt 1100 finstilta sidor.)

4. Stieg Trenter: Som man ropar...

Denna Stieg Trenters andra bok utspelar sig sommaren 1943, året efter den föregående. När jag tänker på vad jag har läst av Trenter tidigare minns jag det som att det påfallande ofta är sommar; det ska bli intressant att se om det intrycket visar sig vara sant när jag arbetar mig igenom hela hans produktion.

Vad gäller intrigen har den här boken inte något gemensamt med föregående mer än att en kommissarie Kjellberg, som var med på ett hörn förra gången, nu har huvudansvaret för polisutredningen. Trenters genomgående problemlösare, fotografen Harry Friberg och kriminalintendenten Vesper Johnson, har ännu inte gjort entré. Inte heller finns det så många spår av den mat som lär stå i centrum i många av de kommande böckerna. Eventuellt beror det på ransoneringen, men vid ett restaurangbesök beställs det i alla fall "delikatessassietter", en tidsmarkör så god som någon.

Huvudrollen kreeras i väntan på Friberg av journalisten Gerard Anderson, som av en gammal klasskamrat får låna en sportstuga i gränstrakterna mellan Värmland och Dalarna. Det är lika somrigt där som det var i Stockholms skärgård sommaren innan, men hans veckor där är mer en upptakt till rafflande händelser som till största delen utspelar sig i Stockholm. Gerard försöker med varierande framgång klara sig själv från såväl mordmisstankar som Gestapo-agenter som norska motståndsmän.

Det är rätt spännande för det mesta, och inte minst är Trenter även nu en hejare på att avsluta varje kapitel med en cliffhanger. Sedan jag skrev om föregående bok har jag hittat en uppgift att den först publicerades som följetong i Allers, och det förklarar ju varför den är upplagd på det sättet. Eventuellt är det lite för många sammanträffanden för min smak, som att två cyklar, tillhöriga en god vän till Gerard, är påpassligt tillgängliga när de behövs och att ovanligt många personer verkar ha skjutvapen hemma.

Tre av Trenters böcker om Friberg och Johnson blev tv-serie på 80-talet med Örjan Ramberg och Stig Grybe i huvudrollerna. Den minns jag som spännande, men jag hade helt missat (eller glömt) att även denna blev tv i samma veva. Som Gerard syns Tomas Norström, som jag annars mest förknippar med rollen som tafatt lillebror i Pistvakt. Som kommissarie Kjellberg ser vi ICA-Stig, och tittar man noga kan man också se både en ung Måns Herngren och Gert "Äntligen" Fylking som tyska agenter.

Det är en till största delen ganska trogen televisering av boken, men tyvärr har den en påhängd slutscen som boken av mycket goda dramatiska skäl saknar. Den förstörde nästan hela intrycket för mig. Roligast är annars en replik som inte heller finns med i boken, sagd av en anonym tant i en tågkupé: "Det finns ju folk som säger Sollefteå, men själv säger jag alltid Skellefteå."

3. Håkan Nesser: De ensamma

Den här fjärde boken om polisen Gunnar Barbarotti i Kymlinge är kanske inte riktigt lika bra som de tidigare. På ett lite konstigt sätt känns den länge som om den inte handlar om någonting, även om det förstås händer lite grann. Ett dödsfall i nutid har beröringar med ett dödsfall i dåtid, som utreddes av en företrädare till Barbarotti, dock utan att man kunde konstatera att det låg något onaturligt bakom. Barbarotti tragglar på tillsammans med sin kollega Eva Backman, samtidigt som vi i vartannat kapitel får följa en grupp människor (som väl ska vara "de ensamma") fram till vad som hände då. Och fastän det händer så lite vill man veta hur det hänger ihop och man är glad att det är en så tjock bok (nästan 600 sidor) att den varar länge. Fast ligger man vaken sent på kvällarna och läser bara lite till och lite till är den ändå snart slut.

2. Stieg Trenter: Ingen kan hejda döden

Det här är början på mitt mera strukturerade läsprojekt under 2015: en Stieg Trenter varannan vecka. Eftersom vi har ett år med 53 veckor, och hans samlade verk, såvitt jag har kunnat läsa mig till, uppgår till 27 böcker (varav två novellsamlingar, varav en postum) ska det gå precis jämnt ut. Det uppväger att det på sitt sätt hade varit ett mer passande projekt 2014, när Stieg Trenter skulle ha fyllt 100.

Jag har ingen djup relation till Trenter, som en del andra deckarläsare. Det ska bli intressant att se vad jag minns, för jag har förstås läst en del tidigare, gissningsvis dock under hälften av de 27. Det har varit ren ströläsning när det har fallit sig så, och det är nog fyra-fem år sedan jag läste något av honom senast. Mitt samlande av Trenter har - som vad gäller de flesta deckare jag har - inte gått ut på något annat än att ha ett läsexemplar av varje bok. Den här första är egentligen för medfaren ("tejplagad, snedläst, fläckig; namnt. i bläck" hade ett samvetsgrant antikvariat katalogiserat den som) för att platsa i en samling, men det är också avkopplande att inte behöva vara rädd om en bok. Alla sidorna är i alla fall där och sitter ihop med varandra.

