122. Matthew Costello och Neil Richards: Lost in the City of Light

Tidigare har jag konstaterat att mycket av charmen med den här serien av kortromaner består i de båda huvudpersonernas gemenskap och relation, både som gifta och som kompanjoner i att utreda brott och andra mysterier. Det gör att den här delen tyvärr tappar fart, eftersom de tillbringar mesta tiden på varsitt håll. Tydligast märks det när de återförenas och dynamiken i intrigen återvänder.

Det handlar som vanligt om sir Harry Mortimer ‒ godsägare men också verksam inom brittisk statsförvaltning på ett inte alldeles genomskinligt sätt ‒ och hans hustru Kat ‒ amerikanskfödd med förflutet inom USA:s statsförvaltning ‒ som befinner sig i Paris. Sir Harry ska utföra någon sorts revision av brittiska ambassaden, men de räknar också med att ha tid för varandra i denna romantikens huvudstad. Han blir dock kidnappad och Kat får ägna tiden åt att undsätta honom med benägen assistans av dem hon kan få tag i och litar på.

Eftersom de befinner sig där får man inte heller något av den engelska småstadens behag, som annars också brukar tilltala mig. Paris är ändå Paris, kan man tycka, men det märks att paret inte är på hemmaplan, och kanske inte författarna heller, om jag ska vara kritisk. Historien är nog inte sämre än den brukar vara, men lyfter inte heller direkt. Nu hoppas jag på Mydworth och ett country house murder nästa gång.

121. Magnús Snædal: Det gotiska språket

Det här är ett litet men utmärkt kompendium, som framför allt har sin förtjänst genom en översikt över de handskrifter där gotiskan finns bevarad. För att verkligen ta sig an språket behöver man något mer än de få sidor som sammanfattar grammatiken, men sådana verk finns det inte så få.

120. Maria Maunsbach: En magisk man

I intervjuer i anslutning till den här bokens utkomst har författaren sagt att hennes mål har varit att skriva om och ha blicken på en man på samma sätt som det har varit vanligt att en manlig blick har varit fäst på kvinnor i litteraturen. Vad man än tycker om det är detta en ovanligt konsekvent genomförd skildring av en sorts man som oftare beskrivs som problematisk än placerad på piedestal, metaforiskt uttryckt. Mikael, som han heter, ser även för min inre syn ut som på bilden ovan och beskrivs genomgående som synnerligen attraktiv till det yttre. Hur det står till med hans inre framgår mer successivt, och det är inte till alla delar lika tilltalande.

Man förstår redan tidigt att det är något som har gått snett i den relation som boken på sitt sätt har som huvudtema. Mikael och berättaren ska göra slut (eller om de möjligen har gjort slut) eftersom han ska lämna Sverige och starta ett gym i Thailand. Det är inte så långsökt som det kan verka, för han har ett förflutet inom kampsport och har tillbringat en rätt lång tid där i en liknande verksamhet. Närmast i tid, hemma i Malmö, har han jobbat som flyttgubbe och sparat ihop pengar för det här projektet.

Sedan berättas det omväxlande om den sista helgen de tillbringar tillsammans och om Mikaels liv fram till dess. Berättaren får vi veta mycket lite om, i stort sett bara sådant som relaterar till hennes förhållande till (det vill säga med) Mikael. Ytterst sällan skymtar det att hon har något annat att fylla tiden med eller någon relation till någon annan person. Även det här är imponerande konsekvent.

De båda passar bra ihop, i alla fall så länge de intar sina respektive roller. Mikael äter, fixar praktiska saker samt är naken. Berättaren Jenny lagar mat och beundrar Mikael, enkannerligen hans muskulösa lår. Problem uppstår när de ska göra något annat än äta eller ligga med varandra, för att vara mycket prosaisk. Mikael är inte typen som vill prata om saker, men han har andra talanger, inte minst sex. Det har han också fått tillfälle att öva på, och det är återigen något konsekvent i att det han kan har med kroppen att göra. Bära tungt, äta husmanskost, ha sex, idka kampsport, alltihop saker som man kan göra utan att prata en massa.

Efter hand som de insprängda kapitlen om Mikaels bakgrund blir fler får man en fylligare bild av hur han har blivit den han är. Han har vuxit upp med ensamstående mamma, en föga stabil kvinna som överlämnat mycket av det praktiska omsorgsarbetet till Mikaels mormor. Det är hos henne han har lärt sig uppskatta husmanskost, vilket är en utmärkt egenskap i relationen med Jenny, något mindre så under åren i Thailand, även om han inte säger nej till thailändsk mat heller.

