De här böckerna om det fiktiva Oldminster i det fiktiva Oldshire är inte stor litteratur, men gott hantverk, och ibland är det precis vad man behöver. Den här gången är utgångspunkten för historien - det lantgods som återfinns i titeln - beläget i ett annat grevskap, men intrigen tar sig så småningom till Oldminster så att vi får träffa våra gamla bekanta där, både hos polisen och hos detektivbyrån som assisterar polisen.
Det är en förhållandevis invecklad historia, som dessutom lyckas överraska mig ett par gånger, när jag tror att jag har kommit på inte bara hur det hänger ihop utan också hur det kommer att sluta. Början kan ni få reda på, för den är närmast en prolog, även om den är för lång för att passera som det. En kvinna i yngre medelåldern bor ensam på sitt ärvda gods Bagnett Hall, föräldralös sedan länge och nu också utan den farbror/morbror och faster/moster som tagit hand om henne. Till godset kommer en regnig kväll en annan ung kvinna, som har kört vilse och erbjuds att stanna över natten. Hon stannar längre än så, och efter ett drygt år dör godsägarinnan. Gästen ser då sitt tillfälle att ta över dennas identitet, egendom och liv, eftersom anhöriga och vänner sedan länge har förlorat kontakten med den avlidna. Det går förstås inte som planerat.
I Oldminster är det miljön runt domkyrkan och dess bibliotek som står i centrum. Av och till har jag svårt att hålla ordning på alla archdeacons, canons och deans, och dessutom pågår en rekrytering av en suffragan bishop, en källa till intrigskapande som så småningom konvergerar med historien om den falska godsägarinnan från Lincolnshire. Det blir också tillfälle att stifta bekantskap med det företrädesvis kvinnliga föreningsliv som omger Church of England och som inte verkar ha förändrats sedan miss Marples dagar.
Det kan ha sina sidor att producera böcker i serier; allt blir sällan lika bra. Men de här tre har hållit en jämn nivå och lyckats variera konceptet alldeles lagom. Som vuxen läsare vill man ju inte läsa samma bok om och om igen, som man gjorde med vissa långserieböcker i bokslukaråldern, men man vill inte heller bli överraskad av att något som har börjat som något man gillar utvecklar sig åt alldeles motsatt håll. Nu finns det inte fler i den här serien att höra i min ljudbokstjänst, men det har kommit ett par till, så vi får se om de dyker upp där, och därmed här.
Man lär sig också alltid något nytt när man lyssnar på engelsk ljudbok, fast man tycker att man borde kunna kulturen ganska bra. Den här gången var det madeira cake, som verkar vara intill förväxling likt sockerkaka. Den heter så för att man drack madeira till den.