Om man inte vet något annat om Trenter så brukar man i alla fall veta att han skrev om fotografen Harry Friberg och polisen Vesper Johnson och att han anses som en fin och tidstypisk stockholmsskildrare. I så fall blir man kanske besviken när man läser denna hans första bok, för här finns varken Friberg eller Johnson med, och Stockholm bara lite här och var. Det mesta av historien utspelar sig i stället i ett "sportstugesamhälle" i Stockholms skärgård, så nära att man kan åka in till centrum över dagen med buss, och ibland tar folk till och med taxi ("droska").

De citerade glosorna är inte det enda som visar att det utspelar sig för ganska länge sedan. Bilarna går med gengas och får man brev från Tyskland har det ett frimärke med Hitlers bild. Om datum och veckodagar stämmer måste det vara sommaren 1942. Det pågående kriget är närvarande i bakgrunden även genom att ge en av förutsättningarna för hela intrigen, kan man säga utan att förstöra något för någon. Världsläget är faktiskt ganska väl använt på ett sätt som genren inte var alldeles bortskämd med.

Huvudpersonen, Eva Lundh, är "tjugoett år gammal och utan tvekan en vacker flicka", kanske också ett sätt att beskriva en huvudperson som inte skulle förekomma numera. Hon är föräldralös men har fått ett arv efter en morbror - dels pengar, dels en sommarstuga - , vilket kommer väl till pass eftersom hon utbildar sig till sångerska. Tydligen har hon det så gott ställt att hon också kan hålla sig med hembiträde. Jag har svårt att bedöma hur realistiskt det är, men ingen av de övriga sommargästerna i någorlunda samma omständigheter verkar ha något tjänstefolk med sig till landet. Där finns ändå en "nervläkare" (och det betyder vid den här tiden inte neurolog utan psykiater), som ju borde ha det gott ställt.

Redan på sidan 19, i början av juni, får hembiträdet Berta bita i gräset, död av hjärtslag på en skogsstig bakom sportstugorna. För att man ska kunna följa med finns det en detaljerad kartskiss över nejden:

De flesta i grannskapet verkar ha haft ärende ut i skogen den aktuella kvällen. Det blir ändå inte riktigt klart om dödsfallet ska betraktas som bokens Mord med stort M eller om det ska hända något mer. Författaren gör sitt bästa med cliffhangers i slutet av varje kapitel, som dessa tre exempel:

Utifrån verandan stirrade två ögon in på henne. (kursiverat i originalet) 

Hade hon anat vad som stod i brevet, skulle den ohyggliga händelse som senare inträffade aldrig ha behövt äga rum. 

- Tack, sade han, ni har gett mig nyckeln till gåtans lösning.

Man kan tycka att det är lite billiga knep med kursiveringar, planteringar och gåtfulla yttranden, men på något sätt kommer Trenter undan med det, och det blir faktiskt spännande på allvar vid flera tillfällen. Jag hade inget minne av vem som var mördaren, men kom ihåg ett par villospår och ledtrådar, och även jag vill läsa "bara ett kapitel till" för att se vad som ska hända. Eva är i den här delen en lite olycklig korsning av Kitty och damsel in distress. Hon snokar runt utan att hitta något vettigt, men känner sig iakttagen och förföljd. Så småningom tar det hela fart på ett oväntat sätt, men då är vi framme vid kräftskivetid och augustimörker.

Polisen representeras nästan hela tiden av en kommissarie Lind, som inte har några personlighetsdrag som stör, och därför väl inte heller av Trenter ansågs oundgänglig i kommande böcker. Hans metoder är något oortodoxa, men det är ändå ingen tvekan om att han är skarptänkt och kommer att lösa gåtan. Den obligatoriska upplösningen när alla misstänkta ska samlas i biblioteket äger här rum utomhus, och har mer än en överraskning att bjuda på. Jag blir dock lite besviken på att Eva på slutet "erinrar" sig saker, som man inte kan hitta när man bläddrar tillbaka. Så tycker inte jag att en deckare får knytas ihop. Några saker som Eva eller polisen får reda på är också lite för mycket sammanträffanden för att bli riktigt trovärdiga inom genrens ramar.

Det är ändå en fullt godkänd debut och jag tycker man kan se att det är en författare som kan sitt hantverk. Någon typisk Trenter är det däremot inte.

1. Uwe Timm: Upptäckten av currywursten

För några månader sedan hade jag turen att vinna den här boken hos Kulturkollo mot den ringa prestationen att tipsa om tysk eller fransk litteratur. Nu har jag då också kommit så långt att jag faktiskt har läst den här (den andra jag vann, en fransk, ska jag väl också försöka hinna under 2015, hoppas jag).

Man skulle ju av titeln kunna frestas tro att det är en fackbok, men det är det inte alls. Och själva currywursten är inte huvudsaken, även om den finns med i bakgrunden hela tiden. Mest handlar det om en medelålders kvinna i Hamburg alldeles vid slutet av andra världskriget och vad som händer henne när hon i några veckor öppnar sitt hem för en ung desertör. Det är en väldigt fint berättad historia, även om tiden och händelserna inte är så trivsamma, milt uttryckt. Författaren visar på de absurditeter som inträffar när det vanliga samhället inte längre fungerar och annat än pengar blir värdefullt i byteshandel.


Den officiella historieskrivningen är att currywursten skapades i Berlin 1949; inte minst är det vad som lärs ut på Currywurstmuseet där jag var för några år sedan (se bild).

Jag utgår från att den version som ges här är fiktiv, men det verkar finnas många som har tagit den för mer eller mindre sann. Jag tyckte förstås ändå att det var roligt att kunna titta på kvarteren i Hamburg på Google maps.