Till sist ska sägas att den här bokens komposition är oerhört elegant. Riktigt hur elegant begriper man inte förrän på slutet när de båda parallella trådarna knyts samman. Det är också en bok som inte påminner om mycket annat jag läser. Den konsekvens jag har nämnt ett par gånger kan generaliseras till att handla om kropp eller varför inte kött. När en hudfärg ska beskrivas görs en jämförelse med sås, som om det vore det naturligaste i världen, och det är det säkert för Jenny, som maten är så central för. Nackdelen för läsaren är att man blir hungrig varje gång man läser ett kapitel.

119. Maja Hagerman: Botvid. Den förste svensken

Det här att Botvid skulle ha varit den förste svensken, som undertiteln anger, vet jag inte om jag kan hålla med om. Men författaren argumenterar väl för det, måste man konstatera.

Botvid levde i slutet av 1000-talet och början av 1100-talet i lantlig miljö på Södertörn. Nu heter platsen efter honom Botkyrka, ingår i södra Storstockholm och genomkorsas av motorvägen E4. Botvid själv lät döpa sig i England och ägnade sig när han kom tillbaka hem åt att sprida den nya kristna läran i bygden. Det var nog inte alldeles lätt, eftersom hans familj av de sparsamma källorna att döma fortfarande var hednisk.

Maja Hagerman har gjort ett gediget underarbete för den här boken, där Botvid kommer och går, allt efter hur konjunkturerna för ett tidigmedeltida helgon växlar genom århundradena. Först handlar det om vad man faktiskt kan säga om honom, inklusive hur han blev helgon och det byggdes en kyrka för att hysa hans reliker. Under medeltiden verkar det ha varit en ganska utbredd kult av honom; bland annat var han något av ett favoritmotiv för altarskåp i Mälardalen. Sedan kom reformationen och helgon hörde till det man skulle tala tyst om. Och så har han med början för ungefär 150 år sedan fått nytt liv när man har velat skapa en nationell historia.

Var Botvid då den förste svensken? I varje fall användes han under medeltiden som en viktig gestalt när en svensk identitet skulle skapas. Han själv hade nog under sin livstid inte kommit på tanken att kalla sig så.

118. Yann och Olivier Schwartz: Atom Agency 1. Furstinnans juveler

Atom är originellt nog ett förnamn ‒ han hör till de exilarmeniska kretsarna i efterkrigstidens Frankrike och är förresten släkt med Charles Aznavour, framgår det (se nedan). Han driver utan större framgång en detektivbyrå, som inte får några intressanta uppdrag att tala om, utan mest skuggar otrogna äkta män och liknande. Men så stjäls Aga Khans hustrus smycken:

och Atom med sällskap får anledning att ta sig an eftersökningen. Det blir en i genren ganska traditionell historia där de ömsom jagar, ömsom jagas, och ibland råkar illa ut, eftersom det finns skurkar av olika slag som är ute efter mer än bara juvelerna.

Det är också traditionellt tecknat i den fransk-belgiska ligne claire-skolan med stora översiktsbilder, där det finns mycket att titta på:



och detaljrika, autentiska miljöer, inte minst bilar från tiden:

Det är alls inget fel på det här albumet, men det är heller inget som lyfter det till något särskilt minnesvärt. Det finns ett album till om Atom, men sedan verkar sviten ha tagit paus sedan 2020.

117. Mark Twain: Cannibalism in the Cars

Långt före Mordet på Orientexpressen skrev Mark Twain om ett sällskap som blir insnöade med sitt tåg utan möjlighet att komma loss. Det här utspelar sig någonstans på amerikanska prärien, innan det fanns någon möjlighet att telegrafiskt anropa en station. När herrarna ombord inser att de behöver tillgripa kannibalism för att inte alla ska dö övergår det hela i en absurd parodi på sammanträden med omröstningar och ordningsfrågor och ajourneringar. Det ska enligt uppgift vara en satir över det amerikanska politiska systemet, men jag tycker den fungerar på ett mer allmänt plan. Möjligen är inte slutet alldeles tillfredsställande, men det är förstås en utmaning att förklara varför någon finns kvar som kan berätta.

116. Vincent O'Sullivan: My Enemy and Myself

Det här är en historia där obehaget uppstår inte genom blodvite, även om det förekommer sådant också. I stället är det närmast ett paradexempel på opålitlig berättare, dessutom en som gör att man som lyssnare inte kan vara säker på vad som är verkligt och vad som bara finns i hans huvud. Att det ska gå illa förstår man redan tidigt, när föremålet för hans uppvaktning också får en annan manlig vän. Men i sitt lilla format, ungefär en kvart i lyssnad form, är det riktigt bra.

