119. Edgar Allan Poe: The Balloon Hoax

Edgar Allan Poe är väl idag ihågkommen dels för sina skräcknoveller, dels för sina detektivberättelser, som anses ha lagt grunden för den moderna kriminallitteraturen (även om han bara skrev tre noveller om sin detektiv C. Auguste Dupin!), och så för dikten "The Raven", förstås. Men han skrev mycket annat, inte minst många noveller om annat än skräck och brott. Den här publicerades 1844 under förevändning att den skildrar en autentisk resa med luftballong över Atlanten, något som i verkligheten inte lyckades förrän 1978. Den är nog mest intressant för sin tillkomsthistoria och är inte odelat njutbar läsning idag.

118. Pelle Forshed: Club Lonely

Det här är inte platsen att försöka reda ut hur autofiktiv den här serieromanen är, men den handlar i alla fall om en serietecknare, Bure Bergström, som arbetar självbiografiskt. Han är besviken eftersom hans senaste verk, som också råkar heta Club Lonely, inte uppmärksammas efter förtjänst. Helst vill han att det ska recenseras av en viss tongivande kritiker, men denne skriver hellre om en ung kvinnlig serieskapare.

Bures galenskap − för så måste man nog kalla det − utvecklas långsamt och smygande, så att vi läsare följer i normaliseringen av ett högst udda beteende. Det är en sak att klä ut sig till Döden på en maskerad, en helt annan sak att gå runt som Döden i andra sammanhang. Parallellt med detta har Bure också ett ganska normalt familjeliv med sambo och son, som fungerar som kontrast till det andra han ägnar sig åt.

Det långsamma i historien gör att det tar tid på sig att bli intressant. Men när det händer är det faktiskt spännande på ett sätt som serieromaner sällan lyckas vara. Formen gör det ju svårt att dölja saker för läsaren på samma sätt som en vanlig romanförfattare kan göra, men här fungerar det genom minimala ändringar mellan rutorna, som man bara kan hoppas att inte läsaren missar.

117. Lisen Adbåge: Furan

Det är inte så ofta det letar sig in bilderböcker i min läsning, men en DN-artikel gjorde mig så nyfiken på den här att jag tog mig för att leta upp den. Det är en historia om en familj som har hittat sin drömtomt, där det bara behöver röjas undan ett ruckel och några furor för att de ska kunna bygga sitt drömhus. Furorna kommer väl till pass som virke, men så börjar det hända underliga saker. Det dyker upp barr inomhus, fast inga furor finns kvar, och familjen verkar förvandlas sakta men säkert. Jag kan inte bedöma hur gammal man ska vara för att den här berättelsen ska fungera optimalt, men även jag tycker att den är rysansvärd på sina ställen.

116. Edgar Allan Poe: The Gold Bug

BBC:s In Our Time har länge funnits på min informella lista över saker att lyssna på när det blir tid över, vilket det ju sällan blir. Nu gjorde jag tvärtom, bestämde mig för att börja någonstans bland de över tusen avsnitten med något som intresserade, och då blev det ett om Edgar Allan Poe. Som med så många goda samtal lämnade det mig med nya saker på listan över saker att läsa eller lyssna på, till exempel denna novell.

Jag läste Guldbaggen på svenska första gången i tioårsåldern, och minns mycket väl hur fascinerad jag blev av den chiffergåta som ingår i novellen. Det går inte att komma ifrån att den inte riktigt gör sig i ljudboksformat, för det blir svårt att följa med när berättaren får förklarat för sig hur problemlösaren går till väga med att steg för steg hitta vilket tecken som motsvarar en bokstav i alfabetet. In Our Time-panelen diskuterade hur den svarte Jupiter, en frigiven slav, uppträder och inte minst talar, och det hade jag inte minsta minne av från tidigare läsningar. (Det är inte heller särskilt väl återgivet i den svenska översättning jag har läst, ser jag när jag kollar några ställen.) Om man kan leva med ett språkbruk som inte motsvarar dagens vad gäller hudfärg är det här ändå en historia som håller förvånansvärt väl än idag.

115. Carl-Johan Vallgren: Din tid kommer

Den här boken har fått rejält med uppmärksamhet redan, för det är ju inte varje år som en etablerad finförfattare ger ut en deckare − trots att undertiteln "roman om ett brott" kanske vill signalera något mer. Dessutom är den en av Svenska deckarakademins fem nominerade till bästa svenska kriminalroman. I skrivande stund är det några dagar kvar till kungörandet av vem som får priset, men jag skulle inte bli förvånad om det blir den här, faktiskt.

