35. Johan Theorin: Ristmärken

Vi var nog många som inte trodde att Johan Theorin skulle återvända till norra Öland i kriminalromanens form efter att hans kvartett om de fyra årstiderna, som kom mellan 2007 och 2013, var klar. Men efter åtta års uppehåll kom Benvittring, och förra året den här, så man får väl säga att han är igång igen på det spåret. Som förra gången är det den gamle skepparen Gerlof Davidsson och den unga polisen Tilda Davidsson ‒ som är hans brorsbarnbarn ‒ som delvis tillsammans, delvis var och en för sig står för problemlösningen. Här har de också mycket hjälp av Tildas kollega Amor Bashir. För att möjliggöra Gerlofs medverkan är handlingen förlagd till 2001, när han på ett rimligt sätt kan vara i livet, även om han inte längre är så rörlig, och har fått flytta in på ett äldreboende.

Inledningen är om inte rafflande, så i varje fall en öppning i högt tempo. Tilda är höggravid, men av olika skäl hamnar hon och Amor mitt i ett inbrott, som slutar med att han är knivskuren och att hon har värkar. När man är på norra Öland utanför turistsäsong är det lång väg för både polis och ambulans, och hur det ska gå för dem blir nästan det viktigaste ett tag. Men inbrottet har förstås sin betydelse, även i förhållande till de händelser under andra världskriget som berättas i infällda kapitel. Möjligen är de båda spåren i mitt tycke alltför åtskilda alltför länge, även om de förstås av genrekonventionella skäl förväntas löpa samman.

Det här är numera rätt standardmässiga polisromaner, inte de stämningsmättade historier som gränsade till det övernaturliga som inledde serien. Nu är Johan Theorin bättre än många andra i genren, även när han inte är så originell, men det är inte utan att jag saknar det tidigare greppet. Jag kommer till och med på mig själv med att tycka att han kunde ha låtit den punkt som sattes efter fjärde boken stå kvar, och skriva något annat än den här fortsättningen.

34. Olle Josephson: Uppsatsen. Handledning för uppsatsskribenter i svenska och nordiska språk

Det här hör till den kategori blogginlägg som kommer till mest för att få en fullständig dokumentation av min läsning. Den här lilla skriften har till syfte att vägleda den som skriver uppsats i svenska eller nordiska språk, och såvitt jag kan bedöma fyller den det väl. Den är koncis och tydlig och vågar ge handfasta råd i stället för att hamna i "å ena sidan, å andra sidan", vilket uppskattas.

33. Erik Andersson: Torv. Resor på brittiska öarna

Egentligen är undertiteln mer beskrivande för den här essäsamlingen än själva titeln, för det handlar inte bara om torv, utan också om mycket annat man kan stöta på vid resor i England, Skottland och Irland. Det är diverse gravar och andra lämningar efter folk som tidigare bott på öarna, inte minst nordbor och kelter. Det betyder också att framställningen spänner över stora tidsrymder. Erik Andersson är väl mest uppmärksammad för sin Tolkien-översättning, men han kan absolut skriva på egen hand också. Det här är läsvärt och intressant, även när det handlar om sådant man inte visste att man var intresserad av.

32. Matthew Costello och Neil Richards: Murder on Thames

Författarparet Matthew Costello och Neil Richards har vi i den här bloggen tidigare mött som upphovsmän till serien Mydworth Mysteries. Redan innan de satte igång med den hade de hunnit ganska långt in i den här, betitlad Cherringham och numera uppe i fyrtiofem(!) kortromaner. Det är alltså en del som påminner om Mydworth här ‒ formatet på omkring tre timmar, miljön som är den engelska landsbygden och genren som är mysdeckaren. Men den här serien utspelar sig i nutid, åtminstone så mycket nutid att den här som kom 2018 också kan beskriva händelser då eller kort dessförinnan. Och de båda problemlösarna här är visserligen en britt och en amerikan, men inte ett äkta par, utan en man och en kvinna som relativt slumpmässigt får anledning att samarbeta om ett misstänkt mord.

Det är Sarah, ganska nyskild och återflyttad till Cherringham, där hon är uppvuxen, och Jack, före detta New York-polis, som jag gissar att vi i kommande delar ska få reda på mer om. Han bor för tillfället på en båt, förtöjd i Themsen, som flyter genom (det fiktiva) Cherringham, men allt om hur han har hamnat berättas inte. De kommer i kontakt med varandra genom att Sarahs före detta bästa väninna från ungdomsåren hittas död i vattnet, och när hon börjar gräva i vad som kan ha hänt är förstås en ensamboende man i närheten högintressant. Men de kommer fort bra överens, och det alltför ofta förekommande smågrälandet mellan två omaka huvudpersoner lyser i stort sett med sin frånvaro här.