115. Mark Twain: 1601

Obildad som jag är hade jag ingen aning om vad som väntade mig här, utan trodde att detta var ännu en av Mark Twains humoristiska noveller. Det är det också på sätt och vis, men det är verkligen inte hela sanningen.

1601 är en historia som utspelar sig det året, närmare bestämt i drottning Elizabeths av England privata gemak. Där samtalar hon med bland andra Shakespeare, Francis Bacon, Walter Raleigh och Ben Jonson, alla notabiliteter från tiden och åtminstone tänkbara som sällskap till henne. Historien har blivit utnämnd till "the most famous piece of pornography in American literature", men det har senare motsagts, och jag kan inte heller hålla med om att det är pornografi i det ordets vanliga mening. Däremot handlar det ganska mycket om kroppsfunktioner av olika slag.

Det medförde hur som helst att novellen länge inte kunde publiceras på vanligt sätt, utan cirkulerade i små privata upplagor, från allra första början utan att det framgick att det var Mark Twain som var författaren. Om allt detta får man en grundlig orientering, ty av en timme och tjugo minuter är det bara sjutton minuter som ägnas själva novellen, medan resten är en lång introduktion och en något kortare samling fotnoter.

I våra fördomsfria dagar finns den förstås tillgänglig på Project Gutenberg, och där kan man också läsa introduktionen och fotnoterna. Om man nöjer sig med lite sekundärläsning har den också en egen artikel på Wikipedia.

114. Mark Twain: The McWilliamses and the Burglar Alarm

Efter påtryckningar från mrs McWilliams går mr McWilliams med på att låta installera ett elektriskt tjuvlarm hemma. Det visar sig vara en rätt usel idé, eller i alla fall en rätt usel lösning på ett problem, som möjligen inte var så allvarligt från början, eftersom de får fler påhälsningar av tjuvar efter installationen, som dessutom kräver återkommande uppdateringar, som det hade kallats idag. Humorn uppstår oftast i att varken paret McWilliams eller inbrottstjuvarna uppträder som man hade väntat sig. Det är inte en intrig som håller för en roman, inte heller en längre novell, men den här historien som tar en kvart att lyssna på är alldeles lagom lång för idén.

113. Mark Twain: The Belated Russian Passport

Mark Twain skrev inte bara om Tom Sawyer och Huckleberry Finn, utan även mycket annat, inte minst noveller. Den här handlar om den unge amerikanen Alfred Parrish, som är på bildningsresa i Europa, men han får snart inta birollen i både berättelsen och sitt eget liv. Han befinner sig i Berlin och ska samma kväll ta natttåget till Paris f v b till hemlandet. På en ölhall råkar Alfred på den frejdige major Jackson, även han amerikan, som tycker att den unge mannen borde se Sankt Petersburg innan han lämnar Europa. Konsulatet har stängt för dagen, men majoren tycker att det mesta går att lösa, inklusive att ta sig in i Ryssland utan pass (som vid den här tiden verkar vara något i stil med visum). Att befinna sig i Ryssland utan lagliga papper kan leda till tio år i Sibirien, vilket Alfred förstås inte önskar sig. Det är en rätt rolig historia som håller oväntat bra fortfarande, kanske för att vi fortfarande stöter på folk som är som major Jackson och tycker att allt bara ska lösas med motiveringen "vet ni inte vem jag är".

112. Vincent O'Sullivan: Will

De här novellerna av Vincent O'Sullivan är mycket upptagna av döden, utan att det alltid är kriminalhistorier eller utpräglade skräckberättelser. Den här måste nog ändå placeras i den senare genren, eftersom det handlar om en man som tar livet av sin fru, som i sin tur lovar att hämnas från andra sidan graven. Tematiskt skulle det här kunna vara Edgar Allan Poe.

111. Robert E. Howard: Rattle of Bones

Den här novellen är från 1929, men den känns äldre än så, om det nu beror på att den utspelar sig någon gång vid skiftet 1500-/1600-tal eller på något språkligt. Det handlar om två herrar, en fransman och en engelsman, som kommer till ett värdshus i Schwarzwald och tar in där med oönskade följder. Eftersom det hela ska klaras av på bara en dryg kvart går det undan, möjligen lite för mycket för att resultatet ska bli riktigt bra.