Det är en del traditionella ingredienser som gör att man kan beskriva boken så att den verkar som en av alla dessa polisromaner med småstadsförankring som det finns ett sådant överflöd av. Det är en medelålders manlig polis och en yngre kvinnlig polis som förväntas samverka. Båda har något i bagaget. Han har blivit änkling, men vad hon har med sig avslöjas först efter hand. Och så finns det en personlig koppling till de brott som ska utredas. (Att det utspelar sig på nittiotalet är kanske inte typiskt, men inte heller helt banbrytande.)

Det börjar med ett likfynd − det här är inte en av de där böckerna där man får vänta på mordet för länge. Liket är en ung kvinna, och att hon inte har blivit mördad i den lilla å där hon hittas är alldeles klart. Snarare måste hon ha hållits inspärrad utan tillräckligt med mat under ganska lång tid, även om hon inte har svultit ihjäl. Sedan kompliceras det hela av att den manlige polisens tonårsdotter försvinner tillsammans med sin relativt färske pojkvän under en tälthelg.

Allt det här skulle som sagt kunna bli något synnerligen förutsägbart, men Vallgren visar att han är en kvalitetsförfattare även i det här sammanhanget. Skildringen av en förtvivlad förälder som på något år gått från att ingå i en kärnfamilj till att vara helt ensam är något av det bästa jag har läst på länge. Och kriminalintrigen är riktigt bra, den också, även om den inte är av typen där ett antal lika misstänkta samlas i biblioteket. I stället är den en såvitt jag kan bedöma realistisk skildring av hur polisen på nittiotalet hade tagit sig an ett fall av den här typen.

Förutom kvaliteten i själva boken finns det en ytterligare faktor som jag uppskattar, och det är att det av allt att döma inte är början på en serie. I det klimat som verkar råda nu är det nästan unikt, men jag gissar att det beror på att författaren är så etablerad redan.

114. Niklas Natt och Dag, Giulio A. Gualtieri och Marco Nucci: 1793. Serieromanen

Själv hör jag inte till den stora skara som har läst Niklas Natt och Dags trilogi 1793, 1794 och 1795, som kallas Bellman Noir. Jag kommer alltså inte till den här serieversionen med någon förförståelse utöver vad man har kunnat ta till sig ändå, nämligen att det handlar om Stockholm under de angivna åren.

Tyvärr blir jag mindre angelägen att läsa originalet än jag var tidigare. Det är svårt att vara säker på vad det beror på, men det kan vara så att serieformen helt enkelt inte passar den här historien. Det kan också hänga samman med att det här är första delen i en trilogi, och att det hela kan kännas lite stympat. (Stympat är bara förnamnet vad gäller det som vissa av personerna i berättelsen får vara med om, för övrigt.)

Den här versionen innehåller också ett avsnitt med kommentarer av författaren, men inte heller det gör mig särskilt positiv. Snarare reagerar jag på att det verkar hopkommet i all hast utan att texten genomgått förlagets normala kontroll. Att det står "lärljungar" är bara ett av de fel som vanlig stavningskontroll borde reagera på.

113. Axel Naver och Eric Thorsson: Skäggboken. Stil, identitet, gemenskap

Det här är en avknoppning av Skäggbloggen, som sedan några år inte längre finns att läsa. Ursprunget märks i den något fragmentariska strukturen, där korta kapitel om olika aspekter på skägg varvas med små intervjuer och ett ganska stort antal porträtt av skäggbärare i olika åldrar och med olika anledningar till skäggbärandet. Framställningen är seriös men lättsam; det mest bloggaktiga är uppstramat, och det är väl en förutsättning för att det ska fungera i bokform.

112. Lars-Erik Edlund och Birgitta Hene: Lånord i svenskan. Om språkförändringar i tid och rum

Det evigt pågående projektet att läsa ut halvlästa böcker (som ofta är halvlästa eftersom bara vissa kapitel stod på litteraturlistan för en kurs) avancerar långsamt, samtidigt som det fylls på med nytt halvläst i andra änden. Nu är i alla fall den här utläst, beroende på ett återlämningsdatum.

Det här är en förhållandevis lättsmält översikt över lånorden i svenskan. Det handlar både om historia, det vill säga varifrån vi har lånat under olika perioder, och teori, som exempelvis varför vi lånar och vad vi gör med de ord vi lånar. Den som vill fördjupa sig behöver nog söka sig vidare, men den här boken kan läsas av alla språkintresserade, även om man inte har den som kurslitteratur.