Cherringham är ett ställe som mycket väl kunde ha legat i Midsomer, för man känner igen sig när Sarah är tjänstgörande förälder vid sonens cricketmatch eller när Jack förgäves försöker smälta in på puben. Det hjälper förstås att det Neil Dudgeon som läser, han som spelar kommissarie Barnaby i de senare delarna av TV-serien. Jag lovar inte att jag håller ut i alla fyrtiofyra återstående historier (och det är ju bara dagsnoteringen), men ett tag till blir det nog.

31. Maurice Leblanc: Arsène Lupin blir gripen

Min ljudbokstjänst blir sämre och sämre när det gäller taggning och annan information om böckerna. Den här förstod jag inte förrän efteråt att det var en lättläst version (när jag skulle ta reda på vem som översatt, men ingen skugga över honom med tanke på det uppdrag han därmed har haft).

Nåväl, gentlemannatjuven Lupin, som jag tidigare bara har mött i TV-mediet. korsar här Atlanten med båt, som var enda alternativet på den tiden. Eftersom han är den han är försvinner ett antal dyrbara smycken från en societetsdams hytt. Hur det slutar framgår strängt taget redan i titeln, men hur det går fram till dess är ändå lite spännande, trots det korta formatet och den anpassade språkdräkten.

30. Matthew Costello och Neil Richards: A Fatal Affair

Sir Harry Mortimer och hans amerikanskfödda lady, kallad Kat, firar bröllopsdag med en resa till Venedig. Det ska bli romantiskt, är tanken, men så blir de ‒ som vanligt, frestas man tilllägga ‒ inblandade i ett mordfall. Det här gäller en amerikan som uppehållit sig i Venedig under förevändning att vara författare, men tydligen också haft någon annan sorts sysselsättning. Praktiskt nog är de allra flesta misstänkta engelsktalande, och även många i lokalbefolkningen, vilket inte känns alldeles realistiskt, när det utspelar sig i början av trettiotalet.

Å ena sidan förstår jag att småstaden Mydworth ("in darkest Sussex", som Kat uttrycker det) inte kan härbärgera hur många mord som helst. Å andra sidan går det inte att komma ifrån att de här kortromanerna är som bäst när de utspelar sig i engelsk miljö, allra helst på Mydworth Manor, Harrys familjegods. Här kompenseras det med gondoler och vaporetti, pastamiddagar och operabesök, men att ett engelsk-amerikanskt par sköter en diskret utredning av ett dödsfall som borde engagera den italienska polisen blir svårare att acceptera än att Harry som traktens aristokrat gör motsvarande på hemmaplan. Det är ändå rätt imponerande att sviten nu är uppe i femton nummer utan att jag har tröttnat.

29. Ghazy Nashwan: Fängelset

I den här novellens fokus står en man som på ett inte helt angenämt sätt pendlar fram och tillbaka mellan dröm och verklighet. Det är just sådär smått obehagligt som det kan vara när man själv drömmer, utan att direkt vara en mardröm. På ett annat plan handlar det om livet och de val som påverkar en själv under lång tid, fast de kan verka små. Tyvärr förekommer här ett antal underliga ordval, som jag tycker att ett förlag borde ha åtgärdat (och de går inte att sätta på det konstnärliga kontot).

28. Helene Flood: Änkan

Huvudpersonen, berättaren ‒ och änkan ‒ Evy har varit gift med Erling i över fyrtio år, men så har han dött hastigt i en cykelolycka, vilket förstås är omvälvande. Ännu mer omvälvande verkar hon dock tycka att det är när det ena efter det andra i deras liv visar vara underligt. Erling kände sig tydligen hotad. Han vidtog åtgärder vad gäller det ekonomiska (som han förstås skötte utan Evys inblandning). Och han hade kontakter med de tre vuxna barnen som Evy inte kände till. Det är en lovande upptakt, men en stor del av boken, kanske drygt hälften, är tempot för lågt för att det ska bli spännande. Snarare är det mystiskt, men det beror på två berättartekniska grepp, som jag är osäker på om man ska vara nöjd med eller frustrerad över.

Dels handlar det om valet av Evy som berättare, vilket gör att vi läsare får del av det hon vet och tar reda på, men ingenting annat. Dels handlar det om att intrigen är uppstyckad i kapitel som utspelar sig efter Erlings död, kort före hans död och långt bakåt i tiden, när Erling och Evy först träffades. Sedan avancerar var och en av de tidslinjerna framåt, men innehåller också egna avstickare i tid. Det är egentligen inte krångligt att hålla ordning, men det blir förstås en hel del outsagt, och det finns inte något riktigt skäl i fiktionen till att det berättas så. Snarare är det författarens sätt att skapa spänning genom att undanhålla läsaren sådant som passar bättre att berätta senare.

Den här romanen verkar universellt rosad, i varje fall av baksidestext och inklippta tärningar med betyg. Jag är inte lika begeistrad. Det är ett gott hantverk, men hantverket ställer sig också i vägen för historien. Min andra invändning är att det är samma grepp som Helene Flood använde i Terapeuten, som också handlade om ett framgångsrikt par i det moderna Oslo (låt vara att paret där var yngre) och något som visar sig inte stämma när ena parten börjar gräva i saker och ting. Författaren gör det visserligen bra, men jag uppfattar inte vad som skulle göra just den här boken till en så unikt högtstående läsupplevelse.

27. The Legend of the Birch Tree. A Fairy Tale

Det här är en gammaldags saga med en gammaldags moral som inskärps med gammaldags metoder. Björkens huvudsakliga roll är nämligen att förse de vuxna med björkris. Men inte bara barnen, de olydiga prins Screamer och prinsessan Be-Still, utan också en del av de vuxna får sitt straff, om inte annat genom att tvingas vara utan barnen när de förvisas till en ö, där de i fattigdom får vara tjänare åt Mother Greyhair (man undrar ju om hon är döpt till det som barn, eller hur hon annars har fått namnet). Så här är det med en del kurser man läser ‒ det kan ingå litteratur som man aldrig annars hade hittat.

26. Dennis Gustafsson: Viktor Kasparssons arkiv

Jag hade släppt bevakningen på de här albumen om Hälsingborgsdetektiven [sic, ty det utspelar sig på den tiden staden stavades så] Viktor Kasparsson, och trodde kanske att det inte skulle komma fler, för det har varit ett uppehåll på bortåt fem år sedan senast. Men här är han alltså tillbaka, utan att han själv egentligen är tillbaka. Det består nämligen av en ramberättelse om två av hans kvinnliga bekanta, som sammanstrålar slumpmässigt på hans kontor och söker igenom hans arkiv på jakt efter ledtrådar till var han håller hus.

Det här upplägget innebär att man får något halvdussin återblickar på Kasparssons karriär och de fall han varit inblandade i. De anknyter ibland löst till sådant som förekommit i tidigare album, men man kan utmärkt väl hänga med utan att ha dem särskilt aktuella. Fallen som beskrivs här är varierande, och här förekommer både något klassiskt pusseldeckarfall och något som snarare rör sig åt skräck och övernaturligheter.

För min smak blir det för spretigt inom det normallånga albumformat som ska rymma sex berättelser och en liten ramhandling, även om den inte är eller ens försöker vara huvudsaken. Ett par av fallen får man se för lite av för att veta om de hade gjort sig i längre format, medan ett par andra mycket väl hade kunnat få bli fulllängdshistorier. Med tanke på att detektiven själv är försvunnen undrar jag om man ska räkna med att få se mer av och om honom. I så fall ser jag helst en sammanhållen intrig, som i de flesta tidigare delarna.

25. Edgar Corvera: Jag heter Josefin

Mitt på upploppet inför Radioföljetongens nedläggning i vår smögs det in en novell, som man hade kunnat missa. Och nu när jag lyssnar känns det som om jag ändå missar den, för jag begriper inte riktigt vem som berättar, och inte riktigt vem "du" som berättaren vänder sig till är, och inte var det utspelar sig eller vad som händer. Det kan bero på bristande koncentration, men jag vill inte gärna tro att jag var så koncentrerad på att flytta fötterna att allt detta totalt undgår mig. Nåja, allt är ju inte för alla.

24. Katarina Lundholm: Värket – kaos på kontoret

Alla som har arbetat på ett kontor torde känna igen sig på något sätt i den här romanen. Jag tror inte ens att det måste vara i offentlig sektor, men här är alltså scenen en fiktiv myndighet, vars uppdrag aldrig framgår. Det är i sig skickligt hanterat, men lyckas genom att vi får följa sådana befattningshavare som det finns på alla arbetsplatser. I fokus står inte alls arbetsuppgifterna, utan den flytt som myndigheten genomför och som innebär en övergång till aktivitetsbaserat kontor (det vill säga att alla måste slåss om arbetsplatserna varje morgon).

De anställda är arketyper, det vill säga vi har nog alla haft kolleger som påminner rätt mycket om dem. Här är någon som ser arbetsplatsen mest som ett ställe att umgås, någon annan som tycker det är bra att jobba eftersom det betyder att någon märker om han skulle dö, en tredje som är den trotjänare som som ansvarat för ordningen i kontorsförrådet och för att det blir julpyntat, och en fjärde som ser fram emot att få arbeta hemifrån ibland för att underlätta det så kallade vardagspusslet. Så småningom dyker också praktikanten Månstråle upp, som ska studera Värket ur genussynpunkt.