111. Ann-Catrin Westerlund: Deckarantikvariatet

Någon gång händer det att man hittar en novell som hade varit bättre som roman (motsatsen förekommer alltför ofta, som bekant), och jag tror bestämt att den här är en sådan. Det är en rätt snårig intrig med en del utredande, som gott hade kunnat få bre ut sig. Jag fastnade för titeln, men antikvariatet i fråga fyller egentligen bara funktionen att vara mordplats. Huvudpersonen och hennes väninna råkar ha varit där strax innan, och hon tar sig an en amatörutredning med all den entusiasm en deckarälskare kan uppbåda när det har inträffat ett mord så nära. På en och en halv timme hinner det vända både en och två gånger, och jag blir faktiskt överraskad av upplösningen. Inte minst det är ett gott betyg.

110. Agri Ismaïl: VS-50

Den trogne läsaren av denna blogg vet att jag har en fäbless för tidsmarkörer i skönlitteratur, men ska de finnas med ska de vara bra. Här får vi reda på att det utspelar sig 1984 genom vad som förmedlas av nyheter i bilradion, och eftersom de nyheterna inte har någon bäring på handlingen är jag inte oerhört imponerad av greppet just här. I övrigt tycker jag att det är en alltför ofokuserad historia, där både huvudpersonens privatliv och hans arbete tar för stor plats. Möjligen missar jag någon poäng med det, men jag hade hellre sett en begränsning, inte minst med tanke på att formatet är begränsat från början.

109. Anders de la Motte: Bortbytaren

Anders de la Motte skriver så man har svårt att hålla jämna steg som läsare. Om jag har rätt för mig är det tre olika serier han håller igång, av vilka denna skrivs av honom själv, en annan av honom tillsammans med hustrun Anette (det har bara kommit en hittills, men det har varit tydligt att det ska bli mer), och en tredje av honom tillsammans med Måns Nilsson (där visserligen den senaste kom för två år sedan, men den är vad jag vet inte officiellt avslutad). Den här serien har just nått fram till bok nummer tre, men jag börjar som alltid från början.

Huvudperson är Leo Asker, som trots namnet är kvinna (hon heter egentligen Leonore), en av dessa poliser i mellanställning som befolkar svensk kriminallitteratur samtidigt som de har något i sitt förflutna som gör dem på ett eller annat sätt problematiska. Vad det handlar om i Leos fall kommer fram bitvis under den här romanens gång, inte genom att hon själv väljer att berätta utan genom författarens sätt att placera ut korta återblickskapitel när den nutida intrigen behöver avlösning.

Asker är ingen särskilt trevlig person, vare sig i tjänsten eller privat, och det blir inte helt klart för mig om vi förväntas sympatisera med henne fullt ut. Ingen annan polis är trevligare eller mer sympatisk än hon, så där får man ingen hjälp på traven. Hon flyttas i början av den här intrigen från sitt vanliga jobb på Malmöpolisens "grova brott" till en avdelning på plan "minus ett", som väl inte officiellt heter "avdelningen för förlorade själar och vilsna fall", men i varje fall kallas så. Chefen där har fått hjärtinfarkt, och även en sådan avdelning behöver ledas på något sätt. Lösningen med Asker där fyller också funktionen att få bort henne från ett fall där hennes mamma som advokat företräder en familj vars dotter av allt att döma är kidnappad.

Sedan går det förstås så att ett av de fall hon hittar på företrädarens bord visar sig ha förbindelser till det fall hon har kopplats bort ifrån. Det har sina finesser, kanske främst genom att gärningsmannen placerar ut små plastfigurer i ett modelljärnvägslandskap hos en klubb i Hässleholm. De avses beskriva scener som kan ha utspelat sig när personer har försvunnit, och den kidnappade dottern är onekligen försvunnen, dessutom tillsammans med sin pojkvän (eller liknande). Till hjälp i det här får (eller tar) Asker en viss Martin Hill, lektor i arkitektur, specialintresserad av urban exploration och dessutom gammal vän till henne från tonåren. Han är möjligen den man ska se som sympatisk i det hela, men han har andra sidor som gör det svårt för mig att vara positiv till honom.

Det är ingen tvekan om att författaren kan konsten att planera och fläta ihop en intrig. Det som gör att jag inte är så positiv som många andra (Svenska Deckarakademin hade boken som en av fem nominerade till bästa svenska kriminalroman 2022) är just flätandet i sig. Det blir en närmast utstuderad illustration av hur man kan få en historia med skiftande berättarperspektiv (och delvis också tidsplan, som sagt) att bli spännande bara genom att man klipper sönder intrigen och låter bitarna synas från olika håll. Jag hade varit mer imponerad av en bok där vi hade fått följa Leo Askers perspektiv hela tiden, och inte samtidigt vetat vilken knipa någon annan sitter i eller vilken upptäckt någon annan just har gjort.