Det är som synes inte så subtilt eller mångbottnat. Men tack vare myndighetens fysiska omorganisation är det några som hamnar i nya konstellationer och får nya kontakter, som de alls inte hade kunnat få sin gamla korridor med "celler", som chefen Gertrud på sitt tendentiösa sätt kallar det förra stället. Hon är varken sympatisk eller lämplig där hon drar fram, komplett med klackar och knytblus. Hennes motiv till att placera ut motionscykel, saccosäckar och liknande förblir oklara både för de anställda och läsarna, för ingen verkar vilja ha det. 

Boken är roligast så länge det handlar om jobbet, både förberedelserna för flytten och resultatet när de har kommit på plats. När det handlar om de anställdas bakgrund och fritid är det mindre satiriskt och inte så intressant, måste jag konstatera med visst beklagande. Möjligen försöker det här vara två olika böcker, en kontorsfars och en feelgood, och den korsningen fungerar inte så bra. Men kontorsfarsen är i sina bästa delar riktigt rolig.

23. Arthur Conan Doyle: A Study in Scarlet

Den här samlingsvolymen:

har inget titelblad för varje enskild roman eller novellsamling. Men nu ska det bli ordning på mitt Sherlock-läsande, så jag tog tillfället att välja den allra första berättelsen när det var min tur i bokcirkeln. Temat "sju sorters kakor" tolkar vi som vanligt mycket fritt; här är anknytningen till bakning att Holmes och Watson flyttar in på Baker Street. Det intressanta här är just att vi läsare får lära känna Holmes i samma takt som Watson, som ju är den som berättar historien. Det tar faktiskt ett tag innan han inser ‒ eller får förklarat för sig ‒ vad det är för yrke Holmes har, som gör att det kommer besökare från både Scotland Yard och mindre fashionabla delar av London.

Berättartekniskt är det här inget mästerverk. Mitt i börjar historien om, flera decennier tidigare och i USA, och det dröjer lite för länge innan det framgår hur de båda trådarna hänger ihop. Idag hade man disponerat det annorlunda, konstaterade vi i cirkeln. Något av mästerdetektivens egenheter finns här, men inte fullt utvecklade, som i senare delar av den kanon jag nu har som mål att kronologiskt ta mig igenom.

22. Fabcaro och Didier Conrad: Den vita irisen

Två milstolpar på en gång är det här Asterix-albumet. Dels är det nummer fyrtio i den svit som inleddes av parhästarna Goscinny och Uderzo 1961. Dels är det första albumet med manus av Fabcaro, en för mig hittills okänd författare, men han har ett imponerade CV av både seriemanus, egna romaner och andra kulturprodukter.

Poängen med de här albumen är ju att någon modern företeelse ska parodieras eller travesteras genom att infogas i livet i den lilla galliska byn som upprätthåller självständigheten när hela det övriga Gallien har fallit i romarnas händer. Den här gången är det mindfulness och liknande, och i synnerhet är det hövdingen Majestix' hustru Bonemine som faller för nymodigheterna. Det har sina skäl, eftersom Caesar har skickat ut sin arméläkare i syfte att passivisera de galliska kämparna, men han har också sin egen agenda.

Satiren är inte så vass den här gången, tycker jag, och framför allt är den inte så fokuserad som den ibland har varit. Översättaren Carin Bartosch Edström har haft ett styvt jobb med de sedvanliga ordlekarna och betydelsebärande namnen, och kommer ifrån den uppgiften med hedern i behåll. Allra bäst är ändå de sånger som förekommer (och som troligen heter något helt annat i det franska originalet):





 

 

21. John Newbery: A Little Pretty Pocket-Book, Intended for the Amusement of Little Master Tommy and Pretty Miss Polly with Two Letters from Jack the Giant Killer

Den här lilla boken från 1744 anses vara den första barnboken på engelska, även om detta är en amerikansk upplaga från 1787 (det var längre hållbarhet på kulturen på den tiden, känns det som). För att marknadsföra den för barn medföljde det en leksak ‒ inget nytt under solen ‒ som för flickor också kunde tjänstgöra som nåldyna.

Innehållet är splittrat, och försöker nog vara barntillvänt, men är i stor utsträckning uppfostrande. Ett avsnitt försöker lära ut alfabetet, men det vill nog till att man har en pedagogisk lärare att tillgå. Sedan kommer ett avsnitt med roliga spel och lekar, som inte heller är självförklarande (tecknet ſ är ett alternativt sätt att skriva s, som levde längre i tyskan och frakturstilen):

Alla lekar framställs inte som förebildliga:



Sedan kommer ett avsnitt med fabler, inklusive tillhörande förklaringar, och de är inte heller alltid okända för den moderne läsaren:

Slutligen är det avsnitt med ordspråk:

och levnadsregler för den som vill vara ett lydigt barn:

En stor del av behållningen får man av illustrationerna. Mitt intryck är att de har åldrats med större behag än texten.