108. Michael Segerström: Alla ska dö!

Det blir något av "extra allt" när Michael Segerström återvänder till och avslutar sin deckartrilogi om Trelleborg. Förra gången stod den fiktive Jan Detlef som medförfattare, och han är med den här gången också, om än bara som karaktär. Han bor fortfarande i Beddingestrand, ungefär där Michael Segerström själv bor i verkligheten. Till intrigen hör också att det finns en jag-berättare i den här boken, som också bor ungefär där Michael Segerström bor i verkligheten. Även en del andra platser i närheten heter och ser ut som de gör i verkligheten, men riktigt allt är ändå inte sant, hoppas jag.

Det är som sagt "extra allt", inte minst vad gäller antalet döda. Jag undrar om det inte kan vara svenskt rekord vad gäller det, åtminstone om man undantar sådant som handlar om rena terrordåd och naturkatastrofer, för det är ingen måtta på hur folk får bita i gräset till höger och vänster. Bakom detta finns till stor del så kallade gängkriminella, ett svenskt gäng som kallas för Jönssonligan och ett danskt som kallas Olsenbanden. (För den fåkunnige ska sägas att den danska förlagan till de svenska filmerna om Jönssonligan heter just så.) Titeln besannas kanske inte helt bokstavligt, men nära nog.

Eftersom alltihop ska rymmas på ungefär 110 sidor blir man som läsare lätt andfådd av det höga tempot. Idag, när normallånga deckare utan vidare kan vara 400 sidor, är det ändå välgörande med en historia där det inte dras ut på något eller ägnas sida upp och sida ner åt det som brukar kallas gestaltning, men alltför ofta är en förevändning för att författaren ska få utlopp för sin skrivlust. Här verkar författaren helt enkelt vilja berätta en historia, och det är faktiskt en utmärkt utgångspunkt för en bok. Ibland tenderar vi att glömma det.

Det går alltså knappast att summera handlingen, och inte för att det är en deckare där man vill undvika spoilers, utan för att den helt enkelt inte låter sig summeras. Det kan snarast beskrivas som den sortens bok som man har roligt åt medan man läser, men som man inte efteråt kan förklara varför man hade roligt åt. Och det betyder troligen att den går att läsa om med samma behållning om ett tag, kanske tillsammans med de två första i trilogin, som jag också minns som ospecificerat trevlig läsning.

107. Guy de Maupassant: Smycket

En novell som har en egen Wikipedia-sida är det svårt att säga något nytt och originellt om. Maupassant är ju dessutom en verklig novellmästare, som fortfarande kan läsas i syfte att lära sig hantverket. Här ska man framför allt ha ögonen på upplösningen, värdig Roald Dahl, för att nämna en senare mästare i genren att vända på allt i den allra sista meningen. Det har nackdelen att man knappast har samma nöje av att läsa om den sortens noveller, i alla fall om man minns hur det slutar. På vägen fram till upplösningen är det också läsvärt som en bild av tidens lägre medelklass i Paris, för fina för att göra något grovjobb men för fattiga för att mäta sig med de verkligt framstående.

106. Agnes Lidbeck: Semester

Det här är en lågmäld historia, en sådan som inte säger allt eller ens hälften av vad som kunde sägas. Huvudpersonen, hennes två barn och hennes relativt nye partner är på solsemester i Italien (signalen om det är att lokalbefolkningen säger "bambini"), men inget blir så trevligt som de har tänkt sig. Man förstår, utan att det sägs, att huvudpersonen mest är rädd för att partnern ska bli missnöjd, snarare än att hon själv är besviken på att poolen är stängd eller stranden skräpig. Som en illustration av det gamla skrivarkursrådet "show, don't tell" är det närmast övertydligt, men det fungerar ju, och det ska inte tolkas som att novellen bara är en uppvisning i teknik.

105. Kaj Korkea-aho: Tungotal

Ibland är de här radionovellerna för svåra för mig. Den här kombinerar en historia i nutid om en flyttstädning där någon har upptäckt en papperslapp och en historia i dåtid om talande i tungor på ett sommarläger för ungdomar. Kanske är det jag som lyssnar för dåligt, men jag blir inte klok på det här.